Föreställ dig följande:

Du är en åldrande manlig skådis med glänsande flint som dragit ditt strå till den kulturella stacken sedan mitten av 60-talet.
På ålderns höst finner du dig själv spela kanin med gigantiska löständer i en barnteaterpjäs som heter Bajskorv.
Du har kontrakterats av Regionteatern Blekinge-Kronoberg för att turnera med denna pjäs.
En lördagseftermiddag står du beredd i en liten, liten sporthall i en liten, liten landsortsskola i en liten, liten bondhåla med kanske högst 200 invånare som fortfarande talar om det senaste i kulturväg, Cirkus Harlekin i somras.

Publiken på lite drygt 60 personer samlas.
Pjäsen kör igång, barnen sitter främst vid scenkanten, ett antal mammor sitter bakom ungarna.
Du kör din minutiöst inövade, halsbrytande koreografi som innbär att springa, gå ner på huk, snurra runt, studsa och klättra upp på bord.

Om du nu är denne åldrande skådespelare på 55+, hör du eller hör du inte vad en av mammorna (oss närstående) säger framme vid scenkanten?

Hon säger viskande (bara aningen lite för högt):

-Det var en satan så spänstig gubbajävel!