EN RETORISK MODELL
Min sambo vet hur hon skall slänga sig med orden.
Hon är inte bara verbal utan blixtsnabb i repliken och fullständigt omöjlig att argumentera emot då man vet att hon alltid sitter inne med de mest logiska och briljanta argumenten; de där självklara sanningarna som liksom levereras fullständigt banalt och till synes utan ansträngning.
I morse hade vi ett uppfriskande gräl där argumentationen från Saras sida gick ut på att jag genast borde sluta upp med mina totalt meningslösa bortförklaringar till saker som inte blir gjorda eller görs slarvigt.
Jag har en tendens att hitta på de mest krystade bortförklaringar till saker som jag vet inte borde bortförklaras.
Plötsligt anmodas jag sluta med dem eftersom det - citat - "räddar inte dig och det retar bara mig".
Jag häpnade och tappade självklart tråden.
Diskussionen fortsatte och minst en tre fyra gånger återkom Sara till det där "räddar inte dig, det retar bara mig"...
När vi grävt ner våra stridsyxor frågade jag henne var i hela världen hon hittat det där om rädda och reta; det är lysande, sa jag...var kommer det ifrån?
Är det Churchill? Cicero? Det måste ju vara nåt politiskt...en rafflande retorisk modell som sätter motståndaren helt ur spel.
Sara bara tittar förvånat på mig och säger: -Vadå? Jag bara sa det.
-Men det är väl ett citat?
-Nej...jag bara kom på det..vadå?
-Det är ju skitbra...Palmeklass, sa jag...eller han...El-Baradei...hör här (med förställd röst): -Mr Mubarak...I listened to your speech the other day and I must say...det räddar inte dig, det retar bara mig!
Kommentarer
Trackback
