"TV4 NEWS LÄGGS NER"
Sedan TV4 lade ut all nyhetsbevakning på det fristående Nyhetsbolaget har det mesta omkring TV4 och nyheter, varit rejält svajigt.
Alldeles bortsett från diskussionerna om arbetsvillkor och anställningsformer på TV4 och Nyhetsbolaget, kan man konstatera att satsningen på en dygnetruntsändande nyhetskanal i svensk tv varit en flopp från början till slut.
Först var det osäkert vem eller vilka som skulle distrubuera kanalen. Sedan trollade och mixtrade cheferna med tittarsiffrorna, framförallt blev begreppet "potentiella tittare" både luddigt och skrattretande.
Sedan kom då debatten om villkor för de anställda.
Därefter det halvhjärtade samarbetet med Expressen och en gratis distributionen i appen där man som tittare fick intrycket att denna gratistjänst var en sista desperat åtgärd för att satsningen överhuvudtaget skulle ha nån slags existensberättigande.
I veckan kom så ryktena om kanalens definitiva nedläggning och nånstans kan jag känna att det är rätt beslut.
Visst är det trist att Sveriges första, riktiga nyhetskanal i tv inte får fortsätta men med tanke på de strategiska fel som följt med hela processen känns det ändå rimligt.
Nedläggningen hade kanske kunnat undvikas om man redan från början:
1. Sett till att ha en hushållstäckning på i alla fall 70 %.
2. Lanserat en nyhetssajt med en enkel adress och mycket rörlig webb-tv.
3. Lagt allt fokus på webben och från denna lyft ut material till tv-produktionen.
4. Lanserat kanalen under ett mindre skrattretande namn.
5. Tidigt startat en gratis-app fullspäckad med annonser. Denna sista punkt kanske inte låter verklighetsanpassad men man kan alltid drömma att det hade kunnat fungera så.
Det som TV4 nu bör göra är att hålla kvar idén om en fristående nyhetsleverantör. Tanken är egentligen god. En redaktion som servar hela TV4-Gruppen med nyheter och samhällsprogram.
På detta sätt har Ekoredaktionen arbetat sedan lång tid, i praktiken jobbar SVT också utifrån en liknande struktur.
En önskan vore en snabb nyhetssajt med basen i direktrapporteringar. Dessa får gärna vara som länkar rakt ut på nätet. Tjafs med programledare i studio känns onödigt, i alla fall dagtid.
Bättre då att koncentrera verksamheten till en enhet som levererar fasta nyhetssändningar i de olika kanalerna och en enhet som uppdaterar webben med inslag ute från fältet.
Om man så vill skulle man kunna kalla webbverksamheten för ett offentligt arbetsmaterial som sker i realtid och tankas upp vartefter det blir färdigt, lite som Playrapport arbetade tidigare. En ständig slinga med nyhetsinslag okommenterade av nyhetsankare.
Av detta material skulle sedan det mest angelägna samlas till tv-anpassade nyhetssändningar i verksamhetens andra gren.
Även om dagens tv-tittande styrs mindre av tablåeer och mer av on demand-tjänster, vore det inte fel med fasta tider. Jag har exempelvis länge efterfrågat att SVT skapar en fast Rapportsändning varje kväll klockan 23.00 och inte gör som idag, att de sena Rapportsändningarna hoppar fram och tillbaka i tid.
Man skulle utifrån samma tanke önska sig en fast kvällssändning av TV4Nyheterna i Sjuan klockan 17.00 och en midnattssändning i TV4 eller TV4 Fakta.
På detta sätt skulle tv-tittaren få en nyhetskväll i svensk tv (SVT och TV4) med följande hålltider:
16.00 Rapport, SVT 1
17.00 Nyheterna, Sjuan
18.00 Rapport, SVT 1
19.00 Nyheterna, TV4
19.30 Rapport, SVT 1
21.00 Aktuellt, SVT 2
22.00 Nyheterna, TV4
23.00 Rapport, SVT 1
00.00 Nyheterna, TV4
ARKIVET ÄR ÖPPET
SVT har äntligen kunnat öppna upp sitt digitala arkiv för program producerade före 2005.
Det kommer på sikt att innebära över tiotusen timmars arkiverad webb-tv.
Programtitlar som Hammarkullen, Rederiet, Plötsligt i Vinslöv, Hemsöborna, Babels Hus, Hylands hörna, Radioskugga, Sparvöga med mera kommer att göras tillgängligt på webben.
Kollade på Jacobs stege från 1987 häromkvällen och blev nostalgisk men samtidigt lite nedstämd över utvecklingen.
Sändningen varade en timme och tio minuter.
Sändningen varade en timme och tio minuter.
Jacob Dahlin, Täppas Fogelberg, Benny Andersson, Orsa spelmän, Lena Philipsson, Sven Wollter, Tommy Körberg, Karin Glenmark, Brigitte Nielsen, Lill Babs och Esa Pekka Salonen m.fl flimrade förbi i ett och samma program!
Vilken klasskillnad om man jämför med dagens dravel (som Hela Sveriges fredag och dylikt)
Vilken klasskillnad om man jämför med dagens dravel (som Hela Sveriges fredag och dylikt)
Personligen vill jag se fler avsnitt av Här är ditt liv i det öppna arkivet (bland annat det underbara avsnittet med Ernst Hugo Järegård som gäst) men det är säkert på gång.
Sedan tidigare har jag även en idé om att SVT borde fimpa varumärket SVT 24 helt och ersätta det med en slags guldkanal där man skulle kunna visa arkivmaterial mellan klockan 20-05 på den kanal som nu delas med Barnkanalen.
SVT 24 idag är nån slags konstig utfyllnads-tv med lika delar repriser som text-tv och det känns verkligen som konstgjord andning.
