ATT VARA TANKSPRIDD (reprisinlägg)
Eftersom det inte finns så mycket att blogga om i början av januari tänkte jag återanvända en gammal story som jag i ett anfall av självironi och distans aldrig missar att dra som en slags anekdot på fester och liknande.
Det är ett av mitt livs mest pinsamma ögonblick och tilldrog sig i januari 2006.
Det var lördag, det var snöigt och kallt.
Jag tog vår rishög till Opel några hundra meter bort till stans centrala bensinstation för att tanka.
En enkel manöver. En sån där sak som människor har gjort om helgerna ända sedan bilen uppfanns en gång i tiden.
Frysande och håglös klev jag ur, klockan var knappt fyra på eftermiddagen men skymningen hade redan lagt sin förödande hand av svensk bitterhet över denna januarieftermiddag.
De pumpar som det stod "kassa" på fungerade visserligen men där framme var det kö.
Istället skulle jag tanka vid en s.k kontokortsautomat.
Innan tankning sker skall man ju knappa in sin kod och annat fillijox.
Tog därför fram mitt lilla Visa-kort och tryckte resolut in det i springan; det gick väldigt trögt men jag lyckades.
Skall precis knappa in min kod när jag inser att detta inte är kortautomaten utan SEDELAUTOMATEN!!
Oj. Ajdå...hoppsan. Det där var visst mitt Visa-kort.
Mmmmm....somebody please kill me...vad fan gör jag nu? Kan jag krafsa ut kortet igen...nej...det går inte att få nåt grepp.
Skall jag bara dra härifrån? Det är så pinsamt. Nej...jag kan ju inte sticka från mitt Visa-kort...jag kan spärra det...men ingen kan ju använda automaten...eh...jag får nog gå in och säga till...åhhh...pinsamt....
Det hördes ett glatt plingande i dörren när den for igen bakom mig. Inne i butiken var det ljust och elektrifierat. Det luktade däck och gammal motorolja. Med tunga steg passerade jag de kulörta påsarna med chips och popcorn, sneddade glatt framför skålen med Red Bull och hyllan med porrtidningar. Till sist var jag framme.
Bakom disken stod en rödlätt, lång yngling i 25-årsåldern. Han såg på mig, tycktes på ett illmarigt sätt invänta mitt ärende.
-Hej.
-Hej.
-Jo...eh...jag tror att jag har gjort en dum grej.
-Jaså.
-Jag skulle tanka där borta vid kontoautomaten men....jag...jag råkade stoppa in mitt Visa-kort i den andra automaten.
-Va?
-Jag stoppade in mitt Visa-kort...
-Stoppade du in ditt Visa-kort i sedelautomaten? (den rödlätte blir nu tomatröd i ansiktet av att kväva sitt gapskratt. Man hör blott ett elakt fniss...)
-Ja. Fattar inte hur jag tänkte...
-Nej...
-Tror du att du skulle kunna gå ut och kika...
Han försöker. Jag försöker. Han rycker. Jag sliter. Han öppnar automaten. Kortet har fastnat halvvägs och är omöjligt att rubba, varken framåt eller bakåt.
Han går in i värmen igen. Jag följer efter som en tilltufsad björnunge.
-Eh...vad gör vi nu?
-Vi får ringa efter snubbarna som servar sedelautomaterna..
-Tror du att de kan få ut kortet...?
-Mmmm......
-Vad bra...(viss lättnad)
-Fast...de sitter ju i Malmö och jobbar bara på vardagar, va...
-Uhum.....
-Så de kan ju inte komma förrän på måndag eftermiddag...men jag skriver en lapp till chefen att han skall ringa dem på måndag morron...
-Aha....så då kan jag....
-Ja, kortet sitter ju där det sitter. Hur tänkte du egentligen? Har aldrig hört att nån stoppar in ett kontokort i en sedelautomat...
-Nja...inte jag heller...hej då...
En enkel manöver. En sån där sak som människor har gjort om helgerna ända sedan bilen uppfanns en gång i tiden.
Frysande och håglös klev jag ur, klockan var knappt fyra på eftermiddagen men skymningen hade redan lagt sin förödande hand av svensk bitterhet över denna januarieftermiddag.
De pumpar som det stod "kassa" på fungerade visserligen men där framme var det kö.
Istället skulle jag tanka vid en s.k kontokortsautomat.
Innan tankning sker skall man ju knappa in sin kod och annat fillijox.
Tog därför fram mitt lilla Visa-kort och tryckte resolut in det i springan; det gick väldigt trögt men jag lyckades.
Skall precis knappa in min kod när jag inser att detta inte är kortautomaten utan SEDELAUTOMATEN!!
Oj. Ajdå...hoppsan. Det där var visst mitt Visa-kort.
Mmmmm....somebody please kill me...vad fan gör jag nu? Kan jag krafsa ut kortet igen...nej...det går inte att få nåt grepp.
Skall jag bara dra härifrån? Det är så pinsamt. Nej...jag kan ju inte sticka från mitt Visa-kort...jag kan spärra det...men ingen kan ju använda automaten...eh...jag får nog gå in och säga till...åhhh...pinsamt....
Det hördes ett glatt plingande i dörren när den for igen bakom mig. Inne i butiken var det ljust och elektrifierat. Det luktade däck och gammal motorolja. Med tunga steg passerade jag de kulörta påsarna med chips och popcorn, sneddade glatt framför skålen med Red Bull och hyllan med porrtidningar. Till sist var jag framme.
