EN FRANSK, EN ELSA OCH EN VILLE

På den stora gymnasiemässan idag i Östersjöhallen tog den glade fransosen Pascal fram sitt leksinne. Elsa och Ville hälsade på i en fikapaus varpå Pascal började bolla, dela ut ballonger och showa med de små liven. Dessvärre är bilden lite sned men väldigt livfull.

JämO är Jämställdhetsombudsmannen. Ett fint ämbete grundat av liberaler på 70-talet och en idé som jag helt står bakom. Jämställdhet är viktigt. Det borde vara så jäkla enkelt egentligen.

De flesta är ju överens om att alla människor har samma värde. Därför borde en man och en kvinna som utför EXAKT samma arbete tjäna EXAKT lika mycket pengar. Säga vad man vill om min gamla arbetsplats Radio Match men det fanns ingen könsdiskriminering där. Alla, män som kvinnor, hade exakt lika uselt betalt men detta är en utvikning...tillbaka till det här med JämO.

I år avgick kändisadvokaten Claes Borgström som Jämo efter sju år eller något i den stilen. Han efterträddes av en kvinna; Ann-Marie Bergström.

Det roliga är nu att det visar sig att denna Ann-Marie kommer att tjäna betydligt sämre som JämO. TV4 avslöjar idag att Claes tjänade 74.900 pix i månaden när han satt som JämO. Ann-Marie kommer att tjäna 62.000 kronor.

Claes Borgström rasar förstås. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite kul, i detta präktiga land är det befriande med människor som inte lever som de lär.

Fotnot: Claes Borgström själv har ingen påverkan gällande lönesättningen. Hade han fått bestämma skulle säkert Ann-Marie tjäna 88.000 kr/månad bara för att statuera ett exempel att här tänker vi fanimej på kvinnolönerna.

Förmodligen mumsande på en papaya coconut. Vad nu det är för nåt. Läs analysen i Rimbloggen

Foto: Barometern.se

Varje gång vi äter smälter vi sakta in i dvala. En dvala förljugen av håglösheten vi alla känner. Frukosten är dagens viktigaste mål, en bränning i evigheten, ett avtryck i kosmos, vi tuggar, sväljer och hoppas. Vi hoppas överleva dagen på samma sätt som Barrabas där han blodig hänger på korset hoppas nå frälsning. Bortom tiden, bortom rymden, bortom synd och köttsligt begär.

Du anmoder, härförare av kärlekens förblindade raseri, frambringande, klargörande...kan du, som omslutit verkligheten...kan du, som levandegör så många av de tusentals förtappade själar som inte haft kraften att orka leva i oriktigheten...Kan du, som behärskar salighetens förvirrade elegans och utsänder talrika förnekaden till dem som vägrar tro på möjligheten att överleva dagens viktigaste mål...

Kan du...kan du skicka mig smöret?

Jag (till Elsa och Ville) - Vad gör ni, barn?

Elsa (irriterat) - Nej! Vi gör inga barn!!

Kommentarer överflödiga...

Vi bor i en charmig stadsdel. Ibland är det nästan som att det känns lite tecknat. Grannarna hälsar snällt på varandra, katterna ligger på blåmålade bänkar och spinner, trafiken rullar ganska lugnt och från ett öppet fönster hör man hur någon avskalat spelar en sorgsen jazzmelodi på klarinett. Vi bor i kulturkvarteren, helt enkelt.

Om kvällarna ligger doften av brasved tung över de mysiga husen där man genom immiga rutor kan skönja det stilla suddet från en ensam tv-apparat...

Det är tyst och stilla. Det känns nästan lite danskt. Gemytligt, på nåt sätt.

Tänkte delge bloggens läsare en episod från veckan. På väg mot dagis för att hämta barnen häromdagen ser jag brevbäraren i färd med att dela ut sin post. På gatan där han befinner sig bor det en gammal dam, ett riktigt gammalt russin som alltid (dag som natt) sitter i sitt fönster på andra våningen och lyssnar på radio. Eller virkar eller...ja...vad man nu kan tänkas hitta på. Hon brukar kika fram bakom ett par dassiga, oerhört tunna gardiner.

