NÄSTAN ALLT MAN KAN ÖNSKA SIG
"Gabis mamma och pappa har fått det mycket bättre under de 15 år de varit gifta. De har nästan allt man kan önska sig. Ett trevligt hem, tv, radio och bandspelare".
Så slutar manuset till ljudbandet Så lever Gabi i DDR utgivet av Pogo pedagog 1977 och serverat tusentals svenska skolelever.
Eller pådyvlat hade kanske varit ett bättre ord för ljudbandet med tillhörande diabilder är verkligen en ovanifrån pådyvlad indoktrinering.
Det är en skam att svenska staten för mindre än 40 år sedan lät landets elever i utbildningssyfte få den här berättelsen om DDR presenterad som en slags sanning.
Efter tolv minuter med Pogo pedagog framstår DDR som paradiset på jorden. Lätt att få jobb, lätt att få barnomsorg och gratis sjukvård för alla.
Inte med ett ord nämns den lilla kamratklubben Stasi eller det faktum att grannlandet Västtyskland (som inte ens får vara med på kartan) har flerpartisystem, religionsfrihet, yttrandefrihet och marknadsekonomi.
Tvärtom kallas DDR för "ett rikt land, rikast i Östeuropa".
Trots allt en merit. Lite som att vara blötast i en torktumlare.
I början av filmen berättas det om Berlin.
Utan att nämna orsakerna (och den där tråkiga muren som kompisarna i Sovjet satt upp) får vi veta att "den som bor i öst inte får resa till väst".
Överlag nämns Sovjet i positiva termer.
"Peter lär sig inte engelska i skolan som du får göra. I stället läser han ryska. Östtyskland är nära förenat med Sovjetunionen och då är det bra att kunna ryska".
Exempelvis om man ska beställa in kokt potatis på restaurang...
Gabi är sex år gammal, bor tillsammans med sin tolvårige bror Peter, mamma Erika och pappa Manfred i "den rika delen av staden".
Hmmm...hur var det nu med kommunismens förmåga att utjämna klassklyftorna?
Det är en lycklig och välartad familj, får vi lära oss.
Gabi leker med dockor, Peter är femma i Östtysklands juniormästerskap i höjdhopp och pappa Manfred jobbar med att svarva leksaker i den statligt ägda fabriken.
"Det är det östtyska kommunistpartiet som bestämmer vad och hur mycket som ska tillverkas på fabriken".
Mamma Erika, då? Är hon hemma och sorterar gårdagskvällens uppdruckna ölflaskor? Nej, inte. Hon förvärvsarbetar som kontorist (i samma statligt ägda fabrik).
Det är vanligt att kvinnorna arbetar i DDR, får vi lära oss. Däremot är det inte lika vanligt att gå i kyrkan.
"I landet är det ovanligt att tro på Gud".
Undrar varför.
Filmen avrundas med en familjemiddag ("här skalar pappa Manfred ägg som han sen delar i halvor").
Mitt i den sorgfria idyllen finns det något som gnager.
För trots att Manfred, Erika, Gabi och Peter har nästan allt, saknar de en bil och bilar är dyra i DDR.
Efterfrågan är enorm.
Man får vänta i femton år på en Trabant och trots att man har pengar får man stå länge i kö, berättas det.
Ingen pardon, lika för alla. Lång kö, samma bil (byggd i plast).
Att kalla den här sista passagen för samhällskritik i en film som för övrigt skönmålar en av Europas värsta diktaturer, känns lika torftigt som att på krogen beställa en iskall Coca-Cola och efter 20 minuter få in en pissljummen Cuba-Cola.
BORTGLÖMDA SERIEMORD I MALMÖ
Det är närmast häpnadsväckande hur litet vårt kollektiva medvetande är kring en av det här landets värsta handlingar. Man hör aldrig någon prata om det. Det tas sällan upp i tv-dokumentärer och tillhör inte de rättsfall som kvällstidningarna vanligen trycker bilagor om.
Det handlar om sjukhusmorden i Malmö 1978. Saftmorden. Gevisolmorden.
I helgen snöade jag in totalt på detta och fann mig själv bland annat läsande en över hundratjugo sidor lång flashbacktråd i ärendet. En tråd det kanske tagit mig allt som allt fem timmar att läsa.
Nu sitter jag här helt uppslukad.
Upprinnelsen är följande: i september 1978 anställs via AMS en då arton år gammal beredskapsarbetare på avdelning 26 vid Malmö Östra Sjukhus.
