Laila Bagges katastrofartade insats som sommarvikarie i TV4:s Nyhetsmorgon har aktualiserat frågan om vad som krävs för att bli en bra programledare.

Utan att själv ha sett Bagge in action kan jag tänka mig var nånstans det är hon brister.

Förmodligen handlar det om rädslan för tystnad, avogheten inför en eventuell lapsus av pinsamhet och en allmän nervositet kring hur luggen kommer att ligga i just den där kameran eller hur mycket av bysten som syns eller inte.

 

Ett riktigt programledarproffs skiter givetvis i ovanstående, litar på sin intuition och - framförallt - LYSSNAR på sin gäst.

Att vara programledare är något man möjligen kan lära sig men framförallt måste ha en viss talang för.

Denna talang skulle möjligen kunna uttryckas i begrepp som intresse, nyfikenhet och varsamhet kombinerat med bestämdhet och respekt.

Man skall vilja leda ett samtal, man måste tycka att det som avhandlas är kul; tycker man inte det är det ens uppgift att göra det levande och intressant för mottagaren.

Man måste också sätta ner foten fast på rätt sätt, känna i luften när ett samtal drar iväg eller tappar syre, styra tillbaka det på rätt spår och på ett fint sätt tillrättavisa sina gäster, aldrig se ner på dem eller vara elak; inte framställa dem som mindre vetande. 

 

Detta har självklart att göra med den kanske viktigaste egenskapen; att skapa en känsla av trygghet. Förmedla en avspänd men samtidigt spännande atmosfär.

Det är ingen slump att det amerikanska uttrycket "anchor man" liknar programledaren vid ett tungt ankare som håller den guppande båten på plats.

 

Den som lyckats med detta allra bäst i vårt land, anser jag vara Lasse Holmqvist, 60-, 70- och 80-talets stora tv-stjärna från Malmö.

 

 

När man ser honom idag (exempelvis i gamla Här är ditt liv-sändningar i SVT Play) slås man av hans naturlighet, hans lättsamma handlag med mediet.

 

På ett sätt som kanske kan kallas sävligt (men som jag tycker utstrålar lugn och kontroll) bygger han upp stämningar med ett språk som saknar alla former av felaktig grammatik, syftningsfel, hummanden eller löst hängande satser. Samtidigt ser han in i kameran och lyckas direkt skapa den där samhörigheten med tittarna som är så viktig; som åskådare vill man tro honom eftersom man förstår att han har full kontroll. Till slut glömmer man att studion vimlar av nervös publik, stirriga studiomän, tv-kameror och mikrofoner som kan komma att krångla.

Detta utanpåverk lyckas Lasse förminska till något obetydligt, något som andra får ta hand om. Det han har är ett kontrakt med den som tittar, en tyst överenskommelse om vad vi kan förvänta oss.

Resten är enkelt.

 

När väl programmets förutsättningar har planterats, rullar hela sändningen igång och som tittare känner man sig säker på att Lasse kommer att ro skutan i land.

Visst kommer han att utsättas för prövningar under programmets gång. Saker blir fel, folk dyker inte upp, fotografier blänker i kameran, ljudet krånglar men Lasse är lika lugn som alltid.

Hans sätt att hantera studiogäster var fullständigt briljant. Till skillnad från exempelvis Lennart Hyland, som hade en märklig förmåga att utsätta sina gäster för olustiga situationer så att de skulle tappa fattningen och bli till nationella driftkuckun, tog Lasse hand om sina intervjuoffer väl. Hyland hade en lismande inställning som lät omhändertagande i sändning men som hela tiden blinkade mot publiken att "se här vilken tafatt pellejöns jag hittat åt er, honom kan vi väl skratta åt tillsammans".

Visserligen låg det i sakens natur att även Lasse skulle utsätta sina gäster för oväntade saker, pinsamheter och överraskningar i Här är ditt liv, men det skedde hela tiden med hjärtat och det fanns ständigt en värme mellan Holmqvist och hans gäster, en uppsluppenhet och respekt. 

 

Samtidigt hade han pondus. Han var mästare på att förmedla en känsla av direktsändning och nerv, men hur ofta var det inte som hans program drog över tiden med typ en kvart för att någon gäst ville steppa lite extra länge?