Anledningen till att det inte blir något SVT Guld i rutan är troligen det här med upphovsrätt och ersättningsfrågor; dvs byråkrati av den högre skolan.
KLÅFINGRIGHET
Granskningsnämnden för Radio & TV (den statliga motsvarigheten till den medeltida kyrkans sällskapslek spanska inkvisationen) har slagit till igen.
Denna gång handlar det om TV4 som under vintern sände programmet Morden i Sandhamn och råkade placera ett av reklamavbrotten på ett sätt som inte direkt tilltalade statens överförmyndare.
I avsnittet utbröt vid ett tillfälle tumult i ett hus där två kvinnor hamnade i slagsmål. För att öka på spänningen bröt TV4 för reklam.
Detta skulle de aldrig ha gjort. De bröt nämligen mitt i - som Granskningsnämnden skriver - "ett pågående händelseförlopp".
Därför får nu kanalen böta 25.000 kronor.
Hela idén med kommersiell tv och dramatik likt den som återfinns i en tv-deckare är att publiken skall förväntas hänga kvar över ett reklambrejk. Det är reklamen som gör att kanaler som TV4 ens kan sända programmet.
Något säger mig att Granskningsnämnden aldrig hört talas om begreppet "cliffhanger".
UTSTRÅLNING
Man har hittat en säck potatis i Idaho som har större utstrålning på scen än Robin Stjernberg.
Eller en, förresten, man fann flera stycken...
ROSA PÅ TURKOS
Okej, det här är lite som det gamla programmet Svart på vitt med Hans Villius men eftersom det är färg kan vi kalla det för Rosa på turkos.
Detta är en snapshot från ett gammal Gäst hos Hagge-program i Sveriges Television.
Vet inte det exakta årtalet men gissar på 1987.
Förre utrikesministern Sten Andersson är gäst i programmet och strax innan bilden dyker upp, har Andersson precis berättat om hur han vant sig vid kindpussar då många internationella gäster använder sig av denna för en svensk ganska ovanliga hälsningsteknik.
Precis innan bilden ses i rutan berättar Sten en anekdot om hur han på ett arbetarekommunsmöte i Stockholm skulle efterträda Torsten Nilsson och samtidigt avtacka tre sjuttioåriga revisorer.
En av dem var kvinna. Ellen Mossberg.
Henne slätade Sten över ganska raskt.
Då hör han det gamla borgarrådet Hjalmar Mehr (känd från Almstriden) teaterviska: -Kyss de andra också!
Den ene av dem, van vid kindpussar efter sin tid i Vietnamkommittén, hade inga problem med Sten Anderssons närmanden. Värre då med den andra gubben, som enligt Sten såg detta som ett otillbörligt närmande.
Det hindrade dock inte herr Andersson som tvångskysste den gamle revisorn.
-Han gick hela dagen med en smak av Aqua Vera i munnen...och sen har jag inte kunnat sluta, helt enkelt...så passa dig, skämtar Andersson med Hagge Geigert.
Det är nu som kameran klipper in publiken, och visst kan vi höra Villius röst analysera fotot:
"Mannen på bilden är 39 år gammal och sitter som publik i en tv-studio i Göteborg. Det är en torsdag och programmet som bandas heter Gäst hos Hagge. Bredvid honom sitter hans syster. Hon är ett par år äldre men inget tyder på att hon är mer road av att vara där är vad han är. När det kommer till humor uppskattar mannen och hans syster lyteskomik och buskis. Drängar som fastnar med sina penisar i slipmaskiner eller pigor som tar fel på kossan och husbonden när det skall till att mjölkas.
Mannen är proper, han har dagen till ära tagit på sig sin finaste blazer, den svarta med ett rutmönster i turkos. Hans syster har svår mensvärk när bilden skall till att tas.
Bakom syskonparet, snett upp till höger, ser vi en granne till mannen, en kvinna på 48 år som fått följa med till studion mest av en slump. Hon skrattar frejdigt åt ett skämt som utrikesminister Sten Andersson just har levererat, hon skäms inte för att hon tycker skämtet var kul, att jämför med mannen i den svartturkosa blazern som inte kan bestämma sig för om det fräcka skämtet om två gubbar som pussas är kul...eller bara äckligt. Därför blir det ett pliktskyldigt skratt. Inget gapflabb, men heller inget fnitter. Mannen skrattar med munnen halvöppen i ett oidentifierbart ingenting..."
JULENS ESKAPAD
Triadlåten Tänd ett ljus fyller 25 år i år, något som den gamle Triadmedlemmen Niklas Strömstedt kommenterar så här i Expressen:
-Den har väl skaffat egen lägenhet och håller på att flytta hemifrån nu.
Eventuellt är han lite trött på den, på samma sätt som gemene man kan vara trött på Adolphson & Falks Mer jul eller Just Ds Juligen.
Låtarna varvas nämligen med en sällsam frenesi i varuhus, gallerior och i radio så här års.
För mig är den där musiken tätt förknippad med mina barndomsminnen av Radio Kristianstad och det är - hur konstigt det än kan låta - ganska trevliga hågkomster.
Minns framförallt ett program som på sin tid ansågs nyskapande och gick på eftermiddagarna mellan 15 och 18. Det hette Eskapad och hade ledmotivet till Indiana Jones som sigatur (du inser givetvis själv att en elvaårig nörd fascineras djupt av ett sådan upplägg).
Vi snackar nu mitten av 80-talet och det som gjorde programmet unikt var att programledaren Krister Hjelm själv skötte tekniken när han sände. Detta kallades att "självköra" och var bl.a en produkt av de knappa resurser lokalradion tilldelats men kanske också initierat i syfte att testa något nytt och ge lyssnarna ett lite våghalsigare tilltal än vad riksradion hade. Självkörd radio blir inte lika stel utan mer infallsrik och uppsluppen; känslan av direktsändning förstärks betydligt.