Bakom disken stod en rödlätt, lång yngling i 25-årsåldern. Han såg på mig, tycktes på ett illmarigt sätt invänta mitt ärende.
-Hej.
-Hej.
-Jo...eh...jag tror att jag har gjort en dum grej.
-Jaså.
-Jag skulle tanka där borta vid kontoautomaten men....jag...jag råkade stoppa in mitt Visa-kort i den andra automaten.
-Va?
-Jag stoppade in mitt Visa-kort...
-Stoppade du in ditt Visa-kort i sedelautomaten? (den rödlätte blir nu tomatröd i ansiktet av att kväva sitt gapskratt. Man hör blott ett elakt fniss...)
-Ja. Fattar inte hur jag tänkte...
-Nej...
-Tror du att du skulle kunna gå ut och kika...
Han försöker. Jag försöker. Han rycker. Jag sliter. Han öppnar automaten. Kortet har fastnat halvvägs och är omöjligt att rubba, varken framåt eller bakåt.
Han går in i värmen igen. Jag följer efter som en tilltufsad björnunge.
-Eh...vad gör vi nu?
-Vi får ringa efter snubbarna som servar sedelautomaterna..
-Tror du att de kan få ut kortet...?
-Mmmm......
-Vad bra...(viss lättnad)
-Fast...de sitter ju i Malmö och jobbar bara på vardagar, va...
-Uhum.....
-Så de kan ju inte komma förrän på måndag eftermiddag...men jag skriver en lapp till chefen att han skall ringa dem på måndag morron...
-Aha....så då kan jag....
-Ja, kortet sitter ju där det sitter. Hur tänkte du egentligen? Har aldrig hört att nån stoppar in ett kontokort i en sedelautomat...
-Nja...inte jag heller...hej då...
SNOBBEN SITTER KVAR
Jag besökte min farmor härförleden och kunde då konstatera att Snobben sitter kvar på kylskåpet.
Som han gjort så länge jag kan minnas.
Den gamla kylskåpsmagneten föreställande Snobben i blå störtkruka har varit en del av farmors kylskåp sedan början av 80-talet.
Timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år har han suttit där på kylskåpet och blickat ut över det lilla köket.
Envist suger han sig fast mot kylskåpets dörr. Alltid tittar han åt samma håll, en utsikt han borde kunna vid det här laget.
En gång - när jag var liten och använde honom som leksak istället för kylskåpsmagnet - fick han dock vara med om ett riktigt äventyr. Jag minns att jag blev av med honom under en vinter, exakt vilket år har jag glömt. Dagarna gick men ingen Snobben stod att finna.
Slutligen påträffades han, mer eller mindre av en slump.
Han hade legat i snön och i samband med en snöskottning gjorde han sig nu tillkänna.
Hans magnetiska baksida satt fast som berget på den rödskaftade snöskovelns ljusblåa blad.
Lyckan var total.
Istället för att ytterligare riskera ett försvinnande vill jag minnas att han ganska snabbt placerades på kylskåpsdörren.
Och så vitt jag vet kommer han att sitta där ett bra tag till...
GLAD MIDSOMMAR
ATT HÖRA FEL
När det gäller musik och sång har vi nog alla lite till mans missuppfattat vad sångaren egentligen sjunger. Det vimlar av exempel på felhörda låttexter i pophistorien, den mest kända är kanske Bryan Adams inledande "I got my first real six-string" i hiten Summer of 69 som många fått för sig skall vara "I got my first real sexdream"...
Så är det inte, annat än i fantasin.
Även svenska krtistendomsklassikern "tryggare kan ingen vara" blir lätt till "trygga räkan" och så vidare. Det finns en bra sajt som samlar in liknande felhörda låttexter och den rekommenderas varmt.
Detta är förstås pinsamt men sanningen att säga är tillfällena då man sjunger både högt och offentligt relativt få; därför är det sällan man exponerar sina missuppfattningar för en större publik.
Desto värre då, om man i det vardagliga samtalet får saker om bakfoten och ingen berättar hur det egentligen ligger till, utan nöjer sig med att fnissa lite diskret i bakgrunden. Jag har exempelvis en bekant som tror att stormarknadskedjan City Gross inte heter City Gross utan City Cross; ungefär som en slags urban motorsport.
Åt detta kan man ha väldigt roligt. Samme karaktär kallar tvångsmässigt och utan undantag också P1-programmet Studio Ett för Studio S. Ytterligare ett exempel från denne språkvirtous var när han inte kom ihåg vad en man med finsk härkomst hette i förnamn och kallade honom för både Purjo och Pervo innan han kom ihåg det korrekta namnet.
I min barndom testade jag under en period på mindre än ett halvår på att spela fotboll. Det blev en riktig flopp; jag var självklart inte någon företagsam och offensiv anfallare utan försökte mig istället på nån typ av hopplöst backspelande.
Tyvärr blev min första insats att sparka motståndarna på smalbenen varvid jag fick rött kort i mitt livs första match. Jag hade uppenbarligen missuppfattat spelets idé.
Lika mycket missuppfattning stod den blonde, skäggige och väldigt rundlagde man som hade föreningens uppdrag att hålla i barnfotbollsverksamheten. Denne tjomme skulle med andra ord ansvara för de så kallade "miniknattarna"; ett kamratligt uttryck för mycket, mycket unga fotbollsgrabbar.
Problemet var bara att den småfete gynnaren kallade dem för "mimiknattar" av nån konstig anledning.
