Det tyska folket är ju egentligen ganska ödmjukt och hövligt.
Kom att tänka på det i eftermiddags när vi var på stranden på Stumholmen.

Intill vattnet utmed ett par ganska höga stenklippor går en tysk turistmamma och samtalar med sin åttaårige son i ett sådant lågmält tonfall som enbart germaner gör.
 
Pojken vill vandra vidare ut i det djupa vattnet, man märker att mamman blir förbaskat irriterad på sonen och påtalar detta.
Sonen skiter dock i hennes förmaningar. Han vill ta sin kritvita kropp rakt ut i vattnet, Frau Braun får säga vad hon vill.
Här skall det badas.
Mamman höjer nu rösten på ett sätt som bara tyskar kan göra. Sonen fortfarande ointresserad av hennes kommenderingar, för att använda en adekvat term.

Slutligen närmast vrålar hon:

-Adiol! Bitte nicht weiter gehen! Adiol! (Lite osäker på namnet, det var nåt i den här stilen. Det var inte Adolf i alla fall, så mycket hörde jag)

Bitte! I betydelsen: "var nu snäll" eller "snälla kan du inte..."

En arg förälder ropar på sin son likt en restauranggäst som vill beställa knödel. Artigt, ödmjukt, hövligt.

Sådana är de, tyskarna.

Synd bara att de inte var lika hövliga mot Polen 1939.