Det är dags att lägga det gamla året bakom oss och ringa in början på en ny tid, ett nytt decennium; 10-talet.

Vad är väl då lämpligare än att vi tar oss exakt 30 år tillbaka i tiden och avrundar Nonsensakuten 2009 med klassisk, svensk popmusik?

Det handlar om min barndoms soundtrack.
Det känns lite dumt att erkänna att jag faktiskt blir berörd av en ABBA-låt men den här är speciell.
Björn Ulvaeus är en stilsäker och känslosam textförfattare som i den glättiga popmusikens kontext med sina sena ABBA-texter vräkte ur sig så mycket av den svärta, ångest och håglöshet som alltid präglat vår nation.

De mörka och utlämnande texterna till The Winner Takes It All, Knowing Me, Knowing You och When All Is Said And Done är tillsammans med föreliggande låttext något av det mest konkreta och samtidigt mest finstämda som bandet presterade under sin drygt tioåriga karriär.
Låtarna kom efter bandmedlemmarnas olika slitningar, privat som professionellt. Det är först när verkligheten hann ifatt dem som låtarna och texterna på allvar började betyda något; det var först då som de gav lyssnaren något mer än att bara vara lättsmält underhållningsmusik.

Att jag rörs så mycket av just Happy New Year tror jag beror på dess utgivningsår och omständigheterna däromkring. Ulvaeus var 34 år gammal när låten skrevs; Benny Andersson var 33. Lite yngre än vad jag är idag.
Bägge var föräldrar; Benny ganska nygift med Frida medan Björn låg i skilsmässa med Agnetha.
Ett decennium som inneburit så enormt mycket för dem alla i bandet på så många olika plan var på väg att ta slut.
Framför dem låg 80-talet.
Ovissheten. Möjligheten.
"What lies waiting down that line...in the end of '89" som Agnetha sjunger så kraftfullt innan den något klichéartade refrängen tar över.

Nyårshelgen är en tid för både bokslut och framåtblickande, framförallt nu i slutet av ett decennium.
Detta omtumlande, förvirrande, hotfulla men även så fantastiska 00-tal.
Vad vet vi egentligen om tillståndet 2019? Inte så mycket mer än att Alingsås firar 400-årsjubileum.
Vilka tankar och förhoppningar har vi?
Hur kommer det att bli? Blir alla våra drömmar om 10-talet något mer än enbart pinsam konfetti på golvet?
Är det egentligen så bra att tänka i dessa banor? Är det inte bättre att fånga dagen?
Det är lite av dessa känslor, stämningar, funderingar och förhoppningar som ABBA på nåt sätt lyckas kapsla in i denna nyårshymn där den ligger lite sötsliskig och inställsam framför oss.
Det är glädje, det är allsång, det är champagne och fyrverkeri.
Men också rotlöshet, rastlöshet, okunnighet och vanmakt. Ångest. Kyla. Svensk osäkerhet.

Jag för min del har haft några av de finaste åren av mitt liv under 00-talet. Jag träffade Sara, vi flyttade ihop och fick två underbara barn. Vi är en familj och jag vet att 10-talet kommer att le mot oss, bära oss fram på sina silverglänsande, fräscha, hypermoderna vingar.
10-talet är spännande. 10-talet är möjligt. 10-talet är fattbart.

Och samtidigt något alldeles oändligt ofattbart.

G O T T
N Y T T
Å R!