När damen ser posttjänstemannen komma begynner hon att hiva ner en gammal skrynklig ICA-kasse fäst i ett snöre genom sitt öppna fönster. Samtidigt ropar hon till sig postis.

Han tar - detta är tydligen en väl inövad ritual a la Söderkåkar - fram veckans prenumerationsexemplar av Allers och lägger ner tidningen i ICA-påsen. Sedan säger han "varsågod" och tanten kan snabbt dra upp plastpåsen innehållande veckans matnyttiga läsning.

Jag passerar dem, ler lite åt den ömma scenen och traskar vidare i en känsla av att befinna mig i någon slumrande, dansk kuststad...

På vårt kylskåp hänger ett citat av en av mina favoritskådisar; Johnny Depp.

Man har bett honom beskriva sin då drygt ettårige son. Och Depp säger:

"Som att bli sambo med en mycket liten alkis!"

Och det stämmer ju så exakt. Den vingliga gången, osäkerheten som snabbt förbyts till absolut självsäkerhet för att sedan sluta i plötslig självömkan och gråtmildhet. Det sluddriga talet och det effektfulla tjoandet. Som en mycket liten alkis, helt enkelt.

Här lär du dig vem som är vem av efterkrigstidens svenska statsministrar. Detta är allt du behöver veta om nån frågar:

FREDRIK REINFELDT 2006-

Flintskallig, basketspelare, har en snygg fru

GÖRAN PERSSON 1996-2006

Matglad, kommunalpolitiker från Vingåker, godsägare

INGVAR CARLSSON 1986-1991, 1994-1996

Ser ut som en fot i ansiktet, fick ta över efter Palme, hejar på Elfsborg

CARL BILDT 1991-1994

Har svårt att skilja en mink från en ubåt, säger "förvisso" i varje mening, bloggar

OLOF PALME 1969-1976, 1982-1986

Östermalmspojke, vände kappan efter vinden, pussade Castro, blev skjuten i ryggen

TORBJÖRN FÄLLDIN 1976-1978, 1979-1982

Bonde, piprökare med fula glasögon, polisonger, har svårt för det här med kärnkraft

OLA ULLSTEN 1978-1979

Kvinnokarl med glasögon som flaskbottnar, ambassadör, en parentes i historien

TAGE ERLANDER 1946-1969

Satt på tok för länge på sin post...lång värmlänning som drog tråkiga skämt i tv

I slutet av oktober 1997 befann jag mig i London. Det var en klassresa med RadioMedia-klassen och bland allt minnesvärt från den resan (en del saker är ännu ej klara att publiceras för en bredare allmänhet) ploppar just nu följande lilla passus upp:

Min galne, depraverade och smått försupne kollega från Stockholm (Herr C) var förstås med. En man som förbannar sin egen olyckliga existens med orden "fan, personer i blåställ borde inte få skaffa barn!"

För att fördriva en av de blåsiga dagarna och samtidigt skapa lite kultur tar vi fram en videokamera (ganska tung sak 1997) och filmar Herr C när han iförd svart Bobbyhjälm av plast läspar och pratar med CP-röst; en karaktär kallad Klas. Det blir nån typ av guidad tour genom stan. Framför alla kända landmärken; Buckingham Palace, Big Ben, Towern och Trafalgar Square ser man Herr C stå och peka i sin Bobbyhjälm, långa hårdrockshår, skinnjacka och ropa med CP-röst. "BIG BEN!!!"

Vi är säkert ute i fyra timmar på detta sätt. Det hela slutar med att Herr C tar sig tillbaka till hotellet (dyngrak) där vi gömt oss bakom en pelare för att föreviga ögonblicket. Herr C är gammal brottare, gammal hårdrockare och allmänt förknippad med machoideal. Receptionisten är tanig, blek, trött, väldigt brittisk och lite fjollig.

Fram till honom stapplar nu Herr C i blå jeans, skinnjacka, rufsigt hår, skägg fortfarande skummande av öl, vidrig andedräkt, lite vinglig gång och maniska blå ögon. På huvudet en Bobbyhjälm av plast. Förvridet och spasmatiskt ansiktsuttryck och en nasal, lite hes röst, på svenska. Ropande 7 cm från hotellreceptionistens ansikte:

TRICK OR TREAT, DIN LILLE SKIT!

