Nonsensakuten tänker härmed uppdatera dig på lökfronten.
Vilka lökar är hetast just nu, kanske du undrar. Här är svaret:

På femte plats - salladslöken

En trotjänare vars popularitet bara ökar och ökar ju närmre sommaren vi kommer.

På fjärde plats - syltlöken

Ingen personlig favorit men eftersom inflyttade danskar mangrant stödköper syltlöken klättrar den på listan.

På tredje plats - gul lök

En av våra vanligaste matlagningsingredienser håller ställningarna och försvarar sin ställning från i höstas.

På andra plats - röd lök

Silverpengen går till den ettriga och starka rödlöken, perfekt tillsammans med tomat och rödvinsvinäger.
En oerhört god och kraftfull lök, helt enkelt. Särskilt populär i Båstad.

På guldplats - Vitlöken

Som Don Corleone en gång sa (eller om det var Danny DeVito) "det finns bara en lök - och den är vit".
Stark, intensiv, mogen och väldoftande. Helt klart något av den godaste ingrediens som finns.
Det märkliga är väl bara varför den smakar så gott innan och luktar så vidrigt efteråt.

I stan bor en annorlunda konstnär. Han är handikappad och målar därför alla sina tavlor med fötterna. Helt makalöst. Tänk dig att hantera en pensel med hjälp enbart av tårna. Kent Nilhag heter killen som skapar den nutida konst som skulle kunna kallas "hälristningar".

Fullsatt i Gavlerinken ikväll.

Kapitalist-Svinto

möter Socialist-Svinto

i en rafflande duell.

Matchen sägs dock vara uppgjord.

En av många fördelar i nya lägenheten. TV:n är placerad på ett sätt som gör att man kan sitta på toaletten och samtidigt titta på Grey's Anatomy.
Som Peps sjunger; hög standard.

-Jag är nog ganska svår att åldersbestämma, sa Sara till mig en dag.
-Vad menar du? sa jag.
-Jo, igår när jag skulle handla på Systemet fick jag visa leg. Det har inte hänt på jättelänge, jag blev skitglad.

Till saken hör att Sara föddes 1971. Snart trettiosju år sedan.
-Vad kul, sa jag uppmuntrande ty kvinnor behöver uppmuntran.
-Fast å andra sidan skall man ju inte vara alltför glad för det, fortfor Sara.
Efter att jag varit på systemet skulle jag handla en present åt min systerdotter som nyss fyllt 17. En present till en sjuttonåring, med andra ord. Då gick jag fram till en ganska ung expedit och lade fram mitt ärende; en tunika som skulle kunna klä en sjuttonåring av idag.
-Jaha. Som en present?
-Ja...en present, sa Sara.
-Och vem är det då som skall ha tunikan? Är det ert barn?
Sara häpnade. Visst. Rent tekniskt skulle hon kunna ha en dotter på 17 men nej, inte något barn.
-Kanske barnbarn? frågar kvinnan bakom disken.

BARNBARN?????

 -Hade det inte varit inne i butiken, hade jag nitat henne, sa Sara och drack vidare på sitt kaffe.

Denna vår har jag verkligen investerat tungt i det här med solglasögon.
Jag tillhör nämligen den stackars pöbelliknande hög med människor som kallas astigmatiker och är varje sommarhalvår i skarpt behov av solglasögon.

Det har dock ganska lite att göra med uttrycket "the future's so bright I gotta wear shades".
Det har ingenting med coolhet att göra. Vill jag vara cool har jag en gammal basker. Dock inte sommartid.

I alla fall. En tung glasögoninvestering skedde häromveckan på Willys. Hela 79 spänn fick jag punga ut för ett par (i mitt tycke) ordinära glasögon någonstans i spannet mellan Pilotglas och Ray Charles-glas.
Stolt åkte jag hem och satte dem på näsan. Sara tittade på mig en lång stund varpå hon sedan hånskrattar sådär pimpinett med en halvt knuten näve framför käften.
-Du ser exakt ut som han Tommy i filmen Black Jack!

Därefter börjar hon imitera den sliskige, elake, otrogne och ständigt kvinnojagande dansbandstrummisen Tommy, spelad av Carl Kjellgren; -Tja...det är Tommy. Jag har fixat ett hotellrum åt oss...tja..tja..tja...

Överallt på stan möts jag av annonspelare som gör reklam för revisionsbyrån ÖhrlingsPriceWaterHouseCoopers.

Jag vet inte vad du anser men jag tycker att namnet skulle bli mycket smidigare om de strök det där med "water".

Det tog sin rundliga tid men nu är Nilsson tillbaka i verkligheten, tillbaka i cyberspace.
Det att jag publicerade "påsklovsinlägget" sisådär sju gånger i rad kommer sig av att jag ville ge varje besökare ett unikt inlägg. Eller är det helt enkelt så att jag inte skall blogga via mobiltelefonen, jag reder inte ut det.
Välkommen. Nu tar vi nya tag!