Ingen förstod varifrån han fått detta prefix. Vadå mimi? Ingen vågade dock tillrättavisa honom varpå han ständigt pratade om dessa "mimiknattar" till allmän munterhet (bakom hans rygg).
I samma idrottsförening fanns det en trotjänare som i hela sitt liv gått omkring och trott att orden "till exempel" uttalas "ten sempel".
Även här har han fått hållas, lycklig i sin egen värld, totalt ovetande om det korrekta i sammanhanget.
Eftersom han har denna uppfattning blir även förkortningen "tens" rimlig, ty då han var lite stressad och pratade på hände det ofta att han istället för att säga "ten sempel" förkortade det till det lite rappade "tens". Han tyckte väl att det kändes både logiskt och praktiskt.
"Vi löser det. Det är ju bara att jag ringer till nån bygghandel tens så fixar de det"
Så är det inte, annat än i fantasin.
Även svenska krtistendomsklassikern "tryggare kan ingen vara" blir lätt till "trygga räkan" och så vidare. Det finns en bra sajt som samlar in liknande felhörda låttexter och den rekommenderas varmt.
Detta är förstås pinsamt men sanningen att säga är tillfällena då man sjunger både högt och offentligt relativt få; därför är det sällan man exponerar sina missuppfattningar för en större publik.
Desto värre då, om man i det vardagliga samtalet får saker om bakfoten och ingen berättar hur det egentligen ligger till, utan nöjer sig med att fnissa lite diskret i bakgrunden. Jag har exempelvis en bekant som tror att stormarknadskedjan City Gross inte heter City Gross utan City Cross; ungefär som en slags urban motorsport.
Åt detta kan man ha väldigt roligt. Samme karaktär kallar tvångsmässigt och utan undantag också P1-programmet Studio Ett för Studio S. Ytterligare ett exempel från denne språkvirtous var när han inte kom ihåg vad en man med finsk härkomst hette i förnamn och kallade honom för både Purjo och Pervo innan han kom ihåg det korrekta namnet.
I min barndom testade jag under en period på mindre än ett halvår på att spela fotboll. Det blev en riktig flopp; jag var självklart inte någon företagsam och offensiv anfallare utan försökte mig istället på nån typ av hopplöst backspelande.
Tyvärr blev min första insats att sparka motståndarna på smalbenen varvid jag fick rött kort i mitt livs första match. Jag hade uppenbarligen missuppfattat spelets idé.
Lika mycket missuppfattning stod den blonde, skäggige och väldigt rundlagde man som hade föreningens uppdrag att hålla i barnfotbollsverksamheten. Denne tjomme skulle med andra ord ansvara för de så kallade "miniknattarna"; ett kamratligt uttryck för mycket, mycket unga fotbollsgrabbar.
Problemet var bara att den småfete gynnaren kallade dem för "mimiknattar" av nån konstig anledning.
Ingen förstod varifrån han fått detta prefix. Vadå mimi? Ingen vågade dock tillrättavisa honom varpå han ständigt pratade om dessa "mimiknattar" till allmän munterhet (bakom hans rygg).
I samma idrottsförening fanns det en trotjänare som i hela sitt liv gått omkring och trott att orden "till exempel" uttalas "ten sempel".
Även här har han fått hållas, lycklig i sin egen värld, totalt ovetande om det korrekta i sammanhanget.
Eftersom han har denna uppfattning blir även förkortningen "tens" rimlig, ty då han var lite stressad och pratade på hände det ofta att han istället för att säga "ten sempel" förkortade det till det lite rappade "tens". Han tyckte väl att det kändes både logiskt och praktiskt.
"Vi löser det. Det är ju bara att jag ringer till nån bygghandel tens så fixar de det"
ELVA FRÅGOR
Stålmannen gick som bekant på en kryptonit. Min bloggkollega Jonas har däremot gått på den berömda kedjebrevs-niten; en grasserande farsot i den svenska bloggosfären.
1. Vad är du minst nöjd över med dig själv?
Inte helt oväntat då att denna epidemi sprider sig ända hit. Jonas publicerar elva frågor som man får besvara om man vill, jag fann en del av dem lite roliga så visst - let's roll:
1. Vad är du minst nöjd över med dig själv?
Vissa delar av min kropp och min förmåga att alltid skämta bort allvarliga ämnen.
2. Vad är du mest nöjd över med dig själv?
Min humor (visst är det motsägelsefullt)
3. Vilken är din mest kära ägodel (materiella ting)?
Nån av mina böcker, tror jag. Spontant kommer jag att tänka på en reportagebok av Ulf Nilson från 1976 som jag ofta bläddrar i. Dessvärre råkade min före detta sambo riva sönder delar av den i samband med ett vredesutbrott för några år sedan. Hon förstod väl vilket affektionsvärde just den boken har.
4. Vilken är den mest kriminella handling du har utfört?
Skrev som sekreterare på ett antal protokoll till möten som aldrig ägt rum i en förening som inte fanns. Snattade mineralvatten av misstag på ICA Maxi, ja, det är brott av den här digniteten...knappast Svartenbrandt-klass...
5. Vet du, utan att googla, vem Hacke Hackspett är?
Självklart. När jag var liten såg jag alltid på Gomorron Sverige, varje lördag utom 1 mars 1986.
