Det har åter blivit dags att ta en liten kik i familjen Mugabes familjalbum. Hittills har vi grävt fram 43 bilder därifrån, detta blir den 44:e.

 

Den här gången handlar det om Robert Mugabes försök att genom korruption, påtryckningar, callgirls och direkta hot se till att de olympiska sommarspelen 2020 hamnar i Harare.

Över 20 000 människor har redan involverats i diverse projekt där syftet är att bl.a bygga nödvändiga arenor, få dissidenter att stödja ansökan och få fram de absolut bästa atleterna till spelen. Mugabe lovar t.ex ett personligt möte med varje zimbawiansk medaljör där bl.a fruktsallad och poolgames kommer att vara en bärande del av arrangemanget. 

 

Någon som ligger i hårdträning inför OS är Mugabes barnbarn Malinko Mugabe, 9 år.

 

 

Han är för tillfället - mycket beroende av diverse påtryckningar från morfar Robert - nationsetta i diskus i klassen P9.

Jag var väldigt länge tveksam till Twitter.

Tyckte det var en ganska ful och tråkig layout på sajten och förstod inte riktigt de här konstiga tecknen som fyller folks så kallade tweets; de här @ och # och märkliga förkortningar som RT och sånt. 

 

 

Nu - efter ett drygt år på Twitter och 4517 tweets senare - har jag delvis reviderat min uppfattning. Twitter är i sina bästa stunder det nästan snabbaste mediet när det handlar om nyhetsförmedling (radion kommer självklart alltid att vara snabbast och bäst). I nästan samma sekund som en sak sker (ett domslut faller, en matchvinst, ett dödsfall) så kan man läsa om det på Twitter. Detta eftersom merparten av de som twittrar är journalister, har jobbat som journalister eller tror att de är nån slags journalister (jag passar in på kanske samtliga nyss uppräknade kategorier). 

Det finns ett starkt intresse för debatt, information och politik.

 

Man skulle kunna dela in twitter i tre delar: Humor, politik och mediedebatt. 

Sorgligt nog är detta också det jag ibland kan ogilla med Twitter; det här att alla skall vara så streetsmarta, mediedrivna och debattglada hela tiden; att allt skall handla om samhälle och politik utifrån ett makthavarperspektiv.

Det är väldigt sällan man läser om städpersonal som twittrar om sin nya städvagn eller en bilmekaniker som skickar ut en förfrågan om nya motorblock. De kanske finns, men jag har då aldrig sett dem.

Jag följer förvisso en man som arbetar heltid som lantbrukare, hans tweets är å andra sidan så tråkiga att man ramlar av stolen.

 

Nä, Twitter har blivit den kreddiga, vita, medelklassens forum. Gärna mediefolk, helst boende på södermalm i Stockholm och självklart med ett antal surdegar i köket eller på det närbelägna Surdegshotellet.

Den ultimate twittraren är en modemedveten man i 27-årsåldern utan barn som jobbar på reklambyrå och röstar på Piratpartiet. Han kan vara ironisk men är allra mest lite snarstucket utled på alla lantisar, facebookanvändare, epa-traktorförare och nostalgiker som slåss om medieutrymmet.

 

Nostalgi är nämligen svårt på Twitter, om det inte handlar om att ha varit med i Tippenklubben eller sett alla avsnitt av Teenage Mutant Ninja Hero Turtles (eller vad de nu heter, de som 80-talistkidsen växte upp med istället för Boktipset med Stefan Mählkvist och som därför formade dem till det de är idag).  Då ryggdunkas det friskt, ty detta kan 27-åriga hipsters relatera till. 

Aversionen, för att inte säga det direkta hatet, mot Facebook genomsyrar många tweets. Det pratas om "de där" som håller till på Fejan och skriver om sina vardagliga små bekymmer och lägger ut bilder på fredagsmyset, deras värsta farhåga är att en vacker dag vakna upp och finna att Twitter blivit precis likadant. Enligt en del håller detta redan på att hända, mycket beroende på alla instagrambilder på lattemuggar som fyller feeden.

 

Det finns alltså en irriterande von oben-attityd på Twitter som också utmärker sig i att väldigt få "kändisar" interagerar med sina följare. Om en person har mer än tretusen följare är det nästan otänkbart att denne någon skulle nedsänka sig till att ge svar på den återkoppling som små, okända twittrare lämnar. Till viss del kan det förstås vara en fråga om tid men jag får intrycket av att en del bara ser sina följare som ett slags boskap och jag vet varför. Många av dem jobbar med radio/tv eller tidningar och där har man nästan alltid betraktat sina mediekonsumenter som mindre vetande, ja, närmast efterblivna. 

Ändå brukar man framhålla Twitters styrka som just varande ett väldigt interaktivt medium, där alla - på lika villkor - kan munhuggas. Vem som helst kan exempelvis sitta och tjöta med Carl Bildt, Blondinbella eller Jonas Gardell, det enda man riskerar är att bli blockad (eller ännu värre; att den stora kändisen uppmanar alla sina tusentals följare att blockera dig samtidigt, då är det kört).

 

Även om Twitters roll som bärare av demokratin (fniss) och yttrandefriheten (i vissa diktaturer) inte får underskattas, är det ändå som humorforum jag gillar det mest. Twitter är nämligen en guldgruva för alla oss som föddes med överkokta ordbajshjärnor, som bara måste få ur oss diverse dumheter och kvickheter snabbare än Perry Mason hinner ropa: -Objection! 

Själva kontexten gör det också spännande (och ofta otroligt enerverande; dessa 140 jävla tecken driver mig stundtals till vansinne). 