Jag lovar att återkomma efter en dos bredbandsstrul.

Det sitter en lapp på dörren till en av torkrummen nere i källaren. Bostadsrättsföreningens styrelse vill infomera om följande:

Var vänlig lås inte denna dörr. Det finns ingen nyckel.

Nej. Just det. Jag lovar att göra mitt bästa.

Först in med det rätta svaret denna gång var Errolf Muskträsk från Enskede.

Errolf visste att avsnitt 344 av Rederiet börjar med repliken "Ursäkta, säljer du varmkorv?"
Det är en något kissnödig violinist i flamencodräkt som frågar Johannes Brost detta samtidigt som hon vickar på höften. När Brosts rollkaraktär Joker svarar att han bara säljer drinkar, zoomar kameran in hans flaskbottnade glasögon som sakta håller på att imma igen.
Därefter börjar några terrorister planera ett bombattentat ombord och sedan sitter Bert-Åke Warg och gråter över en kopp kaffe.

Errolf kan hela avsnittet utantill men vi tycker att det räcker med inledningsrepliken, det var den vi frågade efter.

Grattis Errolf. Vi skickar en burk med taiwanesiskt messmör.  

Sådärja. Nu är vi färdiginrättade som bostadsrättshaverister.
Vi har bott i lägenheten i tre dagar men redan hunnit få tidningen "Din bostadsrätt" i brevlådan. Starkt jobbat.

Flytten har gått mycket bra (tack vare Saras noggranna disciplin där varje flyttkartong tydligt blivit uppmärkt med exakt innehåll ner till minsta papperslapp samt en tydlig indikator på vilket av rummen som kartongen hör hemma i).
Borrmaskinens dag blev en succé. Nästan allt som skulle borras upp på väggen, borrades upp och igår hängde vi tavlor enligt konstens alla regler (högre, lägre, till vänster, lite till höger osv).

Köket har en specialhylla som exakt rymmer en bag-in-box. Bra uttänkt av Marbodal.
Sakta men säkert närmar vi oss normal standard (d.v.s inga flyttkartonger i lägenheten), det hela är väldigt spännande och roligt.

Vår lille katt; Hassan, har lämnats till en kvinna en bit utanför stan, hon bor i en bondgårdsliknande byggnad vars tomt inkluderar stall och bodar, det finns hästar och säkerligen en och annan mus att jaga. Perfekt för en katt, förutsatt att han sväljer sin kastrerade förtret och accepterar läget. Det bor en liten kattflicka där ute och igår vid avlämningen verkade Hassan inte riktigt förtså det här med "värdar" och "gäster". Det blir lite ålder kontra revir till en början, vi får se hur det går.

Övrigt: Vår bil har fått baksidan kraschad. Vår fd granne backade rakt in i Opeln som stod parkerad på vår f.d gård. Typiskt. Vi har bott där jättelänge och så skulle jag bara dit för att fixa några saker, valde då en annorlunda, provisorisk parkering. Detta uppmärksammade inte grannen. Förrän det var för sent. Pang! Krasch! Hej, hej självrisk.

Det är väldigt mycket nu. Bredbandet inte ännu igångkickat hemmavid. Inget bredband med andra ord. VHS-band har vi dock gott om...lite svårt att surfa på dem, bara.
Därför uppdateras Nonsensakuten tämligen sporadiskt just nu. Dessutom väcktes jag tidigt i morse. Anledningen  därtill är följande. Inför påsk har sambon  beställt lammkött (jag börjar  bli gammal....)  och denna leverans av färdigstyckat kött skedde genom en god väns försorg. Han kunde leverera lammet till nya lägenheten.
Det gick jättebra. Han står med bilen utanför klockan 06.30 (noll sex trettio).
Tidpunkten var viktig, han fick nämligen inte missa att stämpla in på jobbet några minuter senare.

Lammet levererades och ligger nu på balkongen. Eller om Sara har lagt in det i frysen.
Återkommer i ämnet.

Som den minnesgode säkerligen redan vet kommer jag och min familj att flytta denna helg. Bort från dragigt kulturhus med gemensam dusch och iskall stentrappa, handdisk och en säger EN tvättmaskin i tvättstugan (en normal tvättomgång tar sex timmar).

In i bostadsrätt, äckligt centralt med balkong i söderläge, garage med biltvättsmöjlighet, diskmaskin och dusch i lägenheten (lyxigt).