6. Vilken är den absolut bästa film du har sett och varför är den bäst?
Svårt. Jag skulle nog vilja säga Mandomsprovet från 1967. Anledningen; Mike Nichols regi, Anne Bancrofts persona, Dustin Hoffmans briljanta inlevelse, Simon & Garfunkels fantastiska musik, det både sorgliga och roliga manuset och den gudomligt vackra Katharine Ross i rollen som Elaine.
7. Religion, är det roten till allt ont?
Ja, det och avundsjuka.
8. Vilket är det värsta stället du har varit på någon gång? (stad/krog/klubb/affär/valfritt)
Daltons pub i Tomelilla! Långt ute i bushen tornar ett estetiskt alldeles horribelt hillbillyhak upp sig. En pub med trästockar som inredning, inte helt olik dekoren hos Hasse Anderssons tv-berömda countrylada i Boarp. Puben var döpt efter bröderna Dalton i Lucky Luke, det säger väl en del om klientelet. Sällan har jag sett så mycket drängar i skinnväst och feta damer i på tok för små jeansshorts som röker gula Blend medan de maniskt drar i spaken (till den enarmade banditen, kanske skall tilläggas)...
9. Vilken känd svensk person har du absolut svårast för?
Dött lopp där mellan Henrik Johnson och Anders Timell.
10. Om du skulle försöka få mig att skratta, vad skulle du säga/göra då?
Uppmana dig att läsa det här inlägget som är en personlig favorit.
11. Vad tycker du om den här typen av blogginlägg egentligen?
Bajs. Fast inte lika mycket bajs som Anders Timell.MAJBLOMMEÅNGEST
Man vet att det är för en god sak, man vet att det är en fin tradition vars behjärtansvärda resultat hjälper sjuka, gamla, nödställda och det dåliga samvetet till en bättre existens.
Ändå...det vilar en djup ångest över hela idén med majblommeförsäljning.
Det är tragiskt på så många plan.
Man känner djupt medlidande med de stackare som behöver pengarna från försäljningen allra mest.
På samma sätt känner man sympati med de stackars utschasade elvaåringarna som bokstavligt talat säljer sin själ och hela sin värdighet för en snabb fix i form av en skrynklig tjugolapp att peta ner i sin katastrofalt fula, limegröna försäljarväska som på samma gång signalerar ekonomiskt ansvar och rent larv.
De offrar sin stolthet på ett litet altare för möjligheten att överräcka ett kuvert med ett tresiffrigt belopp till arrangörerna när hela projektet är över. Det sägs ju att det här med entreprenörsskap och företagsamhet befästs redan i majblommeåldern. Jag vill inte ens tänka på hur jäkla många majblommor Ingvar Kamprad sålde 1937.
Man kan inte annat än att även känna ångest över de jäktade 40plussare som så gärna vill köpa majblommor eftersom deras barn ofta befinner sig i den kritiska åldern och förstår deras situation men som tvingas tacka nej och avböja eftersom dessa fula plastpartiklar redan införskaffats (oftast av grannens ungar eller barnens klasskamrater).
Den kritiska åldern för majblommeförsäljare är väl nånstans mellan tio och tolv. Det är ju så här års kids i dessa åldrar vaknar till liv och kommer upp ur sina hålor; dessa på samma gång osnutna och naiva som påstridiga och brådmogna majblommeförsäljare.
Det känns som att vi alla har varit där.
Stått där med ett oändligt antal majblommor (på min tid förekom ofta färgkombinationerna brun/orange och gul/grön), en väska som gapar tom av cash och en iskall nästipp; utsatt för alltför mycket aprilspringande mellan sorglustiga hyreshus i villfarelsen att man är delaktig i en samhällsinsats.
I mitt 80-talistiska ghettokvarter mitt i det skånska folkhemmet där hyresbarackerna var positionerade i en strikt kvadratisk formation, gällde det att springa hastigt upp och ner i trapphuset. Jag kan föreställa mig att inte mycket har förändrats på den punkten. En brunröd lägenhetsdörr, ett av köld darrande pekfinger som ringer på och en osäker och lite nervös väntan på vem som eventuellt kommer att öppna dörren.
Oftast ingen alls. Det här med titthål i lägenhetsdörrar fanns redan 1985.
Dock minns jag en gång, när vi (för vi gick alltid i grupp) var extra spända då vi närmade oss en viss dörr, tillhörande en miserabel kvinna som tillbringat sitt liv på livets bakgård.
Det vi visste om henne gick att sammanfatta på baksidan av en avriven biobiljett. Vi visste vad hon hette, att hon var två skitar hög och hade ben som såg ut att vara målgången för springande grisar då hon var extremt hjulbent; dessutom låghalt. Vidare kände vi till att hon i sin ungdom haft en kärlekshistoria med en busschaufför; något som slutade olyckligt och att hon hade en extremt raspig röst orsakad av ett långt niktotinberoende. Hon såg ut lite som trollmamman i Trolltyg i tomteskogen, hade exakt samma, spretiga frisyr och samma gula Blend-färgade tänder. Skrynklig hud. Plirande ögon.
Nu stod vi framför hennes dörr. Möjligen var hon i 60-årsåldern, för oss var hon dock närmare 90.
Hon öppnade efter fyra, oresonliga ringsignaler.
Dörren på glänt, inte mer än fem centimeter på sin höjd. Där inne: mörker och hela den skrynkliga Smoke Rings-kvinnan.
-Hej vill du köpa majblommor? (dessa destruktiva kodord)
-Ja ha edan söpt...(i ett väsande, lågt, knappt hörbart tonfall)
-Va? Vad sa du?
-Ja HA edan SÖÖPT!
