MR BLACK
Tommy Nilsson har gått slightly mad. Nu vill han - likt en karaktär i Quentin Tarantinos Reservoir Dogs - ta sig ett artistnamn. Efter att ha ratat Mr Pink föll valet på Black.
Frågan är nu vad det får för konsekvenser. Kommer Öppna din dörr att komma ut i black metal-version?
Open the devils gate?
I LAS VEGAS, I ETT HAV AV NEON
Jag har roat mig med att skriva en svensk text till Martin Stenmarcks klassiska kalkon från 2005; Las Vegas.
Personligen tycker jag att den blev ganska okej. I all fall inte sämre.
Jag har ett boende på Mandalay Bay
Jag tar en dusch så att jag luktar okej
Tar med en vän om någon bråkar med mig
här i Las Vegas ikväll
Nästan midnatt när jag når till The Strip
Jungfruresan på min Vegastripp
Natten är ung och allting verkar okej
Här i Las Vegas ikväll
Dansande flickor och kabaré
tusen sätt att kunna göra din entré
En stad som är ball
The winner takes it all
I Las Vegasi ett hav av neon
du får en vinst som kan pröjsa ditt lån
i Las Vegas
oh oh oh
känn dig som ett fån
i Las Vegas
kan du luras att tro
att lyckan vänder
som i Monaco
i Las Vegas
oh oh oh
bara stå och glo
här i Las Vegas ikväll...
SKVALIGT BUDSKAP
I bilen.
Från bilradion hörs skvalmusik. Sång på engelska.
Elsa: -Vad sjunger hon om?
Jag: -Att hon vill att han skall känna att hon är den enda flickan i hela världen som han kan bli kär i, detta eftersom hon är den enda flickan som förstår sig på honom.
Elsa: -Blaj, blaj, blaj....
EN IMPULSREAKTION
OLD MADONNA HAD A TOUR..II AH II AH EY
VILKET DRAG
-For those about to rock....we salute you!
OM JIMI HENDRIX VARIT SVENSK
"Hey Joe, where you going with that försäkringskasseblankett in your hand..."
NÄSTAN RÄTT
Jag kan inte texten till Eldkvarnlåten Alice. Därför tänker jag nu lyssna på den intensivt och skriva ner vad jag tror att Plura sjunger, för att sedan jämföra det med originalet.
Okej,då kör vi:
Hon levde vid järnvägen
hennes pappa hade jobb
hon hade blåjeans och läderjacka
hon hamnat med en pillesnopp
Jag mötte henne där
varje dag efter skolan
när pingvinen gått svart
och ett igenvuxet spår
ibland satt vi på banvallen och drömde oss bort
medan vinden fångat en rad med ett hopp..
Okej...det här var ju inte så svårt. Möjligen har jag svårt att förstå vad Plura menade där när han sjöng om pillesnoppen och hur i allsin dar kom pingvinen in i bilden?
Men, visst...svensk poplyrik är inte alltid så lätt att förstå sig på. Låt oss nu ta en titt på texten, som den återges på skivomslaget:
Hon levde vid järnvägen
där hennes pappa hade jobb
Hon hade blå jeans och läderjacka
och en halmhatt med fjäder längs upp
Jag mötte henne där
varje dag efter skolan
i en övergiven godsvagn
på en igenvuxet spår
Ibland satt vi på banvallen
och drömde oss bort
medan vinden fångade vårt hår
Hmmm....okej....jag vet inte...hade texten vunnit på lite mer pillesnoppar och pingviner?
där hennes pappa hade jobb
Hon hade blå jeans och läderjacka
och en halmhatt med fjäder längs upp
Jag mötte henne där
varje dag efter skolan
i en övergiven godsvagn
på en igenvuxet spår
Ibland satt vi på banvallen
och drömde oss bort
medan vinden fångade vårt hår
Hmmm....okej....jag vet inte...hade texten vunnit på lite mer pillesnoppar och pingviner?
Jag tycker det.
MÄSTERVERKET ARRIVAL
Det var också med detta album som man fick sitt stora genombrott i världen, självklart mycket beroende på att singeln Dancing Queen toppat USA-listan och förebådat en försäljningsframgång åt fullängdaren.
