Sitter här med lite mer än endast ett skälvande, darrande och blossande dygn kvar av 2007.
Detta är ju år sju e.ÖB (Efter Öresundsbron).
Tänka sig att det gått över sju år sedan denna bro invigdes. Och ännu har inte några blödande ormar ramlat ner från himlen, ej heller har marken förvandlats till ett inferno av ömsom brinnande lava, ömsom kläggig sumpmark, allt det som den f.d miljöministern och Centerledaren Olof Johansson förutspådde om byggandet av Öresundsbron blev verklighet. Ganska skönt, faktiskt.

Snart skriver vi 2008 och gör oss redo för att möta ett nytt, spännande och på alla de vis säkerligen omtumlande år. Om det som väntar vet vi föga, om det som varit tror vi oss veta, om än inte riktigt förstå.

Tänkte strax sammanfatta året i en liten betraktelse men innan dess vill jag tipsa om en bok jag brukar bläddra i så här års. Det är boken som syns på bilden ovan. Nyår i Sverige, heter den och är en antologi med texter kring temat nyårsfirande samt ett intressant förord av Göran Hägg, en av mina verkliga författarfavoriter.

Vi får bland annat lära oss att romarna räknade den 1 mars som nyårsdag, att engelsmännen införde den gregorianska kalender 1752 och att den romerska kyrkan försökte göra den hedniska nyårsdagen den 1 januari lite mer kristen genom att kalla den Circumcisio, dvs den heliga omskärelsens dag (aj aj) eftersom den dagen infaller 8 dagar efter Jesu födelse och följdaktligen är den dag då den lille parveln fick sin penis...ja, ni fattar.
Denna omskärelsedag fann dock aldrig något gehör hos svenskarna.

Efter detta förord kommer sedan en spännande blandning av nyårstexter. Högt och lågt. Tennyson trängs med både Esaias Tegnér, Albert Engström och ABBA. Kul, rappt, festligt. Framförallt fina texter.
No more champagne, and the fireworks are thru, here we are, me and you, feeling lost and feeling blue. Fint. Det här var alltså inte Tegnér. Utan ABBA. Jaja...

Är vi nu redo att sammanfatta 2007? Okej. Isåfall - här är Årets...

...apa - den snart tvåårige gorillaungen Enzo som Kolmårdens djurpark marknadsförde som landets vildaste ett-åring i somras. Då har de inte träffat min son, Ville.

...blogg - Så jäkla många. Mitt senaste fynd: Kalle Lind men även Uggla, Katastrofala omslag eller varför inte Rimbloggen?

...cyniker - jag själv
...dansare - Lasse Brandeby
...europé - Carl Bildt
...frigolithjärna - George W Bush (han försvarar sin titel från 2001, 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006)
...frisyr sitter på Peter Jihde (bandspaghetti)
...gratismat - Nej. Min anställning på Radio Match har upphört så nu får jag börja betala för maten. Och spriten.
...Harry Potter - Vem bryr sig? Inte jag.
...ICA-succé blev den oerhört fräscha och nyligen förpackade köttfärsen. Obs! Inget (som är) skämt.
...Julgran håller på att barra...
...kalsong var den Marimekkomönstade långkalsong som Polarn & Pyret prackade på mig och som sedan Sara förbjöd mig att bära.
...laxrätt är laxfilé med chevreost. Oerhört smarrigt.
...möte måste vara dag 2 på Törnströmskas arbetslagskick-off i Borgholm. Bakis som en gnu, fem-sex personer i ett starkt upplyst rum på 4x3 meter skulle diskutera arbetslagsbaserad undervisningsplanering. ZZZZzzzzzz. Radion hade åtminstone den goda smaken att lägga "mötena" innan fylleslagen. Även om dessa "möten" mest fungerade som förfest.
...nyårsfirande infaller hos grannen en våning under, barnen kan då sova lugnt och vi kan känna oss lösa och lediga.
...orosmoment som alltid; framtiden. Klimathotet??? Bahhh...pengarna. Kalla mig cynisk.
...Peter Jöback-kopia är Idol-Mattias
...Queenbok lånades på biblioteket och jag tror författaren heter Martin Powers eller nåt sånt. Samtliga låtar analyserade in absurdum.
...Roliga läsning, en gammal bok från 1993. Hotel Pastis av Peter Mayle.
...saknade är bland många andra två av den svenska kulturens portalgestalter. Povel Ramel och Ingmar Bergman.
...sötaste är nog Ville. Eller Elsa. Eller Ville. Eller Elsa. Omöjligt att välja;) Och varför välja?
...tappa hakan-rubrik: "Andreas Lundstedt: -Jag har hiv." Känns lite 80-tal. Dags att ta fram de gamla skräckaffischerna igen, kanske?
...utan kläder Kristian Luuks "nakenchock", kanske.
...vinnare av Eurovision Song Contest kom från Serbien, var lesbiska och visst lät det som om de sjöng "tralalala mussel-Maja" i refrängen. I don't blame them.
...vinnare 2 Amanda Jenssen som nu slipper att alltför mycket förknippas med Idol.
...What the fuck?? att The Ark kom så dåligt i ESC.
...Yrväder präglade hela sommaren. Blåst, mulet, regn.
...Zlatan-nyhet är att killen skall spela i Inters matchdräkt under EM nästa sommar. Då kanske Sverige gör mål.
...Återkomst infaller nästa år när Jesse Wallin gör comeback på en närradio. I detta fall V97 enligt vad det ryktas.
...Äntligen! Anette Kullenberg börjar publicera sig igen. Dock enbart i form av enstaka bloggtexter, men ändå.
...ÖL måste bli en gammal bekant; tyska Spaten Munchen som jag återupptäckt. Gott, friskt med den lite gräddiga
eftersmak som präglar sydtyska ölsorter. Yummi.

Okej - då säger vi så. Ha nu ett förbannat G O T T N Y T T Å R !!!!!

Om man som den själsvådlige bloggare man nu är, skulle drabbas av akut skrivkramp och vakna oförmögen att klämma ur sig någonting alls, kan man få inspiration på denna sida.
Se där - 30 ord i en enda mening. Ibland släpper krampen.

KARLSKRONA (Nonsensakuten)
Under flera års tid har de fyra grisarna i Vämöparken norr om Karlskrona varit populära bland besökande barnfamiljer.
Många har fascinerats av hur grisarna grymtat, sovit och ätit. Besökarnas medhavda mat skulle dock visa sig vara ödesdiger.
På grund av fetma har nu alla fyra grisarna avlivats.

Döden slog de fyra grisarna i ett solbländat ögonblick av glädje och triumf. De skulle just äta upp en morot som låg kvar på marken i deras hage, då de ansvariga för parken smög sig in och sjasade iväg svinen in i en väntande grisbil. Sedan gick transporten till ett närbeläget slakteri.
-Det är trist det som hänt, men i detta läge tänker vi främst på grisarnas säkerhet och hälsa, säger man från ansvarigt håll.

Grisarnas fetma har varit ett hett samtalsämne bland de hundratals besökande barnfamiljer som varje vecka gästar parken. Många har kommenterat den stora galtens rondör och lite skamset skrattat åt den otroliga övervikt som präglade grisen under de sista åren av hans levnad.

ÅT MEST ROTFRUKT

Grisarna matades av parkens djurskötare tre gånger varje dag men fick förutom denna balanserade kost ett stort tillskott i form av besökarnas inte alltid så hälsoinriktade bjudmat.
-Mestadels var det väl olika typer av rotfrukter; potatis och morötter och sånt som gästerna bjöd på. Men jag kan inte garantera att det inte då och då har smugit sig ner onyttigheter, säger djurskötaren till Nonsensakuten.

Många sörjer nu grisarnas bortgång. Treåriga Elsa Nilsson berättar för Nonsensakuten att hon tror att grisarna nu bor någon annanstans. Enligt henne är det det kalla vinterklimatet som tvingat bort svinen.

NYA GRISAR NÄSTA ÅR

En dam med två hundar (en spaniel och en labrador) berättar dock om vad som väntar framöver.
-Nästa år, 2008, kommer det nya grisar hit. Det var i alla fall vad de ha sagt till mig.

Kanske blir det så. Den exakta tidpunkten för när de här nya grisarna skall installeras i Vämöparken vill man dock inte släppa av rädsla för en invasion av besökande barnfamiljer.

Vämöparken är Karlskronas anrika folkpark och har i sitt så kallade mini-Zoo även getter, kaniner, höns och ankor.

Vi vill varna för denne man. Han är totalt livsfarlig och utsätter både sig själv och människor i sin omgiving för akut livsfara flera gånger varje dag.

Denne brutale gynnare fingrar på allt som kommer i hans väg. Kaffekoppar, ugnsluckor, toarullar, skor, blomkrukor, knivar, gafflar, julgranar, tuschpennor, telefoner, datorer, tv-apparater, böcker, tidningar, microvågsugnar, mjölkpaket, cigarett-tändare, kattsand, hundbajs, kottar, döda fåglar, inbetalningslappar från CSN...ja, allt...allt...ALLT!!!

Sanningen är väl att denne klåfingerligist kommer att klåfingra oss alla till döds en vacker dag. Det är ju en satans tur att vi inte har någon gasspis.

"Fredagskväll och varför inte tända ett litet mysljus...hmm...tralalala...så där..."POFF!!!!!


' ' ' ' ' ' ' ' '. . . . . . .ELVIS HAS LEFT THE BUILDING.........

...tänkte vi och slog till. En fyra, 90 kvadrat, centralt med balkong i söderläge, diskmaskin, hiss och innergård, parkeringsgarage och - för att citera Elsa - dusch inne i lägenheten!!!!!!

Jo. Till saken hör att vi som de Povelska sista entusiasterna bor i en lägenhet som saknar dusch. För att duscha måste man gå en iskall stentrappa upp (nollgradigt trapphus) och sedan in i ett badrum, även detta med iskallt stengolv. Sedan duschar man i 40 gradigt vatten (fast inte för länge för då tar varmvattnet i varmvattenberedaren slut) varpå man sedan huttrande hasar sig ner tillbaka in i lägenheten. Den 40-gradiga värmen är då borta och man är åter kall som en Igloo-glass i frysboxen.

Lägenheten vi nu bor i är en produkt av 1800-talets senare del. Stort, många stora fönster, högt till tak och charmig kakelugn. Däremot ett kök som man inte kan äta i, det mäter troligen 3x2 meter och det enda som egentligen får plats är väl en piga.

Vi har ingen piga. Ej heller någon diskmaskin.

Allt detta slipper vi i mars 2008. För då går flytten. Tillbaka till civilisationen. Tänk att kunna duscha inomhus. Inte ens Ivar-Lo skulle kunna vara lyckligare över en sådan lyx.

Julen är slut.

Fan heller. Den varar ju till fastan. Eller farsan, eller farstun beroende på hörsel och dialekt.
Lite löst julgodis i tankeformat.

*Hyacinten har blommat, visar det sig, gud vet hur det gick till men idag när jag gick förbi den såg jag en slags lila blomma. Måste ha missat själva utknoppningen.

*Julgranen dricker hårdare än Keith Richards. Dock - till skillnad från honom - vatten.

*Vi har ett helt oöppnat paket med glass stående i frysen. Sånt händer bara under julhelgen när glassen liksom försvinner i mängden av choklad, marsipan, krokan, elefant, vete fan och allt annat.

*Elsas mest uppskattade julklapp: rosa tingelingvingar med matchande trollspö. Annars många, många - alltför många, fina julklappar till barnen. Tack till farmor och farfar.

*Min pappas nya julfavorit: Rom & Cola. Traditionellt ;)

*Sara har den senaste månaden organiserat varje vaken timme med hjälp av handskrivna listor i ett kollegieblock. En av punkterna den 23:e var "kolla av listor!". En annan punkt löd "panikåtgärder". När allt alltså var inköpt, städat, skrubbat, diskat, putsat, fejat och organiserat återstod "panikåtgärder" timmarna innan gästerna anlände. Man undrar ju vad detta kan vara för något. Får väl ringa och fråga henne...inte Sara utan Gärd. Panikåt-Gärd.

*Om du tycker att den 23:e december är som att gå på tivoli i helvetet har du aldrig varit på mellandagsrean!

*Nu skall jag skriva en lista (surprise) på inrådan av min sambo. Det skall handla om hela veckans matinköp inklusive mellanmål och snacks. Skall nog få med det mesta utom marmeladkulor och lever, för det är inte så gott.
*Däremot har jag en jäkla längtan och suktan efter isterband.