Vi fattade verkligen inte vad hon klämde ur sig så vi upprepade med tydlig diktion (hur tydlig den nu kan bli på bonnig göingeskånska):
-Skall det kanske vara några några majblommor?
Varvid kvinnan närmast skrek:
-JA HA EDAN SÖÖÖÖÖÖÖPT!
Sedan stängdes lägenhetsdörren.
Utanför regnade det. Det var eftermiddag. Klockan var närmare tre.
Majblommorna förblev osålda.
WHITNEY
Hon var en fantastiskt vacker kvinna. Hon hade en makalös röst.
Nu finns hon inte mer och hennes död är bland mycket annat en påminnelse om att tiden går.
1987 var inte igår, det har faktiskt gått hela 25 år. Gamla stjärnor som Michael Jackson och Whitney Houston finns inte längre.
Snart är det bara Madonna kvar från ungdomens spöklikt raspiga gamla Trackskassetter.
Jag känner mig ändå priviligerad att ha fått vara med och se och höra denna världstjärna födas, tyvärr fick jag idag också se nyheten om hennes alltför tidiga död.
Whitney Houston blev bara 48 år.
En av de vackraste rösterna den här sidan Harrisburg.
Framförallt är det en strof som kommer upp i minnet, från den av hennes låtar som jag värderar högst; The Greatest Love Of All.
I ett parti av låten sjunger hon: "I decided long ago, never to walk in anyone's shadow..."
Dessvärre speglade inte texten verkligheten, då Whitney hittades död efter ett liv kantat av hårt missbruk.
Just detta gör henne inte särskilt unik i sin bransch.
1963-2012
MYSTERIET KRING LENA PH OCH SLÖJDSALEN
Det mänskliga minnet beter sig ibland underligt.
Att höra en viss musik kan frambringa minnen. Om detta är de flesta överens. Slut ögonen och lyssna på en speciell låt och ganska direkt kommer bildminnen från de auspicier som kanske rådde just då låten var aktuell.
Märk väl - det är inte när jag hör låtar av henne som bilderna kommer upp; det är snarare så att jag ibland kan tänka på en viss sal; ett stort rum som jag inte på rak arm kan säga att jag varit inne i någonsin.
Jag har aldrig varit någon älskare av Lena PH:s musik. Hon är en fantastisk artist och så men musikaliskt har det sällan funnits något som fått mig att gå i spinn. Ännu värre är det med träslöjd. Det kan jag säga att jag direkt hatar. Jag vill här passa på att citera Kalle Moraeus som på frågan om han hade tummen mitt i näven svarade att den inte bara satt mitt i näven utan snarare i höjd med armbågen.
Jag kan inte minnas att jag varit där på riktigt. Jag vet att den inte ser ut som NÅGON av de slöjdsalar jag under min andefattiga skoltid tvingades bevista.
Ofta minns man bara fragment, andra gånger är varenda sekund inregistrerad i hjärnbarken, karbonkopierad utmed näthinnan, som det så fint brukar heta.
"Något som hamnat på näthinnan". Det är där som minnet av våra synintryck lägger sig till ro.
Tydligen är denna hinna att betrakta som en slags bioduk som spelar upp våra minnen likt de där stumfilmerna med alla spattiga rörelser som spelades in kring förra sekelskiftet och som sedan dess digitaliserats och räddats till eftervärlden.
Att höra en viss musik kan frambringa minnen. Om detta är de flesta överens. Slut ögonen och lyssna på en speciell låt och ganska direkt kommer bildminnen från de auspicier som kanske rådde just då låten var aktuell.
Allt detta är någonstans logiskt och helt i sin ordning. Vad jag inte kan förstå är att jag kopplar ihop en viss slöjdsal med Lena Philpsson.
Märk väl - det är inte när jag hör låtar av henne som bilderna kommer upp; det är snarare så att jag ibland kan tänka på en viss sal; ett stort rum som jag inte på rak arm kan säga att jag varit inne i någonsin.
När jag då ser denna sal som är stor, rektangulär och ganska dyster, ser jag en speciell omslagsbild till en tjugo år gammal Lena PH-singel (kanske Give Me Your Love från 1993) framför mig, samt hur hon såg ut när hon uppträdde som sitt alter ego Agent 006 år 1991.
Jag har aldrig varit någon älskare av Lena PH:s musik. Hon är en fantastisk artist och så men musikaliskt har det sällan funnits något som fått mig att gå i spinn. Ännu värre är det med träslöjd. Det kan jag säga att jag direkt hatar. Jag vill här passa på att citera Kalle Moraeus som på frågan om han hade tummen mitt i näven svarade att den inte bara satt mitt i näven utan snarare i höjd med armbågen.
Sån är även jag. Jag kan inget om trä, lim, rubankar, tänger, hyvlar eller sandpapper. Ändå förknippar jag den här dunkla salen med små fönster i taket och ett angränsande rum med stora vaskar och hyllor proppfyllda med verktyg med just Lena Philipsson.
Jag kan inte minnas att jag varit där på riktigt. Jag vet att den inte ser ut som NÅGON av de slöjdsalar jag under min andefattiga skoltid tvingades bevista.
Vad jag ännu mindre förstår är varför just denna imaginära (eller äkta) slöjdsal förknippas med en schlagersångerska från Vetlanda.