På lördag går flyttlasset och just nu är (som sig bör) det mesta kaosartat och invecklat. Egentligen skall jag inte sitta här och blogga just nu men tänkte bara skriva det (troligen) sista inlägget från denna gamla lägenhet.
Ett inlägg som förklarar det komplicerade i själva flytten men också sätter fokus på min sambos alltid lika lysande organisationsförmåga.
Min sambo är nämligen strukturfascist. Enligt henne går ALLT att planera in i minsta detalj, dessutom kan man skriva ner vad som helst på en liten lista. Inget är för futtigt eller fjomsigt för att kunna listas.
Och visst är det ett mackel. Jag jobbar dagtid, hon jobbar kvällstid. Barnen kan inte vara på dagis hela dagen.
De timmar på förmiddagen som blir över för flyttrelaterade ting har verkligen använts maximalt. Sara har sorterat, arkiverat, putsat, skrivit listor, köpt sopsäckar, kastat, slängt, packat och organiserat.

När jag kommit hem från jobbet, gjort en liten moonwalk på hallmattan och hängt upp mina ytterkläder trycks en lista i min hand. Där står EXAKT vad som skall åtgärdas. Med militärisk precision har Sara fått in hela flytten i punktform. Skura där! Flytta den! Ta ner! Hämta! Åtgärda! Se så, min gode man!
De gånger jag försöker improvisera och ta ett eget initiativ hörs ett skrik -Idiot! Gör bara det som står på listan, så blir allt bra. Jag har en planering! Se så! Och så får hon de där nervösa ticsen runt ögonen.

Sara hatar nämligen min improvisation som oftast slutar i kalabalik. Något som skall bli rent blir ännu smutsigare, det som skall lagas går ännu mera sönder.
Idag skrattade jag åt detta och sa: -Nu vet jag vem du liknar med din nervositet och din rädsla för att jag skall ställa till det. Du ser ut som Inspektör Closeaus chef i Rosa Pantern-filmerna. Du vet han Dreyfus, som rullar med ögonen och tuggar i sig möblemanget när han tänker på vad Closeau ställt till med.

-Det var fan det elakaste du sagt till mig på länge! blev svaret.

Sara är dessutom en pragmatiker som ogillar att dra saker och ting i långbänk. Därför skall samtliga
borrningsjobb i nya lägenheten ske på en och samma gång. På söndag firas därför "Borrmaskinens dag".
Detta innebär att jag bjudit in ett antal vänner (och deras borrmaskiner) för att utgöra Team Borrmaskin.
Detta team skall sedan fixa och dona i timmarna fem (om det räcker) så att INGET lämnas åt den så förhatliga slumpen. Slumpen är nämligen det som Sara avskyr allra mest. Slumpen lever sitt eget liv. Slumpen går inte att skriva ner på en lista. Slumpen gäckar och stör.

Nä. Nu måste jag nog gå och se efter vad Sara har skrivit ner åt mig på sin lilla lista.
Hon ringde precis från jobbet och var i våldsam affekt, flytten höll på att glida henne ur händerna, sa hon.
Kalla det slumpen.

Jag har under väldigt lång tid följt kvällstidningen Expressens öden och äventyr i med- och motgång. Man kan väl säga att det är en slags hatkärlek.

Från Bo Strömstedts professionella publikation genom skärselden med Månsson/Wästberg och Jutterström för att sedan gå på pumpen rejält med Berner (minns du när Expressen hade två delar, varav den ena skulle vara en s.k Kulturdel...hehe..Berners idé).

Efter Staffan Thorsell och framåt har tidningen hittat sin själ igen, även om Otto Sjöberg dragit tidningen långt i skvallerträsket.

Trots all layoutomgörning och alla chefsbyten de senaste tio åren, finns det några konstanter som gör Expressen mer än läsvärd. Nils Schwartz är en, Linna Johansson och Anders Ehnmark några andra.

Främst är det väl numera ändå sportkrönikören Mats Olsson som inte får missas, och då skall man veta att jag alls inte är vidare sportintresserad.
Olsson är en skarp stilist och ett föredöme för alla skrivande individer. Han har en egen stil och ett sätt att formulera sig som omedelbart gör att man känner sig hemma; hemma i det speciella Olsson-land som är byggt av lika delar sport, bluesrock, kioskdeckare och mat, helst en "mjukt hetsande chili".
Samt Olssons speciella, lågmälda och ironiska humor.

Det finns många reportrar på tidningen som blivit legendariska. Arne Lemberg dog redan 1979 mitt i sitt tjänsteutövande, namnet är i det närmaste legendariskt.
Ulf Nilson, självklart en klassiker, fortfarande verksam som krönikör men numera gaggig och dåligt påläst. Tommy Schönstedt gör sina märkliga knäck om pensionärer som äter tårta och så vidare. Och så har vi den omdiskuterade Ingvar Hedlund.
Det är om honom denna text handlar egentligen.

Anledningen är att denna trogne Expressenmedarbetare samlat sina över 30 år på tidningen i en bok, kallad Tabloism. Där får vi följa in bakom kvällstidningskulisserna.
Dessutom kan man helt gratis läsa hela boken på internet. Adressen är www.tabloism.se

Kanske något att slå ihjäl de kalla vårnätterna med?

Karl Melander har det pratats om en hel del den senaste tiden.
Hans omdiskuterade bild på miljövänlig bränsleframställning valdes som bekant till till Årets Bild 2008.
Melander är frilansfotograf.

