Några scener hämtade ur Tjetjeniens just nu populäraste komediserie på tv kallad Tenevaya storona (skuggsidan)

Tänk om den amerikanske författargiganten Paul Auster varit den som gett oss sagan om Rödluvan.
Man kan ju bara tänka sig hur det skulle ha tett sig...kanske något i den här stilen:

Jag skall berätta en sak som hände min vän RL för över trettio år sedan. Det här var när RL just flyttat till Brooklyn, efter college.
Hon bodde i en enkel lägenhet och hade varken man eller barn.
En dag kom det ett brev med posten.
Det stod Ministeriet för picnics högst uppe i kanten av kuvertet.
RL hade svårt att spåra brevets avsändare.
Man skrev att hon skulle hitta en släkting inne i skogen om hon begav sig dit med en picnickorg.
RL gillade inte skogen, hon var en typisk stadsmänniska. Något i brevets ton och anslag gjorde ändå att hon lockades att bege sig ut i skogen så hon for upstate New York redan dagen efter.
Det var svalt och lite blåsigt, det här hände sent på sommaren, i början av september.
När RL gått mer än femton minuter mötte hon en man i mörk kostym och svart hatt. Han presenterade sig som Mr Black och frågade först om vägen till ett ställe RL inte kände till. Sedan undrade Mr Black vad hon hade för ärende mitt ute i vildmarken.
Jag skall leta upp en släkting som bor inne i skogen, sa RL.
Mr Black ville veta exakt var den här släktingen bodde och RL uppgav den adress som det stått i brevet.
Mannen i den mörka kostymen tackade men innan han gick vidare berättade han om en speciell blomma som växte i trakterna. Vore det inte trevligt att överraska RLs släkting med en bukett av just den här blomman, exakt vad den heter har jag tyvärr glömt.
RL höll med och började plocka på sig en bukett blommor medan Mr Black försvann både snabbt och ljudlöst.
När RL plockat blommorna, fortsatte hon gå mot den adress där släktingen bodde. 
När hon kom fram såg hon en hög byggnad i glas och betong. Utmed ena kanten av huset hade någon målat rosa blixtar i ett grafittiliknande mönster. 
Hon knackade på och väntade sedan på ett livstecken från sin släkting. 
Ingenting hördes. Efter ett tag steg hon in, det visade sig nämligen att dörren var öppen. 
Inne i huset fanns ett stort bord med fyra stolar. En gigantisk spegel hängde utmed väggen bakom bordet. På varje stol satt det människor men ingen sa något. 
Hon kände igen Mr Black på den ena stolen. 
Du har långa öron, sa RL. Längre än tidigare. Vad gör du här? Vad gör alla här? Var är min släkting?
-Hej. Jag är din släkting, sa en man med hög panna och markerade ögonbryn. Jag heter Paul. Paul Auster. 
-Hej Paul. Jag har aldrig träffat dig tidigare. 
Mannen som presenterat sig som Paul Auster log och slog ut med handen som en välvillig gest mot rummets övriga två personer. 
-Det här är mormor, hon är chef för Picnicministeriet.  
-Så stora ögon du har, sa RL.
-Det är för att jag skall kunna läsa Mr Austers text, framförallt det finstilta. 
Nu syntes det tydligt att Mr Black var otålig. Man märkte på honom att han inte längre ville presentera den fjärde personen runt bordet, en gråskäggig man i bruna manchesterbyxor, gummistövlar och reflexväst.
RL undrade förstås vem han var men fick inte något svar. Istället dukade Mr Black och Mormor upp innehållet i RLs picnickorg.
-Ahhh...salami...jag älskar salami, sa mormor. 
RL bjöds till att sätta sig vid bordet men hittade ingen ledig stol. Plötsligt reste sig den gråskäggige mannen och erbjöd henne sin plats samtidgt som han böjde sig fram för att viska något i hennes öra. 
-Hej RL. Jag är skogsvaktare och jägare. Förlåt mig, jag råkade komma in lite för tidigt i berättelsen. Min tajming har alltid varit usel. 
  