Han frågade då ständigt sin producent om Stockholm ville ge dem mer tid - och det ville de alltid.

Något som antagligen inte skulle ha funkat i dagens tv-klimat med ett program av den här sorten som flyttar en hel tablå femton minuter.

På Lasses tid var det inget konstigt.

 

Mycket har å andra sidan förändrats.

På Lasses tid hade man troligen aldrig kommit på tanken att låta en blond sångerska - ingift i Wahlgrenklanen - leda ett nyhetsmagasin i direktsänd tv.  

 

 

 

 

 

Det är ljummet när jag cyklar hemåt och jag tänker på den där vattendelaren; skarven mellan juli och augusti och på alla dem som anser att sommaren nu är slut. Man skymtar ett vemod i deras ansikten. 

Personligen har jag alltid ansett att augusti är den bästa sommarmånaden. Likt en pomaderad grosshandlare sitter augusti där mogen och världsvan på verandan, redo att svepa ännu en ljummen fulgrogg. 

Jämfört med augusti är exempelvis juni bara en äppelpallande snorunge i kortbyxor.

Augusti behöver inte lära sig något. Augusti kan det mesta redan från början. 

 

Det är, som Doktorn i Klas Östergrens bok Handelsmän och partisaner, uttycker det: när sommaren är som bäst.  Jag litar på honom. Han är en sanningssägare, kanske för att han - i likhet med mig - helt saknar erfarenhet av praktiskt arbete och vi är ju den typen av människor som alltid har rätt, i alla fall i teorin. 

Enligt Östergren är Doktorns händer så finlemmade eftersom hans sporadiska möten med verktyg endast inskränker sig hanterandet av korkskruvar och skohorn. 

 

Jag cyklar vidare och passerar hus med öppna fönster. 

Det är i den mörka men samtidigt ljusa sommarnatten som ensamma män sitter hålögda framför dumburken och text-tv:ns gula text mot svart botten är det enda som egentligen skvallrar om att det pågår någon typ av liv. Genom fönstret bjuder folk in oss i sommarnatten som om de vill ropa: titta på oss, så här tråkigt har vi det. 

Detta skulle de dock aldrig erkänna, nej; det öppna fönstret är mest en slags alibi för värmen, den som kallas medelhavsaktig fast den egentligen är ganska sval. 

 

Men vi vill ju så gärna låtsas. Vi vill vara så där medelhavsmässigt avslappnade och coola. Vi vill spela hög musik genom ett öppet fönster, ta ett glas vin på fösterkarmen och stanna uppe natten lång för att vi kan, skrika och gräla som i en fransk film. Sorgligt nog slutar det ändå oftast med en steril text-tv och ett öppet fönster ut mot natten, ut mot universum...när sommaren är som bäst. 

 

 

 

I min serie med mer eller mindre välsmakande läskeblask av relativt dubiös natur, har turen nu kommit till drinkmixern, aka groggvirket (eller för de skenheliga: läskedrycken) Schweppes Coco! 

 

 

För att undvika missförstånd vill jag direkt poängtera att detta alltså är en slags läsk som smakar kokos, detta kinky påfund.

Anslaget är sött och snällt, ganska direkt förnimmer man smaken av fabricerad kokos och genast väller tonårsminnen fram från alla sorgliga inköp av chokladen Bounty från högstadiets närbelägna gottiskiosk (som i sin tur låg nästan vägg i vägg med Folktandvården, det kallas planekonomisk statssocialism och förekom en hel del i min ungdom).

Eftersmaken är urvattnad disktrasa och sammantaget kan man likna Schweppes Coco vid den felande länken mellan Pripps Energidryck och solkräm. 

Men visst - den går säkert utmärkt att blanda med sprit. 

 

 

Syriens president Bashar al-Assad och den koleriske löjtnanten Hauk i filmen Good Morning, Vietnam!

Något av det roligaste man kan läsa är Fantomens dagliga seriestrippar. Fantomen tar begreppet crazy till en helt ny nivå. Handlingen är oftast gastkramande, gagsen duggar tätt och bilderna är fascinerande.