POLSK RÄLSBUSS
Var i polska Gdynia över nyår och fascinerades mycket över kollektivtrafiken. Ofta såg man bussar av den här varianten:
Lägg märke till de två känselspröten uppe på taket. Dessa står i intim förbindelse med nån slags kraftlinor som hänger uppe i luften utmed bussens rutt. Alltså ungefär samma princip som spårvagnarna har. Skillnaden här är dock att bussen ju inte går på räls utan kan rulla åt vilket håll som helst.
Det gäller med andra ord som busschaufför att verkligen hålla sig på sin utstakade rutt och inte få några impulsiva infall att svänga för mycket åt höger eller vänster.
Du har säkert läst Tage Danielssons vuxensaga om Busschauffören som tänkte att va fan.
Han skulle ha platsat i Gdynia.
-DET BLAUSER!
Att sända morgonradio är en sällsam upplevelse.
Att sända morgonradio i Karlskrona är ett minne för livet.
Jag har haft förmånen att ägna ungefär sju år åt att väcka Blekingeborna på den kommersiella kanalen Radio Match (som sedermera köptes upp av Mix Megapol 2006).
Ett av de starkaste minnena från denna tid är tvivelsutan en stormig morgon i början av 00-talet, inte helt olik den stormiga morgon vi upplevt nu 2012.
Vinden slet och drog, pinade både människa, djur och elbolag, den vindpiskade fyren ute på Utklippan stod och darrade i sisådär 25 sekundmeter när en lyssnare från Hasslö ringer in till programmet.
Lyssnaren är en man som varit med i en av våra stupida tävlingar och nu som motprestation för att få hem DVD-filmen i brevlådan, måste medverka i ett direktsänt vinstsamtal.
Han inleder starkt:
-Hej Marcus (vad han hette har jag glömt men vi kan säga Marcus, okej?) och välkommen!
-Det blauser!
-Ja, du ringer från Hasslö, vad säger du om vädret?...idag får man verkligen hålla i hatten...
-Ja, fy i helvete vad det blauser. Det är otroligt vad de blauser...
-Ja, vi har förstått det. Du ringde in med rätt svar. Vem var det vi sökte?
-Det blauser så mycket...vänta lite...åh, fan vad det blauser...
-Du försvinner lite där, det sprakar...står du ute vid vattnet?
-Åh...åh...det blauser...
-Men du hade i alla fall rätt svar. Det var Madonna vi frågade om. Då vinner du en film. Grattis!
-Det blauser!
-Hej, på dig Marcus...ha en bra dag!
-Ja...usch...det blauser...
SOM ETT JULTIDNINGSOMSLAG
När jag var liten och läste så kallade jultidningar vill jag minnas att den publikation som gjorde störst intryck på mig hette BLAND TOMTAR OCH TROLL.
Det är möjligt att den finns fortfarande. Om så är fallet, skulle denna bild kunna vara omslagsbild i år:
TJUGO ÅR SEDAN MERCURY AVLED
24 november 1991. Ofattbart att det är tjugo år sedan.
Freddie Mercury arbetade ända fram till sin död. Den här låten är den sista han sjöng in. Arbetet hann dock aldrig fullbordas, det är därför Queens gitarrist Brian May sjunger den sista versen.
ATT MAN KAN SAKNA NÅGOT SÅ MENLÖST...
Den smakade nästan ingenting men den var billig. Lite som att titta på Lets Dance i TV4...
DEN ELFTE SEPTEMBER
Så här efter tio år börjar det bli dags att avslöja sanningen om tisdagen den elfte september 2001.
Jag arbetade vid denna tid som programledare på en av de där grälla, poppiga och sybaritiska musikkanalerna på radion, och jag arbetade i Karlskrona, ty detta utspelade sig på den tid då det fortfarande fanns lokala musikkanaler i Sverige.
För att ha någon slags framförhållning inför hösten (detta avhandlade främst vilka nya, spännande och jättelätta tävlingar vi skulle ha i radion) bestämde vi oss för att konferera på Hotell. Man skulle kunna kalla det kick off, men eftersom vi var programledare och inte säljare, ingick det ingen sprit efteråt.
Datumet spikades till den elfte september. ALLA (med betoning på alla) skulle vara med; tiden var begränsad och för att få ett så effektivt möte som möjligt bandade vi nästan hela den tisdagen; det som hördes i radion var med andra ord förinspelat, en teknik som ofta även i denna dag nyttjas av den kommersiella radion.
Folk från både Kalmar och Karlskrona sammanstrålade sedan för detta superviktiga möte på neutral mark, långt inne i den småländska urskogen. Alla mobiler var avstängda, vi skulle inte behöva bli avbrutna av någon säljare med någon trivial fråga om någon trivial reklamspot som någon trivial kund tecknat ett trivialt kontrakt om eller liknande.
Till saken hör att radion sände uppdaterade nyheter från TT varje heltimme hela dagen. Klockan 15 lät de nyheterna väldigt uppjagade och angelägna, med all rätt då två flygplan flugit rakt in i de båda tvillingtornen på Mahattan.
Men eftersom ingen fanns på plats och det som sades i radion redan var inspelat, rullade så klart sändningen vidare som om inget hade hänt. Någon av de extrasändningar som TT erbjöd oss kunde heller inte levereras, då ingen fanns på plats.
Vid en paus för kaffe och banan på det där konferenshotellet slog vår programchef av slentrian på sin mobiltelefon och hittade 12 missade samtal eller nåt i den stilen. Det var en säljare som i Karlskrona uppmärksammat vad som pågick via internet och nu lite spydigt undrade vad det egentligen skulle krävas för att redaktionen skulle avbryta ett viktigt möte. -Vadå? undrade vi när vi ringde upp honom. -Ja, två flygplan har kört rakt in i Wold Trade Center och husen håller på att rasa, blev det lakoniska svaret.