Det är inte lätt att vara nyhetsgrafiker på ultrakonservativa Fox News Channel, amerikan och samtidigt dum i huvudet.

Färdigförpackade grytbitar.
För folk som anser det lite jobbigt att skära i en köttbit medelst kniv.

Relationslinjen är Kristdemokraternas nya politiska vision, sa ledaren Göran Hägglund på partiets kommundagar.

Vilket nummer denna linje har och vad kostnaden blir per minut, nämnde han dock aldrig.

Antagligen skriver allt fler svenska män med feminin handstil, eller så är det deras fruar och sambos som sätter inköpslistan i näven på dem. I affären vimlar det av snubbar med elegant formulerade små listor skrivna på rosenskimrande brevpapper.

Hemma hos oss är det oftast Sara som totar ihop den där listan.
Ibland - när det är läge för små spontaninköp - ropar hon från soffan att jag måste skriva ner det på en lista, annars glömmer jag det; även om det bara handlar om fyra saker.
Det är i de lägena jag plockar fram mobiltelefonen.
-Vad gör du? ropar Sara.
-Tyst, säger jag...trycker sedan på record och väser in i mobiltelefonen: apelsiner, juice, frysta hallon och snus...
-Alltså du är ju helt dum i huvudet, pratar du in vad det är du skall köpa? undrar sambon.
Jag erkänner att så är fallet.
-Men sen i butiken då? Tittar inte folk konstigt på dig när du spelar upp inspelningen?
-Nej, säger jag. De tror att jag pratar med någon via högtalarfunktionen så jag brukar nicka, humma och svara rösten med en tillgjord röst så att de inte hör att det är samma person...
-Allvar...det är ju helt idiotiskt...det är ju pinsamt...säger Sara från soffan.

Det brukar jag dock aldrig höra eftersom jag redan lämnat lägenheten och är på väg ner till ICA med min talande inköpslista.

La la la la la la la lala lalaaaaaaa....

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött är den smidiga titeln på Alex Schulmans andra bok, en orgiastiskt lovsång till hustrun Amanda.
En bok jag inte läst men som fått ett lite blandat mottagande av kritikerna.

Skulle det inte vara ännu mer intressant om han skrev en bok om sin före detta hustru; Katrin Z?
Frågan är väl bara vilken titel han skulle välja till en sådan publikation. Kanske något i stil med Att vara med henne är som att pumpa en cykel full med luft för att sedan direkt höra det irriterande ljudet av pyspunka...

Är det inte så att Kungsörnen klampar på i lite för stora skor när de säger att de tillverkar idealmjöl? Känns det inte lite förmätet i vårt janteland?

---

På tal om Jante. Visst är det fantastiskt att idrottslag i Amerika kan heta häftiga saker som Colorado Avalanche, Nashville Predators och Chicago Bulls när vi i Sverige har lag som heter Vita Hästen och FK Friska Viljor?

---

Troligen gillar de flesta A4-ark som bor inne i skrivaren jazz. Hur förklarar man annars att det så ofta står "paper jam" på displayen?

---

Det ryktas att deckardrottningen Mari Jungstedt tänker vidga sitt skrivande till att bevaka OS-brottningen i London 2012 anonymt under psedonymen Mari Pungsvett.

---

Den svenska deckarutgivningen brukar ju annars beskrivas som en djungel även om jag mest ser det som en helt vanlig skog med hjältinnan Ellen Elgh, författaren Varg Gyllander och Hans Rosenfeldts parhäst; Michael Hjort...

---

Kvinna 1:
-Grattis, jag hörde att ni väntar barn!
Kvinna 2:
-Tack, tack...
Kvinna 1:
-Men...stämmer det att ni väntar en liten torskfilé?
Kvinna 2:
-Jo...det gör det...det var helt opanerat...

---

Förresten tur för Marcus Birro att han inte är fiskare med tanke på näthatet...