*SVT visar Julevengeliet från Liverpool. Detta för att fira (???) att staden blivit utnämnd till EU:s kulturhuvudstad 2008 - se där en grej som Karlskrona missat, trots Arena Karlskrona Telenor Viagra Biafra Rosenholm eller vad den heter idag (har inte kollat den senaste timmen). Liverpool-evangeliet var inget att ha. Folk går omkring teatralt och sjunger gamla Beatleslåtar i en musikalinramning som andas plast och perversion. Bah! Bättre på Jesus tid. Han skulle ha snörat av sig sina sandaler och steppat över Mersey några gånger. Till tonerna av Helter Skelter.

*Min bästa julklapp: Sex burkar starköl inslagna i ett väldigt paket. Skål och trevlig mellandag!

Nonsensakuten återkommer när skinkan är svald, ölen är drucken och klappen öppnad.
Ha en underbar helg.

Nordpolen den 24 december

Det sprakade trivsamt från Gustaf Frödings kakelugn.
Tre trubbiga vedträn kämpade för sin överlevnad badande i ett orangefärgat ljus. Lågorna fladdrade och slog. Värmen framför ugnen var behaglig och en sällsam kontrast till den frostiga kylan utomhus.

Tomtefar knäppte upp sin jacka något och tog av sig sina svarta stövlar. Han tyckte det var skönt att sträcka fram sina fötter och spreta lite pojkaktigt med tårna. I handen hade han ett stort glas med glögg och förutom brasans knäppanden hördes en gammal moraklocka ticka fram tiden, sekund för sekund. Normalt sett skulle detta ha stressat honom. Nu var det julafton och Tomtefar hade en lång dag framför sig. Ändå kände han en avslappnad frid infinna sig. Han var inte dummarna än att han förstod varför det var såhär. Den månadslånga jakten på skägg hade piskat upp en hätsk stämning i kroppen. Nu - när han hade fixat sitt skägg, kunde han andas ut. Nu var det lugnt igen; julen skulle bli lyckad, trots allt.

Hela natten hade Tomten och Fröding suttit framför brasan och pratat. Fröding hade läst högt ur en gammal bok om en dragharmonika och sedan hade han spelat en liten låt på mungiga. Något drucken var han förstås, men detsamma gick att säga om Tomten. Känslan av frid, fylla och finkultur låg som en utslagen presenning över hela herrgården.

-Nå. Nu har det gått några timmar, Gustaf. Vågar du inte öppna ditt paket? undrade Tomtefar där han satt och sörplade glögg.
-Givetvis, min herre. Inget annat skulle bjuda mig en större glädje, sluddrade Fröding.
-Ta av omslagspappret då. Vad kan det vara i paketet som innehåller en kärlek som går att köpa för pengar?
Jag är själv väldigt nyfiken. När Tomtefar sagt det började Fröding fingra på sitt paket (julklappen) och när han såg hur girigt diktaren försökte öppna sin klapp stålsatte Tomten sig. Vad i allsin dar var det som nissarna lagt ner i paketet. Kärlek som kan köpas för pengar?
Tomtefar slog ifrån sig de snuskigaste alternativen och vässade blicken inför det som komma skulle.

Gustaf Fröding hade lyckats få av julklappens omslagspapper. Nu vilade presenten i hans hand.
-Vad i hela fridens vilda kaffepettrar är detta? ropade han.

Tomten tittade på det som låg i Frödings hand. Han kliade sig lite i sitt nya, gråa skägg och log så smått.
-Det är en bok. Vad står det? Skriven av en viss Paulo Coelho. Alkemisten. Kanske är det den som nissarna menar med "kärlek som kan köpas för pengar".
Kolla. Bläddra. Den kanske är bra.

Fröding läste några sidor. Muttrade, harklade sig och fnös. Sedan sa han:
 -Du milde himmel vilket dravel. Floskler staplade ovanpå varandra och inte en enda brännvinsreferens. Fy satan vilken dålig bok. Den här vill jag inte ha!
Sedan tog han ett fast grepp om sin julklappsbok och kastade densamma i elden. Tomtefar sprang hastigt upp ur sin stol, det gällde nu att rädda det som räddas kunde. Tomtefar var ingen läsande människa men insåg att något lika välskrivet som Paulo Coelhos böcker fanns inte. Det hade hans hustru sagt åt honom. Hon brukade citera Coelho: Bara den som kan upptäcka liv kan också finna en skatt. Tomtefar brukade aldrig förstå vad han menade med det men det lät ju väldigt begåvat. Hur en sådan som Fröding bara kunde pissa på detta var obegripligt, tänkte han varpå han kastade sig fram mot den öppna elden.

Desperat försökte Tomtefar gräva fram boken ur elden. Den låg brinnande framför honom, han kunde se hur bladen sakta anfrättes av hettans förstörelse.

Utan att Tomtefar märkte det spred sig elden från Coelhos pretentiösa roman, till Tomtefars nya skägg.
De gråa hårtestarna började sakta glöda och snart stod hela skägget i ljusan låga. Doften av bränt hår spred sig i herrgårdens salong. Fröding verkade inte bry sig. Han hade i sin misstrogenhet och uppgivenhet redan gått på spriten.

Kvar var Tomtefar med ansiktet i elden, en halvt uppbrunnen bok i näven och inte mycket kvar av sitt gråa tomteskägg.
Förtvivlad och förlamad av sorg drog han sig bakåt mot väggen, säckade ihop och grät.

Så går det när man offrar sig för dålig litteratur.
Det kan sluta med att hela julen blir förstörd.

Nordpolen den 23 december

Det visade sig att Glenning tagit en rejäl provtur med Tomtefars släde. Nästan allt bränsle var slut men vid återlämnandet lovade han att fylla på tanken. Släden tankades med glögg, varpå en stor pall med flaskor rullades ut i garaget. Efter någon timme sådär var släden återigen tankad, packad, vaxad, av-isad, bromskollad och startklar.

Lillejulafton innebar Tomtefars avresa och nu fanns det inte längre någon möjlighet att skaffa ett skägg innan släden skulle lyfta. Det fanns helt enkelt ingen återvändo; julen skulle upplevas utan så mycket som ett skäggstrå på hakan för tomtens del. Tyngd av denna vetskap (och stora mängder julskinka) tog sig Tomtefar ut till släden, kontrollerade att alla renarna var matade och att vart och ett av de miljontals julklappspaket som skulle delas ut, låg nerpackade i bagaget.

Han satte sig tillrätta och greppade tömmarna. Efter att ha vinkat till alla tomtenissar, till Tomtemor, till intendenten Falk som skötte bokföringen, till sin svarta städhjälp Nyamko och till Peter Jihde, var det dags att starta.
Jihde skrek:
-Hur känns det? men Tomtefar ignorerade hans dumma fråga. Det vilade en märklig stämning nere på marken. Alla förstod allvaret. Detta var första gången någonsin som en tomte gett sig av på sin julklappsrunda skägglös.

När släden lättade från marken tyckte sig Tomtefar se en liten tår på Tomemors ena kind. Fast - det är klart. Det kan ju ha varit kvardröjande effekter av den julölsfylla som präglat hennes tillvaro den senaste veckan. Som för att dölja sina sorger, tänkte Tomten. Släden lyfte utan problem och snart var Tomten uppe i luften. Likt en himmelsk skyddsängel, en ombudsman för de julklappshungrande, en brinnande fackla för myspyset och kärnfamiljen, flög han nu fram över vattnet.

Hans mål var att nå de nordiska och baltiska länderna först, sedan österut mot Ryssland och Kaukasus. Vidare i östlig riktning för att nå Oceanien och därpå den amerikanska kontinenten lagom till juldagen. Det var en lång resa och det kunde lätt bli lite ensamt. Lyckligtvis hade han en liten radio med sig, så att han kunde lyssna på Ring så spelar vi med Lasse Swahn. Något Tomten aldrig brukade missa. Problemet var dock att Tomtefars slutnummer aldrig nämndes, varpå han aldrig lyckats komma fram till programmet.

Efter att ha kollat in några av de adresser som skulle få besök på självaste julafton i både Finland, Norge och Danmark, kom hans släde slutligen till Sverige och Värmland. Utanför Karlstad hittade han ett ställe som hette Alsters Herrgård. Sakta lät han släden landa på taket.

Enligt sin digitala avcheckningslista skulle herrgården få ett stort paket innehållande kärlek. Sådan kärlek som nu kunde köpas för pengar. Tomten hade redan när paketet iordningställdes ställt sig tvekande till innehållet. Vad menades egentligen? Vad i all sin dar hade nissarna stoppat ner i klappen?
Kärlek som kan köpas för pengar?hmmm?jaja..det är i alla fall en man vid namn Gustaf som skall få paketet. Just som Tomtefar stod djupt upptagen med sin digitala Filofax hördes en röst bakom honom.
-Hallå? Vem är det? Är det ni som slutligen kommit för att rädda mig?
Tomtefar vände sig om och såg en äldre man i nattskjorta. Han var flintskallig och hade en förvirrad uppsyn. Ansiktet pryddes av ett vildvuxet skägg.
-Jag vet att det kan vara svårt att tro det, men det är jag som är Tomten.
 -För mig är inget ovärldsligt främmande. Jag ser att ni har paket med er.
-Ja..ehm..det skall egentligen överräckas först i morgon. Det är till er antar jag. Ni är väl Gustaf Fröding?
-Ja. Det kan stämma det. Jag önskar mig kärlek som kan köpas för pengar, för mig finns ingen annan att få. Ja. Sen önskar jag mig en flaska brännvin också förstås. Får jag öppna mitt paket? Jag ser att du har det under armen. Tomten tvekade en lång stund.
-Nej. Det är egentligen mot reglementet. Ni får inte öppna ert paket förrän på juldagen. Sedan hejdade han sig. -Fast. Jag är villig att frångå mina principer. Ni får öppna er julklapp idag om jag samtidigt får ta över ert väldiga skägg. Låter det rimligt. Efter att Fröding först funderat en stund sa han att budet accepterades. Tomtefar skulle få ta hans skägg om han fick sitt kärlekspaket idag, den 23:e.

Som genom ett trollslag hoppade Frödings flagranta skägg över till Tomtefars ansikte och samtidigt överräcktes julklappen. Båda var nöjda. Tomtefar var närmast förtjust när han glatt fingrade på sitt nyvunna skägg.

Äntligen var han skäggig. Tänka sig vilken lycka. Efter ett tag frågade han Fröding om han inte skulle öppna sitt paket.
-Jo. Det skall jag, ser du. Men inte här. Följ med ner till salongen. Där brinner en brasa, där finns sköna fåtöljer och ångande het glögg. Kan du inte göra mig sällskap? Välkommen in i värmen.

Sedan gick de ner från taket och in i den vackra, varma och blossande salongen. En färgprakt mötte dem, en explosion av olika kulörer. Röda ljus, en orangefärgad brasa, vit kakelugn, röda mattor, bruna fåtöljer, gröna gardiner och en röd/vit randig liten katt.
-Välkommen in, sa Fröding.
Sätt dig tillrätta så lovar jag att öppna upp mitt paket innehållande kärlek som kan köpas för pengar.

Nordpolen den 22 december

Tomtefar förbannade sig själv för sin stora käft och sitt hetsiga humör. Han hade mer eller mindre kört ut Jämtlands president, en väldigt respektabel person, i snön och kylan, eftersom han inte orkade höra på hans usla vitsar. Hade han bara haft tålamod att lyssna på några blondinskämt till hade kanske affären varit i land och skägget införskaffat.

Nu återstod blott en dag innan släden skulle upp i luften. Släden, ja. Vart hade den tagit vägen?
Ingen hade sett till den sedan Christer Glenning provåkt den på himlavalvet, tidigare i veckan. Det blir nog ingen traditionell ju i år, tänkte Tomtefar och tog sig en skinkmacka. Han började mer och mer vänja sig vid tanken på att leva livet som en före detta tomte, fråntagen alla rättigheter och allt detta beroende på den satans skäggväxten som uteblivit.

Det fanns så mycket att pyssla med så här de sista dagarna innan avfärd. Allt sådant hade givetvis avstannat i avsaknad av släde. Nu stod det mesta och vägde. Om tomten skulle dela ut klapparna, hur skulle detta ske? Skulle Tomtefar få sitt skägg eller skulle det för första gången i världshistorien delas ut klappar av en tomte utan skägg? Ingen visste riktigt svaren på dessa frågor. För att glömma allt ståhej kring julen och stressen inför det som komma skulle lade sig Tomtefar åter till sängs. Han hade smuttat på några glas glögg och var lite på lyset.

