Ibland börjar man undra och fundera så smått över de små vindlingar som utgör hjärnsubstansens yttre skal, eventuellt den inre massa av nervtrådar och annat klegg känd som "de små grå" och de spratt dessa celler spelar en.
Jag fick en låt i huvudet när jag skrubbade av spisplattorna ikväll. Och inte vilken låt som helst.

Den mest inställsamma, hurtfriska, förljugna och bäverpatrullsobstinata jävla slagdänga av alla klämkäcka  haranger som skapats på det svenska språket.
En text jag alltid förkastat till en melodi jag oftast vägrat att framföra högt.

En låt för Fjällrävenryggsäcksbeklädda fotvandrare i 50-talskeps, rutiga strumpor och såna där noppiga, bruna golfknickers som Tintin tomtar omkring i. En låt som dessa ornitologer och miljömuppar samfällt visslar eller ännu värre nynnar sådär förment halvhögt medan de stolpar vidare uppåt berget (gärna också stödjande sig på en vandrarkäpp av egen tillverkning, dvs de har hittat den på marken...)

Så här går den förhatliga texten:

Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera.
Och sorger har vi inga, våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

Olof Thunman heter killen som har copyright på denna drapa. Den upphovsrätten får han säkert slåss för dagligdags, många vill väl sola sig i glansen av att ha tryckt ur sig något så här jäkla skitdåligt...nej, just det...

En av världens sämsta texter, så klämkäck att man vill spy, en låt jag alltid föraktat.
Varför...........varför........dyker den upp i mitt huvud när jag rengör en spis i februari 2008?
Och vill jag verkligen veta svaret?