Lyssnade oerhört mycket på Radio Kristianstad när jag var liten och minns ännu idag de fascinerande rösterna. Förutom nämnde Hjelm även programledaress som Martin Svenningsen (sedermera reporter på TV4), Lars Hansson, Petra Wrangler (senare SVT) och Linda von Essen.
Framförallt Lars Hansson minns jag. En klurig stockholmare med en programledarstil utöver det vanliga. Tillbakalutad, cool, ironisk (även om detta var ungefär tio år innan den ironiska generationen skulle göra sin entré på mediescenen). En verklig personlighet.
Hansson hade en härligt självironisk stil där han effektivt utnyttjade sin egen fumlighet och bjöd på sig själv, kanske den viktigaste egenskapen en programledare kan ha, enligt mig. Fel skivor gick igång, nyheterna kom inte ut i tid men man köpte konceptet för han utstrålade värme och charm.
Programmet Eskapad var som en kvällstidning i radio; hitbetonad popmusik blandades med filmrecensioner, nöjesreportage och direktrapporter från fältet. Tillsammans med mycket trafikuppdateringar och tramsiga tävlingar skapade man en tajt radio med nyhetspuls...man kan säga att man sände flödesradio långt innan någon hört talas om begreppet.
Minns tydligt alla dessa jullåtar, uppenbarligen måste jag ha lyssnat oerhört intensivt en decembermånad då jag bl.a förnimmer triviala saker som ett skönt reportage om granhuggning (där man mellan inslagen körde Knalle Jul med Evert Taube, ett upplägg som jag gissar skulle funka på vilken P4-station som helst även idag, grejen var bara den att när man gjorde det då, var det som en ironisk vink, lokalradion vid denna tid var nämligen något av en obstinat ungdomsradio).
Med andra ord är det med en djup nostalgi jag insuper låtar som Mer jul, Happy X-mas och Thank God It's Christmas.
Det är inte köpstress, svettiga jackor på Åhléns och hetsig kundhysteri jag tänker på.
Istället går tankarna till Radio Kristianstad och Eskapad. Programmet som (vi tar det igen) alltså valde att inleda varje sändning med temat ur Indiana Jones.
Bättre radio än så är svår att finna.
PS! Hur gick det då för Krister Hjelm? Jo, idag är han chef för en bostadsförmedling i Malmö... DS!
SKVALIGT BUDSKAP
I bilen.
Från bilradion hörs skvalmusik. Sång på engelska.
Elsa: -Vad sjunger hon om?
Jag: -Att hon vill att han skall känna att hon är den enda flickan i hela världen som han kan bli kär i, detta eftersom hon är den enda flickan som förstår sig på honom.
Elsa: -Blaj, blaj, blaj....
EKOT FYLLER 75 ÅR
Att jag skulle blogga om Ekoredaktionens 75-årsjubileum var väl förvisso en riktigt lågoddsare men i alla fall; 2012 markerar en tämligen unik milstolpe eftersom detta är året då landets äldsta (och enligt mig bästa) nyhetsförmedlare inom etermedia firar sin jämna och anrika födelsedag.
Om vi skall vara korrekta är TT betydligt äldre men har sedan 2006 (dessvärre) inte längre några egna sändningar i vare sig tv eller radio.
Historien om Ekot är på många sätt historien om nyhetsbyrån TT och den kamp för självbestämmande och integritet som präglade dåvarande public service-bolaget Radiotjänsts tidiga år.
Radion i Sverige började sändas på kontinuerlig basis redan 1925 men det var först 1937 som radion fick en egen, fristående nyhetsredaktion.
Inför denna nyordning var det mycket bävan bland landets tidningsredaktioner (som ägde TT och inte ville se sin position som nyhetsförmedlare fösas bort eller på något sätt förminskas) och möjligen även bland de styrande politikerna som känt sig nöjda med den sakliga och på alla sätt officiösa nyhetsrapportering som TT tillhandahållit.
Ekots lansering i oktober 1937 innebar ett för tiden helt nytt sätt att förmedla nyheter. TT hade byggt sina bulletiner på strikt telegramläsning, förmedlad med en torr och formell ton.
När Dagens Eko (som programmet från början hette) började sändas fick lyssnarna mer ta del av ett slags nyhetsmagasin som med hjälp av nyhetsreportage gav en helt annan färg åt berättandet.
Det blev mer uppsluppet och om man så vill; folkligare. Direktsändning ute från fältet blev så småningom standard.
Sakligheten och korrektheten har man dock aldrig tummat på, något som för vissa anses ligga Ekot i fatet 2012 då somliga tycker att Ekots nyheter är alltför officiella och presenterade ur ett von oben-perspektiv, ungefär samma negativa omdöme som TT fick före 1937.
Viss kritik inom branschen bygger också på att Ekot i alltför stor utsträckning bygger sin verksamhet på så kallad skrivbordsjournalistik, allra tydligast märks det - påstår man - i alla de rundringningar som man gör för att kolla opinionen och på så sätt försöka få fram egna nyheter. Kritikerna glömmer dock bort den grävverksamhet som också finns och som inte minst i år visat sig vara väldigt spänstig.
Efterhand ökade Ekots sändningstid i Sveriges Radio mer och mer (på TT:s bekostnad) tills det i mitten av 90-talet endast återstod en TT-sändning klockan 13.00.
När även den försvann sökte sig TT till den kommersiella radion där man var en viktig aktör under ytterligare ett decennium och på så sätt vidmakthöll konkurrensen med Ekot.
Medan SVT (av påstådda "konkurrensskäl" under monopoleran) höl sig med två olika nyhetsprogram; Rapport och Aktuellt) var det sedan länge helt naturligt att Ekonyheterna kom från samma redaktion men hördes i många olika radiokanaler, ett i grunden sunt förhållande och sedan 2000-talet även en praxis hos SVT som behållit programnamnen men idag producerar nyheterna från en och samma desk.