Därefter gick allting mycket hastigt. Jag kan tänka mig att scenen när vi alla reser oss från konferensrummet och gemensamt rusar ut mot de tv-apparater som stod på i en närbelägen gymlokal, starkt påminner om scenen i Emil i Lönneberga då pigan Ida berättar att Emil är full.
Sedan stod vi gapande och såg Tv4 och CNN som visade förödelsen. En kall känsla av ofattbarhet.
Därefter lämnade vi hotellet ganska kvickt, åkte hem, gjorde vad vi kunde för att få fram nyheter kring de världsomstörtande händelserna. Eftersom vi var en musikstation är självklart musiken extra viktig vid såna här tillfällen. Den får inte under några omständigheter framstå som stötande eller provokativ.
Därför plockades alla låtar som handlade om New York, flygplan, död och förstörelse bort ur spellistan.
Morgonen den 12 september missade vi dock en. Lisa Miskovskys What If...
Texten som ursprungligen löd...
"but what if a plane crashed down,
what if the sky grows to dark
would you ever see the spark...
would you ever see the spark...
...ändrades senare så att orden "a plane" ersattes med "our love"...
ATT KÖRA OMKRING MED ETT STAKET
Jag har en längre tid fascinerats över de män, för det är alltid män, som kör omkring i innerstan med terrängfordon. Framföralllt har jag undrat vad det där glänsande staketet längst fram är till för.
Det tråkiga svaret är säkerligen att det är nån slags ramp för montering av jättestarka extralampor (för sådana måste man ju ha i centrum...det är så ont om ljuskällor i stan).
Antingen är det lamphållare, eller fungerar det där staketet som en slags barriär, ett skydd så att lacken inte kladdas ner av blod och kött när man råkar köra över nån cyklist eller fotgängare.
SKRIVET MED PENNA(LISM)
När man ser min handstil skulle man kunna tro att jag är doktor.
Vad står det nu för krumelurer på inköpslistan? Står det..misshandel?
Nehej...mineralvatten...okej...
KLAPPRANDE KLACKSTENAR
Jag är känd för att snabbt nöta sönder skor.
Varje gång jag skaffar ett par nya skor tar det ett eller högst två års användande innan jag på nåt mirakulöst sätt lyckats förstöra sulan eller förvandlat den fina skon till gammal lump.
Eventuellt är det min kufiska gångstil som orsakar detta, problemet är väl bara att jag själv anser mig gå helt normalt.
För närvarande har jag ett par diskret svarta vårskor av ytterst ordinär modell, skillnaden är enbart att mina låter. Igår upptäckte jag att det är något som skramlar. Är det nycklarna i fickan? Nej. Är det solglasögonen som klapprar? Nej. Är det några enkronor i byxan som slår mot varandra? Nej.
Efter ett tag kom jag fram till vad det var. Det är helt enkelt så att det har gått hål på min ena klack. Ett litet, oansenligt hål eller kanske två, inte större än små harskitar. Dock tillräckligt stora för att härbärgera småsten.
Med andra ord har jag fått in ett antal småstenar i klacken. Stenar som sedan inte vill ramla ut utan nöjer sig med att tumla runt där inne, spridande detta enerverande smatterljud.
Sammantaget känns det hela som nånting taget ur Gusten Grodslukare.
ETT ÖGA RÖTT
Det syns inte utanpå men jag är för tillfället synskadad på mitt högra öga.
Det började i lördags med små hoppande, gula formationer som senare blev till mörkbruna mönster inte helt olikt hur det ser ut om man skulle få för sig att hälla lite kaffe i nån genomskinligt vätska.
På söndag försämrades synen markant, allt blev bara stora fält av färg och till slut var allt vitt.
Självklart tog jag mig till akuten.
-Jag är halvblind, sa jag.
-En specialist har läst din journal. Det är inget att oroa sig för. Ring i morgon bitti och beställ en tid till ögonmottagningen så skall du se att det blir bra. Vår jourcentralläkare kan ändå inte hjälpa dig. Hej då!
---
Efter några timmar ringde jag sjukvårdsrådgivningen och beskrev efter tjugo minuters väntetid ärendet.
Jag ifrågasatte starkt akutpersonalens agerande. En kvinna lovade återkomma.
Efter en stund ringde hon upp och sa att hon pratat med ögonjouren. En läkare skulle möta mig på akuten vid halv femtiden.
Så skedde. Det visade sig att mitt tryck var extremt högt. Det skall ligga på ca 20. Jag hade 70.
Det blev trycksänkande medicin och kontroll.
Det visade sig att jag drabbats av en blödning inne i ögats glaskropp och att det var denna blödning som orsakade det höga trycket och synförsämringen.
Nu - några dagar senare - börjar synen återvända mer och mer men osaken till blödningen är ännu inte klar, troligen rör det sig om ett hål i näthinnan.
Med detta sagt ämnar jag återgå till viloläge. Om ni inte hör nåt mer av Nonsensakuten, låt detta inlägg bli mitt testamente...(jag är hypokondriker men jag jobbar med det...)
HEJ, TRAFIKANT
Sara sitter intill mig i bilen och har synpunkter på min bilkörning.
-Men, hallå! ropar hon.
-Vadå? säger jag. En U-sväng har väl ingen dött av...
