Hon: - Sen böckerna och så tror jag inte blir några problem, vi är nog ganska klara med vilka böcker som är dina och vilka som är mina. 

 

Jag: - Precis. Ser jag Erica Jong eller Maria Sveland så fattar jag att det är dina. 

 

Hon: - Exakt. Och du får behålla dina böcker om Hitler, Churchill och Stalin...

 

...den här bloggen bjöd på utmanande läsning. Det var ett bra tag sedan den här bloggen bjöd på läsning överhuvudtaget. De senaste veckorna har det mest blivit olika bilder, skojiga look-a-likes och annat dravel som väl mest fungerat som ett slags alibi för den här webbplatsen, ett bevis för att bloggaren fortfarande lever och vill väl. Kanske har det inte orsakat någon större katastrof, möjligen har du inte märkt det alls men sanningen är att Nonsensakuten inte publicerat någon substansiell text sedan den 1 oktober då jag bloggade om Ekots 75-årsjubileum.

 

Man får ändå tacka dig för att du orkat titta in här för att få din dagliga dos av nonsens, även om verkshöjden varit relativt låg den senaste tiden. 

Mitt försvar är att dygnet har för få timmar och att jag just nu är inbegripen i ett stort antal projekt som alla känns väldigt stimulerande...ja, sen har vi förstås det ständigt pågående projektet livet som länge varit ett kapitel för sig. Hela 2011 var i princip ett helvete för mig med osäkerhet, sjukdom, tandgnisslan, ångest, smärta och så mycket gråt att endast tårvätskan skulle kunna hålla liv i en mindre krukväxt.

Desperation, separation, rädsla, ilska, osäkerhet; sammantaget saker som eventuellt passar ganska illa att beskriva i en blogg kallad Nonsensakuten då det är allvarliga saker vi snackar om. Kärlek, svek, uppgivenhet.

Jag har stundtals funderat på att skaffa mig en högst personlig blogg där jag beskriver all smärta, all ångest, all längtan och all osäkerhet men det har ofta slutat med konstaterandet: äh, va fan...jag har väl bloggar så att det räcker...inte ännu en sak att vårda och pyssla om, inte ännu ett åtagande.

 

2012 har varit betydligt roligare med många givande projekt och rent känslomässigt ett hopp och en värme som gör det möjligt att överleva. 

Nu står vi här - för att citera den store filosofen Niklas Strömstedt: "halvvägs till framtiden" - och undrar hur vi skall gå vidare. En sak är i alla fall säker - Nonsensakuten kommer att leva kvar. Bloggen behövs. Nonsensakuten är min själsliga ventil (någon kanske skulle säga snuttefilt eller förträngningsmekanism) mot allt ont och själsligt nedbrytande. Må så vara att den just nu är snäppet allvarligare än vad den brukar vara. 

 

För att riktigt befästa den här bloggens just nu Marcus Birro-aktiga svärta och pretentiösa allvarsamhet, känner jag mig nödgad att göra en pudel. Som synes har jag här ovan raljerat över Niklas Strömstedt. Det borde jag inte göra med tanke på hur jag i vintras satt och högljutt grät till en av hans texter (något som man enbart vågar erkänna att man gjort om man befinner sig under inflytande av stor tillförsikt; alternativt alkohol). 

Texten är från en skiva som kom 1996. Den lyder: 

 

  

 

Jag -Ja, du...nu skall vi se...

Elsa: -Typiskt. Nu tar pappa fram miniräknaren...

Jag: -Du...vänta...kan det stämma...jo..jag är 50 år när du är 18, Ville..

Ville: -Jaha...är du femtio år?

Elsa: -Ha ha...jag har svårt att föreställa mig Ville som artonåring!

Jag: -Jag...eh...jag höll på att säga att jag har svårt att föreställa mig själv som femtioåring. Mer mjölk?

Först befarar jag att hon vill veta vad ordet pimpa betyder men blir glad då hon inte vill höra hela den etomylogiska bakgrunden till uttrycket utan nöjer sig med att berömma de vackra bilderna i grön relief.

-Det har med Sommar-OS att göra. Det är ju en tävling som hålls vart fjärde år där de bästa i hela världen samlas i en stad för att tävla i olika sporter, säger jag så informativt jag bara kan. Nu i sommar är det dags igen, det är därför de där bilderna finns på mjölkpaketet.

-Vilken stad är det som det skall vara i år, då? frågar Elsa.

-London...där som Aristocats utspelas.

-Ok...

(tystnad)

-Nej..Aristocats är i Paris, säger Elsa.