Visst. Karl Melander hade väl ett hyfsat  fotografi.

Nonsensakuten anser dock att detta är den rättmätige vinnaren i kategorin Årets Bild:

...som snabbt förbrukas hemma hos oss, i vår familj:

1. Mjölkpaket
2. Hushållspapper
3. Tålamod

I veckan var det mässa för den unga företagsamheten i Sparresalen.
Elever från länets olika gymnasieskolor visade upp sina kreativa sidor i det som kallas UF-projekt.
UF är som bekant ett företag som startats av unga i syfte av drivas så likt ett riktigt företag som möjligt.

Det slog mig att möjligheterna är oändliga. Snacket om att Sverige saknar entreprenörer kan man snabbt avfärda när man ser dessa unga företagsledare med sina annorlunda synvinklar och helt klart lysande affärsidéer. En annan sak jag uppmärksammade var det faktum att Sölvesborgs kommun  stod för nästan 80 % av alla utställande UF-projekt.

Föga förvånande, trots allt. Sölvesborg är ändå den kommun i Blekinge som står starkast när det handlar om kommersiella verksamheter. Det vimlar av små och medelstora företag i kommunen och uppenbarligen har man skapat ett klimat som lockar investerare och entreprenörer, något som även de unga märker av. Det skall vara enkelt och roligt att driva ett företag. Och glädjen märks verkligen på UF-mässan, även om många konstaterar att de självklart kommer att avveckla sina UF-företag när läsåret är slut, eftersom de åtnjutit vissa (livsavgörande) skattelättnader som just UF-företag. Förmåner som försvinner om man skall driva en riktig firma. Sådan är den, verkligheten.

På mässan träffade jag det här glada gänget:



De heter Linus Nilsson, Alexander Widerberg Nilsson och Emma Andersson Liljedahl.
De går tredje året på det Naturvetenskapliga programmet på Furulundsskolan.
Tillsammans driver de UF-företaget Gardenservice. Affärsidén går ut på att hjälpa folk med trädgårdsarbete.
Ungefär som en städfirma fast i trädgårdsmiljö. Allt från gräsklippning till bortforsling av julgranar har det blivit.

Trots att företaget, enligt VD Linus Nilsson, går bra kommer man att avvecklas till sommaren pga av ovan nämnda omständigheter. Tråkigt, kan tyckas men för att knorra till den här texten på slutet hoppas man väl ändå att eleverna "sått ett litet frö". Möjligen kan fler plocka upp stafettpinnen och våga starta ett liknande företag. Servicesektorn är som bekant den just nu snabbast växande i landet och just denna nisch med trädgårdshjälp är både annorlunda och rolig.

Det här är förstås lite sent men måste bara vidarebefordra denna underbara bild med en slående likhet. Bilden hittad på  Älskade dumburk.

Nu på lördag slutar så (äntligen) den svenska Melodifestivalen.

Mycket tyder dock på att vår egen familjs Gnäll och Skrikfestival (sponsrad av Elsa & Ville) fortsätter ett tag till.

Jag har ju fullständigt glömt bort att göra mitt ombudsval inför Svenska Journalistförbundets kongress. Nu är det väl för sent.

Som jag kommer att få brinna i helvetet för detta...

Återigen dags för en liten krönika, signerad min sambo; Sara.

Vi svenskar är lagom. Vi svenskar tycker inte om att vara lagom.
Vi vill vara speciella, extraordinära och inte Svensson. Vi tycker om att nedlåtande säga att i det här landet ska ju allt vara så lagom.

Lite nedlåtande säger vi det.
Då förstår omgivningen att här ser ni en som inte är sådär tråkigt lagom svensk utan tvärtom en kontinental människa som inte är som alla andra.
En annan sak som vi svenskar ofta gillar att prata om är vädret. Många som i alla fall jag känner, gillar dessutom att klaga på vädret. Det är för varmt, för blåsigt, för kallt, liksom tungt i luften eller inte den där riktiga sommarvärmen.

Dessutom var vädret ofta bättre för några månader sen.
-Vilken bedrövlig sommar vi haft. Det trodde man inte när vi hade en sån fin vår, säger en bekant.
Samme bekant klagade hela våren över torkan och sin pollenallergi. Det var en bedrövlig vår.
Då. Fast nu var våren tydligen underbar. Jag sätter femtio spänn på att sommaren också var underbar. Fast i november. Nu är den tydligen hemsk.

Jag är den sista att sätta mig till doms över vädergnällisarna.
Själv gnäller jag mig igenom hela vintrarna över kylan, blåsten, slasket, mörkret och isfläckarna. Det jag möjligen kan säga till mitt försvar är att jag koncentrerar gnälleriet till vinterhalvåret.
Dessutom är det ett fånigt gnälleri eftersom vintrarna skulle bli lättare att uthärda om jag skaffade rejäla kängor och en toppluva.