I samma sekund som jag säger det slår det mig att så mycket väl kan ha skett...
-Men, hallå! ropar hon.
-Vadå? säger jag. En U-sväng har väl ingen dött av...
I samma sekund som jag säger det slår det mig att så mycket väl kan ha skett...
BREAKING NEWS
Jag har tidigare bloggat om mina (enligt Sara) oerhört tråkiga drömmar. På natten kan min hjärna plocka fram spännande saker som "Sveriges Radio byter logga", "Clintons installationstal 1993" eller "Trailern för tv-programmet Smash 1989" och förvandla till hisnande drömmar.
Drömmar som när jag återberättar dem vid frukostbordet alltid tas emot med en fnysning om tråkighet och tristess.
Både jag och Sara är oerhört samhällsintresserade, måhända att jag oftare delar med mig av små saker jag uppmärksammat via text-tv; det kan röra sig om Indonesiens BNP-utveckling eller nye borgmästaren i Moskva....
Sommaren 2004 tågluffade jag och Sara i tre veckor ner till Kroatien. Där nere skulle vi möta upp Saras syster med familj och ha några avslappnande dagar med sol och bad; detta var innan den stora Kroatien-turismen drog igång på allvar.
Några dagar innan familjerna skulle sammanstråla på ön Jelsa, befann vi oss på en annan ön, den underbart vackra Korcula. Vi badade, sov, åt gott och njöt av ledigheten.
Jag hade med mig en liten fickradio och låg stundtals och lyssnade på en station vid namn Radio Dalmacia; en station som utmärkte sig dels genom att vara oerhört otajt (det kunde dröja tio sekunder mellan varje låt) men också eftersom man sände nyheter från BBC World services; varannan timme på tyska och varannan timme på engelska.
En dag gav vi oss ut på en liten dagsutflykt. Med båt tog vi oss över till den pittoreska ön Badjia, känd för sin frodiga natur och sin nudiststrand dit en mängd feta tyskar hade sin tillflyktsort.
Plötsligt kom vi på den briljanta idén att försöka gå ön runt, utmed vattnet.
Det var stekhett, det var mitt på dagen och vårt vatten hade märkligt nog tagit slut.
Vi gick och vi gick genom snårig regnskogsterräng, svetten lackade och stundtals var vi på gränsen till att svimma.
Vi hittade aldrig den där andra stranden, den på andra sidan ön, som skulle vara så fin...
Vi gick och svettades, svettades och gick. Till slut höll Sara på att falla ihop av solsting, varvid vi stannade i en liten glänta. Jag hade fickradion inploppad i öronen. Klockan närmade sig 13.00; nyhetsdax.
-Mattias! Vad gör du...jag orkar inte ta ett steg till...
-Tyst...tyst...det är nyheter...
-Mattias! Ta ut de där jävla plopparna ur..
-Schhh...vänta...de säger...schhh
-Hallå! HALLÅ!!!
-Men...men...de säger här på radion att Dennis Tatcher är död!
-?????????
-Tatcher...Dennis...Margarets man....
Drömmar som när jag återberättar dem vid frukostbordet alltid tas emot med en fnysning om tråkighet och tristess.
Både jag och Sara är oerhört samhällsintresserade, måhända att jag oftare delar med mig av små saker jag uppmärksammat via text-tv; det kan röra sig om Indonesiens BNP-utveckling eller nye borgmästaren i Moskva....
Sommaren 2004 tågluffade jag och Sara i tre veckor ner till Kroatien. Där nere skulle vi möta upp Saras syster med familj och ha några avslappnande dagar med sol och bad; detta var innan den stora Kroatien-turismen drog igång på allvar.
Några dagar innan familjerna skulle sammanstråla på ön Jelsa, befann vi oss på en annan ön, den underbart vackra Korcula. Vi badade, sov, åt gott och njöt av ledigheten.
Jag hade med mig en liten fickradio och låg stundtals och lyssnade på en station vid namn Radio Dalmacia; en station som utmärkte sig dels genom att vara oerhört otajt (det kunde dröja tio sekunder mellan varje låt) men också eftersom man sände nyheter från BBC World services; varannan timme på tyska och varannan timme på engelska.
En dag gav vi oss ut på en liten dagsutflykt. Med båt tog vi oss över till den pittoreska ön Badjia, känd för sin frodiga natur och sin nudiststrand dit en mängd feta tyskar hade sin tillflyktsort.
Plötsligt kom vi på den briljanta idén att försöka gå ön runt, utmed vattnet.
Det var stekhett, det var mitt på dagen och vårt vatten hade märkligt nog tagit slut.
Vi gick och vi gick genom snårig regnskogsterräng, svetten lackade och stundtals var vi på gränsen till att svimma.
Vi hittade aldrig den där andra stranden, den på andra sidan ön, som skulle vara så fin...
Vi gick och svettades, svettades och gick. Till slut höll Sara på att falla ihop av solsting, varvid vi stannade i en liten glänta. Jag hade fickradion inploppad i öronen. Klockan närmade sig 13.00; nyhetsdax.
-Mattias! Vad gör du...jag orkar inte ta ett steg till...
-Tyst...tyst...det är nyheter...
-Mattias! Ta ut de där jävla plopparna ur..
-Schhh...vänta...de säger...schhh
-Hallå! HALLÅ!!!
-Men...men...de säger här på radion att Dennis Tatcher är död!
-?????????
-Tatcher...Dennis...Margarets man....