Skivan är ABBAs fjärde studioalbum och man kan verkligen påstå att det var här som bandets sound etablerades; alla bitarna föll liksom på plats och den maffiga ljudbild som idag är så kännetecknande för deras musik, introducerades.
I princip alla låtar (utom möjligen en, denna återkommer jag till) är moderna klassiker.
Detta utspelade sig i en tid då ett musikalbum sågs som ett konstverk i sig, långt innan dagens singelhitbaserade musiklyssnande där den enskilda låten laddas ner eller konsumeras i realtid via någon streamingtjänst.
Hela konceptet med ett musikalbum är nämligen att samla ett antal låtar som alla är så pass bra att de var och en skulle kunna vara hitsinglar. För att sedan skapa ett helhetsintryck vid genomlyssnandet var det också viktigt hur låtarna portionerades ut.
På LP-skivans tid var det inte lika lätt att spontanlyssna på en speciell låt, då detta ledde till ett onödigt hattande med stiftet som i händerna på diverse drumlar kunde sluta med att vinylen förstördes. Därför var det många som satte på en skiva på grammofonen och sedan lät denna rulla på i bakgrunden. På detta sätt blir lyssnandet också helt annorlunda och enligt mig bättre; totalupplevelsen blir större och tålamodet prövas; framförallt när man tvingas genomlida en medioker låt i väntan på en bättre.
Turligt nog är det få dippar på Arrival. Åtminstone hela A-sidan (som det hette på denna hedenhöstid) går att avnjuta utan någon större risk för panikångest.
Plattan inleds med de lugnt svepande gitarrerna i introt till öppningsspåret When I Kissed The Teacher. En liten glad flickrumsbagatell som en bit in kompliceras och görs mäktigare. Texten går det självklart att ha synpunkter på men som den fladdriga poplåt det nu ändå rör sig om, känns den naiva texten passande.
Som andra låt kommer sedan den stora hiten Dancing Queen. Här är det ett mer moget komponerande från Björn & Benny. Låten har aldrig varit min personliga favorit fast man måste ändå erkänna att det rör sig om ett extremt vackert låtbygge där Agnethas och Fridas röster kompletterar varandra fantastiskt. Att de sen ligger så högt att det är närmast omöjligt för gemene man att sjunga låten, förstärker bara intrycket av stor konst.
Som spår tre hittar vi en av plattans absoluta toppar, den vemodiga My Love, My Life sjungen av Agnetha.
Klart Jesus Christ Superstar-inspirerad och väldigt ömsint och bräcklig. Detta är också första låten på plattan där också texten känns mogen och relevant; Ulvaeus skulle återkomma med bra texter längre fram.
Dock eroderas mycket av den lyriska briljansen som byggts upp då skivans fjärde låt kommer.
Dum, dum, diddle är en medryckande folkpoppärla men rent textmässigt är den ganska pinsam då det handlar om en kvinna som är beredd att förnedra sig så till den milda grad att hon gärna hade förvandlat sig själv till en fiol enbart för att få sin älskades uppmärksamhet.
Plattans verkliga höjdpunkt får sedan avsluta A-sidan. Det handlar om en av bandets bästa låtar; Knowing Me, Knowing You. Det här är så otroligt före sin tid, både musikaliskt och textmässigt. Vet inte riktigt vad man skall skriva för att göra låten rättvisa men mycket av magin kommer sig nog av den utlämnande skilsmässotexten med sina krassa konstaterande; i kombination med den egentligen ganska dansbandsbanala melodin som i denna kontext skapar en känsla av vemod. Styrkan i låten är den brytning som härigenom uppstår.
B-sidan inleds med Money, Money, Money där ett raskt intro färgat av den klassiska kammarmusikens pianosound sätter nivån. I texten möter vi en kvinna besatt av lyx. Det känns världsvant och storslaget och den intensiva refrängen är medryckande, kompet andas disco och detta sound skulle komma att bli dominerande för ABBA de resterande fem åren av bandets karriär.
Plattans sjunde låt heter Thats Me och är en tillbakagång till det flickpoppiga och spralliga. En låt man blir glad av. Versen bygger upp något riktigt stort som får lite av ett antiklimax i refrängens kalla konstaterande: that's me.