---

Tracks läggs ner och tidningen Okej läggs ner. Vad blir egentligen nästa steg? Anna Book läggs ner?

---

Kom att tänka på den där tunisiske ex-presidenten. Ben Ali...det måste vara ett artistnamn..sånt brukar ju annars bara magiker, eldsslukare eller fakirer heta...

---

Skulle vilja se myndighetskorrespondensen från den här kvinnan i Strömsund...

---

-Jag gillar sån rock som spelas av små hamstrar, sa Elsa i eftermiddag.
Där ser man...inte fasiken visste jag att hon gillar Takida....

---

Ny kurs till våren hos ABF: Lär dig baka Sven-Erik Österbergsbakelsen!

---

Hela den här grejen med att Arthur Deto i Skinnskatteberg skall stämma George Lucas för ärekränkning tror jag är en tidningsanka...

---

Med risk att låta som Jay Smith vill jag säga: vad skönt att se lite gräs igen efter all snö...

Camilla Thulin har mejlat:

Har svårt att tänka mig något som är tråkigare än den just nu pågående säsongen av Hipp Hipp.

-Vill du kommentera vem som sa vad?

Jag står mitt inne i en mataffär när min snart femårige son utbrister:

Under den massiva medierapporteringen från krisen i Tunisien kan jag inte undvika att göra följande reflektion:

2011 -¨året då Ronald Reagan skulle ha fyllt 100 år.

Varje fredag låter DN i sin bilaga På Stan en känd medlem ur den mediala eller kulturella Stockholmssocieteten besvara några frågor om sin vardag och ge tips om materiella ting som är, som det heter..."på"....

Lars Ohly måste fram tills nu ha haft landets absolut bästa jobb.

Oklart dock till vem...

I USA har det sedan ett flertal decennier tillbaka funnits mängder med radiostationer som aldrig eller ytterst sällan spelar musik. Dessa kallas av lätt insedda skäl "talk stations" och hade från början sin hemvist på AM-bandet (som till skillnad från exempelvis Sverige, alltid funnits som ett livaktigt alternativ till FM-stationerna).

Ville är en stor konsument av populärkultur och visar också att han förstår dess olika mekanismer.

Såg en affisch på biblioteket som tipsade om en nyårsrevy med Filadelfiaförsamlingen.

Tänk om det funnits television för hundra år sedan.

Du minns säkert storyn om våra vänner i Kuggeboda, lantbrukarna som tog tag i en sedan länge pågående köksrenovering två dagar innan julafton med att bryta upp hela köksgolvet för att skapa lite extra stämning.

Under de nyss avslutade helgerna passade jag på att mysa till det lite hemma med klassiskt stämningsfull musik.
-Pappa! Kan du inte sluta lyssna på dina gubbiga låtar? hördes Elsa ropa.

Jag fattar ingenting...gubbigt?
Sedan när blev Frank Sinatra och Dean Martin gubbiga?

-Nya året kunde ha börjat bättre, den här blötsnön har gjort oss strömlösa.

Lotta Engberg har aviserat att hon efter vårens omgång hoppar av som programledare för Bingolotto.
Sex säsonger får räcka, säger hon...alternativt "jag pratar sex alla gånger varje vecka", jag läste inte den här nyheten så noga.

Om nu TV4 ändå väljer att fortsätta satsa på denna hopplöst förlegade 90-tals-tv-relik, kan jag bara komma på ett namn som står beredd att ta över som programledare.

Jag tänker på kulturjournalisten Hans Wiklund, som med värdskapet för Lyckohjulet visade sig vara så desperat att inget tv-projekt (hur perifert det än må vara) är honom främmande.  

Ville och jag läser klassikern Bamses skola:

Jag och barnen var och såg barnfilmen Sammys äventyr i eftermiddags.

Tänk så mycket bra tv man missade under nyårshelgen, enbart beroende på sociala konventioner om samkväm, interaktion och umgänge.