Jag har den senaste tiden stött på vad man skulle kunna kalla ett dilemma. 

Nämligen det här med bloggen. 

 

I samband med releasen av den humoristiska, lokalhistoriska boken Ursäkta var är kriget? (köp den, den är riktigt bra!) om de 100 roligaste ögonblicken i Karlskronas historia presenteras jag (en av tre författare) som "bloggare". 

Detta påstående är väl i sig inte direkt felaktigt men det känns ändå lite som att det skaver med tanke på att jag knappt bloggar nånting alls numera. 

Lite som att kalla Håkan "Carla" Carlqvist för motocrossförare när alla vet att det var flera år sedan han satt på en hoj. 

 

Orsakerna till att det blivit glesare bland inläggen är flera. Den bitighet jag tidigare la ut på denna sajt har i mångt och mycket hittat andra platser att gro på. Inte minst Twitter där jag är mycket aktiv (och i mina bästa stunder, ganska underhållande. Källa: @Nonsensakuten). 

 

Jag pratade om detta fenomen i P4 Blekinge häromveckan, detta att den gamla (anorna kan sträcka sig så långt tillbaka som 2005, i mitt fall 2007) bloggen kommit i skymundan.

Jag ser tecken till detta dagligen. Folk som förut bloggade järnet (som vi säger i branschen) publicerar sig numera alltmer sällan.

Uppdateringarna blir korta och ofta ganska tråkiga. Det informativa tar plats på bekostnad av det kreativa och underhållande.

Jag kan enbart förklara denna utveckling med en viss mättnad hos bloggskrivarna, kanske också en kreativ kris då folk som skriver blogg ofta också publicerar sig i andra sociala medier och tömmer ut sitt förrråd av oneliners och uppslag där.

Självklart spelar tiden också in. Man har inte längre tid att likt en Major Tom ropa rakt ut i rymden. 

 

Detta är en i grunden trist utveckling. Då den stora bloggexplosionen nådde Sverige 2006-2007 var det härligt att se så många innehållsskapare. I den oändliga oceanen av modebloggare och skvallerditon fanns det också tack o lov några fantastiska guldkorn till skribenter, människor med en helt egen stilistik som använde bloggen till att utveckla sitt eget språk, hitta på nya ord, slipa på formuleringarna och låta fantasin löpa fullständigt amok. 

Det är denna tendens jag kan sakna i dagens bloggosfär. 

Denna lekfullhet, detta bollande med ord och bokstäver. 

 

Jag tror på intet sätt att bloggen kommer att dö (varken denna eller bloggen som fenomen) men möjligen genomgår den för tillfället en förvandling, sättet att publicera sig antar nya former men friheten som en blogg ger (jag kan skriva hur långa texter jag vill om precis vad som helst) är ständigt en garant för ett livskraftigt sätt att delge omvärlden sin röst och sina åsikter.

Och detta även i framtiden. 

  

 

...så missar du inte kvalitetstweets som denna: 

 

Förlåt att jag stör i julmyset och dödar stämningen. 

Vill bara skriva av mig min ångest efter att ha genomlidit ett James Bond-quiz på Expressen.se. 

Jag fick 12 rätt av 14 (men nog om det). 

 

Jag och min bloggkollega Jonas på bloggen Sex Noll Två tar nu nya tag i den svenska bloggosfären.

Stärkta av framgångarna med Rubbade rubriker (som du självklart besöker dagligen) kickar vi nu igång ännu en gemensam humorblogg kallad Makalösa memes. 

 

Vad är då ett meme?, frågar sig den normalt så analoge läsaren av Nonsensakuten. 

Jo, ett meme är enligt våra efterforskningar (som mestadels inskränkt sig till att söka på ordet på Wikipedia) en slags term för kulturella återspeglingar av samtiden som med modern teknik färdas extra hastigt genom diverse sociala medier, dvs de delas och blir "virala". Viral är alltså inte (som man kan tro) i detta fall termen för någon slags könssjukdom eller så, utan mer ett sätt att beskriva hur snabbt saker delar sig på nätet. 

Ett typiskt meme har en tydlig bild och en förklarande, likaledes tydlig text. 

Som så här: 

 

Nu kommer sanningen att avslöjas på den helt nya bloggen Rubbade rubriker. 

Twitter är stundtals ganska kul. 

Eller kanske borde jag skriva kulglass.