Ganska snabbt for han in i drömmarnas värld. Ett landskap denna kväll fyllt av pirater, landkrabbor, sjöbusar och kaptener. På Rackham den rödes skepp låg krutröken tung, från kabyssen hördes ett avlägset sorl. Några skeppsråttor spred ett knappt hörbart sus när de hastigt pinnande på över däck. Relingen guppade stundtals högt över horisonten. Åtminstone upplevdes det så där han låg, Tomtefar, slumrande på rygg. I ögonvrån skymtade han storseglet, strax intill sig hade han en halvt urdrucken whiskeyflaska.

Han visste att Rackhams griniga piratuslingar var ute efter honom där han låg, däckad på däcket. Det var bara en tidsfråga innan de kom hit, med värjorna i luften och skrikande av fasa. De tror att de kan skrämma mig, tänkte Tomtefar där han låg. Han var stark nu. Han var tuff. Han hade sett sig om i världen, ingenting kunde skrämma honom. Utom möjligen Bianca Castafiore och hennes konvulsiviska sånginsatser på diverse operascener. En röst som alltid fick hans örontrumpet att korrodera av vämjelse. Usch och fy. Anfakta och anamma! ville han ropa.

Men ingen verkade höra honom. Kapten Haddock. Så var hans namn. Bäst att ta sig en slurk till av whiskeyn, måste liksom fira sitt svartmuskiga skägg. Ett riktigt sjöbuseskägg.

-Vakna! Hörru Vakna! Det var Tomtemor som drog och slet i sin make. Förvirrad drogs han upp ur sömnens förlamande värld.
-Va? Vad är det? Låt mig sova!
-Nej nej. Du måste vakna. Släden!
-Va? Vad är det med släden?
-Den har kommit tillbaka. Släden är tillbaka igen!

Nu är jag nästan klar med alla betyg, även om det inte alltid är lätt.

En del betyg är ju självklara.
En elev med 90% rätt på provet, god närvaro och väl underbyggda resonemang kommer såklart att få MVG.
Om en elev nästan aldrig dykt upp och/eller lämnat in 1 eller ingen av 20 uppgifter under terminen är det också ganska lätt. Det blir IG eller kanske ett litet streck.

Problemet är de elever som puttrar på i ett limbo mellan högt och lågt. Ibland fullständigt lysande, stundtals ganska mediokert. Oftast blir det G. Fast en del av dem är bättre än andra G-elever. Ge dem VG?
Fast då är det är synd om de som har ett starkt VG. Plötsligt hamnar de i samma grupp som några ganska medelmåttiga G-pajsare. Då bör man ge dem MVG även om det får de övriga MVG-eleverna att se lite taskiga ut....

Det är för få betygssteg, helt enkelt. Ändå vill man likt en domstol hellre fria än fälla. Resultatet blir en jäkla massa G och MVG och sedan en liten klick med VG. Trots att det borde vara tvärtom, kanske; att VG utgjorde den största gruppen.
 
Bäst vore om två nya betyg infördes. Dels DUB - Du är bäst! och dels VGH - Vad gör du här?

Nordpolen den 21 december

Desperat var ett bra ord för att beskriva Tomtefars sinnestillstånd. Fullständigt apatisk satt han bakom sitt gigantiska mahognyskrivbord och led.
Det röda stearinljuset som stod på bordet gav ett påvert sken men fullt tillräckligt för att Tomtefar skulle se alla de önskelistor som redan kommit in. Barn från hela världen önskade sig datorspel, bilbanor, böcker, kläder, bollar, hem, mat, vatten och föräldrar som inte misshandlade dem.

Vissa av önskningarna kunde Tomtefars verkstad lösa, andra var mera svåra att tillmötesgå.
Framförallt bilbanor var svårt.

Hur skulle det gå egentligen? Skulle Tomtefar få sitt skägg lagom till julafton? Det brann inte bara i stearinljuset utan även i de så kallade knutarna. Det var verkligen bråttom.

Plötsligt knackande det på dörren. Utanför stod en man med stora påsar under ögonen och ett gigantiskt skägg i ansiktet. På huvudet bar han en cowboyhatt och kläderna var genomgående av läder. Han såg ut lite som en skäggig version av Zeb Macahan.
Han hade en freestyle av gammal god 80-talsmodell instoppad i öronen och ur den strömmade låten Du ska va president med Imperiet ut.
-Jo. God dag. Det gällde annonsen. Ni vill köpa ett skägg.
-Jodu, tack. Den har vi allt hört förut, svarade Tomten.

Tomtefar kände sig lite lättad nu. Han visste att detta var dagen. Mannens skägg var imponerande, grått och rejält. Detta skulle bli det skägg som räddade julen och friden, tänkte han.
-Jag är villig att sälja mitt skägg till er, men då måste du lyssna på mina roliga historier först. Är du beredd?
Har jag något val, tänkte Tomtefar.

-Okej. Då kör vi. Har du hört den om blondinen som skall laga mat och går in till affären? Jag skall ha 100 gram smör, 115 gram socker och tre teskedar salt, säger hon? Eller så har vi den här om två blondiner som sitter på ett berg i Örebro, när den ene plötsligt frågar: "Vilket är närmast, Borås eller månen?" varpå den andra svarar "Men hallå..ser du Borås härifrån eller?".
Och sen har vi den här: Alla barnen åkte pulka, förutom Bob. Eller denna: En apa kom in på en bar, den beställde en öl. Kyparen serverade ölen och apan betalade med en hundralapp. Då tänkte kyparen att han skulle skoja med apan och lämnade bara tillbaka en femma. Men apan reagerade inte utan stoppade femman i pälsen och smuttade vidare på sin öl. Kyparen skruvade på sig och sa: "Det är inte ofta vi har apor här." "Nähe, det är ju inte så konstigt när ni tar 95 spänn för en öl."
Eller varför inte den om?

Nu hade Tomtefar fått nog och skrek i gästens öra.
-Jag skiter i ditt skägg, bara du försvinner och slutar upp med dina usla vitsar. Jag har hört dem förut. Vem är du som vågar komma här och berätta gamla astråkiga historier som är äldre än Martin Ljung?
-Det är bara jag, Ewert Ljusberg; sångare, trubadur, vitsberättare och president i Jämtland.

Grön. Grann. Lysande. Klädd. Kulig.

Nordpolen den 20 december

När Tomtefar vaknade var det till ljudet av ett väldigt dånande.
Det lät som kulsprutor eller smattrande granateld.
"Helvetes ungar. Nyårsafton är väl ändå inte nu?" mumlade Tomten lite sömndrucket. När han tittade ut genom fönstret fick han se ett gäng individer med säckiga, vita kläder och någon typ av huvudbonad som en rullad frottéhandduk.

På fötterna bar de små bekväma tofflor av bomull. Det var nog ett 20-tal inalles, alla var de män och alla var de skäggiga. Tomtefar blev förbannad och öppnade fönstret. Han skrek mot männens håll:
-För helvete! Sluta upp med att terrorisera mig! Klockan är tre på natten! Var tysta eller försvinn!

Männen såg något förbryllade ut över denna utskällning. De verkade inte förstå vad tomten hade sagt. Istället visade de orsaken till oljudet. Alla hade små k-pistar som de sköt frenetiskt med i luften. Samtidigt utstötte de gutturala läten som påminde om någon slags besvärjelse eller tillbedjan.

Klungan verkade vara samlad runt en lång man med säckiga byxor och ett svart skägg.
-Är den där pajasen er ledare, eller? frågade Tomten genom fönstret.
När han pekade mot mannen verkade alla uppfatta det som en inbjudan till samtal.
Den skäggige gick fram till Tomten.
-Ja. Jag är ledaren. Den allsmäktige, sa han på engelska.
-Jaså. Du kan prata engelska. Det var ju skönt. Jo. du förstår. Jag är Tomte och håller på att förbereda mig inför årets viktigaste dygn. Jag håller på att förlora mitt jobb och måste verkligen se till att skapa en riktigt hejdundrande julstämning om några dagar. Annars får jag börja om som nån typ av tomtenisse och syssla med hushållsnära tjänster och det har jag ingen lust med. Kort sagt; jag vill sova nu. Har inte tid med detta. Lägg av. Men vänta lite förresten. Ni har ju ganska många skägg. Skulle man få lov att köpa ett?
-Ja. Du måste ha skägg. Varför är du skägglös? Vi kan sälja ett till dig.

Främlingen avvaktade litet reaktionen.
-Ja! Det blir ju perfekt. Makalöst roligt. Glöm det där jag sa innan. Bara ni skjuter lite tystare. Får jag välja vilket skägg jag vill?
Den skäggige ledaren pekade mot en ganska tjock man med k-pist på magen.
-Han där! Han heter Al Dabu Eiker. Hans skägg kan du få. Ja. Få köpa, då alltså, för 30.000.
-Oj. Det var mycket pengar. Fast han har ju onekligen ett välvuxet skägg. Ja?låt mig tänka. Vilka är ni egentligen som springer omkring här på Nordpolen och skjuter skarpt mitt i natten?

Den skäggige presenterade gänget genom att peka åt deras håll.
-Vi är en liten grupp från kamratföreningen Al Quaida. Vi sysslar med terror, spionage, utrotning och bakhåll. Lite som Spectre i Bondfilmerna. Just nu testar vi våra nya k-pistar. Fast vi måste ju säga att vi snart skall lämna denna kalla Nordpolen. Detta är inte längre någon säker och trygg plats för oss.
Bushadministrationen har ju lite oväntat så här i elfte timmen fått upp ögonen för det här med klimathotet och den smältande polarisen så nu vete fan om inte USA är på väg hit och då måste vi sticka vidare, vet du.
Själv heter jag förresten Usama Bin Laden, gammal vän till familjen Bush.



Tomten såg Bin Ladens utsträckta hand, redo att hälsa. Med avsmak drog han sig tillbaka.
-Det blir inget skäggköp, sa han. Min firma handlar enligt en klausul med enbart etiska fonder och det skulle se fel ut om jag gjorde en affär med Al Qaida. Fast ni har jävligt fina skägg, skall ni veta. Ha det!

Nordpolen den 19 december

Morgonen efter att Christer Glenning försvunnit ut i rymden med Tomtefars supersläde (5 rattar i betyg), var stämningen minst sagt tryckt i tomtens bostad.

En fasad av febril verksamhet upprätthölls visserligen ganska bra av familjen och de anställda plusjobbarna. Tomtefar själv hade dock gett upp. Utan skägg och utan släde kändes hela julaftonsuppdraget totalt dödfött.
Faktum var att hela åtagandet var omöjligt att genomföra utan en släde.

Ångesten höll på att äta upp Tomtefar inifrån och just som han skulle fundera på formuleringarna i sin avskedsansökan, ramlade ett stort vitt kuvert ner på hallmattan. Det visade sig vara ett brev ifrån Tomtarnas Fackförbund. Denna organisation hade på något sätt fått reda på att Tomtefar saknade skägg. "Utifrån denna vetskap är vi tvungna att meddela dig följande. Vid arbetslöshet riskerar du att gå miste om din ersättning om du inte inom 12 dagar från att du erhållit detta brev, skickar in två intyg på att du fortfarande har för avsikt att odla skägg och att du inom en snar framtid är beredd att dela ut klapparna i en av Tomtarnas Fackförbunds licenserad släde. Kommer dina intyg in efter jul (vilket kan vara fallet här) kommer a-kassan vid arbetslöshet att frysa dina pengar i väntan på bevis för skäggväxt och välvilja."

I vanliga fall skulle Tomtefar ta denna varning som just ett tandlöst hot men han visste mycket väl att det kunde bli verklighet. Utan skägg inget jobb, utan jobb ingen lön utan ett bidrag som riskerade att frysa inne om inte skägget satte igång att växa. Ett klassiskt moment 22 som Joseph skulle ha sagt. Han skulle inte Heller ha gillat idén.

Tanken på Hellers gamla bok fick Tomtefar att längta efter läsning, fåtölj, filt och varm choklad. Helt enkelt det som en tomte ägnar resten av året åt. Mysa i en fåtölj i väntan på den stora urladdningen runt slutet av december.
Denna verklighetsflykt var totalt poänglös, det visste han. Man kan inte bara låtsas som att denna jul inte skulle äga rum, för det skulle den. Ändå var det något som drog honom till bokhyllan.

Därifrån plockade han ner en bok skriven av en väldigt skäggig man. Vad boken handlade om mindes han inte, ej heller ville han läsa om boken nu. Allt han kunde göra var att avundsjukt titta på författarens skägg som prydde baksidan av boken.

Jadu, Tomtejävel, tänkte han högt. Klockan klämtar verkligen för dig.