75 år av radionyheter från Ekot är en lång tid. Väldigt många i dagens Sverige har vuxit upp med Ekot och har starka minnen från olika händelser runt om i världen.
Själv minns jag nog allra starkast hur rapporteringen kring Berlinmurens fall nådde sin kulmen i Ekots 23-nyheter den nionde november 1989.
Att i direktsändning höra modern europeisk historia skrivas, var en upplevelse som för alltid etsat sig fast i mitt minne.
Jag lyssnade nämligen väldigt mycket på radio som ung. Inte bara lyssnade, förresten. Registrerade, tog in, försökte lägga på minnet. Till slut var det svårt att sortera allting i huvdet varvid jag kläckte en i mitt tycke lysande idé.
Jag skulle bygga upp ett årslångt arkiv med Dagens Eko kvart i fem, inspelade på kassettband, uppmärkta med datum och prydligt insorterade i en eller ett par lådor för att försöka få bukt med min nyhetsnarkomani. På detta sätt skulle jag inte missa något väsentligt och samtidigt snabbt kunna gräva fram nyheter från speciella tider på året.
Projektet började på nyårsdagen.
Den 4 januari råkade jag missa inspelningen och sedan la jag ner hela grejen och kastade det fåniga kassettbandet i vredesmod och harm.
Jag skulle bygga upp ett årslångt arkiv med Dagens Eko kvart i fem, inspelade på kassettband, uppmärkta med datum och prydligt insorterade i en eller ett par lådor för att försöka få bukt med min nyhetsnarkomani. På detta sätt skulle jag inte missa något väsentligt och samtidigt snabbt kunna gräva fram nyheter från speciella tider på året.
Projektet började på nyårsdagen.
Den 4 januari råkade jag missa inspelningen och sedan la jag ner hela grejen och kastade det fåniga kassettbandet i vredesmod och harm.
Numera finns de flesta sändningar självklart lagrade digitalt för alla och envar att ta del av via nätet så chansen att någon tonåring idag ägnar sig åt en liknande verksamhet är troligen helt obefintlig och detta är nog både sunt och rimligt.
Ekoredaktionen finns där som en ständigt närvarande registrator, varje timme, dygnet runt, året runt.
Man har de snabbaste nyheterna, oftast de bästa nyhetsuppläsarna, de bästa
reportrarna och de bästa utrikeskorrespondenterna (Cecilia Uddén, Ginna Lindberg, Daniel Alling, Lars Palmgren och allt vad de heter). Familjära röster som i sina bästa stunder ger oss både märg och färg från jordens alla hörn. Tanken att utrikeskorrarna skulle vara obetydliga eller överflödiga i dagens digitala medievärld, tror jag inte på. Tvärtom kan en riktigt bra korrespondent göra så att vi lättare förstår hur livssituationen är för exempelvis boende i Sydamerika eller Asien genom det mänskliga berättandet och de speciella, lokala ljud som präglar just Hong Kong eller Santiago.
reportrarna och de bästa utrikeskorrespondenterna (Cecilia Uddén, Ginna Lindberg, Daniel Alling, Lars Palmgren och allt vad de heter). Familjära röster som i sina bästa stunder ger oss både märg och färg från jordens alla hörn. Tanken att utrikeskorrarna skulle vara obetydliga eller överflödiga i dagens digitala medievärld, tror jag inte på. Tvärtom kan en riktigt bra korrespondent göra så att vi lättare förstår hur livssituationen är för exempelvis boende i Sydamerika eller Asien genom det mänskliga berättandet och de speciella, lokala ljud som präglar just Hong Kong eller Santiago.
Med andra ord är det med en stor portion nostalgi men också med en förhoppning om många minnesvärda stunder framöver som Nonsensakuten idag gratulerar Ekoredaktionen till de första 75 åren.
FILMNET ÅTERUPPSTÅR
Jodå, det är sant.
FilmNet återuppstår. Fast den här gången handlar det inte främst om Bruce Willis-action och 80-talsporr.
Det är Bonniers (med ägarintressen i bl.a TV4 och C More; fd Canal +) som nu lanserar en helt ny tjänst för så kallad tv on demand; nedladdningsbar tv och film.
Annars är nog namnet FilmNet fortfarande synonymt med den populära filmkanalen som distribuerades till många hyresfastigheter via kabel-tv på 80-talet; för många symboliserande mångfalden, valfriheten och den urbana livsstilen.
Samt en del porr mitt i natten.
Det var med FilmNet och den Stenbecksägda TV1000 som många av 80-talets både sociala och moralistiska barriärer revs. De som ville kunde enkelt prenumerera på kanalerna för en ganska saftig summa varje månad men slapp å andra sidan masa sig ner till den lokala videouthyraren för att få sin nödvändiga fix av Hollywoodglamour, var det tänkt.
För det var ju - om jag minns reklamen som gick i de fria reklamkanalerna rätt - alltid toppfilmer som rullade i TV1000. Varje månad nya storfilmer. Som Hjärtlösa typer med Danny DeVito och Släng morsan av tåget med Danny DeVito eller varför inte Twins med Danny DeVito.
Döden klär henne och Young Guns var också filmer som verkade rulla nästan alltid i de där filmkanalernas tablåer.
Och så då den okodade porren efter midnatt.
Den verkliga trevnaden vid denna tid infann sig ungefär två gånger per år, då någon av de båda filmkanalsoperatörerna bestämt sig för att sända fritt i det allmänna kabel-tv-utbudet; en vänlig gest från kanaldistributörernas sida och i förlängningen ett sätt att locka in nya, av amerikanska dussinfilmer hungrande, kunder. Denna gratisvisning en hel helg föranleddes av annonser och information från de kabel-tv-ansvariga. "Missa inte nu till helgen. TV1000 gratis från fredag kl. 8 till söndag klockan 24".