Som i denna Fantomenstripp där gamla fotbollsproffset Henke Larsson och Kapten Zoom alias Anders Linder gör ett rafflande inhopp.

 

Den här gamla anrika klubben som Zlatan nu har skrivit kontrakt med (anor ända från 1970) har en ganska makaber logga, tycker jag. 

Vad menar egentligen Paris Saint Germain med att låta fästet till en taklampa ramla rakt ner i barnvagnen? 

Stackars unge, säger jag bara...

 

Det är inte så ofta som jag numera gör reklam för min sidoblogg Rimbloggen här på Nonsensakuten.

Känner dock att jag gärna vill lyfta fram min senaste Rimbloggsanalys lite extra, då det rör sig om ett helt unikt försök till låttext. 

Alla känner väl till att Mats Wilander på 80-talet inte bara var en fantom på grus, utan även vid lediga stunder hängde en gura runt halsen för att sprida sitt centrallyriska evangelium. 

Hans längtan efter att få ut sina tankar och känslor blev rejält uppmärksammade av Fredrik Belfrage då Mats en lördagsmorgon gästade Gomorron Sverige och i direktsändning läste sin blossande dikt Droppen, om hur en stackars sockerbit tvingas dö i det varma kaffet, för att ge Mats njutning. 

 

Denna känsla för ordens makt och möjligheter visade han även då han i programmet Här är ditt liv, hyllade kvällens huvudperson Bengt Grive. Läs analysen just nu i Rimbloggen.

 

 

 

 

Den nyligen avlidna Eva Rausing och Kung Fu-skådisen David Carradine. 

Jag besökte min farmor härförleden och kunde då konstatera att Snobben sitter kvar på kylskåpet.

Som han gjort så länge jag kan minnas. 

Den gamla kylskåpsmagneten föreställande Snobben i blå störtkruka har varit en del av farmors kylskåp sedan början av 80-talet. 

Timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år har han suttit där på kylskåpet och blickat ut över det lilla köket. 

 

 

Envist suger han sig fast mot kylskåpets dörr. Alltid tittar han åt samma håll, en utsikt han borde kunna vid det här laget. 

En gång - när jag var liten och använde honom som leksak istället för kylskåpsmagnet - fick han dock vara med om ett riktigt äventyr. Jag minns att jag blev av med honom under en vinter, exakt vilket år har jag glömt. Dagarna gick men ingen Snobben stod att finna. 

Slutligen påträffades han, mer eller mindre av en slump. 

 

Han hade legat i snön och i samband med en snöskottning gjorde han sig nu tillkänna. 

Hans magnetiska baksida satt fast som berget på den rödskaftade snöskovelns ljusblåa blad.

Lyckan var total.

Istället för att ytterligare riskera ett försvinnande vill jag minnas att han ganska snabbt placerades på kylskåpsdörren. 

Och så vitt jag vet kommer han att sitta där ett bra tag till... 

 

 

Det kommer att bli ett litet sommaruppehåll på bloggen de kommande dagarna då jag ämnar resa västerut. 

Nej. Det är inte Kalifornien som åsyftas utan Skåne och Helsingborg bl.a. 

Därav den märkliga rubriken som alltså skall transkiberas som Sundets pärla; det praktfulla smeknamn som Helsingborg med rätta har fått.

Kanske blir det även en tur till Danmark, det är ju så lätt hänt....

 

 

Ha det!

Svårt att föreställa sig något somrigare än att sitta i skuggan och lyssna på P1 via sin mobiltelefon.

 

Från vattnet blåser det en stilla bris, solen står högt på himlen som sig bör då klockan just slagit 13.00.

Medan man ser hur det blänkande vattnet skummar sig runt benen på de tappra badare som utan vidare baktankar springer ut i havet, klingar tonerna av signaturen till programmet Sommar ut från mobilen. 

 

Då jag inte orkar bry mig om såna fjomsiga grejor som hörsnäckor (eller vad det kallas nu för tiden, det som förr hette freestylelurar) får de omkringvarande ta del av det helyllesvenska "Sommar, sommar, sommar"...

Möjligtvis inkräktar detta på deras integritet, eventuellt störs de av de glada dragspelstonerna. Må så vara. 

