RÄTTVIS COLA
Man får ju innerligt hoppas att alla de radikaler som 1980 slog näven i bordet för att bojkotta Coca-Cola nu tar tillfället i akt att verkligen njuta av det rättvisemärkta alternativet.
Den heter Ubuntu Cola och säljs i en livsmedelsaffär nära dig.
Jag köpte en sådan i veckan. Den har den berömda Fair Trade-loggan upptill så det är helt klart inte fråga om något slags skämt.
Den är vidare brun, utrustad med kolsyra och upphälld i diskreta 33-centilitersburkar.
Den betingar ett pris av 10 kronor.
Hur den smakar?
Tja, tänk dig Indian-Cola med små skvättar av citron.
FRAM MED SKÄMSKUDDEN
Det är när man ser klipp som dessa som man skäms över att vara svensk.
Självklart är det ombord på en båt, självklart förekommer skinnväst och självklart sjunger publiken med i ett kollektivt "uu-umpapa-umpapa-uuu--uu-umpapa"...
Känns lite ovärdigt att detta är ett av de digitala spår som Stig Vig nu lämnar efter sig men så är det lika fullt. Varsågod; Du får aldrig nog i en exklusiv livespelning. Fram med skämskudden:
LIKA SOM BÄR
Charlize Theron i filmen Monster från 2003.
En till åren kommen Jon Voight.
FRYSVÄDER
Ett meddelande till läsare av Nonsensakuten som befinner sig norr om Gävle. Vi håller på att frysa ihjäl här nere, bara så att ni vet.
HÅKAN VILL SÅ GÄRNA GRATULERA STEFAN
KATTASTROF
LIKA SOM BÄR
Stefan Löfven (utan é), karaktären Benny från Lagens Änglar och James Belushi.
En closeup på Löfven visar sig också vara ganska lik den teckande filmkritikern i serien The Critic från 90-talet:
En closeup på Löfven visar sig också vara ganska lik den teckande filmkritikern i serien The Critic från 90-talet:
STOLT MEN INTE NÖJD
Något blev uppenbarligen fel när nystartade nyhetskanalen TV4 News direktsände en av Carin Jämtins otaliga pressträffar i veckan.
Plötsligt dök det upp textremsor som troligen var avsedda för något helt annat men som i ett lite större perspektiv visar sig stämma ganska bra ändå. Nog vilar det nåt freudianskt över meningar som Vi är inte nöjda. Ett år har gått och Vi skall fira och minnas: 
MATILDA JÄRNDOTTER
ARTISTER SOM HAR CRED
Om jag skulle säga 1900-talets bästa artister, vad skulle du säga då?
Elvis? Beatles? Rolling Stones? David Bowie?
Okej. Några kvinnor?
Aretha Franklin? Hmm..okej...mer? Madonna? Patti Smith?
Ja, varför inte.
Bra artister allihop.
Men du glömde Lee Perry, MC 5 och Gang Starr. För att inte tala om Captain Beefhart.
Hittade en lista från 1999 och från Aftonbladets dåvarande nöjesbilaga Puls där nöjesredaktionen bestående av medvetna och självsäkra (men egentligen överjävligt skitängsliga) skribenter som Fredrik Virtanen och Per Bjurman m.fl satt sig ner och listat de 100 BÄSTA artister från hela 1900-talet.
Tror du att Queen finns med på den listan? Ett band som är Englands näst mest populära band efter The Beatles sett i andelen sålda skivor och konsertbiljetter världen över?
Självfallet inte. ABBA är inte heller med, förstås. Ej heller hittar vi Dolly Parton, Eurythmics, Kiss, Elton John eller Eagles.
Detta eftersom de saknar så kallad cred. De är inte trovärdiga, av någon anledning. I alla fall inte i Fredrik Virtanens öron, så skarpt inriktade på det som Germund Stenhag eller Andres Lokko anser vara comme il faut.
Visst; de har rösterna, utstrålningen, publiken, scennärvaron och det banbytande artisteriet.
Men de saknar ändå nånstans det som Underworld, Television, Hank Williams och Tim Buckley satt inne med.
JUTTANS LÖFTEN
Du kanske minns att SVT för några år sedan hade en idag helt insomnad och rätteligen bortglömd programpunkt som hette 10 löften från SVT eller något i den stilen.
Det var dåtidens chefer; VD:n Christina Jutterström och den mumintrollspratande programdirektören Leif Jakobsson som på värsta sortens managementlingo ställde ut ett antal löften till tittarna inför det nya året.
Det var saker som "vi lovar att bli effektivare, snabbare och mer inkännande" eller varför inte den klassiska klyschan "vi lovar att göra dig som tittare mer interaktiv, mer nyfiken och mer förväntansfull".
Leif Jakobsson är inte längre programdirektör, vart han är spelar väl egentligen mindre roll. Juttan har gått i pension. Idag heter VD:n Eva Hamilton och hon har plockat bort både tittarombudsman och dessa smått förljugna men väldigt underhållande löften från rutan.
Hamilton anser förmodligen inte (och med all rätt) att dessa löften är i nationens intresse.
EN KRÄNKNING
Du kommer säkert ihåg den från Asien adopterade skribenten Patrik Lundberg som förra året skrev en krönika om hur han alltid känt sig kränkt av Fazers Kinapuffar.