Detta emotseddes av de hyresgäster som inte prenumererade på kanalerna med stor förväntan, ungefär som om någon i förhand sagt att de skulle dela ut gratis whisky till alkoholister.
Så kom då helgen och alla köpte tv-tidningar i god tid och ringade in i tablån vad som inte fick missas av TV1000s och FilmNets digra smörgåsbord av underhållning och förströelse. Det fanns ju så mycket att välja mellan. Barnfilm, komedi, drama, vilda västern, action, ibland t.o.m konstfilm från Bukarest.
Och så då en rejäl mängd porr nattetid.
Jag och min familj tillhörde aldrig de hyresgäster i vårt bostadsområde som abonnerade på någon filmkanal.
Å andra sidan hade jag i mitt rum en gammal, gisten tv-apparat från tidigt 1970-tal vars kanaler ställdes in med små, små rattar bakom en lucka.
Om man var varsam med handen och rattade försiktigt kunde man få bort exempelvis TV3 ur bilden. En bild som sedan snabbt blev allt suddigare och suddigare. Till slut var det myrornas krig (för yngre läsare: detta var ett fenomen som förr uppstod i den analoga tv:n då mottagarsignalen var svag, man kan uttrycka det som att mellan varje kanal fanns det ett utrymme av ingenting som var svart och vitt och flimrande; det såg ut som svarta små hoppande prickar på en vit botten; därav namnet myrornas krig..)
Nåväl - om man rattade lite till...försiktigt...långsamt...med stadig hand..som en hjärnkirurg, nästan...så kom man snart till en slags signal som var TV1000 eller FilmNet. Men den var inte alls skarp. Den var fortfarande svartvit och utan ljud. Konstiga mönster formade sig över skärmen som atmosfäriska störningar, det gnistrade och blänkte och gick knappt att urskilja vad som pågick. Om man ställde sig på avstånd blev det lättare.
Då kunde man se vad som visades på skärmen. Man såg helt gratis, helt fritt och nästan lite förbjudet om det var någon polisthriller eller kanske någon komedi med Goldie Hawn.
Om de inte sköt med pistoler och krockade bilar eller om kvinnan som liknade Goldie Hawn helt saknade kläder så var det nog ingen polisfilm eller komedi.
Mycket talade i såna fall för att det helt enkelt rörde sig om lite midnattsporr.
PALME HAR FÅTT NOG
"Idol....Lets Dance...Talang...Big Brother...Sommarkrysset...Bonde söker fru...Rampfeber...The Voice Sverige...
Där har dumheten triumferat.
Men eftervärldens dom har fallit hård över de som burit ansvaret.
Nu fogas ett nytt namn till raden.
X-Factor, hösten 2012..."
Där har dumheten triumferat.
Men eftervärldens dom har fallit hård över de som burit ansvaret.
Nu fogas ett nytt namn till raden.
X-Factor, hösten 2012..."
INTRESSEKLUBBEN
I helgen hade SVT premiär för sin nya underhållning Intresseklubben. Ett program som en del omdömeslösa tittare säkert avfärdar som ännu ett i raden av trötta panelhumorsatsningar; en slags blandning av Snacka om nyheter och Parlamentet.
Vi andra känner ju till att detta är den svenska versionen av den kritikerhyllade BBC-produktionen QI. Programmet har ett ädelt syfte helt i linje med den ursprungliga (och idag så ofta åsidosatta) tanken med public service, nämligen att förkovra men samtidigt underhålla tittarna.
Programledaren Johan Wester (den förmodat spränglärde lundensaren), som faktiskt i vissa vinklar är lite lik originalprogrammets ledare Stephen Fry, lotsar sin panel genom ett antal diskussioner i ett speciellt ämne.
Wester ställer frågor som till synes har ganska uppenbara svar. Kruxet är att den enkla lösningen ofta är en så kallad faktoid; ett förmodat svar som lagrats i det allmänna medvetandet och blivit till nån slags sanning, trots att det egentligen rör sig om ett missförstånd eller en förvanskning av det korrekta svaret.
Skulle panelmedlemmarna svara det uppenbara blinkar hela väggen bakom dem till tonerna av ett slags brandlarm, detta är med andra ord en ganska lönlös strategi.
Samtidigt är det när detta sker, det roliga börjar. Nu blir det nämligen paneldeltagarnas uppgift att gissa sig fram till det lite mer okända, men alldeles korrekta svaret.
Första avsnittet lovar gott, panelen har en skön jargong (med de subversiva Johan Glans och Anders Jansson ute på kanten) medan de något mer återhållsamma Babben Larsson och KG Hammar flankerar Wester.
Man skulle kunna beskriva det som en blandning av Fråga Lund och det studentikosa underhållningsprogrammet Dominans, vilket är ett ganska gott betyg. Wester var för övrigt med redan på den tiden.
Som panel-tv är det helt klart sevärt och betydligt mer givande än andra program inom samma genre, exempelvis det ganska löjliga panelprogrammet Babbel från 80-talet, om någon minns...
.
LASSE VAR KUNG
Laila Bagges katastrofartade insats som sommarvikarie i TV4:s Nyhetsmorgon har aktualiserat frågan om vad som krävs för att bli en bra programledare.
Utan att själv ha sett Bagge in action kan jag tänka mig var nånstans det är hon brister.
Förmodligen handlar det om rädslan för tystnad, avogheten inför en eventuell lapsus av pinsamhet och en allmän nervositet kring hur luggen kommer att ligga i just den där kameran eller hur mycket av bysten som syns eller inte.
Ett riktigt programledarproffs skiter givetvis i ovanstående, litar på sin intuition och - framförallt - LYSSNAR på sin gäst.