Det är för varmt. Det är för kallt. Det har regnat för lite. Det har regnat för mycket. Tacka vet jag förra hösten. Fast då var det egentligen för blåsigt. Men egentligen borde vi ju vara tacksamma.

Vädret är ju nästan aldrig lagom. Och lagom vill man ju inte vara.

Den här gången tvingas vi gratulera den f.d strumpinspicienten vid
Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm, LaveMagnus af Öring:


Han var först in med rätt svar. Självklart kan man fläka ut en bäver utmed ena sidan av en tysk korvett.
Förutsatt att bukfetman inte överstiger 22 tum i motlut.

Håll i hatten, LaveMagnus! Vi skickar en polsk pinuppa som present.

...med Pierre Isacsson.
En klassiker.
Djup, melankolisk, svart.
En ensam man, några metatabletter, en ångmaskin och ett glas vin.
Det räckte för att skapa stor musikalisk magi 1974.
Analysen av låten återfinns just nu i Rimbloggen. Välkommen in!

Nonsensakuten har tidigare uppmärksammat det faktum att Vämöparkens grisar kilat vidare.

Idag följer BLT upp med en glad nyhet, åtminstone för alla grisentusiaster. En ny gris är installerad.
Hon heter Barbro och är redo att ta över svinerierna. Läs artikeln här.

En pulka utan snö är som syskonen Fräs utan höga ljud. Omöjligt.

Jaha. Den skäggige och piercade Håkan Hemlin - uppgrävd och ren från diverse droger - går tillsammans med sin totalt ointressante nyckelharpist (i branschen kallad Nyckel-Harpo) direkt till Globen i årets Melodifestival.
Grattis, säger vi till dem.

Att svenska folket gillar grogg och mobiltelefoner är ju en gammal visdom. Kombinationen av de båda är fullständigt livsfarlig. Det kan som i detta fall leda till att en ohelig allians mellan norrländsk folkmusik och pubrock går ända till final. Dessutom som Luuk så träffande kommenterade, lyckas man bränna en häxa på självaste internationella kvinnodagen. Eller om det var E-type, jag såg inte så noga.

Det jag spontant kommer att tänka på angående Nordman är följande. Dels första gången jag hörde dem.
Det var faktiskt via satellit (jag vet att jag är pretentiös).
Så här var det. Jag jobbade på en kommersiell närradio som samarbetade med Radio City i Stockholm.
Från Stockholm länkade man bl.a ut reklamspottar via en satellitlänk. Reklam som skulle sändas på olika lokala stationer. Mellan dessa spännande utsändningar la man ut ljudet från 105,9 Radio City (salig i åminnelse).

Jag och mina kollegor var förstås djupt imponerade av denna station med alla sina profilerade DJs. Därför lyssnade man mycket på City.
1993 - på hösten - släppte Nordman sin debutsingel Förlist som City snabbt plockade upp. Något oväntat ty det bröt mot stationens etablerade sound av mestadels amerikansk västkustrock. Kanske därför som minnet är så tydligt.

Mitt andra Nordman-minne är sommaren därpå, den magiska, heta VM-sommaren 1994.
Min station skulle anordna utomhusdisco på stadens torg och den låt som alla ville höra (och faktiskt dansa till!!!???) var Nordmans Vandraren, du vet den där låten med den odöliga passagen "det gör ont, men går ändå"; något för Rimbloggen, kanske....
Denna låtjävel fick vi varva om och om igen. Som sagt. Svenskarna och grogg...

Numera tänker jag mest på Killinggängets underbara parodi på bandet. När först Håkan Nordman kommer gående på sitt cowboyliknande sätt, därefter Mats Syd-Sydvästman och sist (det allra roligaste) Ostman, en man iförd en gigantisk ost. Inslaget sändes i NileCity (ah...cirklarna sluts) och finns på YouTube.

Som den observante redan lagt märke till har Nonsensakuten numera även en liten mejladress.

[email protected]

är adressen för den som vill skicka ett (som de säger i P4) "nyhetstips".
Typ att kon skall till att kalva eller att grisbilen har kört av vägen i höjd med Hasslö eller liknande.

Ja. Detta är ju en klassisk enkätfråga i kvällsblaskan eller annorstädes.
"Vilken film såg du senast på bio?"
Och intervjupersonen känner sig pressad att svara någon film som 1) är oerhört "kreddig" och 2) inte är äldre än fjorton dagar från premiär.

Såg att Wallanderfilmen Mastermind med Krister Henriksson som Kurt Wallander sänds på TV4 ikväll.
Det var den senaste (sista??) film som jag såg på biograf.
Jag minns det fullt tydligt. Elsa var 1,5 år och det var hennes andra jul i livet.
Jag och Sara lyckades smita iväg på juldagen 2005 för att beskåda denna konventionella men ändå väldigt spännande thriller.
Jag minns det som sagt. Juldagen 2005. 2 år och 3 månader sedan.
Det kändes lite ovant och spännande. Någonting låg i luften, oklart vad. Sedan insåg vi att det berodde på att vi kunde sitta ner i stillhet i mer än 90 minuter utan att bli avbrutna av någonting.