- - -

Apropå det här med detta förhatliga Halloween. Läste på Ugglas blogg att han medvetet köpt hem äckligt godis som bara pensionärer gillar för att de antastande ungarna skall välja bort hans hus och varna andra som är ute i samma ärende. En bra idé. Vi har dock sluppit påhälsning i år. Annat blir det väl till påsk.

Avslutningsvis en sak som min sambos syster berättade i veckan. Det var en sak som tilldrog sig då systerns dotter och dotterns kusin var påskkärringar en gång i tiden.

Det hela hade gått väldigt bra. Kusinerna återvände med hela den stora korgen fylld av godis som familjen avnjöt kollektivt. Dock förvånades de något när de nådde korgens botten. Något slemmigt, gulvitt och poröst låg där nere. "Nejmen..vad är det här för godis, barn?" frågade min svägerska (wow...coolt ord...har aldrig kallat henne det förut)

Det visade sig att en av de personer som kusinerna tiggt godis av var en riktig snålkärring med väldigt få kokosbollar kvar i paketet. Det som denna tantaluring givit bort som present åt påskkärringarna var...två kokta ägg utan skal....

Snacka om påskgodis!

I veckan när jag stod i trapphuset i färd med att kasta en halvgammal soppåse hör jag grannen komma nertraskande. Jag inser att jag ser lite märklig ut där jag står vinterklädd. Jag har på mig en svart rock uppdragen och tillknäppt. Svart luva som täcker hela huvudet och en bra bit ner och till detta ett par mörkbruna solglasögon modell större. Till grannen ler jag lite tafatt och säger urskuldande: -Ja..jag ser väl ut som en bankrånare med mössan och glasögonen.

Grannen säger inte mycket utan vi traskar neråt i trappan.
Han före, jag efter.
Precis innan vi går ut genom porten säger han (fortfarande ser jag bara hans ryggtavla)
- Du ser ut lite som han, Bono!

-Åh...tack, säger jag.

-Vad fan menar du? Vill du se ut som en gammal gubbe?? säger grannen och traskar vidare mot sin bil.

Det vimlar av tråkiga pekböcker...ja, Ville älskar ju dem alla, bara de har två pärmar och går att bita i men i alla fall..de flesta pekböcker som säljs är upplagda enligt denna modell: Vi ser färgbilder på blomman, äpplet, bilen, hunden, katten, pippifågeln och kanske något så vågat som en pyjamas eller en potta.

Idag på biblioteket hittade jag ett skönt alternativ.
 
Pek-Elvis av Lars Steiner. I denna skönt tecknade bok får de små barnen lära sig att peka på brylcremen, kammen, mackan med jordnötssmör, cadillacen, gitarren, Graceland och mycket, mycket annat Elvisrelaterat.

Det enda man frågar sig är väl varför denna produkt finns att skaffa först nu?

Nu har jag fått nog av Blogdog.se.
Jag började blogga i mars 2007 på http://mattiascf.blogdog.se/ och kallade sedan bloggen för Nonsensakuten.
Till en början var det mest för att skriva av mig och publicera texter som jag tidigare använt i undervisningen. Efter ett tag styrde jag in bloggen mot allmänn mediekritik och politiska kommentarer. Därefter blev bloggen mer personlig och jag började lägga in bilder på mig och min familj.
När jag efter sommaren började hitta gamla kollegor och vänner på nätet som också hade bloggar insåg jag att Blogdogs administration är urusel.

På Blogdog kan man inte komma tillbaka till huvudsidan när man klickar på loggan, man kan inte integrera bilderna i texten, man kan inte sätta etiketter på sina inlägg, faktum är att inläggen bara puttas neråt för att försvinna in i ett töcken. Man kan inte sortera eller söka på inläggen och man kan inte lägga länkar till sina vänner och kollegors bloggar på ett samlat ställe. Kort sagt; Blogdog är ett helvetes uselt bloggsystem.

Därför håller jag nu på att sakta bygga upp nya Nonsensakuten här på blogg.se.
Räknar med att kunna lansera nya bloggen om några veckor.