Att vara programledare är något man möjligen kan lära sig men framförallt måste ha en viss talang för.
Denna talang skulle möjligen kunna uttryckas i begrepp som intresse, nyfikenhet och varsamhet kombinerat med bestämdhet och respekt.
Man skall vilja leda ett samtal, man måste tycka att det som avhandlas är kul; tycker man inte det är det ens uppgift att göra det levande och intressant för mottagaren.
Man måste också sätta ner foten fast på rätt sätt, känna i luften när ett samtal drar iväg eller tappar syre, styra tillbaka det på rätt spår och på ett fint sätt tillrättavisa sina gäster, aldrig se ner på dem eller vara elak; inte framställa dem som mindre vetande.
Detta har självklart att göra med den kanske viktigaste egenskapen; att skapa en känsla av trygghet. Förmedla en avspänd men samtidigt spännande atmosfär.
Det är ingen slump att det amerikanska uttrycket "anchor man" liknar programledaren vid ett tungt ankare som håller den guppande båten på plats.
Den som lyckats med detta allra bäst i vårt land, anser jag vara Lasse Holmqvist, 60-, 70- och 80-talets stora tv-stjärna från Malmö.
När man ser honom idag (exempelvis i gamla Här är ditt liv-sändningar i SVT Play) slås man av hans naturlighet, hans lättsamma handlag med mediet.
På ett sätt som kanske kan kallas sävligt (men som jag tycker utstrålar lugn och kontroll) bygger han upp stämningar med ett språk som saknar alla former av felaktig grammatik, syftningsfel, hummanden eller löst hängande satser. Samtidigt ser han in i kameran och lyckas direkt skapa den där samhörigheten med tittarna som är så viktig; som åskådare vill man tro honom eftersom man förstår att han har full kontroll. Till slut glömmer man att studion vimlar av nervös publik, stirriga studiomän, tv-kameror och mikrofoner som kan komma att krångla.
Detta utanpåverk lyckas Lasse förminska till något obetydligt, något som andra får ta hand om. Det han har är ett kontrakt med den som tittar, en tyst överenskommelse om vad vi kan förvänta oss.
Resten är enkelt.
När väl programmets förutsättningar har planterats, rullar hela sändningen igång och som tittare känner man sig säker på att Lasse kommer att ro skutan i land.
Visst kommer han att utsättas för prövningar under programmets gång. Saker blir fel, folk dyker inte upp, fotografier blänker i kameran, ljudet krånglar men Lasse är lika lugn som alltid.
Hans sätt att hantera studiogäster var fullständigt briljant. Till skillnad från exempelvis Lennart Hyland, som hade en märklig förmåga att utsätta sina gäster för olustiga situationer så att de skulle tappa fattningen och bli till nationella driftkuckun, tog Lasse hand om sina intervjuoffer väl. Hyland hade en lismande inställning som lät omhändertagande i sändning men som hela tiden blinkade mot publiken att "se här vilken tafatt pellejöns jag hittat åt er, honom kan vi väl skratta åt tillsammans".
Visserligen låg det i sakens natur att även Lasse skulle utsätta sina gäster för oväntade saker, pinsamheter och överraskningar i Här är ditt liv, men det skedde hela tiden med hjärtat och det fanns ständigt en värme mellan Holmqvist och hans gäster, en uppsluppenhet och respekt.
Samtidigt hade han pondus. Han var mästare på att förmedla en känsla av direktsändning och nerv, men hur ofta var det inte som hans program drog över tiden med typ en kvart för att någon gäst ville steppa lite extra länge?
Han frågade då ständigt sin producent om Stockholm ville ge dem mer tid - och det ville de alltid.
Något som antagligen inte skulle ha funkat i dagens tv-klimat med ett program av den här sorten som flyttar en hel tablå femton minuter.
På Lasses tid var det inget konstigt.
Mycket har å andra sidan förändrats.
På Lasses tid hade man troligen aldrig kommit på tanken att låta en blond sångerska - ingift i Wahlgrenklanen - leda ett nyhetsmagasin i direktsänd tv.
TV3s NYA REALITYSÅPA
NORDISK TELEVISION
Det vimlar av exempel på hur public servicebolaget Sveriges Television fixar och trixar och trollar med knäna för att kringå de ganska hårda restriktioner som styr verksamheten.
Det kan röra sig om undanskuffande av Utbildningsradions tråkiga program till sena söndagskvällar för att så få som möjligt skall tvingas se på skiten, eller att en fotbollsmatch åker slalom mellan kanalerna så att det blir fritt fram för SVT att visa så många sponsorskyltar som möjligt i programskarvarna.
Det mest flagranta exemplet är dock sommarens nordiska tv-utbyte.
Helt plötsligt - som över en natt - vimlar det av program på danska och norska i SVT. Vissa kvällar kan nästan hela tablån bestå av skandinaviska program, textade till svenska.
Detta beror på en hedervärd målsättning att (och nu tror jag att jag ungefärligen citerar vad politikerna målat upp för drömscenario) "främja förståelsen länderna emellan, bredda det kulturella utbytet och belysa gemensamma samhällsproblem inom den nordiska sociosfären".
Med andra ord ett ganska tungt uppdrag, ett rejält ok som ligger vilande på stackars SVT:s axlar.
Framförallt låter det betydligt vackrare och ädlare än "tablåutfyllnad" och "krimskramsteve från Lolland".
I ett krasst perspektiv är det nämligen så; magen måste ha mat när den är hungrig och SVT måste sända tv trots att nästan alla ligger på stranden eller sitter ute i trädgården.
I det ena fallet heter lösningen "bukfylla". För SVT heter lösningen "Vi på Lerkevej" eller "Den stora kustresan".
