Du har säkert hört talas om Herman Lindquists memoarer Mitt i allt som när de släpptes i somras fick dras tillbaka av Albert Bonniers Förlag.

Anledningen var att en återgivning av en tidigare struken bokpassage åter skulle kunna uppfattas som att Lindquist pekar ut en numera avliden professor som antisemit.

 

Boken skulle släppas i god tid före bokmässan i september men försenades avsevärt. 

För några veckor sedan såg jag den i hyllan och blev både glad och förväntansfull. 

 

Man kan säga mycket elakt om Herman Lindquists pretentiösa poserande och monarkikramande; hans von oben-attityd och ofta försoffade slutsatser. 

Jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hans historia. Född av svenska föräldrar, tidigt uppryckt från barndomens Stockholm för att istället växa upp på den svenska ambassaden i Helsingfors. 

Sedan krigskorrespondent, radiokorre, kåsör, författare, omstridd historiker och nån slags privatlärare åt Kronprinsessan Victoria. 

 

I kåserisamlingen På landet i Paris från 1992 skrev han ett utkast till memoarer som återkommer i lite annorlunda form i de inledande kapitel som jag hittills hunnit läsa i boken.

Lindquists karriär inleddes i en helt annan tid. Det vimlade av tidningar och arbetstillfällen för unga reportrar i Stockholm. Arbetsplatserna befolkades av alkoholister som lämnat kraschade äktenskap bakom sig för att jobba i princip dygnet runt. Jobbet avbröts enbart av ångestfyllda sittningar på krogarna runt Klarakvarteren; Tennstopet, WC och allt vad de hette. 

Det första den unge Herman fick göra varje dag när han kom till jobbet i mitten av 1960-talet var att städa bort alla cigarettfimpar och whiskyflaskor från skrivborden. 

På denna tid kunde en 25-årig yngling utan vidare erfarenhet rekryteras som chef för ett helt nyöppnat korrespondentkontor i Prag, utan att tjänsten formellt behövde utlysas. 

 

Kanske minns du det affekterade bråket i media för tjugo år sedan mellan Herman å ena sidan och de klassiskt utbildade historikerna med Peter Englund i spetsen, på den andra. 

Saken gällde Hermans närmast övermänskliga uppgift som han fått av Norstedts; att skriva 11 delar om Sveriges historia, från islossningen till Tage Erlander. 

 

Lindquists kritiker menade att det märktes att det var en journalist och inte en riktig historiker som satt vid pennan. Bokserien anklagades för att vara fylld av sakfel och missförstånd. 

 

Jag har inte riktigt de kunskaper som krävs för att på rak arm säga att Lindquists kritiker har rätt, däremot har jag i den aktuella memoarboken själv hittat ett ALLVARLIGT sakfel. 

 

Lindquist skriver att han den 1 januari 1965 steg in på Stockholms-Tidningen och gör i samband med detta stycke en liten teckning över landet Sverige i mitten av 60-talet. Vi får veta att Kungen på Stockholms slott hette Gustav VI Adolf och att Tage Erlander var statsminister. Allt detta stämmer. 

Problemet är meningen: 

"Tage Erlander var statsminister och skulle vara det åtta år till". 

 

Jaha. Nu är det bara att börja räkna. Förutsatt att detta faktiskt inträffade 1965 är uppgiften felaktig, då Olof Palme som bekant blev statsminister redan 1969. 

Det är fyra år från 1965, inte åtta som Lindquist skriver.

Ett litet skitfel kan tyckas men det är sånt som stör läsupplevelsen.

 

Frågan är nu om Albert Bonniers Förlag (genom den uppmärksamhet som ovanstående fadäs får genom Nonsensakutens försorg) är beredda att ännu en gång dra in hela upplagan av boken Mitt i allt?