Det var nämligen detta uppvisande i studentikost ordbajseri som mot all logik snabbt spreds via min twitter i veckan. Över 100 personer fann denna glassiga tweet så underhållande att de ville dela med sig av den.

Som tidigare sagts på denna blogg; twitter trotsar all logik men tack ändå..det var snällt gjort. 

 

Jag var väldigt länge tveksam till Twitter.

Tyckte det var en ganska ful och tråkig layout på sajten och förstod inte riktigt de här konstiga tecknen som fyller folks så kallade tweets; de här @ och # och märkliga förkortningar som RT och sånt. 

 

 

Nu - efter ett drygt år på Twitter och 4517 tweets senare - har jag delvis reviderat min uppfattning. Twitter är i sina bästa stunder det nästan snabbaste mediet när det handlar om nyhetsförmedling (radion kommer självklart alltid att vara snabbast och bäst). I nästan samma sekund som en sak sker (ett domslut faller, en matchvinst, ett dödsfall) så kan man läsa om det på Twitter. Detta eftersom merparten av de som twittrar är journalister, har jobbat som journalister eller tror att de är nån slags journalister (jag passar in på kanske samtliga nyss uppräknade kategorier). 

Det finns ett starkt intresse för debatt, information och politik.

 

Man skulle kunna dela in twitter i tre delar: Humor, politik och mediedebatt. 

Sorgligt nog är detta också det jag ibland kan ogilla med Twitter; det här att alla skall vara så streetsmarta, mediedrivna och debattglada hela tiden; att allt skall handla om samhälle och politik utifrån ett makthavarperspektiv.

Det är väldigt sällan man läser om städpersonal som twittrar om sin nya städvagn eller en bilmekaniker som skickar ut en förfrågan om nya motorblock. De kanske finns, men jag har då aldrig sett dem.

Jag följer förvisso en man som arbetar heltid som lantbrukare, hans tweets är å andra sidan så tråkiga att man ramlar av stolen.

 

Nä, Twitter har blivit den kreddiga, vita, medelklassens forum. Gärna mediefolk, helst boende på södermalm i Stockholm och självklart med ett antal surdegar i köket eller på det närbelägna Surdegshotellet.

Den ultimate twittraren är en modemedveten man i 27-årsåldern utan barn som jobbar på reklambyrå och röstar på Piratpartiet. Han kan vara ironisk men är allra mest lite snarstucket utled på alla lantisar, facebookanvändare, epa-traktorförare och nostalgiker som slåss om medieutrymmet.

 

Nostalgi är nämligen svårt på Twitter, om det inte handlar om att ha varit med i Tippenklubben eller sett alla avsnitt av Teenage Mutant Ninja Hero Turtles (eller vad de nu heter, de som 80-talistkidsen växte upp med istället för Boktipset med Stefan Mählkvist och som därför formade dem till det de är idag).  Då ryggdunkas det friskt, ty detta kan 27-åriga hipsters relatera till. 

Aversionen, för att inte säga det direkta hatet, mot Facebook genomsyrar många tweets. Det pratas om "de där" som håller till på Fejan och skriver om sina vardagliga små bekymmer och lägger ut bilder på fredagsmyset, deras värsta farhåga är att en vacker dag vakna upp och finna att Twitter blivit precis likadant. Enligt en del håller detta redan på att hända, mycket beroende på alla instagrambilder på lattemuggar som fyller feeden.

 

Det finns alltså en irriterande von oben-attityd på Twitter som också utmärker sig i att väldigt få "kändisar" interagerar med sina följare. Om en person har mer än tretusen följare är det nästan otänkbart att denne någon skulle nedsänka sig till att ge svar på den återkoppling som små, okända twittrare lämnar. Till viss del kan det förstås vara en fråga om tid men jag får intrycket av att en del bara ser sina följare som ett slags boskap och jag vet varför. Många av dem jobbar med radio/tv eller tidningar och där har man nästan alltid betraktat sina mediekonsumenter som mindre vetande, ja, närmast efterblivna. 

Ändå brukar man framhålla Twitters styrka som just varande ett väldigt interaktivt medium, där alla - på lika villkor - kan munhuggas. Vem som helst kan exempelvis sitta och tjöta med Carl Bildt, Blondinbella eller Jonas Gardell, det enda man riskerar är att bli blockad (eller ännu värre; att den stora kändisen uppmanar alla sina tusentals följare att blockera dig samtidigt, då är det kört).