Hans påtalande resulterade i att Fazer drog tillbaka sin omslagsbild.
Man kan bara spekulera i vad nämnde Lundberg skulle tycka om den skåpbil som jag idag passerade i centrala Karlskrona:
ABBA ÅTERFÖRENAS
Krisen inom Socialdemokratin har fått Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid att sluta fippla runt med små patetiska frågor som humanismen, slussen, djurhanteringen och stalkerproblematiken.
Istället ryktas det om en exklusiv återförening av ABBA.
Det som föranlett det hela är den här bilden:
-Så fort jag såg den kände jag att det här kunde bli en bra singelhit, säger Björn Ulvaeus till Nonsensakuten.
Därför kommer man inom kort att släppa sin gamla låt Voulez-Vous med en helt ny text.
Den här gången kommer man att sjunga:
Deja vu
(aha!)
Take it now or leave it (aha!)
Now is all we get (aha!)
Nothing promised, no regrets
Deja vu (aha!)
Ain't no big decision (aha!)
You know what to do (aha!)
all in all, it's deju vu
Take it now or leave it (aha!)
Now is all we get (aha!)
Nothing promised, no regrets
Deja vu (aha!)
Ain't no big decision (aha!)
You know what to do (aha!)
all in all, it's deju vu
MYSTERIET KRING LENA PH OCH SLÖJDSALEN
Det mänskliga minnet beter sig ibland underligt.
Att höra en viss musik kan frambringa minnen. Om detta är de flesta överens. Slut ögonen och lyssna på en speciell låt och ganska direkt kommer bildminnen från de auspicier som kanske rådde just då låten var aktuell.
Märk väl - det är inte när jag hör låtar av henne som bilderna kommer upp; det är snarare så att jag ibland kan tänka på en viss sal; ett stort rum som jag inte på rak arm kan säga att jag varit inne i någonsin.
Jag har aldrig varit någon älskare av Lena PH:s musik. Hon är en fantastisk artist och så men musikaliskt har det sällan funnits något som fått mig att gå i spinn. Ännu värre är det med träslöjd. Det kan jag säga att jag direkt hatar. Jag vill här passa på att citera Kalle Moraeus som på frågan om han hade tummen mitt i näven svarade att den inte bara satt mitt i näven utan snarare i höjd med armbågen.
Jag kan inte minnas att jag varit där på riktigt. Jag vet att den inte ser ut som NÅGON av de slöjdsalar jag under min andefattiga skoltid tvingades bevista.
Ofta minns man bara fragment, andra gånger är varenda sekund inregistrerad i hjärnbarken, karbonkopierad utmed näthinnan, som det så fint brukar heta.
"Något som hamnat på näthinnan". Det är där som minnet av våra synintryck lägger sig till ro.
Tydligen är denna hinna att betrakta som en slags bioduk som spelar upp våra minnen likt de där stumfilmerna med alla spattiga rörelser som spelades in kring förra sekelskiftet och som sedan dess digitaliserats och räddats till eftervärlden.
Att höra en viss musik kan frambringa minnen. Om detta är de flesta överens. Slut ögonen och lyssna på en speciell låt och ganska direkt kommer bildminnen från de auspicier som kanske rådde just då låten var aktuell.
Allt detta är någonstans logiskt och helt i sin ordning. Vad jag inte kan förstå är att jag kopplar ihop en viss slöjdsal med Lena Philpsson.
Märk väl - det är inte när jag hör låtar av henne som bilderna kommer upp; det är snarare så att jag ibland kan tänka på en viss sal; ett stort rum som jag inte på rak arm kan säga att jag varit inne i någonsin.
När jag då ser denna sal som är stor, rektangulär och ganska dyster, ser jag en speciell omslagsbild till en tjugo år gammal Lena PH-singel (kanske Give Me Your Love från 1993) framför mig, samt hur hon såg ut när hon uppträdde som sitt alter ego Agent 006 år 1991.
Jag har aldrig varit någon älskare av Lena PH:s musik. Hon är en fantastisk artist och så men musikaliskt har det sällan funnits något som fått mig att gå i spinn. Ännu värre är det med träslöjd. Det kan jag säga att jag direkt hatar. Jag vill här passa på att citera Kalle Moraeus som på frågan om han hade tummen mitt i näven svarade att den inte bara satt mitt i näven utan snarare i höjd med armbågen.
Sån är även jag. Jag kan inget om trä, lim, rubankar, tänger, hyvlar eller sandpapper. Ändå förknippar jag den här dunkla salen med små fönster i taket och ett angränsande rum med stora vaskar och hyllor proppfyllda med verktyg med just Lena Philipsson.
Jag kan inte minnas att jag varit där på riktigt. Jag vet att den inte ser ut som NÅGON av de slöjdsalar jag under min andefattiga skoltid tvingades bevista.
Vad jag ännu mindre förstår är varför just denna imaginära (eller äkta) slöjdsal förknippas med en schlagersångerska från Vetlanda.
KNAPPAST ETT BANBRYTANDE INLÄGG...
..men ändå...
Han är kanske inte minnesmästare, Juholt...men en minernas mästare är han allt.
Så mycket enklare han hade haft det, om han också varit med i stumfilm...