Mannen har tidigare arbetat på Värnhems sjukhus och där bedömts vara direkt olämplig för någon tjänst inom vårdsektorn. Hans vitsord innehöll bland annat formuleringen "han har ingen som helst initiativförmåga. Ter sig konstig på avd.; verkar inte alls fatta vad man säger till honom. Skall ej återanställas."
Som av en märklig slump nås hans nya arbetsgivare inte av denna information. Istället anställs han men upplevs av sina betydligt äldre kollegor som mycket märklig. Han uttalar sig konstigt och sprider enligt somliga en kuslig stämning omkring sig.
Avdelningen är en av alla dessa gråa, DDR-inpyrda sjukhusavdelningar från 1970-talet vi idag kan roas av när vi ser på gamla arkivfilmer.
Tråkiga lokaler, fula gardiner, en oändlig tomhet. Stålrör, lysrör, avsaknad av färg.
Blankt och kliniskt. Kallt och håglöst; som en alltför socialrealistisk målning av Ola Billgren.
Här vårdades gamlingar på något som vid denna tid fortfarande kallades långvården. En långsam resa mot döden brukade det beskrivas som.
Den 18-årige beredskapsarbetaren påskyndade dessvärre den processen.
Det som hände var att många gamla på avdelningen dog med svåra andningsproblem. Inte sällan påkallade ynglingen den övriga personalens uppmärksamhet i samband med dödsfallen. Ofta var det så att man på de dödas kroppar upptäckte frätskador i mungiporna, något man antog kom från stark magsyra som trängt upp i dödsögonblicket. Någon större vikt lades inte vid att föra in dessa uppgifter i journalerna.
De många dödsfallen antogs i stället bero på dels naturlig död av ålderdom, dels någon mystisk sjukdom som kan ha härjat på avdelningen.
Under den tid som den unga beredskapsarbetaren jobbade på Malmö Östra Sjukhus avled 24 patienter.
I januari 1979 uppmärksammade en ur personalen hur en 94-årig kvinna vägrade svälja den saft som 18-åringen serverade henne. Hon ska ha spottat och ropat på personalen. I rummet fann man 18-åringen stående i ett hörn upprepande ett mantra om att han inte gjort något.
Det visade sig att saften var spetsad. Mannen erkände senare att han använt de starkt frätande rengöringsmedlen Gevisol och Ivisol i patienternas dryck. Tingsrätten fann att mannen blandat rengöringsmedel i saften och tvingat de gamla att svälja. Sammantaget fann rätten att elva personer på detta sätt mördats och sexton personer utsatts för mordförsök.
Artonåringen som i sitt erkännande menat att han gjort det för att han ville förkorta de äldre patienternas lidanden, dömdes i augusti 1979 till sluten rättspsykriatisk vård för elva mord och sexton mordförsök.
Elva människor döda inom loppet av nittionio dagar.
Det mest flagranta fallet av seriemord i modern, svensk historia.
Tyvärr är det nästan ingen som pratar om det här idag, trots att det bara gått 36 år.
Varför det är så vet jag inte. Kanske är det tidsandan; hur pressen skildrade händelserna då de skedde.
Kanske är det avsaknaden av blod. Kanske är det offrens ålder.
Sant är i alla händelser att det är en vårdskandal som saknar motsvarighet. Landstinget i dåvarande Malmöhus län uppvisade en enorm inkompetens genom sitt agerande, eller snarare icke-agerande i det här ärendet och man kan bara spekulera kring hur något liknande hade hanterats idag.
Av pressen och av sjukvården.
ALLA DESSA BÅGAR 1966
Nonsensakuten har tidigare - inte utan en viss framgång - publicerat analyser av de svenska riksdagspartiledarnas glasögonmode 1979, 1982 och 1988.
Denna serie som mången trott varit både avslutad, balsamerad eller nedgrävd, vägrar helt enkelt att dö då det ständigt - genom SVT:s Öppet Arkiv - ges möjlighet att ta del av äldre tiders slutdebatter.
Sålunda har turen nu kommit till det avslutande munhuggandet inför 1966 års kommunalval, en tv-sändning som leddes av dåvarande radiochefen Olof Rydbeck den 16 september nämnda år.
Vi kan börja med honom då han bär de kanske djärvaste bågarna av alla.