Min treåriga dotter skall operera sin tumme på torsdag. Inget allvarligt , tydligen en väldigt enkel operation där en sena fått en liten knuta på sig. Denna knuta kommer en man i vit rock att skära bort och sedan kan senan passera mycket enkelt genom leden, eller hur de nu beskrev det. Faktum (he he tum...) är att ena tummen inte går att böja alls. Därför denna åtgärd.

Det kommer säkert att gå jättebra och visserligen får hon gå med bandage ett tag men då är hon ju hemma från dagis så att vi kan kontrollera att hon inte krockar med någon (förutom sin vilda lillebror, då) och slår sig.

Trots denna försäkran och all vetskap i ärendet kan jag ändå inte fötränga att jag är jävligt nervös.
De skall ju söva ner henne. Min lilla flicka. Och skära i tummen. Ajajaj...men som sagt. Det kommer att gå lysande. Självklart. Givetvis.

Nanne Grönwalls magstarka och pulserande uppgörelse med julen avhandlas just nu i Rimbloggen.

Nordpolen den 18 december

Mittemot Tomtefar stod plötsligt en vithårig man med avsevärd fetma och ett skägg som gav osedvanlig pondus. Denna gigantiska kropp var inklämd i en minimal overall i polyester. Det stod TEST på ryggen. Avsikten var således någon typ av kontroll. Mannen verkade både jovialisk och påstridig.

Han hade åsikter om det mesta och efter att han pratat lite väder och vind, klargjorde han sitt ärende.
-Det gäller trafikduglighetskontrollen av släden, som ni kanske minns. Varje år utförs denna med en sällsam akribi. Ingenting får undkomma våra hårt granskande ögon. Det handlar om prestanda, körduglighet, däcktryck, svängradie, hastighetsrealibitet, bromsindofination och reglagegyrobalans med mera. Var står nu ekipaget så att jag får ta mig en liten titt?

Tomtefar visade fram sin besökare till garaget. Den skäggige mannen gick fram till släden och smekte den. Knackade några gånger på huven och tog sedan till orda och utstötte en formidabel svada värdig en auktionsutropare eller marknadsknalle.

-Numera så kommer ju de här maskinerna fabrikstillverkade från mestadels Japan. Japanerna har utvecklat och sedan förfinat tekniken med glidflygning och även lagt till en del lull-lull i form av GPS-
navigering, ALS-beroende och DAMP-kontroll. På många av de senare modellerna har man dock missat lite av vad jag kallar autonombaserad fridriftskörning, dvs nöjesåkning eller cruisning. Ofta tänker man på den teknikorienterade prestandan som ett mål inom industriell användning och glömmer bort oss vardagskonsumenter och våra lekfulla behov. Jag tycker att det är synd och lite tragiskt.
Just den här modellen är dock både körvänlig, snygg och bränslesnål. Ett säkert och bra val för hela familjen. Och lastutrymmet sedan. Där slår den verkligen sina konkurrenter på fingrarna. Ett oerhört stort antal paket av julklappskaraktär kläms in baktill på släden och det är osäkert exakt HUR många paket som ryms men min uppskattning är att det handlar om åtskilliga miljoner, rena rama magin. Detta ger sammantaget betyget 5 rattar till denna Snowflake Tristar deluxe 236. Och nu skall jag bara ta en liten provtur.

Mannen försvann in i evigheten. Släden syntes enbart som en liten prick på himlavalvet. Kvar på marken stod Tomtefar utan att fatta någonting.
Vad hände? Vem var han? Har han kidnappat min släde? Ångesten lade sig likt en regnvåt toppluva över huvudet. Nu kunde man lika gärna gå och skjuta sig, resonerade Tomtefar.

Bedrövad berättade han för sin familj att han ville vara ensam i sin säng. På vägen dit frågade han en av nissarna om han visste vad det var för någon typ som sade sig kontrollera slädar.
-Va? Kände du inte igen honom? Det var ju Christer Glenning. Snyggt skägg hade han också.

Snart är det Dan

(Tillberg)...

...före Dan

(Ekborg)...

före Dan

(Akroyd)

före

D O P P A R E D A N!!!!!!!!

Likt tyska turister ser vi här Sara med son kolla in stadens kulturella alibi; statyn Fiskargumman av konstnären Erik Höglund. Karlskronas mest avfotograferade konstverk.

Lägg märke till Villes härliga outfit. Kamouflageoverall och fårskinnsmössa.

Ronny, Tony, Conny och Benny.
Varför får man alltid samma bilder i huvudet när man möter någon vars namn slutar på bokstaven y?

En bra teori beskrivs av bloggaren Tinitussan.

Han har jobbat ganska länge på SVT nu, Studiokillen.

Han slog igenom på allvar när han år 2000 kläckte det eggande programnamnet Hello Sydney inför sommar-OS.

Stärkt av denna framgång fick han fria händer att komma på små fiffiga namn på de studiosändningar som uppenbarligen är nödvändiga under större idrottsevenemang. Förra året exempelvis, kom han på den klatschiga beteckningen Studio Sumo till det program som skulle sammanfatta och kommentera friidrotts-VM från Japan.

Killen på SVT tyckte att Studio Sumo var passande. Det kändes liksom lite asiatiskt.
Nu senast hade han namngett SVT:s stora satsning på den den alpina sporten men även på längskidåkning, skidskytte, lergök och isvarpa.
Vinterstudion, var det namn som studiokillen kläckte. Han sa till André Pops en tidig morgon i november att nu...nu har jag banne mig kommit på det. Och Andé Pops blev förstås skitnyfiken. Vad blir det? Vad blir det? undrade han nervöst över en kopp av tv-husets nybryggda kaffe.
Studiokillen bara log. Sen sa han: Vinterstudion!
-Lysande! ropade André Pops så att kaffet nästan rann ut i knät. Jäklar, vad bra, fyllde han i lite så där mest för sig själv, eftersom Studiokillen redan hade hastat vidare.

Han nya stora projekt, som han just nu arbetar frenetiskt med, är vad studioprogrammet under Sommar-OS 2008 skall heta. Killen är aldrig svarslös. Redan nu har han en del arbetsnamn och hypoteser.
Ring till Beijing! är ett namn som han funderar på att använda.
Risfest funderade han på men cheferna tyckte att det var lite fördomsfullt. Likadant med Nackskott i natt och Chip Chop Charade. Även Kina Mors! ratades som lite för klämkäckt.
Troligen slutar väl det hela med det lite torra men politiskt korrekta namnet På gång i Peking.

Annat blir det nästa gång som Schweiz skall anordna något stort sportevenemang, brukar Studiokillen tänka för sig själv.
Sedan drömmer han om Konståknings-EM i Bern och det dräpande studioprogramsnamnet Hej Schweiz!

Det namnet bara måste jag få använda, tänker Studiokillen för sig själv och tar några skopor socker i sitt kaffe.

Hört i butiken:
-Hörrudu i kassan! Den här friterade potatisen måste det ju vara något fel på. Den är ju alldeles bajsbrun!
-Nej nej. Det skall vara så. Det är ett nytt märke, förstår du. Det heter Shit Pommes Frites!

Visade filmen Private Parts om Howard Sterns liv för medieklassen i fredags. Omedelbar succé, vad det verkar.

I en passage av filmen blir ju Howard programchef men slutar på egen begäran när han inser att han tvingas ta obekväma beslut; som att sparka folk osv.
Detta fick mig att tänka på det här med jobb som är lite märkliga. Vem orkar egentligen med att jobba som ansvarig för casting i Hollywood?

Jag menar...hur lägger man fram sitt ärende...kan det inte bli lite tryckt stämning ibland?

Om man nu skall fixa folk till en storfilm och så ringer man upp eller stämmer träff med en superduperkänd karaktärsskådespelare med stjärnglans och karisma.
Eller så kanske man bara pratar med hans/hennes manager.

Men i vilket fall som helst...det måste ju bli lite pinsamt ibland när man förklarar upplägget:
"Jo, du vet filmen handlar om en psykotisk massmördare som stryper och sedan lemlästar sina offer oerhört blodigt och kallt. Han har ett incestuöst förhållande med en brorsdotter och han sköt i trettonårsåldern sina stackars föräldrar i pannan med ett hagelgevär...

Vi kom att tänka på dig i just den här rollen...du skulle bli utmärkt...den bäst lämpade, helt enkelt...vad säger du? Skriver du på?"

Här är några alternativa jultexter att plugga in lagom till dopparedan:

Vid matbordet:
Nu är det ris igen och nu är det ris igen
och till riset käkar vi väl pannbiff
å de va inte sant å de va inte sant för istället blir det pasta
å de va inte sant å de va inte sant för istället blir det pasta

Julsång för folk med kärlkramp:
Det strålar en smärta uti vänster arm
det spänner och trycker så hårt.

Villaägarens jullåt:
En ränta i dag, en ränta var dag
betalar jag in till banken idag
en ränta jaha, en ränta trala
pengar som käkas upp av banken

Nordpolen den 17 december

Tomtefar höll på att få panikångest. Nu var det inte många dagar kvar. Leksakerna var färdigtillverkade och höll på att slås in i små kulörta presenter, renarna var färdiga, släden hade varit inne på rekond, Tomtemor var klar med bullbaket, snart skulle alla hjälpa till att hugga ner en gran, forsla fram den till kåken och klä densamma.

Sedan var det litet samkväm med städning, glöggdrickning, rimstuga och en sista genomgång av rutten innan släden lyfte för avfärd den 23:e december. För att täcka in alla kontinenter var Tomtefar nämligen tvungen att vara ute i god tid. Sedan cirkulerade han likt Gagarin ett tag för att kunna tajma in rätt dag och rätt klockslag. Det var en grannlaga uppgift men det brukade fixa sig utan att Tomtefar fick kalla in Tomtarnas Fackförbund (TF, ej att förväxla med Teaterförbundet även om där också vimlar av tomtar) för att förhandla om övertidsersättning.

Allt detta väntade. All denna spänning, årets naturliga höjdpunkt för en tomte. Nu kändes det plötsligt likgiltigt.
Hur skall jag kunna tomta loss utan skägg, tänkte Tomtefar. Det är som att tänka sig Peter Jihde utan lustig frisyr.
Ett attribut som helt enkelt bara måste finnas.

Bedrövad, utbränd likt en välgräddad pepparkaksgubbe och oerhört trött på sig själv, tog Tomefar upp sin Ipod. Han lät tonerna av en trygg countrystämma esoteriskt pulsera ut. Det var ren magi.

När han la det ena benet över det andra där han satt tillbakalutad, lyssnande på låten "She believes in me" med Kenny Rogers hade han bara en tanke i huvudet.

"Fy fan. Tänk den som ändå hade ett sådant skägg"

Nordpolen den 16 december

Jag hade bett att få ställa upp med en visa om en tupp, istället sparka han mig utför dörren, jag fatta det inte förrän jag landade här på en trottoar, med en lukt av pissoar...rajdidajdidajdidaj...
Denna gamle skojare han är, en envis Tomtefar sådär, sur och gnällig, lite gniden
kanske skägget växer ut med tiden.
Efter att jag skådat hans annons i ett av våra blad, jag snabbt honom sökt opp men han blev inte glad
som en spole, som ett skott, jag blev slungad ut för gott och nu jag sjunger sårad serenad birajdi bajdiradirajdi radirajdi...
Han börja gorma om mitt skägg, kalla mig ett jävla drägg, börja prata skit om min stank som han likna gammal septiktank han sade att jag var passé, att det ej var nån idé, blev förbannad på den fan, nåt jag får sona hela dan...rajdidajdidajdidaj...

Nordpolen den 15 december

Det hade tagit en god stund innan Tomtefar blivit informerad om vem hans tidigare gäst; Hans Scheike, egentligen var. Tomtefar var inte den som hade full koll på sin samtid.

Han hade nog med sjå att memorera alla adresser som han skulle besöka under sin nattliga renutflykt. Det blev ju en del. Hela den kristna världen, som det stod i anställningsavtalet. Detta var dock något som i dagens läge var svårdefinierat. Dels eftersom väldigt få verkligen ville kalla sig kristna och de som var oerhört kristna, hade svårt med hela tomtekonceptet som de ansåg var ett kommersiellt och profant jippo.

Mest poppis var Tomtefar på Manhattan i New York. Där fanns det människor som hade förstånd att uppskatta en tomte. Gärna med en flaska Coca-Cola i handen. En gimmick som Tomtefar gick med på för att så att säga "ge folket vad folket vill ha".

På samma sätt drack han Koskenkorva när han utmed Helsingfors gator släntrade fram med sin tjocka mage och sin välfyllda säck. Man fick helt enkelt ta seden dit man kommer, menade Tomtefar.