En fördom säger mig att alla danska sommarserier handlar om antingen matlagning eller trädgårdsarbete medan samtliga norska produktioner handlar om naturvandringar, fiskepolitik och Kung Harald.
Visst är det lätt att raljera och se ner på television som inte är svensk, som att den skulle vara på något sätt sämre.
Det är den inte. Ofta kan den vara betydligt bättre och i många avseenden hålla en betydligt högre standard.
Problemet är väl snarare att DR och NRK skickar iväg bajset till SVT och troligen resonerar vi i Sverige likadant.
I dansk och norsk tv rullar det säkerligen svensk dussintv av allra värsta sort. Skulle inte förvåna mig om den svenska lek-tv-kalkonen Minuten just nu rullar i NRK 2.
Det hela känns mer som en ganska dålig tablåutfyllnadspolitik än ett ärligt upppsåt att främja förståelsen grannländerna emellan.
Det kan röra sig om undanskuffande av Utbildningsradions tråkiga program till sena söndagskvällar för att så få som möjligt skall tvingas se på skiten, eller att en fotbollsmatch åker slalom mellan kanalerna så att det blir fritt fram för SVT att visa så många sponsorskyltar som möjligt i programskarvarna.
Det mest flagranta exemplet är dock sommarens nordiska tv-utbyte.
Helt plötsligt - som över en natt - vimlar det av program på danska och norska i SVT. Vissa kvällar kan nästan hela tablån bestå av skandinaviska program, textade till svenska.
Detta beror på en hedervärd målsättning att (och nu tror jag att jag ungefärligen citerar vad politikerna målat upp för drömscenario) "främja förståelsen länderna emellan, bredda det kulturella utbytet och belysa gemensamma samhällsproblem inom den nordiska sociosfären".
Med andra ord ett ganska tungt uppdrag, ett rejält ok som ligger vilande på stackars SVT:s axlar.
Framförallt låter det betydligt vackrare och ädlare än "tablåutfyllnad" och "krimskramsteve från Lolland".
I ett krasst perspektiv är det nämligen så; magen måste ha mat när den är hungrig och SVT måste sända tv trots att nästan alla ligger på stranden eller sitter ute i trädgården.
I det ena fallet heter lösningen "bukfylla". För SVT heter lösningen "Vi på Lerkevej" eller "Den stora kustresan".
En fördom säger mig att alla danska sommarserier handlar om antingen matlagning eller trädgårdsarbete medan samtliga norska produktioner handlar om naturvandringar, fiskepolitik och Kung Harald.
Visst är det lätt att raljera och se ner på television som inte är svensk, som att den skulle vara på något sätt sämre.
Det är den inte. Ofta kan den vara betydligt bättre och i många avseenden hålla en betydligt högre standard.
Problemet är väl snarare att DR och NRK skickar iväg bajset till SVT och troligen resonerar vi i Sverige likadant.
I dansk och norsk tv rullar det säkerligen svensk dussintv av allra värsta sort. Skulle inte förvåna mig om den svenska lek-tv-kalkonen Minuten just nu rullar i NRK 2.
Det hela känns mer som en ganska dålig tablåutfyllnadspolitik än ett ärligt upppsåt att främja förståelsen grannländerna emellan.
SOMMARPRATARDAGS
Om några veckor kör årets Sommar i P1 igång igen och som alltid är det spännande att gissa vilka som får i uppdrag att leda programmet i år.
Oftast blir man besviken då det brukar bli fråga om folk ur antingen kategorierna kända men lite småtråkiga kulturarbetare (läs Tuva Novotny) och totalt okända kulturarbetare i landsbygd (läs: Ragnar Mjurkfjell, hemslöjdskonsulent i Burträsk)
Ibland, men inte så ofta, blir det tal om de riktigt stora elefanterna (läs: Ragnar Skanåker).
Mina förhoppningar inför årets Sommar är därför att någon av följande individer får en chans att prata (eller att prata igen eftersom en del varit med förr):
Robert Broberg (31 år sedan sist)
Lill Lindfors (14 år sedan sist)
Ebbot Lundberg
Eva Hamilton
Prins Daniel med sin dotter jollrande i bakgrunden som kanske då och då babykräks lite all over the place.
Sara Wedlund (vart tog hon vägen?)
Peter Apelgren
Jessika Gedin
Fredrik Lindström (vår tids Sten Broman)
Eva Rydberg
Alexander Bard (det blir alltid succé)
Eva Bergdahl (96-åringen som emigrerade till Thailand)
Ronnie Hellström
Carin Hjulström-Livh
Carl-Johan Vallgren
Amanda Ooms
Sven-Otto Littorin (om sitt nya liv som välgörenhetsarbetare i London)
Marie-Louise Ekman
John Guidetti
Loreen
Torsdagen den 14 juni meddelas det vilka det blir.
SOMMARPRATARE VI VILL HÖRA
Om nån månad eller så presenterar Sveriges Radio traditionsenligt listan på årets Sommarpratare i P1.
Som alltid har man ju en del namn man önskar att de tog med. I år vill jag särskilt höra dessa personer prata i Sommar:
Dr Åsas sambo Magnus
Zoe Häggkvist
Håkan Juholt
Sten Tolgfors tvååriga dotter
Sven-Otto Littorin
Prinsessan Estelle (hennes jollrande kan studsa i stereo lite all over the place)
Killen som sydde Danny Saucedos blinkande latexpyjamas
Camilla Henemark
Den person som Ranelid körde på
samt
Stefan Löfvens mamma
HYLLVÄRMARE
FÖRE OCH EFTER ELDEMAN
Mitt sidoprojekt Rimbloggen, där en ansenlig mängd usla och allt annat än habila låttexter samlats och analyserats sedan 2007, hade ett rejält lyft i besöksstatistiken i lördags.
Plötsligt var det närmare 3000 besökare som surfat in på bloggen, till synes helt utan någon speciell anledning.
