Familjen har en gemensam bekant som heter Bosse.
Han är runt sextio och villaägare.
Ni vet hur sådana är.
Skall jämt bygga till, fixa om, renovera och ha sig.

För några år sedan var han också delägare i en båt. Det var Bosse och en kompis som köpte den lilla segelbåten Lolita.
Man kan ha åsikter om namnet men detta var nu vad båten hette.
Även en båt måste självklart underhållas och snyggas till. Eftersom Bosse bor i Blekinge och hans medägare till båten bodde någon annan stans, sköttes de flesta kontakter gällande Lolita med hjälp av telefon. 
Pengar för att investera i båten flyttades också mellan dessa båda herrars konton i en ständig ström, allt för att täcka upp de kostnader som båten förde med sig. 

Ungefär vid denna tid, bestämde sig villaägaren Bosse för ännu en renovering. Denna gång var det taket som skulle fixas. Han begav sig därför till banken för att träffa sin personliga bankrådgivare, en parant och rekorderlig kvinna som kort och gott kallades Bank-Ulla. Henne satte man inte på plats. Hon var en strävsam matrona med flit och uppfostran som största dygder i livet.

Nu satt han där, vid Bank-Ullas skrivbord och kikade in i hennes datorskärm.
Det gällde ett litet lån. Enbart detta i sig en pinsam och lite besvärande situation som frammanar den där bilden av att stå med mössan i hand inför högheten.  
-Okej, sa Bank-Ulla till Bosse. Vi tar och kikar lite på ditt transaktionskonto här.

Datorskärmen börjar scrolla sig ner.
Hans blick irrar över bokstäverna. Svetten börjar kännas alltmer. Ulla läser högt:
-Jaha...Pizzeria Sorrento, Kings Crown (dåtida pub i stan), ICA Cityhallen, Lilla Lolita, Lilla Lolita, Kings Crown, ICA Cityhallen, Systembolaget, Lilla Lolita, Pizzeria Sorrento, Lilla Lolita...vad är det där...lilla....lolita?
-Eh? Va? Nä...det är båten, serrö...det är pengar till...jag har en båt som heter Lolita...

Bosse säger att han sällan skämts så mycket i hela sitt liv och att han fortfarande, snart tio år senare, misstänker att Bank-Ulla innerst inne aldrig trodde honom.