Idag råder undantagstillstånd i Karlskrona. Traditionsenligt äger nämligen Lövmarknaden rum, som alltid dagen före midsommar.
För infödda karlskroniter är detta en händelse i paritet med statsbesök, kunglig ceremoni eller inbördeskrig.
Kanske mest inbördeskrig, när man tänker efter. Alla normala lagar sätts ur spel. Det råder fullständigt kaos maskerat till påklistrat, kollektivt lyckorus - det är ju satans kul med lövmarknad.

Alla vi som inte är födda i Karlskrona inser snabbt vad det hela egentligen handlar om; en krimskramsmarknad med möjlighet till fylla och langos. Vi känner djup vördnad för marknadens traditioner (att krumma fiskargummor i virkade hucklen förr i tiden satt och band blomkransar som de sålde till stans borgerskap) men kan inte förstå varför det är ett sådant fasligt hallaballo kring något som egentligen är ganska grundläggande.
Det är sommar - folk vill handla dyra men fula saker, äta fet mat och dricka sprit. Kanske tar man sig en karusell.

Säg för guds skull inte detta till en karlskronit, dock. Du riskerar nämligen att få en ålspäckad kroppkaka upptryckt där solen inte skiner.
Lövmarknaden är kultur, lövmarknaden är en känsla, en livsstil..ett tillstånd, så nära nirvana man kan komma i en blåsig kuststad...gärna med kulörta heliumballonger och sockervaddsklibbiga kinder som acessoarer. Kön till bankomaterna är längre än de sovjetiska brödköerna var 1987.

Man laddar länge inför detta VM i kul. Tar ut semester, sparar pengar, planerar; dagispersonalen undrar om barnen verkligen måste gå så länge på dagis den 24:e...det är ju lövmarknad. "Nästan alla är ju lediga".
I källaren möter jag min rollatorgranne. Han hinner se mig i tre millisekunder innan det kommer:
-De ska väl bli kul att gå med ungarna på lövmarknaden idag?
Innan jag hinner svara tillägger han:
-Själv är jag på väg till gamla marknaden (hemslöjd, porslin, sockertoppar, nyckelringar i bränt trä), den är trevlig den...

Så hur blev det? Var vi på lövmarknaden?
Jo. Det var vi. I en timme. Som Sara uttrycker det: som att gå på tivoli i helvetet.
Skrik, skrän, trängsel och överallt en svårplacerad stank av urin och gammalt bajs, troligen ponnybajs...jag är ingen expert...
Barnen roade sig (fem minuter i hoppborgen varken mer eller mindre) och solen sken, i övrigt kändes enbart en svettig fläck av panikångest som växte sig större och starkare för varje steg och hjärtslag.

Dock hittade jag en biografi om Dr Axel Munthe vid bibliotekets bord med utrangerade låneböcker. Alltid något.
Munthe skulle nog skarpt ha ogillat lövmarknaden.
Med eller utan langos.