Förutom filmen, då.

Det blev en solig och fin eftermiddag i Hoglands park.
Här ses farbror Blå i fullaste karriär.
Någon typ av utryckning, skulle man kunna tro.

Expressen och Aftonbladet är för en gångs skull enade. Bägge hävdar med eftertryck att Messias nu kommit till jorden. Den hett efterlängtade Frälsaren ser ut så här:



Du kan självklart hysa dina tvivel mot detta, men lita inte på att någon kommer att lyssna på dig eller ta dig på allvar. Häda inte, människa!

Det står nu klart att vår nya lägenhet kommer att ha ett myshörn för stillasittande, öldrickande och bokläsande; den heliga treenigheten...

Istället för "matsalsbord" kommer vårt stora rum att ha två soffor och tv och allt det där SAMT en liten avdelning för bekväma sittningar där beståndsdelarna är två sköna fåtöljer, ett pelarbord och ovan detta en oljelampa.
Omkring detta myshörn växer bokhyllorna fram. Precis så som jag alltid velat ha det. Att sitta nedsjunken i en varm fåtölj, omgiven av böcker. Och kanske lite rödvin, whiskey eller ale i glaset. Mmmmmm...

För dig som undrar; fåtöljmyset infaller de flesta kvällar efter 20.00, förutsatt att barnen håller sig till att sova.
Hittade här en jättetrevlig bild som får tjäna som inspiration tills vidare:

En av mina kollegor på jobbet har en kompis som heter Inge.
Inge är snart 70 år gammal och drabbad av åldersdiabetes. För att rannsaka sin hälsa och - för att citera Robin Williams; "suga märgen ur livet" - har Inge sedan en tid tillbaka börjat jogga.
Ett antal gånger varje vecka ser man honom desperat springande runt, runt i den kommunala friskvårdsanläggningen, en löparbana som ligger i anslutning till en idrottsplats.
Naturskönt, vackert och fridfullt.

Allt som hörs är den stilla vinden som tvehågset drar i trädens grenar, stampet av gummisulor mot anlagda barkbitar och en och annan hundägare som desperat ropar namnet på sin lilla bortsprungna älskling.
När så Inge befann sig i spåret häromveckan, iförd sin säckiga joggingoverall och (troligen) pannband, bar det sig inte bättre än att en ung, blond kvinna svischade förbi med sällsam hastighet.
Tjejen hälsade (som joggare oftast gör) på Inge meddelst en snabb nickning och Inge nickade tillbaka.
Sedan fortsatte joggingrundan. Den var lång och mödosam. Flåset började komma nu, det kunde Inge tydligt höra.
En kort stund senare ser vår löparhjälte återigen samma blonda kvinna närma sig bakifrån. Raskt och käckt skuttar hon förbi honom och VARVAR därmed vår vän som stånkar på med sina gummisulor.
Hon hälsar lika klämmigt denna gång, möjligen även med ett litet triumfatoriskt "hejsan!".
Inge svarar och suckar. Och springer vidare...vidare, steg för steg.

När Inge nästan (långt om länge) närmar sig slutet på sin löparrunda, ser han det lilla kraftpaketet komma igen, "detta är inte sant", tänker Inge. Han skall bli omsprungen en tredje gång, och han som just är nära att avverka blott ett varv. Vem kan det vara som är så spänstig?

Nyfiket bestämmer Inge sig för att lite närmare granska den springande tjejen, hon som löper med sådan schvung. Vem är hon?

När hon passerar honom en tredje och sista gång ser Inge äntligen vem det är. Ty han känner igen henne.
Han har sett henne på tv. Och i tidningarna har man kunnat läsa om henne. Inte bara om hennes karriär utan även om hennes kärleksliv och det faktum att hon bosatt sig i Karlskrona.

Nu ser han henne komma springande mot honom återigen.
Där kommer hon, Carolina Kluft.

Efter en tids spekulerande väljer nu det kända gäng som dagligen möter konsumenterna från Stjärnäggs succéprodukt Gulare Gula, att träda fram i offentligheten.
Spekulationerna har varit många och debatten har varit mer än lovligt het. Frågan på allas läppar; vilka är de egentligen?

Nonsensakuten kan nu som första blogg i Sverige avslöja personerna bakom den omtalade bilden.
Med början längst ut till vänster hittar vi Kjell-Holger Odmann, 56. Han är förtidspensionerad tysk immigrant känd från sitt hemland som Rummel-Holger mit bananen, 60-talets beryktade playboy i östtyska Leipzig. Han gjorde stan osäker med hjälp av en klase bananer, några gin&tonic samt en och annan damstrumpa. Han sägs även ha varit spion åt KLM, det sägenomspunna, holländska flygbolaget. Något han förnekar. Det var bara flygvärdinnorna han ville åt.