Nu kommer dock skivans egentliga bottennapp. Why Did It Have To Be Me? komplett med Ingmar Nordströmsaxofoner. Sorgligt nog verkar Björn & Benny ha en förkärlek för breda dansbandshymner som tenderar att bli sliskiga eller enbart billiga. De singeldebuterade med lägereldsballaden Fernando. 1975 hade de redan gett oss sprutspyan I do, I do, I do, I do, I do och några år senare skulle dessa smöriga böjelser återkomma i stycken som Chiquitita och I Have A Dream.
Tiger heter plattans näst sista stycke. En låt som ofta fått ta emot en del skit för sin lite tramsiga text. Jag har dock alltid gillat den just för att den är så uppsluppen och underhållande. Det är lite samma stuk som i den senare singelhiten Summer Night City. Tilltalet är direkt och musiken är någon slags rockdisko.
Som sista spår har ABBA valt att lägga titellåten Arrival som är helt instrumental men mycket pampig och värdig i sammanhanget. Precis så skall en platta av dignitet avslutas, jämförelsen med Queens LP A Night At The Opera där God Save The Queen ligger som sista spår, ligger nära till hands.
FÖTTERNA PÅ JORDEN
Jag tycker att den här bilden säger allt om Eurovision Song Contest.
Vi har en artist som framfört en låt, lyckats gå vidare till final och nu smälter intrycken. Artisten är upprymd, stolt över sin insats och nöjd över sitt internationella genombrott. Samtidigt vet artisten att detta enbart är ett delmål, även om hon skulle vinna hela skiten i finalen finns det viktigare saker i livet att tänka på än en öststatsdominerad musikbatalj präglad av kitsch, översminkade våp och falsksång.
Bredvid artisten återfinner vi en man som lever, andas, äter, dricker och skiter schlagerfestivalen dygnet runt, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Som anser att kampen mot arbetslöshet, sjukdom och miljöförstöring visserligen kan uppfattas som angelägna saker att strida om på sitt sätt. Kanske är dessa frågor till och med relevanta i ordets sannaste bemärkelse. Men riktigt lika VIKTIGA som det här med schlagermusik är de banne mig inte. Detta är sjukt. Som framgår av bilden är han uppenbarligen fullständigt galen. Denna galenskap måste stoppas. Det är inte sunt. I förlängningen hotar den hela mänskligheten.
IDOLER
Nämen, titta här vad jag hittade på asfalten på måndagsmorgonen. Fyra idolbilder av det gamla kolorerade slaget.
Ringo Starr, David Bowie, Tina Turner och Neil Young.
Nu saknas bara Måns Zelmerlöw och Tove Styrke så är samlingen komplett!
Ringo Starr, David Bowie, Tina Turner och Neil Young.
Nu saknas bara Måns Zelmerlöw och Tove Styrke så är samlingen komplett!
POLAREN PAUL
På tisdagen meddelades det att Paul Simon och cellisten Yo Yo Ma (visst låter det hihop) får dela årets Polarpris.
Värdiga vinnare (jag kan väldigt lite om cello men det känns ändå som ett värdigt instrument, i jämförelse med de jättestora instrument som den lille Paul Simon får spela på i videon till You Can Call Me Al).
Även om Simon får priset för sin förmåga att experimentera med olika musikstilar och bryta ny mark och allt vad det heter, kommer han ändå för mig först å främst att vara förknippad med sina fina insatser som 50 % av duon Simon & Garfunkel vars låtar jag brukar sitta i ett mörkt rum och paniskt lyssna till, när det finns anledning till att göra just sådant, och det finns det ibland.
Simon & Garfunkel är i mångt och mycket soundtracket till allt det jag älskar med populärkulturen; det amerikanska 60- och 70-talsvemodet och den judiskt svarta humorn hos sarkastiska New York-komiker som Woody Allen och Jerry Seinfeld. Watergatepolitik, Vietnamkrigsmotstånd, den urbana sidan av hippierörelsen.
Den storstadsliberala inställningen till livet, färgad av misstänksamhet mot myndigheter och klåfingriga politiker, bejakande den mänskliga urkraften, jämställdheten och friheten.
Inte heller så illa då att Simon & Garfunkel gör musiken till en av mina absoluta favoritfilmer; The Graduate (Mandomsprovet) där en ung Dustin Hoffman får sitt stora genombrott. Den handlar verkligen om friheten och dess konsekvenser.
En alltigenom fantastisk anrättning kryddad med varsamma låtar som Scarborough Fair och Sound Of Silence.
