Känslan som infann sig i år var exakt densamma som förra sommaren. När man befinner sig ute i Kuggeboda, långt, långt borta från allt vad asfalt, avgaser, ICA-affärer runt hörnet och rulltrappor heter, är det som att befinna sig i ett helt annat land; man glömmer att man fortfarande är kvar i Sverige. Att man kan köpa samma tidningar (fast det tar femton minuter med bil för att nå närmaste handlare, om man inte prenumererar) och lyssna på samma slags radiokanaler.

Livet där går nämligen sin gilla gång.

Fåglar kvittrar, traktorer puttrar på, alla människor hälsar högt och ljudligt på varandra, myggor dödas per automatik av en ljusblå insektsdödare vars fräsande ljud är nästan det enda som hörs, då mörkret sakta sänker sig och det verkligen blir totalt mörkt. Inte en gatlykta i sikte.

Mörkt och tyst.

Möjligen bryts tystnaden stundtals av en hoande uggla.

Mobiltäckningen är nästan obefintlig.

-Vänta, jag skall bara gå ut i köket. Nu...nä, vänta...jag ställer mig här vid fönstret...så...nu flyttade jag mig två meter vänsterut...nu..nu...hallå? I samma stund som bilen lämnar Kuggebodavägen och man befinner sig uppe på E22:an (dvs man ser folk utan keps och bilar som kör lagligt) plingar det till i mobilen, det är alla missade samtal som inte kunnat komma fram...

Min bloggtystnad förklaras självklart av denna agrara utflykt med allt vad det inneburit av solsken, regn (mest regn), bad, grill och gräsklippning (kände mig som en Terminator med kulmage) och härliga vyer. Sista kvällen körde vår vän farmaren en minibuss fullastad med barn och vuxna ut på en Kuggebodasightseeing. Bland annat fick vi se en gård kallad Fallosgården, förklaringen är dock alltför omfattande och intern för att återges i detta forum.

Se där, det blev en del bloggat från Kuggeboda ändå; trots Tage Danielssons allmänt vedertagna sanning; att det inte finns så mycket "att dikta ihop i en grop"...