Tomtefar satt bakom sitt väldiga skrivbord och öppnade sin julpost. Ett stort brev fångade hans intresse. Det var kanske mer ett paket än ett brev. En försändelse, helt enkelt.

Tomtefar öppnade det hela och möttes av en DVD-film. Invid filmen låg en liten lapp. Denna löd:

"Hej Tomten. Tack för ditt vänliga brev. Vi är helt införstådda med ert problem men måste dessvärre tillstå att vi inte kan lösa det. Returnerar härmed ditt sk bevis i form av Mupparnas Julsaga på DVD. Den man du söker och önskar komma i kontakt med finns inte i verkligheten, visar det sig. Han är bara en påhittad karaktär, skapad av dockmakaren Jim Henson under 70-talet. Han spelade trummor i det populära programmet The Muppets och gick då under namnet The Animal.

Hoppas ändå på en lösning för dig i god tid innan jul.
Med vänliga hälsningar Detektivbyrån Ebbe Carlssons eftr."

Just nu i Rimbloggen. Fredagsmys från 1978. Helgstämning, husdjur och Kikki Danielsson i en underbar
symbios. Detta var långt innan Kikki upptäckte det underbara med att tröstäta Falukorv.
Välkommen in!

Nordpolen den 14 december

Tomtefar hade tagit väldigt illa vid sig av mötet med den skäggiga lucian, Irmgard.

Mötet blev en chock som sände små impulser av skräck utmed ryggen flera timmar efteråt. Tomtefar var en traditionell man med ganska hårdnackade principer gällande vad som var manligt och vad som var kvinnligt.
Skägg var något männen bar. Så mycket tråkigare då att han själv saknade skäggväxt. Mindre än elva nätter kvar till jul. Nu måste jag verkligen hitta ett skägg, resonerade han medan snön åter började yra.
Han stod utanför sin boning klädd i tjocka, vadderade, rödvita kläder; likt en dansk Michelingubbe.

Vid stallet stod Tomtefars renar och skrattade åt honom. Åtminstone var det vad han inbillade sig. Inte ens en ren har någon respekt för en skägglös tomte. Istället visar man ren förakt.

-Ho ho, där!, hördes någon ropa.
En liten, gammal , sliten och kutryggig gestalt närmade sig Tomten.
-Visa mig din handstil och jag skall säga vem du är.
Han talade med en lätt läspning och rösten var torr och lite släpig.
Tomtefar plirade mot den sorglustige figuren. Han tvekade.
-Vad vill du? Vill du sälja något så stick. Vi har allt vi behöver och saknar vi något tillverkar vi det själva! ropade han så bryskt han förmådde.
Den kutryggige plirade tillbaka och log snett bakom sitt spretiga, gråa skägg.
-Har ni månne något ris?
-Vadå? Risgrynsgröt. Det kan du hoppa upp och sätta dig på arslet att vi har! Jag äter risgrynsgröt varje kväll.
Mannen verkade fundera över något. Sedan sa han:
-Och finnes det några unga kvinnor här i huset?
-Ja. Mina döttrar, exempelvis.
-Och de smakar detta ris?
-Ja. De brukar käka risgrynsgröten ibland ja. Med en klick smör.

Mannen verkade mysa för sig själv. Sedan sa han.
-Ja. Det är bra. Man skall vara noga med riset.

Samtalet hade nått en dödläge. Båda verkade lite vilsna över hur samtalet skulle fortskrida.
-Var det allt? undrade Tomtefar.
-Ja...jag tror det. Något ris behöver du inte köpa då? Jag har här annars i min väska.
-Nej tack. Jag skulle tänka mig att köpa ditt skägg däremot.

Mannen ryckte till.
-Nej. Mitt skägg är inte till salu. Det är en viktig del av mitt varumärke.
Du förstår, jag heter Hans Scheike och det här är mitt risiga skägg:

Det städas och fejas nåt jävulskt just nu hemma hos oss. Varje kväll är det nya direktiv. Dagens städuppdrag inför dopparedan: damma taken med en dammvippa och rengör ugnen.

Har ägnat en dryg halvtimme åt att rengöra ugnsluckans glasruta.
Ugnen på bilden är verkligen inte vår. Vår ugn tillverkades på 1970-talet, typ.

Men, men. Lite Svinto och luckan blir som ny. Skönt. Nu kanske julskinkan kan kika ut mot oss.

Kalla mig envis och lite barnslig. Kalla mig traditionalist. Kalla mig tönt.

Allt detta kan jag köpa eftersom jag innerst inne är stark och fast övertygad om det fina i sammanhanget.
Saken är denna:

Jag har i min underklädesgarderob ett par ganska vackra, helröda kalsonger.
Dessa kalsingar används bara en gång om året.

På julafton.

Om jag ser dem i garderoben i säg...maj...blir det fel och att ta dem på sig då skulle kännas väldigt annorlunda och förbjudet. De hör julen till, helt enkelt.

På natten mellan den 23:e och 24:e december varje år tar jag fram dem och lägger dem på en säker plats. När sedan julaftonsmorgon kommer, ikläder jag mig dessa fina, helröda kalsonger.

Som jag sedan bär med stolthet under alla upptåg denna specifika dag. Väldigt få är vittnen till denna tradition men icke desto mindre sprider denna återkommande kalsongåtgärd den värme och frid vi människor förknippar med julen.

En annan återkommande tradition: Natten mellan den 23:e och 24:e plockar jag alltid fram berättelsen "En julsaga" av Charles Dickens ur bokhyllan. Där läser jag sedan om Marley och Scrooge (jag kommer sällan särskilt långt i texten då jag inmundigat rikliga mängder vin i samband med kvällens rimstuga) och somnar sedan sött.

Kvällen därpå (och resten av jul- och mellandagskvällarna) läser jag sedan denna sedelärande skröna från 1800-talets London.

Kalla mig envis och lite barnslig. Kalla mig traditionalist. Kalla mig tönt.

Nordpolen den 13 december

Doften av kaffe, lussekatter och nybakta pepparkakor låg tyngre än Blixa Bargeld över Tomtefars bostad.
Det var ännu mörkt men i Tomtens kök pågick en aktivitet fullare än Kiefer Sutherland.
Det pysslades, tisslades och tasslades.

Tomtemor skulle traditionsenligt lussa för sin numera skägglöse make. Denne man som själv låg och surade i sin säng. Han förbannade fortfarande att han inte bara slagit till och köpt Beppe Wolgers skägg.
Då skulle ju hela saken vara ur världen. Nu tvingades han se på detta tröstlösa skådespel, kallat lucia.

Se på när hans hustru gjorde sig till åtlöje och framförallt höra hennes gnällande omkväde. Då på vår tröskel står, vitklädd och så vidare. Tomten suckade högt. Hon borde vara klar nu med alla sina bestyr.
Varför dröjer det? Vi vet ju alla vad som skall hända. En tjock kvinna med ljuskrona, några små tjejer (Tomtefars båda döttrar Selma och Alma) samt ett stort antal tomtenissar och hunsade plusjobbare som pepparkaksgubbar travar in, håglösa som gingo de på sobril.

Några stjärngossar fanns det inte. Det hade Tomtefar förbjudit.
Någonstans måste man dra en gräns och han tyckte att den gick vid långa, fullvuxna män som bar dumstrut i papp. Nu knarrade det till på tröskeln och den klassiska sången satte igång. Förvånad satte sig Tomtefar upp i sin säng. Det var något som inte stämde. Rösterna lät djupare. Mera kraftfulla och nästan lite ironiska.

Mot honom kom en gestalt gående, till en början svår att tyda där i den skumma belysningen.
Tomtemors röst hördes sedan högt och kraftfullt.
-Ja. Du lyckas ju inte hitta något skägg, din slöfock. Då får man ju hjälpa till. Det här är Irmgard.

I samma stund såg Tomtefar den person som gick främst i luciatåget.
Och det blev en riktig överraskning.



-Vad i helsike har du gjort? Det här skägget vill jag inte ha. Ta bort den, ta bort den, ropade Tomtefar högt samtidigt som han resolut kastade små vitlöksklyftor mot Irmgard.

Och slutligen - efter det att Irmgard handgripligt burits iväg av Tomtefar - kunde friden sänka sig.
I rummet satt nu sällskapet och njöt av kaffedoften, saffransdoften och den något annorlunda doften i sammanhanget. Lukten av en kvinnoskäggsavstötande vitlök.

Nordpolen den 12 december

Tomtefar blev oerhört nedslagen av Tomas Wassbergs avböjande mejl. Nej, han ville verkligen inte sälja sitt skägg, inte ens mot en bragdmedalj.
Det mesta verkade hopplöst och utsikterna för att Tomtefar skulle få behålla sitt åtråvärda jobb efter julafton var i stort sett minimala.
Han skulle bli tvungen att sälja sitt residens på Nordpolen, lägga ner den pampiga leksaksfabriken Toys R Soc, avskeda alla tomtenissarna och troligen bli lämnad av sin fru, mer känd som Tomtemor.

En kvinna som mestadels gick omkring och suckade under det att hon gräddade sina saffransdoftande lussebullar. Allting utfört i en inövad ritual.som för att döva sin apati. Hon förstod också det hopplösa i att vara gift med en tomte som saknar skägg.

Runt Tomtefars boning slingrade sig dock något nytt och oväntat, likt en gäckande reptil. Genom en frostig fönsterruta kunde man se honom nalkas.
Han gick lite vaggande, likt en anka på väg till sin egen avrättning. Han såg lite nedslagen ut. Det var han också. Nedslagen. påpucklad och ansatt.
Sitt skägg hade han dock inte ansat på länge, det växte relativt vilt under den marinblåa hjälmen. Folk hade sagt åt honom att han var slut, att hans tid var förbi. Att det var dags att gå vidare mot nya mål, hitta en annan inriktning på livet. Men ännu hade ingen gett honom foten, han var i en sådan position att han själv var rätt man att bedöma när nedtrappningen och tillbakadragandet skulle ske.
Och han tyckte ju så mycket om sitt jobb, det hade ju gett honom så oerhört mycket.
Brutna ben, ett stort antal hjärnskakningar, blodutgjutelser och smärta. Men någonstans var det värt det.

Nu stod han framför Tomtefar, beredd att sälja sitt skägg. Inte för att han behövde pengarna. Utan för att bevisa det märkliga i det som idrottspsykologer hävdar; att man inte vågar ändra ett beteende i tron att man skall mista sin talang.
Samma tejp, samma kläder, samma musik (oftast Dire Straits) och samma tics inför varje drabbning. Annars går det åt helvete. Vad händer med min talang som jag vet att jag har men inte kan visa för den satans fotens skull, vad händer med den om jag säljer mitt skägg?

Så gick tankarna hos mannen som nu stod öga mot öga med Tomtefar.
-Hej du! sa han.
-Hej själv, sa Tomten.
-Jo. Det gällde mitt skägg. Jag? Han tvekade.
-Jag kan tänka mig att sälja det.
Tomten tog en titt på mannens stirrande blick, stripiga hår, svettiga panna, snusutputande läpp och håglösa hållning. Sedan begrundade han skägget en lång stund, varpå han sa:
-Nej. Det funkar inte. Det känns helt enkelt inte trovärdigt. Jag vill inte köpa ditt skägg.

Mannen såg väldigt nedslagen ut.
-Däremot, fortsatte Tomten oväntat, kan jag tänka mig att köpa in sisådär 400 000 av dina fula tofflor. Jag skall smälta ner skiten och göra leksaksbilar av dem. De ser ju redan nu ut som sådana där Ahlgrens bilar. Tack för titten.

Med dessa förkrossande ord ringande i öronen, lämnade mannen Nordpolen.
Han hade kommit till en insikt. Nämligen den att hur dåligt den än går i din karriär, skall du alltid behålla och under inga som helst omständigheter raka bort ditt karaktärsdanande hockeyskägg.

Nordpolen den 11 december

Efter det spännande besöket av den skidåkande Alfred Nobel, var Tomtefar fast besluten att på eget bevåg jaga rätt på Tomas Wassberg. Ju mer Tomten tänkte på det, desto större blev övertygelsen om att Wassberg hade det skägg han sökte.

Efter ett antal olika mejlkontakter, brevduvor, sms och torpeder i MC-kläder, kom så äntligen ett mejl från Tomas Wassberg.
Detta löd:
"Har den senaste tiden mottagit diverse lismande (men även stundtals hotfulla) krav från en man som utger sig för att vara någon typ av tomte. Ger mig fan på att det är den där Juha Mieto som ligger bakom. Frågan gäller huruvida jag kan lämna ifrån mig mitt skägg, eller inte. Svaret är lika enkelt som självklart: hur förväntar ni er att jag skall kunna fånga upp mitt snor om jag inte får behålla skägget?
Skall jag bli tvingad att köpa någon typ av näsduk, då? Nej. Skit ner dig. Jag vägrar, som vanligt."

