Den här händelsen tilldrog sig för ungefär åtta år sedan. Jag har fått den berättad av min sambo som är utbildad skådespelare och därför kan leverera en berättelse med betydligt mer schvung än vad denna stackars blogg mäktar med, men jag vill ändå delge dig den sanna berättelsen om den rika överklasstanten och det uttråkade taxibolaget.

Det hela inträffade på stan nån gång under senhösten 2000.
På väg ut från ett köpcentrum blir Sara stoppad av en gammal tant som är två skitar hög, skrynklig som ett russin och klädd i någon slags åtsittande päls.
Tanten har varit och handlat och bär nu på två tunga matkassar.

Hon talar en intrikat och förfinad överklassdialekt och är med största sannolikhet änka efter någon officer eller annan uniformsklädd gammal stöt, ty sådana vimlar det av i vår stad.
Den lilla smala kvinnan viftar med knotiga nävar till sig Sara under det att hon utbrister:
-Unga damen! Hallå! Unga damen! Är det händelsevis så att ni råkar bära på en sådan här mobiltelefon?

Sara - som är svag för hjälplösa gamla tanter - känner starkt för kvinnans utsatta position och svarar genast jakande.
-Vill unga damen då vara så vänlig att ringa ett samtal till mig. Ni ser att jag står här och väntar på en taxi som inte har kommit.

Sara tar fram sin mobiltelefon och frågar vilket taxibolag det gäller.
-Ja, jag vet inte vad de heter men jag kan telefonnumret. Åtta ett och så tre nollor!
Sara ringer och får raskt prata med en taxichaufför. Han frågar om namnet på kvinnan.
-Ursäkta, vad heter ni? vidarbefordrar Sara.
Kvinnan spänner ögonen i henne och formar sin skrynkliga mun till en liten hönsröv. Sedan säger hon med eftertryck:
-ÖFVERBOM!

Taxichauffören suckar högt när han får reda på namnet. Han berättar att hon ringt för mindre än fem minuter sedan och att bilen är på väg.
Mannens förklaring avbryts av Öfverbom:
-När ni ändå har dem på tråden kan ni berätta för dem att detta inte är första gången de utsätter mig för dessa dröjsmål.
Det har vid upprepade tillfällen hänt att de droskor jag beställt varit mycket, mycket sena!

Därefter utbryter en polemik mellan kärringen Öfverbom och taximannen där deras meningsutbyte får tolkas av Sara som håller i luren som en åsna mellan två hötappar. Uppenbart är att tanten inte har för avsikt att själv ta någon typ av telefonmojäng mellan sina skrynkliga händer. Hon har ju skaffat sig en helt egen megafon för sina åsikter.
En megafon som i bortåt tjugo minuter får stå och simultantolka de båda kontrahenternas diskussion.

Slutligen dyker så bilen upp och Sara får hjälpa till med att bära in kvinnans kassar i bilen, det är ju inte mer än rätt.
Till sist, innan taxin kör därifrån, säger Öfverbom:

-Ja, den unga damen skall väl ha något för besväret? (Tonen låter nu misstänkt lik biskopen i Fanny & Alexander)
-Tja...säger Sara..
Därefter tar tanten Saras hand och sträcker ut den med handflatan uppåt. Hon lägger något i handflatan och sluter fingrarna om innehållet samt klappar lite lätt på de böjda fingrarna.
-Varsågod...hörs det.

Sara låter sin hand vara sluten när hon ser taxin puttra därifrån och stillheten infinner sig.
Först en stund efteråt vågar hon öppna sin hand för att i handen finna....två små tummade Mariannekolor med omslagspappret nästan bortnött.

Det är uppenbart att kolornas bäst-före-datum på ett ungefär överensstämmer med kärringen Öfverboms.