Som konstform är det ändå intressant. Det gäller att vara effektiv, intressant och gärna underhållande. Lite som Juholt planerade sin partiledarkarriär.

Man skulle ge ganska mycket för att se en sådan wit-gigant som Oscar Wilde twittra, exempelvis. 

Nu är detta dock omöjligt men NONSENSAKUTEN finns ju i alla fall. Om du känner för att ta del av en högst vardaglig men ibland (förhoppningsvis) underhållande och (kanske) smart och (möjligen) nyskapande twittrare, kan du ju alltid göra som Petrus och de andra lärjungarna gjorde, dvs håglöst följa efter. Länk finns ovan. 

 

 

 

Göran Lambertz, HD-domare (det är han som avgör om din motorcykel är cool nog) och feminstikonen Gudrun Schyman. Skrev jag ikon? Jag menar förstås fullmäktigeledamoten i Simrishamn...

Inte nog med att han anklagas för våldtäkt alt. sexuellt utnyttjande; nu verkar det som att Julian Assange också gjort sig skyldig till en annan sak av ytterst dubiös natur. Hans nya look verkar vara snodd från hur Queenbasisten John Deacon såg ut runt 1980!

På stranden i helgen fick min son en glasstrut. Genast gjorde han en klockren imitation av Frihetsgudinnan. 

 

Den amerikanske vicepresidentkandidaten Paul Ryan (R) och nyhetsankaret Jesper Henricson...

 

-For those about to rock....we salute you!

 

Tony Irving: -Det ser bra ut, du har lätta fötter och är inte rädd för din partner. Ni hakar i varandra väl, följer varandras steg och låter rytmen bära er fram genom hela dansen. Kanske att du skulle våga rulla lite mer med höfterna i cha-cha-partiet. I slutet så är nedtagningen fin, du har raka, sträckta ben. Kanske att du skulle försöka vara lite mer tyst under dansen, som det är nu upprepar du ordet "snälla, snälla" hela tiden och jag tycker det dödar stämningen som ni byggt upp. Jag ger er sju poäng! 

Jaha...nu har det hänt igen. Jag har startat ännu ett tröstlöst bloggprojekt som kanske inte alls kommer att ta mig nånstans men vi kan väl se det som en slags terapi. Jag gillar ju att skriva och den nya utmaningen består av bloggen Bond Topp 007 där jag tänker lista de sju mest sevärda Bondfilmerna i mitt tycke. 

 

Välkommen in för en liten kik...

 

Den här bilden har fascinerat många. Kung Carl XVI Gustaf skriker så att en tant framför honom håller på att kola vippen. 

Folk skrattar. Dels åt bilden i sig, dels åt att Silvia ser ut som Jokern i Batman och att kungen liknar någon som sätter en lövblåsarmaskin rakt mot ansiktet (som i den inklippta bilden): 

 

 

Det jag tänker när jag ser bilden är en stor tacksamhet över att Sverige är en demokrati och framförallt att vi antagit 1974 års regeringsform som innebär att den svenska monarken har en högst symbolisk makt, om ens någon.

Hade vi inte haft detta politiska beslut, hade bilden varit fruktansvärt hemsk.

Hade Sverige varit en diktatur (som Vitryssland) hade kungen i egenskap av statschef mycket väl kunnat ropa till de svenska handbolls-åttitotalisterna att de skulle spela bra, annars "hänger vi upp er i era pungar när ni kommer hem" eller något liknande. Kanske var det detta han ropade trots allt, vad vet man. I alla fall: 

Hade Sveriges riksdag inte röstat för en ändring av den svenska regeringsreformen för 38 år sedan, hade vi fortfarande levt med en reell kungamakt som visserligen inte varit lika förtryckande som vid 1900-talets början men ändå varit en oerhört påfrestande maktfaktor i det svenska samhällslivet. 

En makt som lagt sig i rikets angelägenheter på ett påtagligt sätt, utsett statsministrar och i realiteten skött de diplomatiska förbindelserna med andra länder. 

 

Tack o lov har vi nu bara en solbränd festprisse till rumlarbock som gillar att ta med sig sin fru på lite OS-handboll och göra kortklippta kärringar döva.

 

Detta skick, att ha en Stureplansaktig skvallerpressadel som tvingar oss att hissa flaggor bara för att de råkar ha namnsdag är ju förvisso också helt uppåt väggarna men troligen kommer detta förhållande att ändras nån gång inom de kommande 50 åren. Kan vi i alla fall hoppas. 

 

Vill inte vara språkpolis mer än nödvändigt; sådana människor kan lätt framstå som lite gnälliga och jobbiga men frågan är om inte denna rubrik skulle få Aftonbladets grundare; Lars Johan Hierta (död sedan 20 november 1872) att vända sig i graven.

 

 

 

High-tena?? Tänka sig...här har jag gått hela tiden och trott att Tena var ett inkontinensskydd... 

Kanske är det för att det är valår i USA som mitt intresse för åsnor stiger. I veckan fick jag i de sociala medierna se denna märkliga sak; en åsna som tydligen kallas Le Baudet de Poitou. 

 

 

Personligen tycker jag att det stackars djuret ser ganska exakt ut som Gurans bungalow i Fantomen. 

På tal om bungalows är detta en rolig anekdot från politikens finrum.

 

Inte: vad kul att vi lyckas ta några medaljer åtminstone...

Utan: Hmmm...hästar....skytte....segling...överklass!!

 

Synd att inte dubbelmoral och avundsjuka är olympiska grenar. Där hade vi definitivt tagit guld.