En okänd låt med en underfundig och ypperligt välskriven text tas just nu upp för behandling i Rimbloggen.
I analysen lanserar jag även uttrycket "kitschig pervoschlager" och ger förklaringen till vad en sådan är för något. Välkommen in...det gör inte ont. Jag lovar.

Nordpolen den 10 december

Tomtefar hade öppnat dörren. Utanför stod han. Till slut. Mannen med skägget.

Det här skägget bara måste jag få skaffa mig, jag orkar inte vänta länge, tänkte Tomtefar och bjöd in den gamle mannen.
Gästen var klädd i frack och hög cylinderhatt. Vid brösten hade han knutit en liten sober halsduk i vitt och i den var det fäst en nål. Märkligt nog hade han ett par nötta skidor fastknutna vid sina fötter. Till detta matchande stavar av 1800-talsmodell.
-Vad gör du ute i detta väder? undrade Tomtefar.
-Jag hade vägarna förbi bara och kom att tänka på detta med skägg. Min herre plägar vara intresserad av just ett slikt.
-Jo. Som ni ser kan jag inte odla något eget.
-Det var ju synd. Och skam, må jag säga. Tomtefars ögon landade på den besökande mannens båda skidor.
-Det var väl lite märklig klädsel. Tycker du inte?
-Vadå?
-Ja. Jag menar frack och längdskidor. Jag får inte riktigt ihop det.

Mannen tog av sig skidorna och ställde dem upp mot sin ena axel, på samma sätt som Ingemar Stenmark alltid hade för vana att göra, efter målgång.
-Nä, jag tycker att detta är en adekvat och tämligen nobel klädsel. Du vet att jag har länge ägnat mig åt denna idrott. Detta märkliga tidsfördriv. Att åka skidor.

Tomtefar fick plötsligt en uppenbarelse.
-Wassberg! Tomas Wassberg! Han har ju ett magnifikt skägg. Honom skulle jag vilja få kontakt med. Känner ni honom?
Gästen var förbluffad över Tomtens entusiasm och svarade lite korthugget:
-Nej. Nej. Inte någon sådan. Inte alls. Vem är det? Åker han också skidor?
-Om! Han var ju bäst i världen när det begav sig, eller åtminstone den man som kunde sitta som allra säckigast i en soffa. En lång drasut var det. Lång och skäggig. Han hade en ful liten toppluva långt neddragen över ansiktet och ofta så hängde kaskader av snor utmed ansiktet. Men han vann många fina priser.
Mannen reagerade på ordet.
-Inte mitt. Mitt pris har han aldrig vunnit! Frågan är väl om karln ens har öppnat en bok på den beskrivning du just gett. Lång, snorig och säckig. Hmpff!

Tomtefar började mer och mer ogilla gästen aversion mot Tomas Wassberg, denna titan inom idrott. Faktum var att Tomtefar snabbt ville avhysa sin besökare för att istället leta upp Wassberg. Han kände nu att det var Wassbergs skägg och ingen annans som han ville köpa.

-Hörrudu, skid-farfar! Ta du dina laggar och pinna iväg. Jag är inte intresserad av ditt skägg även om jag beundrar din frisksportarinsats. Åka skidor i frack. Och i din ålder. Du är allt en riktigt liten krutgubbe, du!
-Det kan du ge dig på, sa den skäggige och lämnade Tomtefars hus. När han kommit ner till staketet ropade han högt:

-Lycka till och må friden vara med dig. Jag önskar dig All Fred?Alfred, menar jag.


Tomten fattade ingenting. Han höll som bäst på att googla på sökordet "Wassberg".

Så har ännu en helg passerat - säger jag som har måndagen "ledig", dvs jag "jobbar hemifrån".
Helgen i sammandrag:

Idol, nattvandrade son (med feber efter trippelvaccin, en beklaglig bieffekt), öppet hus på jobbet och Pascal som vanligt smattrande och bubblande av fransk energi likt en Duracellkanin. Därefter fläskfilé med kumminpotatis och rött vin samt julklappsinslagning, jodå, här är vi ute i god tid.

Sara fyller år den 10:e men eftersom  detta är en - troligen sedvanligt kaosartad - måndag , fick hon sina presenter  redan i lördags. Mycket böcker faktiskt, bl.a en om Frida  Kahlo, signerad Slavenka Draculic.

Den kastade hon sig över direkt; Frida Kahlo har alltid varit en favorit hos Sara. Tydligen är den också till belåtenhet.
Bland andra alster återfanns Roslund & Hellströms Flickan under gatan. Stor succé.

Idag har jag och Sara bråkat lite om det här med sömn och rätten till att få sova. Jag hade utlovat en heldag idag men vi (jag och syskonen Fräs) kom aldrig iväg. Tror det också kan bero på den anspänning vi känner inför morgondagens stora steg.
Det stora språnget, som Mao skulle ha kallat det.

Förändringen, den nya situationen. Berättar säkert mer framledes.  

Nu slipper du att förknippas med Idol. Eller ja, åtminstone slipper du den dumma tävlingen.
Det är märkligt hur ens näsa för kvalitet ständigt gör sig påmind. Jag (och även Sara) har ända sedan Idol började sändas i TV4 haft "tvåan" som tippad vinnare.

I våra ögon och framförallt öron är det de där andra, de s.k förlorarna, som varit värda segern. De som har attityd, karisma och en helt egen stil. Som nu Amanda Jenssen i årets tävling.
Hes, cool, egensinnig och med en sjuhelvetes utstrålning. Hon har hela tiden gått sin egen väg och har en helt unik röst även om den bär spår av Billie Holiday, Gianna Nannini, Chrissie Hynde och Skin i Skunk Anansie, det jag menar är att Amanda är (för att låta som den töntige Daniel Breitholtz) en stjärna!

När Daniel vann, höll vi på Darin
När Agnes vann, höll vi på Sebastian osv osv...och se hur det gick.

Någon som kan tänka sig att köpa en skiva med Idolvinnaren 2004 Daniel (efternamn glömt)?

Amanda Jenssen kommer att gå långt.

Foto: TV4

Nordpolen den 9 december

Aftonen var sen. Tomtefar hade insjuknat i någon typ av feber. Detta hejdlösa sökande efter skägg hade tagit hårt på honom. Utanför i leksaksfabriken pågick alla aktiviteter precis som vanligt, Tomtemor satt och spann garn eller kokade te eller vad som nu kunde vara tillräckligt pyssligt för trovärdigheten i denna skröna.

Kort sagt; runt omkring Tomtefar pågick allt precis som vanligt.
Det var bara Tomten själv som det var fel på. Hans skägg vägrade att växa.
Han såg ut som den där schlagersångaren; Jimmy Jansson. Helt skägglös. Och detta var ett stort problem.

När Tomtefar sträckte sig efter sin snytnäsduk för att fräsa ut en ansenlig mängd snor, visades ännu en skäggig gentleman in i huset. Denne ställde sig bredbent framför Tomtefar. Han sa något om att han också känt sig nere. Faktum var att han känt sig lite låg ända sedan 1970. Och nu hade han fått nog.

Som en besvärjelse och som ett avslut ville han nu sjunga en liten visa, därefter sälja sitt skägg och försvinna in i anonymiteten. "Listen carefully. This will be the last fucking time you'll hear me sing this shit!"

Sedan tog han fram en gitarr och uppbådade en gnällig ton.
Rösten, något hes men med en väldig patina, ekade ut i Tomtefars arbetsrum:
-Take the ribbon from your hair, shake it loose and let it fall, layin soft upon my skin, like the shadows on the wall. Come and lay down by my side, till the early morning light, all Im takin is your time, help me make it through the night.
I dont care whats right or wrong, I dont try to understand. Let the devil take tomorrow. lord, tonight I need a friend.

När låten var slut slog han gitarren i bitar och försökte sedan desperat dra av sig sitt skägg. Det hela var en ganska bedrövlig syn. Så hemsk att till och med Tomtefar - som vanligvis var en hårdhudad sälle, kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Han ville visserligen ha mannens ansenliga skägg men inte till priset av att denne sångare skulle må så här fasansfullt dåligt.
-Sluta! Sluta, sa jag. Du får behålla skägget om du berättar vem du är! skrek han.
-I'm Kris Kristofferson and I'm extremly tired. Will you put me too sleep, Santa? Please. All I'm taking is your time...please, help me make it through the night.

Nordpolen den 8 december

Många dagar hade gått och Tomtefar blev mer och mer ledsen. På hans haka och utmed hans svulliga kinder syntes knappt något skägg alls. Skäggväxten tycktes ha avstannat i takt med att decemberkylan smekt sig in och närmast besprutat Tomtefars residens med is och köld.

Visserligen var Tomtefar - som bofast på självaste Nordpolen - van vid kallt väder, men det här var ju extremt. Isbitarna frös fast i grogg-glaset, golvplankorna i tamburen var isande kalla och när han nattetid skulle ta av sig sina stövlar, följde 25 procent av själva foten med i rycket.
Kändes det som.

Tomtefar började ge upp tanken på att hitta ett skägg lagom till jul. Utanför fönstret singlade håglösa flingor ned, radion spelade Betlehemska visor. Plötsligt började någon att yla och vråla. Det visade sig vara Carola, upplyste radiorösten.
Det mesta verkade vara skit.

Just då fick Tomtefar åter besök. Kunde det vara rätt skägg denna gång? Utanför huset stod en man med något av en munkfrisyr runt hjässan och ett grått skägg. Han sade sig hålla på med böcker, resor och sport.
Han uttryckte detta sitt livliga tidsfördriv med ett oerhört målande språk, till bristningsgränsen späckat med pretentioner.

-Jag synes ha kommit mitt i en misshällighet, herrskapet får ursäkta. Det är enkom så att jag råkar ha sett en annons om manlig ansiktsbehåring och avsaknaden av densamma. Ett problem av elyseiska proportioner även om anledningen därtill är icke så paradisisk som ursprungligen kan skönjas i detta begrepp. Jag har själv hittills aldrig drabbats av denna åkomma varpå jag ej heller skall malträtera dig med anekdoter om mina förutsättningar visavi din belägenhet. Alla önskar väl sig ett junoniskt skägg, då och då. Lyckligtvis växer detta skägg på de flesta män ut igen. Men så icke alltså här. Nej. Jo. Till saken.
Jag ämnar sälja mitt skägg till er, samtidigt som jag inte kan utlova en perenn lösning på edert problem. Innan våra vägar divergerar fullständigt anhåller jag således om att få avyttra mitt skägg. Låt mig bara först få uttrycka hur mycket jag estimerar din existens i denna traditionslösa värld. En tomte utan skägg finner jag dock något indolent. Så kan vi inte ha det. Jag förmodas väl kasta ur mig en prissumma och skall så också göra, låt mig bara modest få erbjuda min senaste detektivroman till er. Jag har något själsvådligt endosserat den själv med mitt namn. Så. Varsågod!

Tomtefar fattade verkligen ingenting men tog lite tafatt emot en inbunden bok. Han bläddrade lite i den medan han sneglade mot mannens håll. Mannen stod och gapade lite fånigt med tungspetsen halvt utstickande från ena mungipan.

Till slut slog Tomtefar igen boken med en smäll och sa:
-Jag är ledsen. Du är helt uppenbarligen något på spåret här, fast jag säger inte bara "ash!" åt ditt förslag. Jag tror att jag sträcker mig så långt som till att säga: Arthur Ash!
Med eftertryck.
Du och din visit här har bara gjort mig trött och rastlös, hur nu dessa saker går att förena. För att göra en alltför lång historia kort. Du, vad du nu heter? Du och ditt skägg intresserar mig inte.
-Nähä. Då kan jag säga så här. Jag heter Björn Hellberg och har bott i samma kåk i hela mitt liv, besökt Wimbledon varje år sedan 60-talet och aldrig ändrat min frisyr. Du har förstås helt rätt. Varför skulle jag, av alla förgängliga dilettanter här i världen, göra mig av med mitt skägg? Det är ju vansinne.

Nordpolen den 7 december

Tomtefar stod på trappan upp till sitt makalösa hus med en cigarett i näven. Han var fast besluten att ta sig ett litet tomtebloss innan maten, då en man med markerade ögonbryn och grått skägg närmade sig Tomtens bostad.