 

Även om Twitters roll som bärare av demokratin (fniss) och yttrandefriheten (i vissa diktaturer) inte får underskattas, är det ändå som humorforum jag gillar det mest. Twitter är nämligen en guldgruva för alla oss som föddes med överkokta ordbajshjärnor, som bara måste få ur oss diverse dumheter och kvickheter snabbare än Perry Mason hinner ropa: -Objection! 

Själva kontexten gör det också spännande (och ofta otroligt enerverande; dessa 140 jävla tecken driver mig stundtals till vansinne). 

Som konstform är det ändå intressant. Det gäller att vara effektiv, intressant och gärna underhållande. Lite som Juholt planerade sin partiledarkarriär.

Man skulle ge ganska mycket för att se en sådan wit-gigant som Oscar Wilde twittra, exempelvis. 

Nu är detta dock omöjligt men NONSENSAKUTEN finns ju i alla fall. Om du känner för att ta del av en högst vardaglig men ibland (förhoppningsvis) underhållande och (kanske) smart och (möjligen) nyskapande twittrare, kan du ju alltid göra som Petrus och de andra lärjungarna gjorde, dvs håglöst följa efter. Länk finns ovan. 

 

 

Jaha...nu har det hänt igen. Jag har startat ännu ett tröstlöst bloggprojekt som kanske inte alls kommer att ta mig nånstans men vi kan väl se det som en slags terapi. Jag gillar ju att skriva och den nya utmaningen består av bloggen Bond Topp 007 där jag tänker lista de sju mest sevärda Bondfilmerna i mitt tycke. 

 

Välkommen in för en liten kik...

 

Kanske är det för att det är valår i USA som mitt intresse för åsnor stiger. I veckan fick jag i de sociala medierna se denna märkliga sak; en åsna som tydligen kallas Le Baudet de Poitou. 

 

 

Personligen tycker jag att det stackars djuret ser ganska exakt ut som Gurans bungalow i Fantomen. 

På tal om bungalows är detta en rolig anekdot från politikens finrum.

Ärligt talat...ingen har väl sett röken av henne sedan 2005.

Kompensationsnivån i Småföretagarnas arbetslöshetskassa ändrades just denna dag så att 80% av en inkomst omfattande 18700 kronor gav en högsta dagpenning på 680 kronor.

Samtidigt, i en annan del av det offentliga Sverige, startades Nonsensakuten av en 33-årig exilskåning, sittande i ett kommunalt lärarrum i Karlskrona. Denne man hade så kallad förberedelsetid mellan två lektioner på ett gymnasialt medieprogram att pyssla med och det hörs ju direkt att en sådan tid bäst spenderas med att upptäcka det världsomspännande internet. Av några hipsterelever med ständigt fuktade fingrar i luften, redo att känna av den minsta trend likt popkulturella seismografer, hade han hört talas om begreppet "att blogga" redan på hösten 2006 men aldrig egentligen fattat vad det hela handlade om. Måste man bli medlem? Kostar det pengar? Hur hittar man bloggarna, har de inte lite konstiga adresser?

Denne man var självklart jag.

Minns att jag frågade en elev:

-Vad behöver man för att komma igång, då?

Han bara tittade på mig och kvävde ett skratt när han sa:

-Eh...en dator...du behöver bara en dator med internetuppkoppling, sen är du igång.

Det var den femte mars 2007 och jag satt nu i en grå lokal med en kontorsstol från 1978 och stirrade på en IBM-skärm från 1992 mot ett internet som surfade mig fram till Google. Jag skrev in ordet BLOG i sökraden. Den svenska termen och stavningen hade jag ännu inte lärt mig; lite som när avocado kallades för advokatäpplen en gång i tiden.

Även om vi kollar historiskt är just den 5 mars en dag att för alltid minnas. 

Churchills antagonist Josef Stalin, avlider också den 5 mars, fast sju år senare; 1953.

1922 hade den tyska kultfilmen Nosfertu världspremiär.

Min sökning på Google gav självklart resultat. Bland de översta träffarna återfanns Blogdog.se och det lät ju lite kul.

Därav mina första stapplande steg ut i cyberrymden på adressen mattiascf.blogdog.se!

