Återigen dags för en liten krönika, signerad min sambo; Sara.

Vi svenskar är lagom. Vi svenskar tycker inte om att vara lagom.
Vi vill vara speciella, extraordinära och inte Svensson. Vi tycker om att nedlåtande säga att i det här landet ska ju allt vara så lagom.

Lite nedlåtande säger vi det.
Då förstår omgivningen att här ser ni en som inte är sådär tråkigt lagom svensk utan tvärtom en kontinental människa som inte är som alla andra.
En annan sak som vi svenskar ofta gillar att prata om är vädret. Många som i alla fall jag känner, gillar dessutom att klaga på vädret. Det är för varmt, för blåsigt, för kallt, liksom tungt i luften eller inte den där riktiga sommarvärmen.

Dessutom var vädret ofta bättre för några månader sen.
-Vilken bedrövlig sommar vi haft. Det trodde man inte när vi hade en sån fin vår, säger en bekant.
Samme bekant klagade hela våren över torkan och sin pollenallergi. Det var en bedrövlig vår.
Då. Fast nu var våren tydligen underbar. Jag sätter femtio spänn på att sommaren också var underbar. Fast i november. Nu är den tydligen hemsk.

Jag är den sista att sätta mig till doms över vädergnällisarna.
Själv gnäller jag mig igenom hela vintrarna över kylan, blåsten, slasket, mörkret och isfläckarna. Det jag möjligen kan säga till mitt försvar är att jag koncentrerar gnälleriet till vinterhalvåret.
Dessutom är det ett fånigt gnälleri eftersom vintrarna skulle bli lättare att uthärda om jag skaffade rejäla kängor och en toppluva.

Det är för varmt. Det är för kallt. Det har regnat för lite. Det har regnat för mycket. Tacka vet jag förra hösten. Fast då var det egentligen för blåsigt. Men egentligen borde vi ju vara tacksamma.

Vädret är ju nästan aldrig lagom. Och lagom vill man ju inte vara.