När han kom fram harklade han sig något oerhört, hostade litet och sade sedan med en hes och raspig röst: -Hallå där. Skulle man kunna få bomma en cigg?
Tomtefar begrundade främlingen en stund, tittade noga på hans skägg.
-Jaha. En cigg sa du? Mannen som tilltalat honom fingrade litet i ena fickan till sin varma rock. Under rocken skymtade en proper kavaj med tillhörande slips. På benen bar han inte några sobra kostymbyxor, utan ett par helt vanliga jeans. Efter att han fiskat upp något ur sin ficka spände mannen ögonen i Tomtefar och tog åter tillorda: -Jaha, för att jag skall få min cigg och du skall få mitt skägg måste du svara rätt på följande fråga. Är du beredd? Tomten gapade.
-Beredd på vad?
-Det är dags att spela "Vem vill bli sanslöst skäggig"? Här kommer den första frågan. Är du beredd?

Tomten ogillade mannens belutsamhet och arroganta stil men valda att spela med i spelet.
-Ja. Jag är beredd. Den skäggige mannen harklade sig återigen och hostade 2 gånger. Ett rosslande tilltog för att ebba ut i en intrikat fråga.
-Vilka av följande TV4-medarbetare har inte visat sina bröst i en herrtidning av tvivelaktig karaktär; Tilde De Paula, Malou von Sivers, Tone Bekkestad och Peppe Eng.

Tomten gapade återigen.
-Vad sa du? INTE visat sina bröst? Ja, den enda jag har sett figurera i en herrtidning är den där Tone. Men några bröst såg jag inte.
-Är det ditt slutgiltiga svar?
-Eller vänta...är detta en kuggis? Skall det vara Peppe Eng?
-Tänk på att du kan vinna ett glimrande, grått skägg att bära på julafton. Ta god tid på dig.
-Ja...du säger det, sa tomten och rotade i sin ficka efter tändaren.
-Du kanske vill ringa en vän? undrade gästen.
-Jag har inga vänner. Det finns ingen som känner mig.
-Tänk dig noga för. Du har tre livlinor. Nästan som Keith Richards på hotellrummet efter en spelning, du kan välja fifty/fifty och därmed be datorn plocka bort två av de felaktiga svaren, sa mannen på trappan och himlade något med ögonen.
-Vilken dator? morrade Tomtefar. Du är ju knäpp! Det här är segt nog att titta på i tv, fy fasiken att få uppleva det i verkligheten. Hjärndöd underhållning, det är vad det är. Jag vill att du försvinner från min trädgård. Stick!

Den besökande ryggade tillbaka något. Sedan tog han sig på skägget och väste demonstrativt:
-Jag är Bengt Magnusson och detta är mitt seriösa och respektingivande skägg:


-Jag vet, sa Tomtefar. Och detta är min cigg och min tändare. Jag bryr mig inte om din dumma frågesport, ännu mindre om ditt skägg.
Men om du kan skaffa mobilnumret till Petra Nordlund är du välkommen tillbaka. Hej då!

Nej. Det handlar inte om Alla vi barn i Bullerbyn. Utan om Barnaby. Tom Barnaby.

Det verkar nämligen inte som en enda av de böcker - skrivna av Caroline Graham - som ligger till grund för den omåttligt populära tv-serien Morden i Midsomer finns utgivna på svenska.
Skandalöst med tanke på den kommersiella framgång ett sådant åtagande skulle kunna generera.

Så...hade jag varit förläggare hade jag genast ringt upp de som äger rättigheterna till böckerna, hostat upp ex. antal miljoner (eller vad det kan landa på) och sett till att jag skaffat mig ensamrätt på en svensk utgivning av Midsomer-böcker.

Böcker som sedan skulle prydas av John Nettles på omslaget (snabbt bildrättighetsavtal med BBC) och sedan skeppas ut till deckarfascinerade svenskar som verkar sluka allt som handlar om varitéer, trädgårdsutställningar, loppmarknader, båttävlingar, kyrkokörer och amatörteatrar.
Och just det ja...det brukar mördas också...lite då och då fast mest som uppiggande avbrott från det sedvanliga byskvallret över kyrkkaffet.

Myspys som kan ge en förläggare många sköna stålars och en tryggad ålderdom, kanske. Varför är man inte förläggare?

Detta är en bearbetning av ett tidigare publicerat inlägg i Nonsensakuten.

Det känns så skönt att allt mitt slit med kursen Ljudmedier A lönade sig förra läsåret. Fick reda på idag att en av mina elever är makalöst populär som ringsignal.

Hans inläsningar (som jag avsäger mig allt ansvar ifrån) ligger på nästan varje plats på topplistan till en nedladdningssida för så kallade "fun tunes" på nätet. Han pratar bl.a värmländska.

Om han kan casha in något på denna framgång?

Nej. Det är väl lite som att blogga.
 

Nordpolen, 6 december

Tomtefars annons på Blocket hade verkligen gjort succé. Från nästan hela världen strömmade skäggiga män beredda att sälja sin ansiktsbehåring för att på så sätt rädda julen. Hittills hade dock Tomtefar förkastat de besökande männens skägg. Kanske blev det bättre nu, den 6 december, St Nikolaus egen dag.

Det var åtminstone vad Tomtefar hoppades på då han med släpande steg tog sig fram till ytterdörren. Någon hade haft mage att ringa på denna sena timme; klockan var över midnatt när Tomtefar öppnade. -Jaaa?hallå?hallå?är det nån där? nästan viskade en väldigt lugn och behaglig röst. Stämman kom från en relativt tjock man i ljusblå, randig pyjamas.
-Det ser du väl, idiot! Jag står ju rakt framför dig, väste Tomtefar med berättigad irritation.
-Ja, hur har vi det? Visst är det väl mysigt så här när kvällningen har kommit, sa den skäggige mannen, ty skägg hade han verkligen. Ett stort rikligt, brunt skägg som tog vid där hans pösiga nattmössa slutade.
-Varför har du nattmössan på dig? Har du gått i sömnen? undrade Tomtefar.
-Nej...men du...du...kan vi inte...bara...du vet...ta det lugnt? Se här. Jag har tagit med mig en saxofon?den kan man spela på.
-Ja...jo. Jag har sett en saxofon tidigare, din stora, feta, björnlika jättepyjamas! Vad vill du?
-Jag såg en annons, en liten, liten bit av ett stort, stort papper, en text på en bakgrund. En önskan att få ett...skägg?
-Vad flummar du om, närmast ropade Tomtefar som trots sitt ursinne blev ganska betagen av besökarens skägg. Ett sånt skulle man ha, tänkte Tomtefar. Undrar vad han vill ha för det.
-Jo, du får mitt skägg om du lovar att lyssna på när jag, Busan, Kraman, Gäspan och Hungran spelar lite jazz såhär i vinternatten.
-Va? Det låter ju som ett jäkla hippiekollektiv! Vad är ni för människor?
-Jo, vi skall snart lägga oss att sova. Sigrid skall bara bajsa först. Snälla kan vi inte få dra en liten Charlie Parker för dig? På saxofon.
-Parker spelade väl trumpet?
-Jojo..men...snälla...va??.du, sen säger jag gonatt då, Busan, go natt då, Kraman, go..
-Försvinn. Va!! Ute och springa mitt i natten. Med nattmössa och allt. Jag är ledsen killen. Ditt skägg är imponerande men det är inte ditt skägg jag vill ha.

Och mannen i nattmössan fick lämna Tomtefars ägor utan någon skäggförsäljning och utan någon jazz. Han förstod innerst inne hur Tomtefar kände sig. Han hade ju redan 1963 skrivit om elaka tomtar.
Hans namn var Beppe Wolgers och han hade en gång i tiden det jazzigaste skägget i tv.

Sveriges förbundskapten i fotboll, Lars Lagerbäck, har kommit på ett briljant sätt att få slut på Zlatans måltorka i landslaget inför sommarens EM-slutspel.

Zlatan skall helt enkelt spela matcherna i Inters matchdräkt.

Så här se de ut, tomtarna som Elsa och Ville skapat på dagis. Obs! Går ej att köpa...

Nordpolen 5 december

Solen sänkte sig över Tomtefars lilla stuga som låg precis intill den nybyggda leksaksfabriken.
Fabriken hade fått namnet Toys R Soc, döpt sålunda som en hyllning till de ensamma mammor som får köpa sina klappar med hjälp av socialbidrag varje jul.

En del trodde detta namnval berodde på Tomtefars sociala engagemang och enorma empati. Tomtefar själv tyckte mest att det var ett kul namn.

Från Toys R Soc hördes ett slamrande ljud. Det var de inhyrda tomtenissarna från Manpower som förstärkta med plusjobbare och en riklig mängd glögg hamrade ihop tv-spel, bilbanor och knogjärn till glädje och båtnad för de tusentals individer i samhället som råkat födas under 90-talets senare del alternativt under de första åren av 2000-talet.
Tomtefar kallade dem föraktfullt för "hagalna snorungar".

Just som han skulle bege sig till Toys R Soc för att inspektera arbetet, hördes ett surrande ljud. Det sprakade till och rasslade utanför dörren. Tomtefar gick fram och satte sitt ena, fläskiga, svullna öra mot träporten.

Tystnad.

Oväntat slängde Tomtefar upp porten, då han var övertygad om att någon stod och lurpassade på honom. Mycket riktigt stod det en ganska lång man med ett närmast antikt utseende utanför.

Han hade servila läppar, småkrulligt hår som en hjälm runt hjässan och ett litet, tunt skägg likt de bilder av Zeus som är så populära bland bakfulla turister i Grekland.

Mannen var tämligen plufsig i ansiktet och pratade i stackato med tydlig Göteborgsdialekt.
-Ja, goddag. Det gällde reportaget. Vill du verkligen inte medverka i Uppdrag Förvanskning, SVT:s stora flaggskepp? Begriper du inte att du måste bemöta de här anklagelserna. Stämmer det. Titta på mig! Stämmer det att flertalet av dina arbetare är här på falska premisser, hitlockade av dig med löften om uppehållstillstånd och ett bättre liv. Dessa sargade själar, hjälplösa individer...har du några fackliga avtal skrivna med dessa stackars utpumpade säsongsarbetare som jobbar för rena rama svältlönen i din fabrik för att öka profiten och...och...de leksaker ni tillverkar här på fabriken...kan du garantera att de uppfyller de krav som är uppsatta av EU:s kontrollmyndigheter?
-Det var en jävla flerpipig fråga, må jag säga, muttrade Tomtefar.
-Ja. Men stämmer detta? Vill du bemöta dessa påståenden? Vi har talat med en av dina arbetare..vi kan kalla honom Toyo?en man som kommer från Irak. Han hävdar att arbetstiden inte är reglerad. Vad säger du om detta? Jag menar, du måste ju ha någon kommentar i frågan?
-Nej?.men han...vad hette han sa du...Toyo? Har han skägg?
-Va? Källskyddet förbjuder mig att yppa...
-För det är ett skägg jag är på jakt efter. Ett rejält jätteskägg. Gärna vitt. Inte ett sånt fjollskägg som du har. Vad heter du förresten?
-Eh...jag heter Janne Josefsson och jag kommer från SVT:s Uppdrag Förvanskning och jag kräver svar...ge mig nu raka besked. Kom igen!



-Raka besked? Nä...raka dig borde du göra. Raka av dig det där töntiga skägget, sa Tomtefar och stängde dörren, helt ovetande om att det under den ihoprullade trenchcoat som Janne Josefsson lite tafatt burit under armen, gömde sig både en kamera och en mikrofon.

Latin Kings förortsklassiker "Fint väder" - just nu i Rimbloggen.

Ännu ett idiotiskt påhitt. I lärarrummet står en Selecta-automat som verkligen gör skäl för sin lön. Den pumpar ständigt ut kaffe åt studentikosa kärnämneslärare eller hormonstinna byggprogramspedagoger.

Den senaste tiden har dock fanskapet börjat tilltala en i form av en tramsig knapp som sitter fastklistrad ovanför alla knapparna.
 "Tjena snygging! Jag har bryggt åt dig med!" stod det mot en grön bakgrund ganska länge.

Sedan kom december. En ny knapp, denna gång röd. Texten, in extensio:

"Ho ho ho...nu är det snart jul"

Man undrar ju vad som möter en i januari...

"Fy fan vad jag är bakis och trött...kanske dax att boka in en restresa?" eller något i den stilen.

Våra grannar neråt backen har som traditionen bjuder satt upp sitt ljusslingepynt i denna ljuva advent.
Tidigare jular har de (helt oförklarligt) hängt en ljusslinga i formen av en gigantisk romb utmed sin flaggstång. Denna romb har hängt lodrätt som någon typ av segel, eller en ihjälskjuten hare.