Till höger om Kjell-Holger hittar vi Anita Graider-Biff, 61. Anita är en inkontinent f.d förskolepedagog från Motala som gillar flugfiske och lusekoftor.
Mot alla odds överlevde hon Gulfkriget där hon en tid låg inkallad som bespisningspersonal. Hon är sedan 1977 medlem i Amnesty och numera även aktiv miljöpartist. Har jaktlicens på medelålders, skalliga män från Vikbolandet.

Intill Anita hittar vi Arne Rubbertjack, 77. Arne är son till en av Lichtensteins många kända stumfilmsstjärnor, den maniske Allan Fichterledd som mer eller mindre dominerade den lichtensteinska stumfilmsscenen under 20-talet med filmer som "En präriehund i motljus", "Gnid dig ej mot mig, madame!" och "Rasande lobotomi". Arne själv var en välsedd statist i faderns sista filmer, de som kom en bit in på 30-talet då lille Arne (vars mor är en svensk kammarjungfru) famlade omkring i tygblöjor och kladdade med färgpytsar. Dessvärre hade ljudfilmen vid denna tidpunkt ödelagt faderns filmkarriär, mycket beroende på det faktum att den gode Allan var harmynt. När Arne var så gammal att han kunde gå, hade fadern redan skjutit sig med en hagelbössa, utblottad, misslyckad och en aning skamsen. Arne själv flyttade till Sverige och har sedan 1970 livnärt sig på att producera mjukporr i Åseda.

Till sist hittar vi Agneta Omskursson, 45. Hon kommer ursprungligen från Visby, sitter numera i kassan på ICA Maxi i Bollebygd och förespråkar hjälm inomhus. Är trygghetsnarkoman och beroende av mintgröna mohair-koftor från 1985, samlar dessutom på dominospel med snuskiga motiv.
I september förra året bröt hon ett löfte och fick vara gipsad fem veckor efteråt.
Idag mår hon - som framgår av bilden - betydligt bättre.

Det var ett tag sedan men nu har återigen Rimbloggen (som hade ett litet besöksrekord häromveckan) uppdaterats.
Sebastian Fronda slog Sverige med häpnad i årets Melodifestival.

Analysen av Ingen mår så bra som jag hittar du självklart på Rimbloggen just nu.

Idag skickar vi ett stort grattis till Bengt Beckenbauer, docent i klinisk kemi vid Uppsala Universitet.

Han hade det rätta svaret, nämligen det att Pia Sundhage och John Fogerty egentligen är en och samma person.

Detta visste Bengt och belönas därför med en äkta, vattentät Alaska-hammock i bävernylon!

Grattis från Nonsensakuten.

Putin ville ha Medvedev som sin efterträdare.
Det ryska presidentvalet gick sålunda till på följande sätt:

I ett direkt vädjande till det ryska folket drog Putin upp riktlinjerna:
Frågan han ställde till väljaren var:
Är du med oss eller Medvedev oss?

Det gick som väntat.

Efter den massiva kritiken mot Bingolottos programledare Rickard Olsson, gällande att han skulle vara alltför frispråkig, funderar Bingolotto på att ändra slogan.

Från "Sitt inte lottlös" till "Sitt inte lösmynt".

Idag firar NONSENSAKUTEN ettårsjubileum.

Den 5:e mars 2007 började jag att blogga. Efter att ha sänt radio i 13 års tid och dagligen vant mig vid att på ett snabbt sätt kommentera min samtid, insåg jag att internet kunde vara en bra ersättare, ett nytt forum för mig och min galenskap.

Jag valde i mars 2007 - av någon outgrundlig anledning - Blogdog.se som bloggverktyg. Något jag kan ånga, ty när jag nu besöker gamla Nonsensakuten för att leta upp "det göttaste" av blogginlägg, är de väldigt svåra att hitta, pga  Blogdogs urusla administration.

Några små inlägg för att fira detta jubileum har jag dock lyckats spåra.
Exempelvis denna: Komikern Jerry Seinfeld hade en gång en skön standup där han ironiserade över inskriptionen på Frihetsgudinnan. Den som säger att Amerika skall vara tolerant och ta emot all världens fattiga, hemlösa och svaga osv...han raljerar i en mening som jag minns innehåller "give us those who missed a spot while shaving!". Om Seinfelds profetia varit verklighet skulle jag omedelbart ha blivit insläppt i USA. Såg en begynnande mustasch i spegeln i morse och tokrakade mig samtidigt som Elsa och Ville rev sitt rum i affekt. Det blev som det blev. Renrakat...utom några hårstrån till vänster....ser ju seriöst ut. Tur att man inte är affärsman.

