PANIK NÄR VILLE FÖRSVANN

Traditionsenligt ägde länets största loppmarknad; Gnistan rum på Hasslö och vi begav oss dit i vår skruttiga Opel.
Vägen till Gnistans Idrottsplats, platsen för spektaklet, kantades av hundratalet bilar som alla parkerat sig likt packade sillar.
Det var gråmulet men varmt, vi hittade en plats och vandrade den lilla stigen bort mot insläppet.
Det var verkligen fullt med folk, skulle tippa på ett tusental besökare som alla var extraordinärt sugna på husgeråd, slitna böcker, noppiga kläder, söndersuttna soffor och halvtrasiga skor mm...

På leksaksavdelningen köpte Sara två dockor till Elsa och en kramgo mus i manchestertyg åt Ville.
Själv kollade jag in det digra bokutbudet.

När inköpen var gjorda märkte vi att vi nog skulle behöva en ryggsäck eller annat att lägga våra saker i.
Vi begav oss till avdelningen för väskor och skor.
Jag hade Ville under uppsikt, Sara hade hand om Elsa.

Jag hittar en äldre läderväska med en massa lönnfack som gör mig intresserad. Ville drar i armen, tycker att väskor är skittråkiga. Jag släpper taget.
Har honom under uppsikt.
Tittar på väskan. Tittar på Ville.
Tio sekunder går.

Ser Sara och Elsa lite längre bort. Men - var är nu Ville?
Ropar hans namn.
Inget svar.

Går bort till S o E:
-Nej. Vi har inte sett honom.
Springer runt borden, ropar, springer fram och tillbaka, ropar...
Sara ber mig stå kvar med Elsa. Springer iväg. Är borta i säkert tre minuter.
Kommer tillbaka. Rödgråten. "Han är ju fan borta...Ville! Ville!"

Överallt tusentals människor som trängs. Pulsen ökar, tankarna drar iväg...hur? Var? Vad gör vi? Var är han?
Tänk om....

Ville har mitt mobilnummer inskrivet på sin högra arm. Han vet vad han skall göra, om han kommer bort; även om han bara är tre år.
Varför ringer inte mobilen?

Nån måste ju ha sett honom....var? VAR?
VILLE!

Ropen mer intensiva, samtidigt med mer desperation. Vi springer runt över hela området och ropar.
Sara ber mig gå upp på en scen där en man med högtalarutrustning sitter.
Jag lägger fram ärendet.

Han ropar i micken:
"Har någon sett en liten treårig grabb vid namn Ville med en orange tröja. Han har tappat bort sin pappa....eh...eller kanske var det tvärtom"

Ett pinsamt leende.
Han ber mig gå framåt till ett ställe där folk brukar dyka upp med barn som försvunnit.

I samma stund ser jag en kvinna med Ville i famnen Jag ropar hans namn samtidigt som Sara och Elsa ansluter från ett annat håll.
Vi kramar tillsammans om kvinnan och Ville. Hon säger att hon förstår. Har själv barn.
Man är överlycklig och väldigt medtagen, skakningarna av skräck börjar släppa. Vill ge henne någon slags belöning men inser i samma stund att detta är helt omöjligt. Det finns ingen summa i världen som skulle kunna ställas i paritet med att få tillbaka sitt barn.

Ville var inte ledsen, var inte rädd. Kvinnan hade sett honom utanför loppisområdet vanka omkring. Hade han gått 30 meter till hade han kommit ut på vägen..
Kvinnan säger att hon ringt till min mobil ett tiotal gånger men att området saknar täckning.
Lyckliga och totalt uppsnurrade av adrenalin skiljs vi åt, bestämmer oss för att snabbt få något att dricka.

På vägen möter vi en bekant.
-Hej! Jag hörde att de pratade om en Ville i mikrofonen. Att han försvunnit. Tänkte att det måste ju nästan vara er Ville, det är ju inte så vanligt, menar jag.

Nja....namnet är nog ganska vanligt men ingen - absolut ingen - är som vår Ville.

Och hans absolut bästa egenskap just nu är att han är tillbaka.




Kommentarer
Postat av: kotten christel

Hu, jag känner paniken

2009-07-19 @ 19:06:03
URL: http://kottenliv.blogspot.com
Postat av: Petra

Jisses vilken dramatik!!

Kommer att tänka på när min lillasyster försvann en vinter. Hon hade hunden som följeslagare som inte vek från hennes sida.

Mamma sprang okmkring ute i 20 minusgrader i bara morgonrock och innetofflor.

Ja allt slutade bra.



Därför jag inte skaffa barn. Jag lyckas ju tappa bort ALLT!!!

2009-07-19 @ 19:33:39
URL: http://petraedlander.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback




RSS 2.0