Här ser vi ett par extremt utskjutande glasögon, lite av samma modell som Ingvar Carlsson (S) skulle få en sådan framgång med på 80-talet. Eventuellt bar Carlsson den här typen av glas redan på 60-talet. Om vi ska sätta nån sorts etikett på dem skulle det kunna vara "akademiker öppen för allt".
En väldigt ledig look där skalmarna och sammanbindningen över näsroten signalerar "jag har läst på universitet" samtidigt som själv glasens djup och tillhörande upphängningsbågar andas en vild och lite crazy livsstil. Jämför gärna med Harry Schein eller Kid Severin, de kanske främsta företrädarna för begreppet "intellektuell swinger".
En väldigt ledig look där skalmarna och sammanbindningen över näsroten signalerar "jag har läst på universitet" samtidigt som själv glasens djup och tillhörande upphängningsbågar andas en vild och lite crazy livsstil. Jämför gärna med Harry Schein eller Kid Severin, de kanske främsta företrädarna för begreppet "intellektuell swinger".
Eftersom detta var i mitten av 60-talet var det alldeles självklart att landet styrdes av Socialdemokraterna. Även om Folkpartiet (främst efter valet 1948) seglat upp som en rejäl utmanare till arbetarepartiet var det få om ens någon som på allvar trodde att Tage Erlander skulle lämna den post han innehaft sedan 1946. Faktum är också att han skulle sitta ytterligare tre år och uppleva en jordskredsseger i 1968 års val innan han (mätt och förmodligen trött) ansåg tiden mogen för Olof Palme att ta över rodret 1969.
Tages glasögonmode kan idag kännas löjeväckande men så här såg han ut:
Detta var de förhärskande glasögonbågarna i Sverige på 1960-talet. Alla som nån gång sett ett gammalt avsnitt av Hylands hörna har sett både tanter i basker samt herrar i kostym och gymnasister i polotröja bära dessa kulturbrillor. Eventuellt ansåg Erlander att han manifesterade sin vanlighet genom att bära dem.
De är kärva, gedigna, ändamålsenliga men något torra. De utstrålar inte sex, direkt, om vi säger så.
De är kärva, gedigna, ändamålsenliga men något torra. De utstrålar inte sex, direkt, om vi säger så.
Något även en annan känd brillbärare; Jan Myrdal, fick erfara dessa år varvid han bestämde sig för att istället lusa ner sina böcker med snusk. Som en slags kompensation.
Och när vi ändå tangerar ämnet kommunister:
Se där, kommunistledaren CH Hermansson, revolutionärt förkastande synhjälpmedel. Hans glasögonfria look får honom nästan att se ut lite som Lee Harvey Oswald.
Och när vi ändå är inne på Kennedy:
Detta är Sveriges egen Kennedy, Högerpartiets karismatiske ledare Yngve Holmberg. Inte heller han bar glasögon 1966. Förståeligt. Hur skulle det se ut...om han burit brillor hade ju likheten med JFK minskat med...kanske en procent.
Ytterligare två debattdeltagare inför kommunvalet 1966 var glasögonlösa. Dels den obligatoriska dubbeldeltagaren från regeringspartiet (Arne Geijer) men också Centerpartiets skojfriske gamäng Gunnar Hedlund.
Visserligen ser han sammanbiten ut här på fotot men tro mig...skojfrisk gamäng...
Den siste glasögonormen i tv-debatten 1966 var inte bara professor utan även oppositionsledare. Och pappa till Anne Wibble.
Många strängar på lyran för Bertil Ohlin (FP).
Denne eftertänksamme skåning valde glasögon som väl passar ansiktets strama linjer. Formen på glasen hamnar nånstans mellan oval och rektangulär och skapar tillsammans med frisyren en slags "jag är spion i ett Tintin-album"-aura.
Modellen på bågar är tunnare än Erlanders men inte lika sedeslös som Rydbecks.
Lite märkligt då 60-talet var ett decennium där liberalismen gjort många landvinningar på det sociala och sexualpolitiska området.
Detta signaleras dock bristfälligt i Ohlins glasögon.
Detta signaleras dock bristfälligt i Ohlins glasögon.
Men andra tider skulle stunda.
Per Ahlmark skulle plocka upp den nischen ett drygt decennium senare; 1975.
TYPISKT
Reinfeldt tänker:
"Satan. Var han verkligen TVUNGEN att ha exakt samma kläder..."
DET VÅRAS FÖR WIBBLE
Allt prat om Margaret Thatcher den senaste tiden har fått mig att tänka på Anne Wibble (finansminister 1991-1994).
Kan man inte säga att Anne Wibble är Sveriges motsvarighet till Thatcher?
En bestämd kvinna med extremt starka ledaregenskaper och ett behov av att synas.
En politiker som visste vad hon ville och inte vek ner sig i den massiva proteststorm som följde på hennes genomförda reformer.
En extremt tydlig agitator, hatad av många, älskad av få.
Bägge med en övertygelse om att den politik de genomdrev var direkt avgörande för att kunna rädda landet från kollaps.
Meryl Streep var lysande i rollen som Thatcher i en för övrigt ganska medioker film om den brittiska premiärministerns liv.
När kommer filmen om Wibble (död 2000)?
Och vem skall spela huvudrollen?
Jag hoppas på Jacob Nordenson.
KIM JONG UN...DERMÅLIG
KONSTNÄREN GEORGE W BUSH
USA:s 43:e president, den kompetente och av alla så omtyckte George W Bush, har sedan han lämnade Vita Huset 2009 ägnat sig åt - trumvirvel - måleri!
Ett stort antal oljemålningar, alla signerade med hans speciella artistnamn George 43, ställs nu ut till allmän beskådan.
Det är inte (som man skulle kunna tro då man betänker möblemanget inne i karlns huvud) fråga om abstrakt konst. Inte heller överdrivet naivistisk. Färgerna är mättade, det som avbildas är vardagsnära situationer som en förmiddagsdusch eller dylikt. Ett flertal bilder föreställer hans numera döda hund.
Det första statsbesöket George W företog sig gick inte särskilt långt. Faktum var att hans första resa utomlands som president var ett besök hos dåvarande kollegan Vincente Fox i Mexiko.
Möjligen är det också här som Bush hittade inspiration till sina tavlor. Jag tänker då på Mexikos stora, surrealistiska målare Frida Kahlo. Ta en titt på badkarsbilderna nedan. Kan du se vilken tavla som målats av W och vilken som skapats av Kahlo?
PERFEKT TILLFÄLLE
ALLA DESSA BÅGAR 1979
Du kanske har sett mitt tidigare så uppmärksammade inlägg gällande de svenska partiledarnas glasögonmode från 1982, det skrevs i maj 2012 och hette Alla dessa bågar.
Nu har turen kommit till en ny djupdykning i de tidigare partitopparnas galsögonmode och en stillsam analys av deras image, denna gång från valdebatten i SVT, fredagen den 14 september 1979.
Programmet gick i TV2 och producerades av Rapportredaktionen som låtit bygga upp en jättestor och färgglad panel bakom vilken partiledarna satt högt uppe i luften. Det såg nästan inte klokt ut.
Här ser vi debattledaren Ingemar Olander sitta med sin traditionsenliga sifferkvinna (den politiska televisionens motsvarighet till Lennart Hylands programvärdinna) och dingla med sina två meter långa ben.
Att glasögon var av yttersta vikt i tv redan 1979 är uppenbart, ju djärvare och spänstigare båge, desto bättre.
De enda som inte bär glasögon är, förutom Olander och siffermadamen, VPK:s nyligen avlidne kommunistkoryfé Lars Werner.
Annars har vi en mängd olika glasögonbågar att sätta tänderna i. Vi kan börja med statsminister Ola Ullsten (FP):
Det här är en snarlik variant av de discopräglade liberalbrillor som Ola sportade 1982, dock är färgen av toffée-cola här inte lika genomträngande, något som också går igen i hans kavaj, som är mer stram och återhållsam. Dock har glasögonen den festliga egenskapen att vara rökfärgade, dvs de är mörkare i sin kulör upptill, ovansidan är klart chokladbrun men det blir sen som att färgen rinner av dem i nederkanten; mot slutet antar de nästan en nikotingul nyans. .
Synverktygen påminner på detta sätt en del om de som bärs av Thorbjörn Fälldin (C):
Centerledaren har en mer traditionell variant, inte lika våghalsig.
Fälldins bågar saknar som vi redan konstaterat den övergående färgen från brun till gul som vi ser hos Ullsten.
I övrigt är det förmodligen exakt samma brillor som skulle komma att användas 1982. Att byta bågar på tre år var säkert inget som Fälldin ens övervägde vid denna tid. Under det sena sjuttiotalet var ett glasögonpars livslängd betydligt längre både gällande prestanda och moderiktighet. Trenderna rörde sig i något långsamma cykler, för att använda ett understatement.
När vi ändå är inne på konservatism, konformitet och måttlighet, kan vi visa Moderatledaren Gösta Bohman som 1979 skyndade mycket långsamt:
Måste säga att jag gillar formen på Göstas bågar, de klär honom. Väldigt raka, nästan knivskarpa upptill, ger bilden av en karg manlighet, man tänker detektiv eller spion. Kanske militär.
Utmed kanten kommer så de lite kvinnliga formerna fram och vid nederkanten får vi en riktigt skön avrundning som andas hasardspelande dansör.
Tillsammans med Bohmans höga panna och eleganta, vita kalufs i perfekt industrimagnatkamning, utstrålar han mognad, rättvisa, bankir, ordning och reda.
Något mera bångstyrig är Olof Palme (S). Inte minst hans hår, vid ett tillfälle under debatten försöker han kamma sin lugg kraftigt åt höger.
Man ser dock på honom att det gör ont i hårsäckarna, varvid han snabbt (och utan att tappa tråden i det han säger) diskret men effektivt gör den traditionella vänsterkamningen.
Som vi kunde konstatera redan vid genomgången av 1982 års glasögonmode, var Palme alltför disträ och kanske fåfäng för att egentligen bära glasögon.
Åldern gjorde dock att den 52-årige S-ledaren (han ser faktiskt äldre och mer sliten ut på bilden) tvingades ta fram detta hjälpmedel för att kunna läsa från papper.
Hans förhållande till de metallfärgade DDR-brillor vi ser ovan, går dock att jämföra med det förhållade som Leif GW Persson har till sina kriminalprofessorsglasögon idag, dvs det är inte lång tid de får sitta på näsan.
Palme dänger och slänger med sina stackars glasögon, har dem ofta i handen, pekar med dem, lägger dem på bordet i affekt.
Vi vet inte med säkerhet om Palme använde sig av dessa bågar för att på nåt sätt få sitt ansikte att se mer avlångt ut (kanske hade han här inspirerats av sin hejduk Ingvar Carlsson) men faktum är att bågarnas form är mer rektangulär än kvadratisk, och då menar jag rektangulär på höjden.
Vad vi vet är att Palme helt ratade de borgerligas mörka, bruna bågarna till förmån för de förvisso något kallare men också lite mer sobra brillorna av silvrig metall.
Varför han valde att helt anamma Bengt Bedrups look och image i tv:s slutdebatt 1979 lär vi dock aldrig få något tillfredsställande svar på.
DAGS ATT BOCKA AV EN JULTRADITION
Bocken har brunnit.
Hade man skrivit den meningen 1977 hade väl Lennart Geijer stämt en på nåt symboliskt belopp och Palme hade antagligen skickat ut firma Carlsson/Holmér för att få tyst på en.
Den klassiska julbocken i Gävle som blivit rikskänd just för att den vissa decembermånader varit mer än lovligt lättpåverkad av eld (en riktig periodare i det avseendet), har åter brunnit.
Strax före Luciadagens ankomst; kring midnatt, natten mot den 13 december 2012, antändes bocken återigen.
Med anledning av den text som inleder detta blogginlägg är det ganska intressant att göra en historisk reflektion. Redan på sitt premiärår, 1966, brändes bocken ned. Sedan var det lugnt fram till 1969. Sedan har den brunnit i genomsnitt vartannat år.
Just kring de år då den så kallade Bordellaffären briserade (1977-1978) verkar en del märkliga saker ha hänt med bocken (den i Gävle, inte Lennart Geijer), vilket framgår av Wikipedias skarpsinniga grafik:
1977 saknas det uppgift. Försöker Säpo mörka något här?
Året därpå, samma år som ärendet tas upp i riksdagen, slås bocken sönder handgripligen.
Jag säger inte att det finns ett samband, men heller inte att allting är glasklart.
Det var det sällan med Lennart Geijer.
Utom det här med att liberalisera lagstiftningen kring incest.
Där var han ganska tydlig.
KDs JULKALENDER
2012 verkar bli året då det sätts rekord i antalet digitala kalendrar till jul.
Alla företag, organisationer och samfund verkar ha sin egen julkalender vars länk man lätt skall kunna tokdela i de sociala medierna och på så sätt framstå som modern och nyskapande.
Nu har väl sällan Kristdemokraterna burits fram av just ideal som modernitet och nymodigheter men kanske bryter man nu ny mark genom sin makalöst roliga kalender som finns på denna adress.
Där möts man av 24 luckor och bakom varje lucka döljer sig en moralkaka förklädd till grötrim, taffligt hoptotad av någon av partiets ledande företrädare. Hittills har vi kunnat glädjas åt rim av den här kalibern:
Om man nu skulle känna sig liberal, alternativt socialistisk eller bara allmänt rebellisk och vara så tarvlig att man klickar på en lucka vars datum vi ännu inte har upplevt, möts man av denna stränga och lite katekesförhörsliknande förmaning:
Den där hemska, pekande handen är ungefär 200 gånger större än KD:s väljaropinion.
I övrigt tar KD som sagt tillfället i akt att sprida lite svårtuggade moralkakor via sin kalender, vad annat är att vänta?
Här har man gått hela livet och trott att KD ogillade förskolor, att det var något av djävulens allra vansinnigaste påfund och att det bästa vore om föräldrarna (läs: mammorna) själva tog hand om sina barn (med 3000 spänn i fickan från staten varje månad) och så kommer Lars-Axel Nordell och grötrimmar om förskoleklasser??
Fast det är klart - här handlade det ju om våran Skapande skola med stort S och det kan väl nästan bara tolkas som skapad av Herren eller i alla fall kreationistisk i sin pedagogik.
Det skall bli mycket spännande att följa KD:s digitala kalender ända fram till jul och jag tar mig friheten att föreslå följande grötrim till morgondagens lucka:
Om du grannens fruga sätter på
klämmer henne så att hon blir blå
vi kristna dig ej förlåta vill
då du doppat snett med pillerill
klämmer henne så att hon blir blå
vi kristna dig ej förlåta vill
då du doppat snett med pillerill
ATT STICKA TÅRNA I HELTÄCKNINGSMATTAN
Du som följer den här bloggen känner säkert till min närmast patologiska fascination för 1970-talet; detta märkliga decennium.
Ofta händer det - när jag jag angrips av tristess och en förlamande vanmakt - att jag plockar fram någon av alla mina årsböcker från 70-talet och bläddrar lite lagom planlöst fram och tillbaka. Det får mig alltid på gott humör.
Det är blandningen av världspolitik, danska nudister, kroppsmålning och världsrekordförsök i att få in flest antal cigaretter i munnen eller nåt annat crazy som gör det hela så underhållande och läsvärt.
Självklart blir jag även berörd av modet, inredningen, den vågade designen och inte minst alla de murriga färgerna som gnistrar (nej, det är fel ord)..kanske mer avmätt strålar mot en.
Alla de där orange, militärgröna, bajsbruna och pissgula nyanserna.
I helgen satt jag med Bra Böckers utgåva anno 1972. En årsbok som med den sedvanliga mixen av spektakulära bilder (bland annat på hur en liten flicka sprutar vatten ur sin mun rakt i fejan på ett vuxet lejon) och information (mycket Vietnamkrig var det här) ger en (antar jag) ganska bra bild av vad som hände för 40 år sedan.
Ett av uppslagen har den här sköna bilden:
Den visar den demokratiske presidentkandidaten George McGovern i det för demokraterna så otursamma valet 1972. McGovern dog för bara några veckor sedan, den 21 oktober 2012.
Vid fototillfället har han just vunnit nomineringen vid partiets konvent i Miami och nu har han tagit av sig skorna för att sjunka ner i en av hotellrummets fåtöljer. Det ser så jäkla skönt ut. I TV-rutan framför honom ser vi den något mindre sköne motståndaren Richard Nixon.
Politiken kan vi egentligen lämna därhän, vi behöver bara snabbt konstatera att McGovern förlorade valet och att Nixon sannolikt hade sina fingrar djupt nere i de syltburkar som kretsade kring inbrottsförsöket i komplexet Watergate, det demokratiska högkvarteret i Washington.
En händelse som ganska exakt två år senare skulle bli hans fall.
Det jag mest av allt vill uttrycka är detta: stackars, stackars hotellstäderskan.
Även om McGovern inte har tårna nedstoppade i den gigantiska och luddiga heltäcknigsmattan (som mer ser ut som nån slags månkraterlandskap) på bilden, kan vi tänka oss att han har haft det innan eller efter att fotot togs. Det är ju så skönt att sticka ner fötterna i en sån här matta. Det gjorde alla på 70-talet.
Det var därför heltäckningsmattetillverkarna hela tiden arbetade utifrån tesen; ju djupare matta, desto bättre.
Helst skulle mattan vara lika hårig som pannan på en bearded collie.
Man kan med lätthet tänka sig att det var mer än bara svettiga politikerfötter som stacks ner i den där hotellmattan. Jag kan mycket väl tänka mig sour cream, pickles, jordnötter, chips, fimpar, damm, aska, vin, öl, champagne, whisky och andra saker som kanske inte riktigt behöver namnges, vår fantasi gör redan hela jobbet.
Att vara ansvarig för rengöringen på hotellrum som dessa, med mattor som dessa, måste ha varit en närmast övermänsklig uppgift.
Om denna samhällsnyttiga insats hölls det dock aldrig några brandtal på de politiska konventen.
VILL SE BUSH MOT KENNEDY 2016
Obama är klar för en andra presidentperiod och behöver inte längre oroa sig för ett omval.
Det öppnar upp det politiska fältet i USA inför 2016.
Få tror att vicepresidenten Joe Biden på allvar har en chans att få demokratiska partiets nominering (mest av åldersskäl).
Det brukliga är annars att vicepresidenten kandiderar. Istället talar många om 2016 som Hillary Clintons stora chans till revansch. Visst vore det kul med en kvinnlig president men nog känns väl Clinton lite väl mycket som en föredetting efter åtta år som First Lady och åtminstone fyra år som utrikesminister (hon har ju sagt att hon vill hoppa av)...
I brist på andra givna aspiranter 2016 (det kommer dock att komma fram många namn. Demokraterna och Republikanerna kommer säkert att ha primärvalsrace med sammantaget uppåt 20 olika kandidater) skulle man önska att två unga politiker ur kända presidentfamiljer kastade av sig handskarna för att göra upp.
Jag talar om Bush och Kennedy.
George P Bush (han heter så, även om det låter som ett skämt) och Joe Kennedy III (se föregående parentes).
Dessa unga broilers borde ha stora chanser att samla ihop i alla fall en liten kampanjkassa enbart på sina namn.
George P är Georgs W Bushs brorson. 2016 är han 40 år gammal.
Joe Kennedy III är barnbarn till Bobby Kennedy och kommer 2016 att vara 36 år.
Åldersgränsen för att få bli president går enligt konstitutionen vid 35 år.
Ingen av dessa har självklart en reell chans att knipa ämbetet 2016 men visst är det en roande tanke att två att landets mest kända politikerklaner har säkrat återväxten.
Störst chans att bygga nätverk och infiltrera de mäktiga poltiska beslutsfattarna och spinndoktorerna i Washington får man ändå säga att Kennedy har, då han just blivit invald i representanthuset för Massachusetts.
George W och George P (alfabetet kan de i alla fall)
Joseph Kenney III - nog ser man vilken familj han kommer från...
JAG TIPPAR VALUTGÅNGEN
Tisdagens amerikanska val ser ut att bli mer spännande än på mycket länge. Tyvärr, får man väl tillägga.
Redan från början var det valbarheten som bar fram Mitt Romney. Av de konservativa knäppgökar som i vintras slogs om att få den republikanska nomineringen (kanske minns du stolpskotten Rick Perry eller Herman Cain) var det snabbt uppenbart att den ende med en allvarlig chans att vinna var just Romney. Men det tog tid eftersom det republikanska partiet under George W Bushs ämbetsperioder blivit ett i stora delar extremt värdekonservativt parti.
Den kristna högern har partiet i ett fast grepp efter vad det verkar och det krävdes mycket innan högerfalangens fixstjärna Rick Santorum till slut skulle kasta in handduken.
Nu tvingas därför GOP sluta upp kring en kandidat som många av dem närmast avskyr; den smilande mormonen Mitt Romney.
Denne stormrike affärsman har märkligt nog lyckats övertyga tillräckligt många amerikaner om nyttan med en kapad välfärd, noll hjälp från staten, ett hårdare och hotfullare utrikespolitiskt klimat och en direkt människofientlig socialpolitik.
Romney samlar sina potentiella väljare under paroller som att han vill "göra Amerika starkt igen" eller "när världen behöver hjälp krävs det en amerikan" och annat dravel och det värsta är att folk går på det, och tror att denna empatilöse businessman kan styra ett land med framgång, bara för att han lyckats ro hem ett olympiskt spel till Salt Lake City för tio år sedan.