Jag hoppas nu verkligen inte att Kleerup eller någon annan dilettant ställer sig på Konserthusets scen och slaktar någon av dem i den hopplösa tron att glädja upphovsmannen.
Det är ju nämligen (tyvärr) så det brukar gå till.
DYLANS DECIBEL
Alltså, nog för att Robert Zimmerman (aka Bob Dylan) låter som en svajig och tandlös gammal gubbe på scen men inte brukar han väl skrika så väldigt mycket?
Är det nåt som skär i öronen så är det väl hans munspel.
Förstår inte hur Aftonbladet tänkte här...
DOM ANDRA
I veckan lanserade den funkiga kabaréorkestern Kent sin nya singel 999 och vilka låtar som kommer att finnas med på nya skivan Jag är inte rädd för mörkret som släpps i april.
Tio spår som av många fans självklart känns efterlängtade. Så mycket skönare då att kunna konstatera att Kent också spelat in ett antal låtar som trots sin uppenbara verkshöjd ändå inte lyckades komma med på plattan.
Nonsensakuten har tagit del av materialet och kan idag presentera en lista på nyskrivna Kentlåtar som av någon anledning inte lyckades kvala in.
Dessa är:
Midnatt i Madrid (4.32)
Glycerin (4.55)
Ondskans oas (2.45)
Brutalsockrad (3.43)
Kaviarsjäl (7.12)
Stetoskopspegel (4.23)
EX 88 (1.10)
Du som dog förgäves (3.37)
Dom som kom till Gent (3.18)
Mannekängminne (2.51)
Sancho Panzas problem (8.48)
BJÖRKMAN KASTAR IN HANDDUKEN
Det var ju meningen att över en månads helvete med ett onödigt vältrande i dålig smak och fabricerade konflikter skulle få sin pyspunkiga upplösning genom lördagens final i Globen, men nu funderar generalen för hela spektaklet (ett spektakel som kallas festival, ett spektaaaaakel) Christer Björkman allvarligt på att lämna walk over och avblåsa hela tävlingen.
Anledningen till detta är inte - som man kanske skulle kunna tro - den initierade granskning som Göteborgs svar på Carl Bernstein; Janne Josefsson, utsatt Christer för.
Nä, det är allvarligare än så.
Efter att ha sett denna video där Rysslands vinnande bidrag till Eurovision Song Contest presenteras, har Björkman nämligen insett att Sverige helt kan lägga ner alla planer på att ta fram en vinnare till Europafinalen, då motståndet ter sig så här övermäktigt. Ryssland kommer ju att sopa banan med alla konkurrenter, den saken är klar.
BÄSTA SCHLAGERN KOM FÖR 44 ÅR SEDAN
Lördagen innebär premiär av SVT:s evighetslånga plågoturné av dålig smak, effektsökeri och oljud kallad Melodifestivalen.
Premiären går i Växjö, denna populärkulturens svenska motsvarighet till 1920-talets Paris.
På scen står bl.a ett återförenat (var de nånsin splittrade?) Afro-Dite, Sean Banan och Thorsten Flinck.
Det kommer att skrivas spaltkilometer (kanske spaltmil) om denna tilldragelse i den försåtliga kvällspressen som mönstrat sina skarpaste reportrar för att förvisso sig om att inte missa den allra minsta höftrullning, nakenchock eller stämbandsproblematik som kan tänkas uppstå.
Personligen anser jag att hela evenemanget spelat ut sin roll. Jag är väldigt kunnig om den svenska schlagerhistorien (en kunskap som jag vet mer har att göra med mitt tonårsnördiga intresse för kalenderbiteri än med musikalisk övertygelse) och kan nattetid rabbla svenska vinnare från i alla fall 1971 och framåt såsom andra räknar får. 1975 Lasse Berghagen. 1981 Björn Skifs. 1977 Forbes. 1988 Tommy Körberg. Ja, du ser...nörderi.
Jag gillade Melodidfestivalen som den samlande kraft den var förr i tiden. Då när hela nationen tittade. När den ägde rum en enda televiserad afton, som jag minns var det en fredag och då värdskapet vandrade runt mellan de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö och då Larz-Thure Ljungdahl avlämnade rösterna från Norrköping och så vidare.
