Idag har vi firat Villes treårsdag. När han föddes 2006 var det en måndag, annandag påsk.
Det finns saker man lite slarvigt brukar prata om och samtidigt säga; det här kommer jag att minnas så länge jag lever.
Dit hör självklart  minnen från när barnen föds, varje förlossning etsar sig givetvis fast på näthinnan och blir till oerhört starka minnesbilder. 
Idag - när Ville gratulerades med en ryggsäck, några pussel, en hatt och ett färgglatt indiantält - tänkte jag självklart på hans förlossning, detta eftersom jag själv var barnmorskan.  



Undrar egentligen hur många kvinnor som fött barn på enbart en Alvedon.
Min sambo Sara har gjort det. Hon hade nämligen inget val. Så här gick det till:

Påsken 2006 var för vår del inget vidare; Sara var höggravid och gick runt som en äggsjuk höna, Elsa (20 månader) hade öroninflammation, Villes förlossningsdatum var satt till valborgsmässoafton och vi hade bestämt att min mamma skulle åka drygt tio mil från Kristianstad när det väl var dags.
På annandags morgon vaknar Sara med lite förvärkar. Vi äter frukost och efter den ringer Sara till förlossningen.
Hon får beskedet att förvärkar i samband med en andra förlossning kan vara väldigt kraftfulla.
-Bara ta du och lägg dig och vila en stund så går det nog snart över, säger man i telefon.
Värkarna går i väldigt ojämna intervaller, ett tag tycks Sara tro att det hela har lugnat ner sig.

Strax efter lunch börjar det dock ingen varpå Sara vill lägga sig ner och vila, hon säger att hon behöver lugn och ro, Elsa är för liten för att själv gå ut på gården, så jag och Elsa beger oss till vår kompis Bosse som bor 3-4 minuter bort.
När vi är borta ringer Sara åter till förlossningen, får beskedet att det låter som "typiska förvärkar".
-Duscha varmt och ta en Alvedon så kommer det att lugna ner sig!
Sara följer detta råd.

Klockan 15.40 ringer Saras syster och vill höra lite om hur påsken har varit. När hon får reda på läget tycker hon att Sara borde bege sig direkt till förlossningen. Sara ringer till min mobil och Bosse erbjuder sig att passa Elsa tills dess att min mamma hinner komma fram till stan, en resa på ca 1 och en halv timme.

Fem minuter senare anländer jag och Elsa - jag placerar i ilfart min dotter tillsammans med gosedjuret Vovven och en napp framför en film om den tecknade pingvinen Pingu.

Sara har nu fått kraftigare och kraftigare värkar, vill åka in till förlossningen på en gång.
Klockan är ungefär 15.50 när jag ringer till Bosse och säger att han gärna kan komma över när han har möjlighet, vi är på väg in till sjukhuset.
Sara ber mig ringa förlossningen. Klockan 15.51.
Nu går vattnet.

Den avslappnade barnmorskan som svarar frågar hur lång intervall det är mellan värkarna. Sara ropar:
-Ingen!
Nu står hon på knä framför en stol och håller krampaktigt i stolsryggen.
-Jag får krystvärkar!
-Ja, i ett visst skede av förlossningen kan det upplevas som krystvärkar då barnets huvud trycker på mot ryggraden.
-Jag känner ju för fan barnets huvud!
Barnmorskan ber mig att försöka lägga Sara på rygg. Detta ter sig nästan helt omöjligt.
Med en hårig hjässa på väg ut, bedövad på en Alvedon är den vita stolen i stort sett hennes enda trygghet i livet.
Med lika delar vänlighet som bryska övergrepp lirkar jag loss min sambo från stolen och kopplar på telefonens högtalare.
När Sara hamnar på rygg ser jag en rödlila skalle på väg ut. 
Dessutom skymtas navelsträngen, strax intill halsen. 

Ganska lång men nödvändig passus: under hela sin graviditet var Sara förlossningsknarkare, hon slukade allt som hade med förlossningar att göra; i tv, på nätet, i tidskrifter och böcker. Om kvällarna brukade hon korsförhöra mig på ämnet: vad gör du om detta skulle hända, om denna komplikation skulle tillstöta.
Jag tog emot närmast alla upptänkliga fakta om förlossningar intravenöst, självklart med min sedvanliga raljans.
-Du tror väl ändå inte att vi kommer att stå i ett dike och föda barn?
-Det kan man aldrig veta! Vad gör du om navelsträngen sitter runt halsen? 
-Navelsträngen...
-Hallå! Du skall försiktigt lirka den över barnets huvud, gärna med lillfingret, annars kan barnet strypas och dö!

Nu satt jag där. Kanske inte med skägget i brevlådan, men väl med en beigevit navelsträng på väg att strypa.
Försiktigt. Med lillfingret. Över huvudet.

Så här tre år efteråt kan jag faktiskt inte minnas exakt vilket finger jag använde. Häng mig högt om det var pekfingret.
I alla fall drog jag navelsträngen över huvudet på barnet och i nästan samma sekund föddes Ville i mina armar.
Han var liten, lila och nästan svarthårig.
Förhållandevis tystlåten för att vara tio sekunder gammal.
Sara fick Ville på magen och tio lager filtar över.
-Kommer moderkakan också ut kan ni gärna lägga den i en ICA-kasse! kvittrar den hjälpsamma barnmorskan via telefon.

Tyst kärring! Vi har just varit med om ett av våra livs största ögonblick och det som du har gjort är att prata i telefon.

Vi vrider på våra huvuden och upptäcker att Elsa just bevittnat sin lillebrors hemförlossning. Inte så pedagogiskt, säkert duktigt traumatiskt men vad gör man?
Ibland blir inte allting som man tänkt.
Elsa hör den gråtande bebisen på mammans mage och skyndar sig fram, står vid sidan om och tittar på honom några sekunder. 
Han är liten och ledsen.
Elsa böjer sig ner, lägger fram vovven till honom och tar ut sin napp och trycker in den i munnen på sin nyfödde bror.
För första gången i livet får syskonen hälsa på varandra.

Klockan är 16.05.
Plötsligt öppnas ytterdörren - in kommer Bosse i tron att han skall passa en 20 månader gammal flicka och vinka av oss inför vår resa till BB.
Istället möts han av ett blodigt kaos och jag som stumt pekar in i rummet där Sara och Ville ligger.
Han har i efterhand sagt att mina ögon stod ut som pingisbollar ur skallen.
Han störtar fram till telefonen (jag har andra saker att tänka på) där barnmorskan frågar honom:
-Har ni ringt efter ambulans?
-Vi?! Har vi ringt efter ambulans? Jag trodde väl för h-vete att ambulansen redan är på väg!

I det här läget är Sara helt satt ur spel. Förlossningen tillsammans med kroppens endorfiner gör att hon bara ligger och ler fånigt. Jag möblerar om för att ambulanspersonalen skall kunna ta sig fram i kaoset.
Långt om länge (12 minuter) kommer så ambulansen. De öppnar med repliken, framförd på bred karlskronitiska:
-Fy sautan vicka jävla trappor!

Jo. Vi bodde som sagt i kulturhus. Svänga stentrappor. 

Nån timme senare, när alla har landat på förlossningen, Sara är undersökt och Ville likaså samt vägd och mätt, frågar barnmorskan:
-Vill ni bada bebisen eller skall jag göra det?
Jag är på väg att tacka ja  men hejdas av Sara som tar tag i min arm och ilsket fräser i örat:
-Nånting skall vi fan få för landstingsskatten!