-Jaha...nej, ok...London, där som Peter Pan bor!

-Jaha...

(tystnad)

-Nej, Peter Pan bor inte i London..det är barnen som bor i London...Peter Pan bara hälsar på. Han kommer ju från Landet Ingenstans...

Alla eventuella likheter med The Animal är helt oavsiktliga...

Troligen tänkte hon "lill-lördag" för hon såg väldigt pillemarisk ut.

Väl hemma började sedan Elsa att skrapa, hon tycker detta är kul och det händer ibland att jag köper en Trisslott som hon får i uppgift att skrapa, ren terapi sanktionerad av Svenska Spel och Farbror Staten.

Denna gång skulle det dock visa sig vara om inte en "fet vinst" så i alla fall en lyckad skrapning.

Tvåtusen kronor blev det.

2000 pix som jag och Elsa självklart delar.

Ville slickar grädde av vispen...

Elsa läser Lyckoslanten...

-Åh, jag är gammal gubbe, jag tror vi tar hissen, säger jag.

-Du är ingen gammal gubbe, pappa.

-Nehej...tycker du att pappa är en ung kille?

-Nej. Du är varken eller. Du är nånstans i mitten.

I eftermiddags var det dags att byta i buren. På nåt märkligt sätt blev jag indragen i processen.

-Kolla, pappa...vi har slut på såna där alspån att ha i botten!

-Okej...hm....vänta lite, säger jag och går iväg.

Strax är jag åter:

-Titta här...detta kan vi ta. Det är praktiskt taget samma sak, Elsa...

-Vad är det då?

-Det är F-Müsli...

Hon älskar den och vägrar släppa taget om den.

Är inte helt säker på att Beverloos teckningar är den ultimata kvällslektyren för en så liten flicka, då skämtteckningarna mest kretsar kring ämnen som motorer, fotboll, vetenskap, nakna kvinnor, otrohet, fylla, brottslighet och hetlevrade män som rullar upp skjortärmarna för att slåss.

Å andra sidan; jag är ingen moralist...

I svenska anmodas hon av en lärobok som praktiskt nog heter Förstagluttarnas läxbok att öppna kylskåpet och skriva ner alla saker hon ser därinne som börjar på bokstaven M.

Elsa skriver: Mjölk, morötter, mollipect.

-Vi kan testa där, annars har jag dålig koll på svampställen i år så ni kan nog inte ha mig som ciceron, hör jag henne säga.

-Men kanske som musseron! ropar jag från köket.

Ingen skrattar.

Plötsligt inser jag vilket helvete Arne Hegerfors måste genomlida dagligen.

Varje kort innehåller en bild och en fråga av typen "Varför blir man kär?" och meningen är att barn skall fundera över livets stora frågor, ungefär som de konversationskort om filosofer som delas ut i Monty Pythons Meningen med livet.

Jag såg dem inne i Elsas rum ikväll och sa sedan till henne:

-Det här är ju jättebra. Imorron bitti när ni vaknar kan ni istället för att väcka mamma och pappa med att skrika, ta fram den här kortleken och fråga ut varandra. Se här...Vad hjälper du helst till med i köket? står det...

Elsa svarar frankt:

-Jo, jag vet men efter ett tag kommer Ville bara att säga nåt i stil med "plocka bajskorv" och sedan kasta korten i ansiktet på mig...

"Kommer åt bättre = gör renare".

Efter ordet renare har de satt dit en liten asterisk som självklart skall leda konsumenten fram till en förklarande fotnot.

Den noggranne läsaren belönas efterhand med just denna utlovade fotnot som i sin helhet lyder:

Visst skulle man vilja höra hur snacket går en förmiddag i laboratorielunchrummet.

-Hej. Vad laborerar du med?

-Jag håller på att kartlägga en stor mängd enzymer för att på så sätt arbeta fram ett vaccin mot alzheimers. Och du?

-Nä, jag är just nu djupt involverad i ett par banbrytande laboratorietester för rengöring under kanten på toalettstolar...

Det handlar - enligt den glassiga foldern - om svar på "livets stora frågor".

Tänk, nu kan vi kanske äntligen få svar på varför en macka med smör och leverpastej alltid landar med påläggssidan nedåt då man tappar den, varför inte vår katta fick ligga när Ellos katalog och huruvida Spindelmannen slåss mot enskilda våldsverkare eller om han endast är intresserad av de kriminella nätverken....dessutom; varför tar Kalle Anka på sig baddräkt när han skall bada då han annars brukar  gå omkring och visa upp sin vita fjäderhäck helt utan blygsel?