Gamla, goda ångtelevisionens schlager med Ulf Elfving i Bobby Ewing-frisyr och Bengt Grafström i stickad slipover.
Så som det var innan Christer Björkman förvandlade det hela till en orgie i extremt dålig musik och en evighetslång freakshow från udda ställen som Smurfhallen i Edsbyn och liknande.
Präglad av denna besvikelse över sakernas tillstånd skapade jag för ett år sedan en Facebookgrupp (såsom min generation alltid gör då vi skönjer orättvisor i samhället) och hoppas förstås på en stor uppslutning nu när helvetet åter är över oss. Det som gruppen vänder sig emot är just den kollektiva känslan av tvång kring evenemanget. Detta att alla skall vara med. Att sitta bänkad framför tv:n varje lördag för att följa Melodifestivalen är nämligen att slösa med både synnerv, trumhinnor och liv. Att inte ta del av skiten å ändå bli sondmatad med information om mellon från alla medier i fyra veckors tid är sju resor värre!
Nej, tacka vet jag Melodifestivalen 1968. Jag såg den inte eftersom jag inte var född men kan utan svårighet ändå se evenemanget framför mig. Stilfullheten, de vackra kläderna (med kråsskjortor och gigantiska flugor i plysch för herrar och städrockar i aprikos för kvinnor) samt de smala, silverblänkande handmikrofonerna med sina svarta sladdar som gjorda för att snubbla över.
För att inte tala om alla de underbara bidragen. Gå och göm dig, Åke Tråk sjöng Monica Wessman. Towa Carson hävdade Du vet var jag finns och Svante Thuresson & Östen Warnerbring gjorde gemensam sak i stycket Här kommer pojkar.
Bäst var dock en ung man vid namn Claes-Göran Hederström. Hans episka Det börjar verka kärlek, banne mig är den allra bästa svenska melodifestivallåten genom alla tider.
I år är det 44 år sedan den kom men den håller än, något jag tidigare utvecklat i ett angeläget Rimbloggsinlägg.
FRAM MED SKÄMSKUDDEN
Det är när man ser klipp som dessa som man skäms över att vara svensk.
Självklart är det ombord på en båt, självklart förekommer skinnväst och självklart sjunger publiken med i ett kollektivt "uu-umpapa-umpapa-uuu--uu-umpapa"...
Känns lite ovärdigt att detta är ett av de digitala spår som Stig Vig nu lämnar efter sig men så är det lika fullt. Varsågod; Du får aldrig nog i en exklusiv livespelning. Fram med skämskudden:
ARTISTER SOM HAR CRED
Om jag skulle säga 1900-talets bästa artister, vad skulle du säga då?
Elvis? Beatles? Rolling Stones? David Bowie?
Okej. Några kvinnor?
Aretha Franklin? Hmm..okej...mer? Madonna? Patti Smith?
Ja, varför inte.
Bra artister allihop.
Men du glömde Lee Perry, MC 5 och Gang Starr. För att inte tala om Captain Beefhart.
Hittade en lista från 1999 och från Aftonbladets dåvarande nöjesbilaga Puls där nöjesredaktionen bestående av medvetna och självsäkra (men egentligen överjävligt skitängsliga) skribenter som Fredrik Virtanen och Per Bjurman m.fl satt sig ner och listat de 100 BÄSTA artister från hela 1900-talet.
Tror du att Queen finns med på den listan? Ett band som är Englands näst mest populära band efter The Beatles sett i andelen sålda skivor och konsertbiljetter världen över?
Självfallet inte. ABBA är inte heller med, förstås. Ej heller hittar vi Dolly Parton, Eurythmics, Kiss, Elton John eller Eagles.
Detta eftersom de saknar så kallad cred. De är inte trovärdiga, av någon anledning. I alla fall inte i Fredrik Virtanens öron, så skarpt inriktade på det som Germund Stenhag eller Andres Lokko anser vara comme il faut.
Visst; de har rösterna, utstrålningen, publiken, scennärvaron och det banbytande artisteriet.
Men de saknar ändå nånstans det som Underworld, Television, Hank Williams och Tim Buckley satt inne med.
LEDIN SOM PROVOKATÖR
Ständigt vara vaken, gå till banken naken, jag gör vad som helst för ett nödrims skull..."
PENSIONÄREN
65 år idag.