I år har man dock förfinat sin utsmyckning något. Istället för den gigantiska, hängande romben, har man nu helt sonika virat en liknande ljusslinga utmed sin flaggstång så att den i mörker ser ut som en erigerad polkagris-stång.

Det hela är mycket vackert och framkallar en liten, liten tår av julstämning i ögat, varje gång jag kikar ut genom köksfönstret.

Hörde på P1 ikväll att det var manlig audition i Malmö inför en uppsättning av Andrew Lloyd Webers Jesus Christ Superstar.

Man undrar ju om den gode Roddan var närvarande?

Nordpolen den 4 december

Tomtefar satt och kollade sina mejl.
Kravbrev, Inkasso, Viagratabletter och reklam för elastiska strumpor med magnetinlägg var bland de brev som han snabbast höll på att deleta från sin e-postserver.
Vem behöver betala räkningar när man har som image att vara givmild, resonerade Tomtefar. Varje år gav han sina borgenärer fina julklappar som tack för visat intresse och oftast drog dessa borgenärer tillbaka sina krav. Okej, du får bilen, nu när jag fått detta fina lyxhotell i julklapp, tycktes de mena. Hur Tomtefar löste denna vandel rent ekonomiskt var det aldrig någon som förstod.

Plötsligt knackade någon på dörren och Tomtefar fick avbryta sitt monetära grubbel.
-Släpp in mig genast. Det gäller annonsen! ropade någon.
Tomtefar släpade sina 110 kilon fram till dörren och fick se en äldre gentleman med blanka skor, bruna, säckiga kläder, grått jätteskägg och en begynnande flint som avrundning upptill.
Mannen bröt på tyska när han inledde sin predikan.
-Till var och en efter hans behov. Av var och en efter förmåga. Jag ser att du Herr Weinachtsman saknar förmågan att odla skägg. Här - ta mitt! Det är gratis..eller ja...det..du får...du får konfiskera delar av det om du vill, stammade främlingen.

Tomtefar var ganska imponerad av mannens skägg. Det såg verkligen ut som ett tomteskägg och vad han kunde tyda av det mannen hade sagt verkade han ha ganska tomtiga idéer också. Men någonting kändes fel. Tomtefar hade råd att betala skägget. Han ville betala för skägget. Vad skulle annars främlingen leva av? Skulle han bara ge bort sitt skägg utan att få något tillbaka? Det lät för bra för att vara sant. Han tyckte lite synd om mannen, ju mera han tänkte på besökarens predikament.

-Här. Jag köper ditt skägg för 1000 spänn, sa Tomtefar och hivade fram ett VISA-kort mot gästen. Tar du kredit? Jag vill verkligen äga ditt skägg.
-Va? Nej, nej min gode herre. Jag betackar mig för dina smutsiga pengar. Tanken är att vi skall dela på skägget, du och jag. Skägget tillhör mig lika mycket som dig. Du får högra sidan och jag tar den vänstra, ser du. Några hundratusen skäggstrån vardera. I broderlig gemenskap.
-Det låter ju för fan perverst! ropade Tomtefar högt. Ge mig skägget! Jag höjer summan! 2000 spänn...okej? -Skägget skall vi äga gemensamt, hävdade gästen envetet.
-I helvete, svarade Tomtefar. Antingen får jag hela skägget så att jag vet att det är mitt, eller så kan du ta och skriva en bok eller nåt. Dra härifrån. Stick!
-Okej. Jag lämnar dig i ditt sorgliga tillstånd, sa mannen och började spatsera bort, vidare in i sin egenskapade drömvärld. Innan han lämnade Tomtefars tomt...ehhh...ropade han:
-Jag glömde visst att presentera mig. Jag heter Karl Heinrich Marx!



Tomtefar sa lugnt till sig själv:
-Va sa han? Eddie Merxx? Ja, nog var det någon som var ute och cyklade, alltid.

Det finns en närradio i Stockholm som ligger på frekvensen 99,9 Mhz. De hade tydligen tidigare "inte riktigt  hundra" som slogan. Lysande!

Samma går att säga om denna, skriven av G.C Lichtenberg (1742-1799):

"Åsnan tycks mig vara en häst översatt till holländska"

Trodde aldrig att jag skulle ta mig igenom en text skriven av Helle Klein. Men eftersom mitt husorgan..eller kioskorgan Expressen inte behagade dyka upp vid 8.10-tiden i morse, fick jag köpa Aftonbladet istället. AB sägs även ha en populär sajt. Kolla gärna här.

Nåväl. Jag har åkt hiss tillsammans med Helle Kleins pappa; Ernst, förresten. Det skedde på Östgötacorrespondenten där Ernst tidigare var chefredaktör, men detta hör inte hit. Det skall istället handla om den ledare Helle skrev idag. Huvudtesen är att vårt samhälleliga samvete urholkats under 2007, året då alla individer poppat upp i mediedjungeln där den enda drivkraften tycks vara självhävdelse och självförverkligande, dvs bloggande.

Klein menar att själva politiken privatiserats eftersom det inte finns något behov av ett kollektivt förändringsarbete eftersom inga människor längre kan relatera till saker som är allmängiltiga, saker som berör en vidare grupp i samhället. Allt detta är ju typiska åsikter för en ledarskribent på socialdemokratiska Aftonbladet men kvinnan (!!!???) har en poäng. Något hände 2007 som kommer att sprida stora ringar på det vatten som utgör åtminstone den mediala ankdammen. 2007 är året då nästan varje medborgare upptäckt friheten med att vara sin egen debattredaktör, sin egen ansvariga utgivare.

Vilka följder detta kommer att få är oklart, sant är dock att Aftonbladet snabbt fattat detta och "hänger på" trenden, nu senast med blogglänkar på nästan varje nyhetsartikel.

En annan sak. Det finns så många skribenter i landet som ännu inte - mig veterligen - startat en blogg. Expressens Mats OIson är ett lysande exempel. Börja blogga, Mats! Jag vill inte vänta tills på söndag för att få läsa dina lysande reflektioner.
En annan stilist är BLT:s Christian Hylse, nöjesredaktör. Denne Kallingepojk har börjat hitta sin stilistik och utveckla densamma. Varför inte skriva mera, oftare, mera fritt?
Andra namn på denna lista: Ronnie Sandahl, Linna Johansson som själv skriver om bloggande här , Jonas Croneman och varför inte Sture Dahlström...eh...just det..Dahlström är död. Lite svårt att blogga då, kanske...eller...är det?

Skulle by the way vara kul att läsa Björn Ranelids blogg. "OBS OBS Här tar skärmen slut och det går inte att scrolla längre, vårt tips för att ta del av hela Ranelids blogg är helt enkelt att köpa en ny dator."

Nordpolen den 3 december

Såhär i början av december innan den värsta ruschen satte igång, brukade Tomtefar låta sin svarta städhjälp Nyamko jobba extra i julklappsverkstaden, i god tid innan Nisse från Manpower och alla de andra små tomtenissarna kallades in för tjänstgöring.

Hon hade just blivit färdig med att rulla en cigarr (julklapp till Bill Clinton) uppför sitt ena innanlår, då det bankade resolut på trädörren.
Nyamko öppnade och möttes av en man som var två skitar hög och klädd i grön uniform.
Han hade ett gråsprängt skägg och stirrande, vilda ögon.
-Hej, sa Nyamko
-Hej, sa mannen.
Han tvekade en stund. Sedan började han skrika och gorma i ett fullständigt raseriutbrott som fick någon typ av fradga att rinna utmed skägget:
-Bland alla depraverade dollarmiljonärer. Snart skall ni kräla i stoftet av min storhet! Slutligen kommer segern, slutligen sållas de troende från de som fallit till föga och duperats av västvärldens illvilliga dimridåer bestående av penningar, köpkraft och kapitalism. Ett enat?ahhh?ja, förlåt..det gällde den där annonsen, sa mannen lite tvekande efter att han vacklat till på tröskeln och sånär ramlat omkull.

-Annonsen! tillade han. Den om skägget. Jag har ett skägg!
-Jo tack. Jag ser det, ropade Tomtefar som kommit rusande mot dörren i panik.
-Vad är det för helvetes liv här då? undrade han.

Nyamko suckade att visade in den lilla gaphalsen.
När hon passerade Tomtefar snappade han åt sig hennes nyrullade cigarr.
-Den tar jag, han vände sig mot gästen och frågade:
-Får vi bjuda på en cigarr?
-Nja, i vanliga fall hade jag sagt ja men...jag tror att jag avböjer.
-Så, vad är nu detta? Du vill sälja ditt skägg till mig?
-Ja, sälja och sälja..man måste ju överleva. Jag är visserligen förbannat duktig på det. Klart, jämfört med ditt ämbete och din ämbetsperiod är ju detta ingenting men jag har lyckats förtrycka mitt folk i över 48 år nu. Utan renar och minst av allt små presenter.
Om inte fängelse är en present...nåväl.
Skägget och den röda färgen, det har vi haft gemensamt. Fram tills nu. Nu sitter du här utan skägg. Och jag...ja, jag har väl, i alla fall enligt George W Bush, skägget i brevlådan så att säga...men kostymen sitter fint, tackar som frågar.
-Jag skiter i din uniform!
-Nej, det behöver du inte göra. Det har jag redan gjort, förstår du. Jag spenderar all min vakna tid i denna gröna uniform. Jag tar den aldrig av mig. Det är ytterst en fråga om kampen..och segern...och det faktum att jag inte kan få tag i några andra kläder sydda efter 1959.

Tomtefar suckade. Han tittade på den lille mannens vildvuxna och gråsprängda skägg. Nog var det lite ömkligt och spretigt. Dessutom var ju mannen uppenbart bindgalen. Och den äckliga lukten från mannens bajsiga uniform, en påminnelse om den skitstövel han var i människorättsfrågor, fick Tomtefar att tvivla betänkligt.

Han vände sig mot sin gäst igen.
-Vad heter du, om man får fråga?
-Mitt namn är Fidel Castro och här är mitt revolutionerande skägg:



Tomten suckade återigen.
-Visst är du en skäggmupp men nej...det är inte ditt skägg jag söker.

För att ytterligare befästa vår position som en helyllesvensk kärnfamilj brukar vi käka skinkstek på söndagarna, med doft av kryddpeppar och rotfrukt. Serverad med gelé och/eller äpplemos. Mmmmmmm...yummi...svensk husmanskost i lergryta, a la 70-tal.

Det är verkligen lättlagat. Skala potatis och morötter, lägg en stek (insmord med salt o kryddpeppar) tillsammans med äpple, lök och morötter i en lergryta. Låt den vara inne på 150 grader i typ 2,5 timmar (tid som används till annat, idag var vi på "julmarknad" i hällande ösregn...mysigt...) och sedan är det bara att koka potatis, göra en skysås...det finns de som avskyr såsen men jag vill gärna ha sky...jag skyr inga medel på den punkten.

(Om detta ordvitsande var tråkigt, säger jag som han; orienteraren: jag TWAR mina händer!)

I eftermiddags fick vi även oväntat gäster som glufsade stek; Kalle o Johanna med barnen Lillit och håll i dig...Herlof!
Herlof är typ 6 månader...
Det hela var mycket trevligt.

Min förutseende sambo har också fått mig till att denna helg inhandla ALL julsprit på Systemet. Och då snackar vi ALL julsprit. I en av trängsel berikad affär, i varma ytterkläder och med två små barn löpande, på barns vis...amok...

Det hade gått bra om inte a) Elsa vägrat gå igenom kassan själv och b) Expediten lyckats få med alla flaskor den första gången..."nej du...hur många flaskor var det nu. Du vet de har inte gått in här i kassan...nu skall vi se du har en Porcupine Ridge, du har tre Spaten Munchen...eller va...nej, vänta nu...jag tar om. Vi skall se..du hade..." osv osv osv.

Det är inte Bolaget det är fel på. Det är Systemet.

Inför Damfotbolls-VM 2003 släpptes låten "Gula och blå - det är tjejernas tur i år" skriven av den dynamiska trion Sandelin/Ekman och Niklas Wahlgren.

Så här står det i min lilla Rimbloggsanalys:

Här antyds en kämpaglöd och en äppelkindad entusiasm som skulle kunna vara hämtad från det svenska folkhemmets glansdagar, man liksom hör små ekon av Nacka Skoglund eller Snoddas, stilmässiga referenser som upphovsmännen med sin känsla för själva idrottens innersta väsen och mystik är väl bekanta med.

Läs mer på Rimbloggen!