För mig är det ett starkt minne från barndomen. Radio, badstrand, sol. 

I den ordningen. 

 

När signaturen ebbat ut, stänger jag av. Dagens sommarvärdar intresserar mig inte. Det är signaturen jag vill åt. Radions Underhållningsorkester från 1959. 

Sakta reser jag mig igen (inte helt olikt Thorsten Flinck) och vandrar bort från strandens blåst, in i skogen, till den stillastående hettan. Sätter mig ner och läser en bok (just nu Tony & Susan av Austin Wright). 

Efter ett tag vandrar jag vidare och det är då jag förbannar mig själv för att jag inte mer efterliknade Flinck, att jag inte tänkte på att vandra barfota. 

Mina fula kängliknande vandringssandaler som jag egentligen inte använt sedan 2002, åsamkar mig nämligen skoskav (men bara på högerfoten, märkligt nog). Detta uppstod i maj, blev ett sår som nu läkt. Trots detta är huden så öm att smärtan ofta återkommer. Detta är min motsvarighet till Ingmar Bergmans mage; det tycks aldrig bli riktigt bra. 

Ett alternativ är ju då att gå barfota. 

Ett annat är att skaffa nya skor. 

Ett tredje är att såga av sig foten. 

 

Vilket hade Bergman valt? 

 

 

Jag kan inte texten till Eldkvarnlåten Alice. Därför tänker jag nu lyssna på den intensivt och skriva ner vad jag tror att Plura sjunger, för att sedan jämföra det med originalet. 

Okej,då kör vi:

 

 

Okej...det här var ju inte så svårt. Möjligen har jag svårt att förstå vad Plura menade där när han sjöng om pillesnoppen och hur i allsin dar kom pingvinen in i bilden?

Men, visst...svensk poplyrik är inte alltid så lätt att förstå sig på. Låt oss nu ta en titt på texten, som den återges på skivomslaget:

 

Jag tycker det. 

Jag svettades i maj.

 

Jag badade i vattnet på Saltö i maj, vilket för mig är rekordtidigt. Jag gick på varm sand och het asfalt i mina sandalliknande sommarpjuck så att jag samtidigt skapade gigantiska skavsår då vinterfötterna inte riktigt vant sig vid årstiden. Jag blev lite solbränd, jag kisade mot himlen. Allt detta hände i maj.

Sen kom juni.

 

Sommaren stack huvudet i sanden. Sommaren gömde sig under en filt. Sommaren tog en time out som hade den köpt Toblerone på ett kreditkort. 

Nu, den här veckan, tyder mycket på att den sakta men säkert är på väg tillbaka. 

Välbehövligt då man tittar i almanackan och konstaterar att vi redan är inne i juli och den där karaktäristiska sommarkänslan ännu inte riktigt vill infinna sig. Den där "sandaler i plast, glass i min mun och gårdagens blad i skuggan-känslan" lyser alltjämt med sin frånvaro.

 

Det är ju alltid vid denna tid; de första veckorna i juli, man kan drabbas av svindel och sommarhets, man tycker att dagarna rullar på lite för snabbt och veckorna sakta men säkert får allt högre (hiskeligt höga) nummer. 27, 28, 29...30...som nedräkningen för en månraket; fast tvärtom.

 

Känslan av att inte ta ut nåt i förskott, byts plötsligt ut mot paniken av att inte hinna med.

Nu. Just nu. Passa på och njut nu, för nu är det fanimig sommar! vill man ropa, men har tvingats hejda sig  då vädret varit svajigt. Personligen skall jag släppa loss denna sommar strax. Befria detta bångstyriga odjur. 

Hänge mig åt denna otyglade årstid som associeras med så mycket frihet (och samtidigt så många måsten).

 

Ett måste (men för mig också en stor frihet) är när jag traditionsenligt läser Handelsmän & Partisaner av Klas Östergren.

 

Jag läser boken varje år. Då...just då..är det sommar. 

Om några veckor är det dags. 

 

 

 

 

 

 

 

Du kanske minns hur jag för en dryg månad sen skrev ner namnet på den nation jag trodde skulle vinna Fotbolls-EM 2012 på en liten post-it-lapp. 

Vid tillfället tog jag två bilder. Här är den andra: