Förmodar att mina läsare är moderna, uppkopplade, snajdiga och brottsligt digitala.
Sådana är inte vi; min sambo och jag.

Vi är båda under 40 men ändå otroligt lillgamla. Vi lever våra liv som om 1993 aldrig funnits. Vårt kollektiva medvetande, vårt kulturella intresse och moderna arv slutar någonstans 1992. Allt som kom efter det, känns lite suspekt och konstigt.

Medelålderspensionärer, helt enkelt.
Om Ipod, Mp3, Bluetooth och IR vet vi föga eller platt intet.
Vi skaffade inte DVD förrän 2004, inte ens då köpte vi den självmant utan fick den i julklapp, vill jag minnas.
Och den verkar ju funka. Jag har en digital videokamera men har inte brytt mig om att redigera via datorn, det låter ju makalöst svårt.
Någon digital stillbildskamera äger jag ej, de bilder du ser här på bloggen är fotade med min mobiltelefon och sedan mejlade och ja...vad jag nu gör med dem för att de skall hamna där de hamnar.

Även det rent kulturella intresset är daterat.
Att gå en sväng runt vårt filmarkiv eller våra bokhyllor ger samma, nedslående resultat. Och samma slutsats:
Detta är försoffade människor.

Cabaret, Hajen, Maratonmannen, A Clockwork Orange, biografi över Edith Piaf, biografi över Johnny Bode och Frida Kahlo, böcker av Kerstin Ekman, Marianne Fredriksson, Hasse Alfredson och Slas trängs med andra - mer moderna författare som Cecilia Hagen, Klas Östergren och Ian McEwan.

Samtliga kulturella alster har detta gemensamt; de skildrar tankar och känslor, speglar gestalter och hågkomster från en svunnen tid. Om boken trots allt skrevs efter 1993 kan man ge sig fan på att den handlar om ja...Caesar? Eller Hitchcock.

Det växer som sagt mycket mossa i den skönlitterära bokhyllan.
Då skall vi inte snacka om referensbiblioteket. Alf Henrikson, Göran Hägg, Jan-Öjwind Swahn, Bengt af Klintberg med flera gamla...gubbar...för att ge dem ett passande epitet. Gamla cigarrgubbar är vad det är.

Musiken vi lyssnar på en helt vanlig fredagskväll: Sheena Easton, Les Humphries Singers, Carly Simon, Leo Sayer, Chicago, Jeannie C Reilly, Dolly Parton, ABBA mm mm.
Ibland får vi spatt och kör nåt så modernt som Blur. Då känner vi oss lite busiga. Deras låtar är ju från 1994-1995. Fräscht!

Och så alla dessa jävla VHS-band!!!
Vi måste vara de sista överlevarna bland de världsfrånvända och teknikfientliga enstöringar som fortfarande, anno 2008, spelar in "en bra film" från tv, på VHS.
Varför vi nu gör det. Systemet finns ju knappt längre.
Som att försöka stoppa Titanics förlisning med hjälp av en hink, en spade och en livbåt.
Dessa band samlas i en hög, omöjlig att arkivera, totalt åtskilliga kubikmeter.

Ett av Saras absoluta favoritserier är En förlorad värld med Jeremy Irons och Anthony Andrews. Den kom (självfallet) 1982.
Denna utmärkta tv-serie finns säkert på DVD men det skiter vi i. Istället spelar vi in den med minutiös precision via Kanal 9 på VHS.
Den har där sänts två gånger (tidigare hette kanalen One, det var då vi upptäckte denna "televisonal feast" som en britt skulle säga). Båda sändningsomgångarna har nu spelats in. För säkerhets skull.

Av mig. På VHS.
Dessa band är värda sin vikt i guld. För Sara.

Hon vill verkligen ha "En förlorad värld" på dessa band. Att titta på. Om och om igen.
Skulle något hända: en eldsvåda, ett band går sönder, jag spelar in en Hitlerdokumentär av misstag och/eller på något annat sätt råkar "förstöra" dessa inspelningar har vi gjort en deal, en slags kompromiss.

Jag skall då (nej nej...inte köpa någon DVD, nej nej) ringa ett allvarligt samtal till seriens producent; Granada Television i England och på min allra mest övertygande engelska berätta hur det ligger till.
Jag har för säkerhets skull - likt Nixon under månlandningen - förberett ett litet tal som jag alltid bär med mig i plånboken ifall det värsta tänkbara skulle ske.

-Granada Television, good afternoon!
-Yes! Hello...
-Hello, sir.
-Yes...
-How can I help you, sir?
-Well, you see...My name is Mattias and I'm calling from Sweden. You see. Me and my partner have been blessed by having the whole series of Brideshead Revisited captured on VHS-tape. But now. Well, the problem is that one of the tapes has been...how shall I put it? Destroyed?

De kommer ju att ta sin stiff upper lip, smacka lite med trätänderna, bränna sig på tekoppen och skratta läppen av sig. Och undra en del saker.
1. Vem orkar bry sig om en 26 år gammal tv-serie?
2. Vem orkar ringa för att köpa loss ett avsitt ur denna gamla tv-serie samt
3. Vem fan använder sig av VHS-band 2008?