Och så har vi denna: -Har du hört att Usama Bin Laden har en brorsa som inte alls bryr sig om terror och heligt krig mot de förtappade själarna i Vita Huset? -Nej. Vad heter han? -Skitsamma Bin Laden.

Vidare:
Jag och Sara har (via Ica:s pockethylla) upptäckt den svenska författarduon Roslund & Hellström. De debuterade 2004 med boken Odjuret, följde upp den året efter med Box 21 och släppte förra året Edward Finnigans upprättelse. Sara har läst Box 21 och EF:s upprättelse. Själv har jag under året läst klart den senare. Oerhört bra intrig och ett eget språk som skapar stämning och står för något eget och ifrågasättande. Nils Schwartz i Expressen har förklarat spänningen med författarnas speciella kommatering...den driver, gäckar och för historien framåt, drar tag i läsaren, höjer temperaturen i texten...
Författarna släppte i september sin fjärde kriminalroman; Flickan under gatan. De är oerhört produktiva och böckerna skrivs efter gedigen research och formulerar en klar samhällskritik och debatt ifråga om brott, straff och offer. Roslund är journalist och Hellström fd förbrytare, numera föreläsare och initiativtagare bakom organisationen KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället. Att skriva bra kriminalromaner som hyllas av en enig kritikerkår och dessutom säljer i hundratusentals exemplar...det är väl en revansch om något. Köp böckerna och läs själv om den Siw Malmkvistfixerade kriminalkommissarien Ewert Grens (hans blogg är skön)...på www.roslund-hellstrom.se

Alla dessa inlägg är från gamla Nonsensakuten. Inte de bästa, men möjligen ger de en bra bild av bloggens innehåll. Bloggen har ju utvecklats (yeah right) en del under det gångna året. Från början var den lite väl intellektuell (sånt är farligt) och mästrande. Sedan blev den mer reflekterande gällande medier i stort, därefter väldigt personlig med små bilder på min familj och så vidare. Numera är väl Nonsensakuten en blandblogg där den röda tråden finns att finna just i den blandning av olika saker som är jag. Media, politik, cynism, familj, ironi och allmänt trams. Jag anser mig ha hittat formen och har dessutom fått upp ganska god produktivitet. Kul är det även att antalet läsare ökar. Till dig som ofta kikar in här, vill jag rikta all min uppmärksamhet under det att jag säger: "Tack. Danke. Merci."

Det är för dig som läser detta som jag skriver. Även om du inte alltid kommenterar inläggen, tänker jag mig dig, sittande framför skärmen, läsande Nonsensakuten. Tack för att du finns. Avslutningsvis, några av de inlägg som varit roligast att skriva sedan november, då Nonsensakuten bytte hem. Numera finns jag ju här på nonsensakuten.blogg.se och tänker så förbli. Åtminstone tills vidare.

Lillgammalt par med VHS-band

Sara biter till mot teflonmannen

Bergmanregisserad morgon

Pittoresk service

Vämöparkens grisar avlivade - ett scoop

Vi närmar oss så smått påsken och med den ett gammalt trätoämne.
Vilket var det nu som kom först?
Hönan eller ägget?


 
Vad tror du? Kommentera i kommentatorsfältet.

...och just nu mycket ståhej.
Nonsensakuten kommer att uppdateras något mera sporadiskt de kommande veckorna. Samlar mig dock till att uppmärksamma bloggens ettårsjubileum som infaller just denna vecka. Mera om detta kommer lite senare.  

I övrigt just nu; Elsa har feber, Ville är lika snabb och klåfingrig som vanligt men har dock till allas glädje börjat att verbalt kommunicera med sin omgivning. Något som varit mycket efterlängtat. 
Hans favoritord just nu: bada och bajsa. 
Inte illa. Markoolio hade kunnat bygga en hel låt kring dessa begrepp.   

Efter Christer Björkmans succéartade upplägg för den turnernade Melodifestivalen vill nu Kristdemokraterna förändra det svenska riksdagsvalet.

Fr.o.m 2010 vill Kd införa fyra speciella riksdagsval och de som inte får över 4 procent av rösterna i en så kallad delfinal, går direkt vidare till något som partiet vill kalla "andra chansen". 

Det avgörande valet kommer sedan att genomföras i Globen.

...och min "to do-list" är längre än kinesiska muren. Kopiera, skriva, skicka, gå igenom, ringa och kontakta hit och dit.
Och allt detta bara i anslutning till flytten.

Uppenbarligen förväntas jag jobba lite också.

-Vad kallade Sir Isaac Newton den bod där han brukade förvara sina gröna äpplen?
-Enkelt. Boden kallades tyngdlagret.

Köpte en burk honung i helgen. Nu vet jag inte hur den skall användas riktigt.
De drönarna måste ha glömt bort att inkludera bipacksedeln.

Undrar hur mitt liv skulle sett ut om jag bytt namn från Mattias Nilsson till Mattias Nilzing.
Skulle jag då varit någon att räkna med?

Tveksamt.