De första inläggen bestod av oerhört genomarbetade men fruktansvärt tråkiga texter om media och samhälle. Texter som jag delvis använt i undervisningen sedan tidigare.

Det första riktiga inlägget där jag med egna ord formulerade mig någotsånär personligt (men ändå makalöst högtravande och idag nästan skrattretande naivt) var en sak under rubriken Den bloggande ministern som här återges in exstensio:

//

Har med stort intresse följt debatten om Carl Bildts rätt att blogga eller inte. Faktum är att detta nog triggade igång mig själv till att skriva en blogg. Vikten av kommunikation och åsiktsutbyten har aldrig varit större än just nu när vi fått detta underbara redskap; internet! Jag vet att jag låter som en amerikansk pastor på 30-talet som lovprisar detta nya fenom för förkunnelse; ljudradion...men, jag bjuder på det. Internet är förvisso ingen ny företeelse, redan 1997 uppfanns det ju av Al Gore; men nåväl: det jag vill säga är följande. Bloggen är det kanske just nu viktigaste redskapet för demokratisk utövning. Och självklart kan en utrikesminister blogga. Av samma anledning som Bildt kan cykla, mata ankor, käka knäckebröd och se på Halmstads BK (om han nu finner detta intressant.."ahh...rrrunda bollarrr"..) Kort sagt; killen är mänsklig...han måste få utrycka sig på ett mänskligt sätt och Bildts sätt är att blanda formella haranger om Mellanöstern med ironiska inpass om marmelad. Jättekul och sänker inte alls UD:s trovärdighet. Tänk istället om Göran Persson haft en blogg, då skulle vi kanske få reda på mer om vad den mannen verkligen tyckte om statsråd, oppositionspolitiker, miljöpartiet och annat som han offentligt alltid kramade in i en småputtrig och mysmullig ordvärme. Nej - fram för bloggande Bildt! Det stärker demokratin att få reda på hela processen. Från marmelad till budgetsammanträde. //

Som synes tog det ett tag innan jag hittade formen. I början var det stelt, trevande, formellt och nästan lite insändaraktigt. Ibland saknade man bara en stiliserad ros eller ett knippe ris som bildackompanjemang.

Långt senare hittade jag dock min stil och en del läsare hittade också hit.

Därför är det en glädje att kunna konstatera att jag fram till denna dag i runda slängar publicerat en bit över 3000 inlägg; ungefär ett inlägg om dagen (ibland mer) sedan 2007.

Om du vars ögonpar just nu smeker sig fram över dessa bokstäver känner dig på något sätt berörd av det jag skriver, blir jag förstås väldigt glad och sporrad att fortsätta min dagliga hobby.

Det är i alla händelser betydligt billigare än psykoterapi.

Det visar sig att hon tar på sig ett par sådana här:

– Vi vet inte vart den här sajten kommer ta vägen, men vi kommer också testa på att blogga med tanke på att vilken idiot som helst tycks klara av det, säger Fredrik Wikingsson till Dagens Media.

Jag välkomnar detta eftersom jag alltid tyckt att herrarna varit väldigt vassa som skribenter och direkt usla som programledare, då de inte tycks inse att en television av 2010-talsmodell har en ganska modernt utvecklad mikrofonteknik.

De där små myggorna klarar faktiskt av att fånga upp en stor del av det som sägs i en tv-studio. Därför är det inte alls nödvändigt att skrika likt överförfriskade hockeyhuliganer genom en hel sändning.

Häng med på en resa bakåt i tiden. Läs, skratta, gråt och förundras över samtiden.

Januari - Nåt hårt i byxan

Februari - En liter mjölk och lite Charm School Inget att hälla upp i Kharaffi

Mars - Delikat marknadsföring

April - Orup blickar bakåt

Maj - Cola till allt

Juni - Chamade Allting har en baksida

Juli - Skåjter Systematiskt

Augusti - Finska True Talent Pinsamt i baren

September - Pluras patiens Federleys twitter

Oktober - Ofrivilligt Bottenkänning

November - En klocka på väggen

December - Veteranschlager Palme, den yrvakne politruken

---

Alla dessa inlägg är säkert trevliga på sitt sätt. Själv vill dock framhålla ett inlägg som skrevs den 31 maj i år.

Rent stilistiskt är det kanske den text jag är mest nöjd med 2011, även om den är medvetet pretentiös. Så här såg det ut, rubriken var Fyra nyanser av grått: