BORTGLÖMDA KULTURFENOMEN VII: MAX HEADROOM

På 80-talet - innan Jim Carrey blev känd - fanns Max Headroom.
Han gjorde i princip samma sak som Jim Carrey några år senare skulle bli mångmiljonär på att göra.



Max Headroom var en "dataanimerad" karaktär som bl.a medverkade i ett antal reklamfilmer.
Så värst dataanimerad var han nu inte, då 80-talets digitala teknik lämnade en del övrigt att önska.
Istället uppges det vara skådisen Matt Frewer som iklädde sig en mask av latex och en kostym av glasfiber för att sedan anamma Dolph Lundgrens mimik och succén var given.

Headroom fick en egen tv-serie och medverkade som "sångare" på ett antal låtar producerade av The Art Of Noise men det är troligen som Jim Carreys stora förebild han kommer att gå till historien.

Vad han gör idag är okänt. Senaste gången han sågs var det inuti en microvågsugn 1994.

BORTGLÖMDA KULTURFENOMEN DEL VI: FINN OCH FIFI

Kom ikväll att minnas en belgisk serie från min barndom.
Av någon märklig anledning snöade jag in på denna, minns framförallt albumet "Den mystiska strålen".
Serien heter Finn & Fifi (Suske en Wiske på flamländska) tecknad av Willy Vandersteen (obs, inte någon påhittad karaktär av Håkan Nesser) och handlar om två barn som råkar ut för en del äventyr.
Självklart är de ibland i fara, självklart blir de tillfångatagna, självklart undrar man hur det skall gå och precis lika självklart löser allting sig på bästa sätt.

Serien skapades redan 1945 och har sedan dess funnits både som album och seriestrip. Serien blev dock inte lika stor i Sverige som andra centraleuropeiska alster, likt Tintin och Spirou. I hemlandet håller den dock ställningarna och blev 2004 till spelfilm på vita duken.
Man kan ännu i denna dag även läsa dem i den belgiska dagstidningen De Standaard.

När jag hittar denna samlande bild, föreställande seriens karaktärer, slår det mig att de liknar några svenska kändisar.



Längst ner har vi skådisen Kjell Bergkvist, det är han som håller uppe allihop.
I hans handflata hittar vi sedan kulturjournalisten Gunnar Bohlin, känd bl.a från P1.
På Bohlins axel sitter så landets förre justitie- och utrikesminister Laila Freivalds.
Och på hennes axlar finner vi slutligen Fredrik Wikingsson och Carolina Klüft.

BORTGLÖMDA KULTURFENOMEN V: ARSENIO HALL

När TV4 började sända, i september 1990, var det en slags förnumstig kommersialism som präglade kanalen.
Man var en helt ny tv-kanal i detta land som var så långt efter i fråga om amerikansk dekadens .
Svenska tv-tittare hade alltför länge levt utsvultna på glamour. Som mest handlade det om statstelevisionens absurda doser i form av 90 minuter Miami Vice om lördagskvällarna, så där lagom sent, undanskuffat i tablån.

Nu skulle det bli ändring på detta. Nu skulle en helt ny kanal starta.
Samtidigt ville man markera att man trots allt var en svensk kanal och väldigt gärna ville bli den nya, marksända kanal som bl.a moderaterna, ledda av Carl Bildt, aviserat var på gång om borgerligheten vann valet 1991.
Därför vågade man inte löpa linan ut, utan skapade någon slags hybrid mellan public service och kommersiell tv, där det riktigt kommersiella stod för mindre än 40 procent. Åtminstone under de första åren.

Det var nyheter, Kalla Fakta, dokumentärer, erkänt kvalitativa serier som Bangkok Hilton och folkbildande program som Kafé Korrekt, Tur i Kärlek och Bingolotto som utgjorde hörnstenarna i utbudet.
Ingen exklusiv ligafotboll, inga hundslagsmål och ingen porrfilm (även om man körde något tillrättalagt som man döpte till Sinnligt och med detta självklart skapade "ramaskri" i pressen).

Istället var det mjukt, sensuellt och påkostat. Destination Nordsjön var kanalens första (totalt misslyckade) svenska dramaproduktion. Kåre Mölder med flera C-skådisar arbetade med helikopterflygning på en oljerigg. Gäsp.
Det blev även en kapsejsad såpopera kallad Rosenholm vars största behållning var Eva-Britt Strandberg iförd ridkläder och piska.
Genombrottet kom självklart efter att kanalen kohandlat med Stenbeck och lyckats få det eftertraktade marktillståndet.
Inte minst Fångarna på fortet (med Erik Blix som programledare) byggde tittarsiffror till kanalen som 1994 blev riktigt, riktigt stor, mycket tack vare såpoperan Tre Kronor och en viss Leif Olsson i Göteborg, en man som vid denna tid hittat det absoluta framgångskonceptet med sitt till synes harmlösa bingospelande.
Loket blev det närmaste man kan komma i fråga om svensk helgonförklaring, då han i mitten av 90-talet började jämföras med självaste Hyland.

Allt detta är självklart skåpmat, inte minst för Nonsensakutens läsare. Det man kanske har glömt bort eller helt förträngt är den satsning på amerikansk talkshow som TV4 uppvisade om fredagskvällarna under det tidiga 90-talet.
En viss man, kallad Arsenio Hall, huserade då i kanalen i en förväntat glamorös talkshow.



Hall, född som Keenen Ivory Wayans i Ohio 1955, hade en brokig bakgrund som skådis och komiker när tv-bolaget Fox under 80-talet anlitade honom som värd för ett program kallat Late Show (ej att förväxla med Lettermans nuvarande show i CBS).
Hall blev så populär att han 1989 fick sitt eget program (det som TV4 visade) och denna popularitet höll i sig ända fram till 1994. Mest minnesvärt är kanske när Bill Clinton spelade Heartbreak Hotel på saxofon, i juni 1992, under sin pågående presidentkampanj. Det kan mycket väl ha fällt avgörandet ;)

Efter 94 försvann Mr Hall helt ur tv-rutan. Några år senare, återvände han plötsligt.
Han har sedan dess bl.a spelat med i tv-serien Martial Law, men den är det väl ändå ingen som tittar på.

BORTGLÖMDA KULTURFENOMEN IV: 2000-GLASÖGONEN



Nyårsafton 1999 var en speciell kväll för många runt om i världen. De högtidligheter som skulle kulminera i tolvslaget den 31 december 1999 kallades redan i mars 99 för "årtusendets fest" och redan till sommaren hade begreppet Milleniefest eller Millenieafton myntats.

Inte bara det gamla året eller det gamla århundradet skulle nämligen avslutas.
Nej, då. Det var bättre än så. Nu skulle ett helt  årtusende slutgiltigt somna in. Och detta skulle givetvis firas. Riktigt ordentligt, som det aldrig firats tidigare.

Även de festprissar som - i vanliga fall - tog i så hårt att de hade för vana att däcka på nyårsaftnarna, stramade upp sig och sa att "är det nåt tolvslag man inte vill missa, så är det ju detta. Jag skall ta det lugnt och skärpa mig, så jag inte sover bort detta historiska ögonblick".

TV sände dygnet runt 48 timmar i sträck för att kunna skildra folkfesten innan och framförallt under det magiska tolvslagets vandring runt jordklotet.  Vill minnas att någon obskyr ögrupp på 23 invånare öster om Australien och Japan var först ut i denna megafestlighet.

Aftonbladet var vänliga nog att dagen innan nyårsafton upplysa läsarna om att Svenska Språknämnden rekommenderade uttalet "tjugohundra" framför "tvåtusen", gällande beskrivningen av det nya året. En pseudodebatt som orsakade visst rabalder i media. När allt detta lagt sig kunde så festen starta.

Folk runt om i världen samlades. Ingen fick sitta ensam en sån här kväll, inte. Det här var ju årtusendets fest.
Det snyggaste och renaste i fråga om frackar,  smokings, balklänningar och håruppsättningar tävlade med det fräsigaste och dyraste (detta var strax innan IT-bubblan sprack) i fråga om mat och framförallt dryck.

Fast mitt i all detta tjusiga som ur garderoben plockades fram, hittar vi dock en smålustig gimmick, ett skojfriskt och tämligen smaklöst attribut; de s.k 2000-glasögonen.
De allra mest festprissiga av festprissar hade dem på näsan, de gigantiska bågarna med siffrorna 2 och 0 där  de två mittersta nollorna i talet 2000 var avsedda att ha framför ögonen.
Helst skulle de blinka i neon och vara försedda med pärlemor eller glitter.
Jag publicerar nu denna text under rubriken "bortglömda kulturfenomen" i tron att detta hemska mode somnat in.
Varpå jag finner denna bild:



Hmmm....kanske vi slipper fenomenet nångång efter 2010 sådär...

BORTGLÖMDA KULTURFENOMEN III: DEN BLINKANDE PILEN

Det fanns en tid då man ansåg att svenska folket inte skulle utsättas för kommersiell påverkan i någon större utsträckning, helst inte mer än absolut nödvändigt. Vad som menas med detta skulle man kunna förklara med att en svensk som kund inne i en mataffär får syn på en röd prislapp. Det är en form av kommersiell påverkan och den är naturligtvis svår att stoppa.

På många andra områden i samhället skapade staten lagar och regler som på alla sätt skulle förhindra det svenska folket från att bli slavar under kommersialismens ok.
Starkaste uttrycket för denna strävan var kampen om det svenska radio- och tv-monopolet. På intet sätt var det nämligen självklart att radion och teven i vårt land skulle vara just statskontrollerad och oberoende. Tvärtom fanns det många pionjärer inom det privata näringslivet som var beredda att förvalta dessa tvenne medier. Reklamfinansierade sändningar ägde också rum i mediernas barndom men stoppades självklart av en effektiv, socialistisk regering som ansåg att yttrandefriheten och etableringsrätten är alltför intressanta och allvarliga saker som man inte kan låta vem som helst handskas med. Minst av allt Fazer och Broddmans.

Sålunda tillskyndade regeringen Erlander förekomsten av svensk televison 1956, dock med förutsättning att den var under statlig kontroll.
Man startade en tv-kanal. Som sände naturfilmer, hockey, teater, dans, testbild och annat matnyttigt och moraliskt passande åt det svenska folket.
1969 kom så TV2 - en kompromiss som utbildningsminister Olof Palme tvingades till, då kravet från publiken växte (man ville även se deckare, fotboll, musikal, isdans och erotik) .
Publiken blev blåst på det sistnämnda om man nu inte räknar Nils Linnmans sändningar från Korsnäsgården som erotik
Förbehållet var att dessa båda kanaler skulle utvidga mångfalden och bättra på den demokratiska processen genom en av staten dirigerad "sund konkurrens" dem emellan.

Hur man nu kan tala om en vital konkurrens när bägga kanalerna ägs av staten och sänder via samma företag. Men det kunde man, ansåg man 1969.
Dock kan man ju inte vara så elak och förslagen att man lägger sina program så att det uppstår vad  kvällstidningarna kallar för "kanalkrockar".
Nej, någon typ av anpassning får ju ändå ske.  Man ville ju inte att tittarna skulle missa ett bra program i TV1, enbart eftersom TV2 har mage att köra ett likaledes bra program.

Detta skulle ju förvirra tittarna och som alla vet tillhör tittarna pöbeln.
Och folk ur denna grå massa måste myndigheter och stat traditionellt hjälpa lite på traven.
Således kom det sig att en vit pil blinkade till i rutan när "konkurrentkanalen" skulle till att rulla igång Dallas eller Mitt i naturen.

Nu går det bra att byta kanal, löd budskapet. Indirekt tolkat som: "Vadå monpol? Vi erbjuder ju dig ett alternativ. Byt kanal bara så tar vi fortsatt hand om dig...och vi lovar...det sker helt utan kommersiell påverkan eller annan indoktrinering. Att programmet som startar just nu i TV2 råkar handla om den fantastiska revolutionen i Kampuchea är bara en liten detalj. God förnöjelse....skynda dig...snart slutar pilen att blinka...då sitter du där helt villrådig och väntar på nästa pilblink...men lugn...vi kommer att förvarna dig. Vi tar hand om dig. Som alltid."

BORTGLÖMDA KULTURFENOMEN II: 3D-GLASÖGON

Det finns självklart en och annan nörd som fortfarande sitter framför tv:n eller bioduken med små kulörta glasögon i papp i spänd förväntan inför möjligheten att se Pamela Andersons pattar hoppa ut ur filmen, men faktum kvarstår: grejen med 3D-glasögon och 3D-bilder i kvällstidningarna hör till en svunnen tid.

Det var på 80-talet som det började bli en fluga i Sverige. SVT som på denna tid hade monopol på televisionsutsändningar, hakade på trenden med s.k 3D-film, dvs film inspelad med en särskild 3D-teknik.
Om betraktaren tog på sig små tunna glasögon av papp där den ena linsen var grön och den andra röd, kunde man sedan vid samsyn uppleva en tredimensionell effekt; saker och ting liksom flög ut ur rutan.

Julen 1983 visades ett program kallat TV-piraterna som jullovsmorgon i SVT.
Medverkade gjorde Anne-Lie Rydé, Ted Åström, Jonna Liljendahl, Mikael Segerström och Bertil Norström.
Dessa barn-tv-giganter lät en liten rebus rulla fram i rutan och den som inhandlat de nödvändiga pappersglasögonen kunde med ens se svaret i bländande 3D.

Fenomenet att visa 3D-filmer begränsades dock inte enbart till barnprogramtid, även vuxna kunde på kvällstid ta del av 3D-utbudet, sittande i soffan med dessa fåniga brillor på sig:
image303

Fenomenet ebbade väl ut någon gång efter 1986 om inte tidigare. Desto mer oväntat att 3D-tekniken blev populär igen några år senare, fast nu i ett annat medium; kvällstidningen.
Jag tror att Aftonbladets söndagsbilaga var först ut med märkliga bilder som man skulle tokstirra på i fem minuter för att sedan vända bort blicken. Kvar på näthinnan växte sedan ett sällsamt skådespel fram, figurer som ej tidigare synts till, framkom nu med all önskvärd tydlighet....för en del....många andra (som undertecknad) misslyckades alltid med denna bedrift.
Självklart hakade Expressen på och 3D-bilden blev under det sena 90-talet ett begrepp, lika inarbetat som Rockbjörnen eller Getingen.

Vilka som ägnar sig åt 3D-teknik idag och i vilken form, är Nonsensakuten desvärre för gammal för att ha fullständig koll på men bli inte förvånad om någon när du minst anar det, smyger sig fram och ägnar sig åt diverse 3D-orgier.

BORTGLÖMDA KULTURFENOMEN: BRANDSTA-KLAPPEN

Här startar nu en ny avdelning på Nonsensakuten.
Tanken är att ge dig som läsare tillfälle att minnas några minst sagt bortglömda kulturfenomen. Trender och företeelser, s.k "flugor" inom populärkulturen. Företeelser som snabbt flög upp i luften, anförda av mediabruset för att tämligen snart landa likt illa bakade pannkakor. Du får gärna bidra med egna exempel på dessa kulturfenomen genom att mejla på nonsensakuten@hotmail.com

Först ut: BRANDSTA-KLAPPEN

image277

Året var 2002. Bland de band som utgjorde deltagarna i Melodifestivalen återfanns ett glatt gäng arbetskamrater från Helsingborg. Dessa hette Glenn Borgkvist, Olle Östberg, Mats Nilsson, Ulf Johansson och Tom Börjesson.
Några glada gamänger som förutom att jobba som brandmän, spelade i ett lokalt hobbyband vars gimmick var att uppträda i full brandmannautrustning, dvs rökdykardräkt och hjälm.
Grabbarna hade nått en modest framgång i sydvästra Skåne med sitt band Brandsta City Släckers.
Nu var turen kommen att vidga sina vyer och möta en större publik.

Inför Melodifestivalen uppstod dock en kontrovers mellan sångaren i dansbandet Barbados (Magnus Carlsson) och Brandsta City Släckers. Carlsson ansåg att Brandsta med sina rökdykardräkter drog ett löjets skimmer över ett arrangemang som annars traditionellt kännetecknas av seriositet och god smak.
När det visade sig att Barbados och Brandsta tillsammans gått vidare ifrån delfinalen vägrade Carlsson att förekomma på samma bild (jfr Bengt Westerberg och Ian & Bert efter valet 1991) som Glenn Borgkvist & Co.

En stor, bidragande orsak till brandmännens framgång 2002 står att finna i deras raffinerade scenframträdande och då framförallt med tonvikt på den sceniska effekten Brandsta-klappen. Bandets gimmick blev så populär att kvällstidningarna inför Globenfinalen ritade schematiska bilder över hur den s.k quattroklappen skulle utföras.
Kortfattat kan den beskrivningen låta så här. Två figuranter ställer sig intill varandra med kroppens framsida parallellt åt samma håll. Figuranten till vänster lyfter sin högerhand i riktning åt sin bandkollega medan figuranten till höger lyfter sin vänsterhand åt motsatt håll så att bägge händerna enkelt kan mötas.
Vänsterfigurantens högerhand och högerfigurantens vänsterhand formas sedan till en avlång och platt handflata och håller sig kvar i detta läge i väntan på den förlösande Brandstaklappen.
När rytmen tillåter eller det helt enkelt känns som att det är dags möts de båda figuranternas handflator på ett sådant sätt att ett klappliknande ljud uppstår. Om bägge gjort helt rätt kan man säga att Brandstaklappen blivit korrekt utförd.

image278

Borgkvist skapade tillsammans med sin kollega Olle Östberg Brandstaklappen till schlagerbidraget Kom och ta mig långt härifrån. Han säger själv att han frågade bandets trummis om vad han tyckte om klappen varpå denne enligt Borgkvist skall ha svarat: "Ja, hittar ni inte på något bättre så får ni väl köra på det".
Grabbarna vann inte med sin låt men fick ändå nytt förtroende året efter (2003) att tävla med låten 15 minuter, dock utan någon Brandsta-klapp. Detta populärkulturella fenomen ansågs då redan vara glömt.

Så är det här i världen.
Brandmän kommer det nog alltid att finnas. Men Brandsta-klappen och Brandsta City Släckers 15 minuter i rampljuset är slut.





RSS 2.0