Några snabba efterforskningar kunde dock snabbt avslöja ett mönster som pekade mot en och samme gärningsman.
Leif GW hade varit stolt över hur raskt jag kunde identifiera den skyldige utifrån en gärningsmannaprofil bestående av lika delar skånskt dansband som Smokie.
Ytterligare googling i ämnet förklarade sambandet mellan de båda och varför det just denna lördag fullkomligt exploderat i landets alla sunkhörn. Svaret var helt enkelt att Anders Eldeman haft den goda smaken att spela en trudelutt kallad Living Next Door To Alice i Melodikrysset i P4.
Eldeman frågade sedan sina som på små nålar sittande musikquizrussin om den svenska titeln till låten och det var där som allting började.
För inte allt för länge sedan publicerade jag nämligen en analys av skånska Bepers märgfulla tolkning av Smokiehiten. Och det var denna som folk panikgooglade för att vara säkra på att vinna badlakan, kaffemuggar och eventuellt nån handtvål doftande jasmin med en SR-logga i relief eller så.
Att det fanns ett stort sug efter Eldeman bland landets kvinnliga befolkning kunde man ju räkna ut med ryggslutet, men att han skulle vara så in i bomben populär även på internet förvånade mig en aning.
Den höga besöksstatistiken och framgången för Rimbloggen på world wide web skulle dock visa sig vara kortvarig. Bara någon dag efter att Melodikrysset hade sänts, var besöksantalet tillbaka på de sedvanliga nivåerna igen, något som blir smärtsamt uppenbart genom denna skärmdump över antalet klick:
EN SLAGS FRIHET
Eftersom nästan allt av min sorgligt avsomnade radiokarriär numera får anses vara preskiberat, tänkte jag bjuda på en liten anekdot.
Jag tänker då inte på hur jag både ställt och besvarat lyssnarfrågan: -Vilken känd rollkaraktär brukar Glenn Killing spela? eller den gången jag läst nyhetstelegram med rinnande näsblod eller sänt liveradio från ett skyltfönster endast iförd nätbrynja och långkalsonger; nej, denna berättelse är av det mindre famösa slaget.
Jag kom att tänka på alla de traditionsenliga mejl som brukade dimpa ner i inboxen inför varje storhelg eller klämdag.
Skärtorsdagen är ett utmärkt exempel. Det var ofta då som vår chef, det högsta hönset på stationen och den man som förväntades stå till svars inför ägarstyrelsen varje gång något gick käpprätt åt skogen (ganska ofta), skickade ut ett gruppmejl sådär vid niotiden på morgonen. Tonen i mejlet var uppsluppen, budskapet var medvetet formulerat för att glädja och eventuellt ge ett skimmer av älskvärdhet. Det löd ungefär:
"Hej kära kollegor! Idag är det skärtorsdag och därför får vi alla gå hem klockan 12.00 eller när vi jobbat färdigt. Hoppas att ni får en glad påsk och ta det lugnt med snapsen!" eller något i den stilen.
Lägg särskild vikt vid formuleringen: "får vi alla gå hem klockan 12.00 eller när vi jobbat färdigt".
Detta innebar alltid och helt utan undantag att säljarna på stationen gick hem senast 11.40 och programledarna sidådär 17.30...ibland senare. Det var nämligen då vi hade "jobbat färdigt".
Vår uppgift bestod nämligen i att förinspela allt som sades i radion under långfredagen, påskafton, påskdagen och annandagen. Detta var en förutsättning för att överhuvudtaget kunna vara lediga.
Nu kanske du inte tycker att det sägs så mycket i kommersiell radio. Förvisso är det så men det som sägs skall ändå låta engagerat och "i stunden påkommet". Inte så lätt när man är inne på den femtonde timmen av inspelat material och man tvingas låtsas att det är påskdagen fast det bara är skärtorsdag.
Häri ligger förvisso också själva konsten.
Så tänk på det om du mot all förmodan har kraft och sinnesnärvaro nog att lyssna på nån reklamradiokanal under helgen. Risken är stor att killen eller tjejen som tjoar så frenetiskt på annandagen antagligen spelat in skiten en stressig skärtorsdagseftermiddag och bara längtar hem till en sillbit, några ägg och en nubbe.
FRÅN TV-SKAFFERIET
Kanske minns du SVT:s gamla 50-talssuccé med de tjattrande farbröderna Humle & Dumle som varje vecka mötte tittarna i ett skafferi ägt av en viss Kapten Bäckdahl.
I vilken relation denne kapten egentligen stod till de bägge kverulanterna (för det var mest ett sabla gnäll) framgick aldrig riktigt i den omåttligt populära tv-serien.
1958 hade den premiär och enligt Wikipedia innehöll programmet "tidiga specialeffekter och tv-trix".
Något man kan tycka är en ganska ledsam eufemism för att två gubbar målar ett par ögon på sin haka och lägger sig upp och ner med en kakburk runt huvudet; för det var väl egentligen vad det hela gick ut på.
Nåväl - den ständigt hårdsatsande och djärva pionjärkanalen TV4 kommer till hösten att köra Humle & Dumle vars rättigheter de efter visst strul fått nöjet att köpa loss från den gamla monopoltelevisionen.
Humle & Dumle i 2012 års version är just nu inne i en svår castingprocess där det är viktigt att så många bitar som möjligt faller på plats. Det rör sig om inspelningsort, rekvisita men kanske främst; rätt skådespelare i de bärande rollerna.
TV4:s gamle trotjänare Martin Timell sägs ligga bra till som Humle.
Nu pågår dock jakten efter rätt person att spela Dumle men eftersom det är TV4 vi snackar om lär det nog ändå gå relativt snabbt.
Det står i praktiken mellan Linda Lindorff, David Hellenius och Gry Forsell.
