Hur det nu kom sig blev Elsa oerhört sugen på att spela bangolf, när vi satt på Långö häromdagen.

Väldigt märkligt, hon har aldrig tidigare uttryckt några såna lustar. Nåväl.
Man vill ju inte vara någon tråkig förälder så efter att hon tjatat i två timmar gick jag henne till viljes.
"Visst. Vi spelar bangolf men det räcker med en klubba och en boll, tack så mycket."
Jag gick fram till tanten i kiosken som förmodades ansvara för alla bollarna och klubborna.
"Vad kostar skiten" tänkte jag säga till henne men självklart sa jag istället på mitt allra mest vattenkammade sätt: "Jag vill spela bangolf. Min dotter hänger med och lär sig".
"En klubba o en boll, således" replikerade tanten.
Sedan tillade hon: "Det blir 35 spänn".
Jag tittade på henne utan att visa den minsta tvekan eller avsky, hoppas jag. 35 kronor. För gummi och lite metall.
Jaja...jag gör ju detta för Elsa...

Vi begynte att spela.
Elsa puttade som en gudinna och första banan var avklarad.
"Vad gör man sen?" undrade Elsa.
"Man går vidare, nu tar vi.....den där banan!" hojtade jag skojfriskt likt Farbror Melker en solig dag.
På denna andra bana gick det inte lika bra. Till slut fick jag fösa in bollsatan i hålet och gick runt den rampliknande banavslutningen för att putta vidare. Men. Tänka sig. Där fanns ingen boll.

Det var nämligen inte bana 2. Det var bana 15 eller nåt. Banan som slutar med att bollen ramlar ner i en låst låda.
Den slutgiltiga, definitiva banan. Slutet på spelet. End Of The Road. Finito. Fin. The End.

"Vart tog bollen vägen?" frågade Elsa.
"Ehhhh..." sa jag och visste i detta ögonbick att jag är historiens sämsta förälder.

Sedan förklarade jag vad som skett. Elsa blev putt. Eller, tja...förbannad. Ilsk. Tvärarg.
Och sedan skrek hon, ganska högt och tämligen länge.

Tills det att jag tog fram en gyllene tiokrona som ersättare. Det gick så där.
En femkrona - gick också så där.
Löv...nja....
Småstenar....funkade ganska bra.

Tyvärr hittade vi ingen kotte och gav upp efter fem banor.
Men Elsa var skitglad. Nu skulle hon få bada igen.