Nu kan man avnjuta hela Här är ditt liv med Ernst Hugo Järegård från 1984 via Youtube. Ett sprudlande program, ett av de bästa i serien.
Lasse Holmquist, detta programledarproffs, är som alltid lugnet själv när han guidar tittaren genom den självupptagne estradören Ernst Hugos liv och karriär. Gillar det improviserade kaoset i början av sändningen där Lasse frågar Ernst Hugo om han behöver gå och kissa innan bandningen börjar.
- Gör du då det så spelar Tollarparen signaturen så länge.
Ett telefonsamtal från Maury Yeston i USA som sjabblas bort är heller inget som nämnvärt ruckar programledarens lugn.
Så härligt uppsluppen och avkopplande television. Så fjärran dagens överproducerade och hårt formaterade program.
Järegård trivs givetvis som fisken i vattnet när han själv får stå i fokus i över två timmar och programmet bärs fram mycket på hans olika intressen i livet: teater, vin, cigarrer, whisky, böcker och kläder.
Hans sociala liv blir inte lika starkt belyst även om hans långa äktenskap med Karin och tillvaron med sonen Johannes skymtar förbi i handlingen.
Programmets verkliga lyft är när Ernst Hugo på eget bevåg ger sig på en av sina gamla monologer, skriven av Jolo. Det handlar om varför kyssandet ökat så förbannat runt om i samhället och detta kan vara Ernst Hugos största stund. Att ensam, inför miljoner tittare totalt äga kameran i ett program som handlar om honom själv och nästan ingen annan, måste ha betytt mycket.
Till synes utan bekymmer fyrar Järegård av sin monolog och som alltid sitter man som åhörare på helspänn. Tittarna bevittnar i det ögonblicket verkligt stor konst, humor och professionalitet.
Det är annars uppenbart att Lasse Holmquist önskat sig en rejäl vidräkning med gästens avlidne far Ernst. Något år innan programmet sändes hade Ernst Hugo tillsammans med Eric Wennerholm gett ut en memoarbok som mycket kretsar kring hur Ernst Hugo i barndomen upplevde sin far som elak.
Detta avfärdas nästan helt av intervjupersonen som menar att de känslor han 1984 hyste för sin pappa var varma.
- Jag är en stor älskare av min far. När PC Jersild hade läst boken kom han med ett förslag om att jag borde ha kallat den "faderskärlek", säger Ernst Hugo.
Detta trots att pappan inte alls gillade sin sons ambitioner att bli skådespelare.
- Jag är full av hämningar och knutar kring det där att jag aldrig lyckades i småstaden. Jag avskiljde mig och försökte hävda mig på annat sätt, säger Ernst Hugo i programmet.
En intressant inblick ger pappans kamrat Knut Körling som i Här är ditt liv visar upp gamla svartvita bilder på hur han och pappa Ernst tillsammans spelat folklustspel och revyer i Ystad på 1930-talet.
- Ernst var utklädd till kvinna i nästan alla roller som han spelade, säger Körling, vilket också framgår av bilderna.
Som ett crescendo avslutas sedan sändningen med att Cornelis Vreeswijk och Östen Warnerbring gör Järegård sällskap iförd käppar och höga hattar som sprutar ut eld medan de framför numret Var ska jag hänga min hatt i natt?
Så...exakt så borde flera av dagens tv-program avslutas.
Det är närmast häpnadsväckande hur litet vårt kollektiva medvetande är kring en av det här landets värsta handlingar. Man hör aldrig någon prata om det. Det tas sällan upp i tv-dokumentärer och tillhör inte de rättsfall som kvällstidningarna vanligen trycker bilagor om.
Det handlar om sjukhusmorden i Malmö 1978. Saftmorden. Gevisolmorden.
I helgen snöade jag in totalt på detta och fann mig själv bland annat läsande en över hundratjugo sidor lång flashbacktråd i ärendet. En tråd det kanske tagit mig allt som allt fem timmar att läsa.
Nu sitter jag här helt uppslukad.
Upprinnelsen är följande: i september 1978 anställs via AMS en då arton år gammal beredskapsarbetare på avdelning 26 vid Malmö Östra Sjukhus.
Mannen har tidigare arbetat på Värnhems sjukhus och där bedömts vara direkt olämplig för någon tjänst inom vårdsektorn. Hans vitsord innehöll bland annat formuleringen "han har ingen som helst initiativförmåga. Ter sig konstig på avd.; verkar inte alls fatta vad man säger till honom. Skall ej återanställas."
Som av en märklig slump nås hans nya arbetsgivare inte av denna information. Istället anställs han men upplevs av sina betydligt äldre kollegor som mycket märklig. Han uttalar sig konstigt och sprider enligt somliga en kuslig stämning omkring sig.
Avdelningen är en av alla dessa gråa, DDR-inpyrda sjukhusavdelningar från 1970-talet vi idag kan roas av när vi ser på gamla arkivfilmer.
Tråkiga lokaler, fula gardiner, en oändlig tomhet. Stålrör, lysrör, avsaknad av färg.
Blankt och kliniskt. Kallt och håglöst; som en alltför socialrealistisk målning av Ola Billgren.
Här vårdades gamlingar på något som vid denna tid fortfarande kallades långvården. En långsam resa mot döden brukade det beskrivas som.
Den 18-årige beredskapsarbetaren påskyndade dessvärre den processen.
Det som hände var att många gamla på avdelningen dog med svåra andningsproblem. Inte sällan påkallade ynglingen den övriga personalens uppmärksamhet i samband med dödsfallen. Ofta var det så att man på de dödas kroppar upptäckte frätskador i mungiporna, något man antog kom från stark magsyra som trängt upp i dödsögonblicket. Någon större vikt lades inte vid att föra in dessa uppgifter i journalerna.
De många dödsfallen antogs i stället bero på dels naturlig död av ålderdom, dels någon mystisk sjukdom som kan ha härjat på avdelningen.
Under den tid som den unga beredskapsarbetaren jobbade på Malmö Östra Sjukhus avled 24 patienter.
I januari 1979 uppmärksammade en ur personalen hur en 94-årig kvinna vägrade svälja den saft som 18-åringen serverade henne. Hon ska ha spottat och ropat på personalen. I rummet fann man 18-åringen stående i ett hörn upprepande ett mantra om att han inte gjort något.
Det visade sig att saften var spetsad. Mannen erkände senare att han använt de starkt frätande rengöringsmedlen Gevisol och Ivisol i patienternas dryck. Tingsrätten fann att mannen blandat rengöringsmedel i saften och tvingat de gamla att svälja. Sammantaget fann rätten att elva personer på detta sätt mördats och sexton personer utsatts för mordförsök.
Artonåringen som i sitt erkännande menat att han gjort det för att han ville förkorta de äldre patienternas lidanden, dömdes i augusti 1979 till sluten rättspsykriatisk vård för elva mord och sexton mordförsök.
Elva människor döda inom loppet av nittionio dagar.
Det mest flagranta fallet av seriemord i modern, svensk historia.
Tyvärr är det nästan ingen som pratar om det här idag, trots att det bara gått 36 år.
Varför det är så vet jag inte. Kanske är det tidsandan; hur pressen skildrade händelserna då de skedde.
Kanske är det avsaknaden av blod. Kanske är det offrens ålder.
Sant är i alla händelser att det är en vårdskandal som saknar motsvarighet. Landstinget i dåvarande Malmöhus län uppvisade en enorm inkompetens genom sitt agerande, eller snarare icke-agerande i det här ärendet och man kan bara spekulera kring hur något liknande hade hanterats idag.
Av pressen och av sjukvården.