President Obama, å andra sidan, har blivit till något av en papperstiger, tyvärr. Med den övermänskliga förväntan som ändå fanns på hans person för fyra år sedan, var det många som förväntade sig alltför mycket av den unge presidenten. Ständigt motarbetad av kongressen har han ofta varit bakbunden och inmålad i ett hörn men samtidigt skulle han ändå - på nåt sätt...kanske genom ett starkare ledarskap - kunna åstadkomma mer av all den förändring USA och världen så väl behöver.
Hans starkaste enskilda insats är ändå sjösättandet av Obamacare, den federala sjukvårdsförsäkringen.
Att byta ledare nu - mitt i det viktiga arbetet med att lappa och laga alla de sår som åtta år med Bush skapade och rev upp, vore katastrofalt.
Jag hoppas därför att Obama vinner på tisdag och samtidigt hoppas jag att han skärper till sig i sin återstående presidentperiod så att hans ämbetstid inte inskränker sig till att bli just en sorglig parentes där enbart gripandet av Usama bin laden kommer att hamna i historieböckerna (jämför gärna med Jimmy Carter som idag enbart förknippas med ett ganska uselt fredsfördag, det så kallade Camp David-avtalet.)
Så hur går det då i valet? Jag har roat mig med att själv fylla i de olika staternas färger genom en tjänst hos Aftonbladet. Det röda på kartan markerar stater där Romney vinner och de blåa är Obamastater.
Jag är ganska nöjd över resultatet, men detta bygger på att Obama plockar hem både Ohio och Florida, samtidigt som han inte tappar någon mer av de liberala staterna på östkusten.
ETT INTRÅNG SOM GNAGER
STÖD BLAND KVINNORNA
Det här är väl en ganska bra bild över exakt hur misslyckad Mitt Romneys presidentvalskampanj är.
Den lokala avdelningen i Missouri...kvinnor som stödjer Mitt...
ALLA DESSA PRESIDENTER
Nu har Nonsensakuten lanserat den mest initerade bloggen om presidentämbetet, lagom till det amerikanska valet i höst.
En oumbärlig guide om de män (och ett fåtal kvinnor) som innehaft titeln president (och nu snackar vi inte inom Rotary eller så).
Vad är det egentligen för presidenter som funnits i historien? Presidentbloggen ger dig en liten fingervisning.
TÄNK OM
Den här bilden har fascinerat många. Kung Carl XVI Gustaf skriker så att en tant framför honom håller på att kola vippen.
Folk skrattar. Dels åt bilden i sig, dels åt att Silvia ser ut som Jokern i Batman och att kungen liknar någon som sätter en lövblåsarmaskin rakt mot ansiktet (som i den inklippta bilden):
Det jag tänker när jag ser bilden är en stor tacksamhet över att Sverige är en demokrati och framförallt att vi antagit 1974 års regeringsform som innebär att den svenska monarken har en högst symbolisk makt, om ens någon.
Hade vi inte haft detta politiska beslut, hade bilden varit fruktansvärt hemsk.
Hade Sverige varit en diktatur (som Vitryssland) hade kungen i egenskap av statschef mycket väl kunnat ropa till de svenska handbolls-åttitotalisterna att de skulle spela bra, annars "hänger vi upp er i era pungar när ni kommer hem" eller något liknande. Kanske var det detta han ropade trots allt, vad vet man. I alla fall:
Hade Sveriges riksdag inte röstat för en ändring av den svenska regeringsreformen för 38 år sedan, hade vi fortfarande levt med en reell kungamakt som visserligen inte varit lika förtryckande som vid 1900-talets början men ändå varit en oerhört påfrestande maktfaktor i det svenska samhällslivet.
En makt som lagt sig i rikets angelägenheter på ett påtagligt sätt, utsett statsministrar och i realiteten skött de diplomatiska förbindelserna med andra länder.
Tack o lov har vi nu bara en solbränd festprisse till rumlarbock som gillar att ta med sig sin fru på lite OS-handboll och göra kortklippta kärringar döva.
Detta skick, att ha en Stureplansaktig skvallerpressadel som tvingar oss att hissa flaggor bara för att de råkar ha namnsdag är ju förvisso också helt uppåt väggarna men troligen kommer detta förhållande att ändras nån gång inom de kommande 50 åren. Kan vi i alla fall hoppas.
DÖTT SKYLTFÖNSTER
Varför har inte Skatteverket samma slogan?
SURA PENGAR
