Jag har gjort en upptäckt.

Åke Edwardson som skriver böcker om kommissarie Erik Winter i Göteborg är en mästerlig författare.
Jag är häpen av två anledningar.
För det första att jag inte insåg detta för säg åtta år sedan utan läser en av hans böcker först nu och för det andra; tänk att någon kan vara en sådan stilist och producera verklig litteratur i denna svenska uppsjö av kriminalromaner som angriper oss från alla håll.

Den svenska spänningsromanen är här för att stanna, uppenbarligen. Man hittar dem i drivor, de svenska böckerna om mord och mordutredare. Läckberg, GW Persson, Roslund & Hellström, Henning Mankell, Håkan Nesser, Mari Jungstedt, Jan Mårtenson, Thomas Bodström och allt vad de heter.
Det känns som om Sjöwall-Wahlöö var för dessa personer vad Björn Borg var för Wilander, Edberg och Järryd.
Jag har inte läst alla och definitivt inte han ex-buggningsministern.

Det jag märker direkt, när jag öppnar Åke Edwardsons roman Rum nummer 10 från 2005, är författarens sätt att använda språket stilistiskt. Edwardson skriver en tät och spännande men ändå luftig prosa. Isbergsteknik mjukas upp av mindre hårdkokta meningar som ger en väldig värme men ändå en känsla av direkthet.
Stundtals frångår han detta och bjuder på bisats efter bisats som med sin rytm eggar läsaren framåt i texten och samtidigt skapar en takt i det skrivna, som ljudet av ett skenande lok.

De gånger han frångår sin direkthet och sina rafflande fyraordsmeningar brister han ut i liknelser som aldrig blir svulstiga utan känns väldigt passande och finurliga.
Täta tempusbyten och små språng mellan olika epoker gör sammantaget boken väldigt läsvärd. Det är fantastiskt att kunna läsa ett sådant språk i kriminalromanens kontext.

Nu ser man verkligen vilken klåpare Leif GW Persson är. Hans språk är ju under all kritik, åtminstone i de senare böckerna. Upprepning och fantasilöshet i en fabricerad värld där språket känns torftigt och plastigt. Roslund & Hellström har varit mina favoriter i genren. De kan skriva oerhört bra och har inte minst ett dramaturgiskt driv.
Roslund & Hellström har bra samhällskritik och är noga med fakta.

Men, återigen. Åke Edwardson är en mästerlig författare.

Dessutom är han flntskallig, precis som Majakovskij.