Jag och sjuåriga dottern
Elsa pratar schlager.
-Vet du hur vinnaren i Eurovision Song Contest lät för trettio år sedan, Elsa? säger jag och inser direkt att hon omöjligen kan ha nån slags uppfattning om saken. Istället plockar jag upp min telefon och låter henne se musikvideon från 1982 där den lilla väna Nicole från Västtyskland sitter ensam på en pall med en akustisk, blå gitarr i knät.
-Vad sjunger hon om? frågar Elsa.
Jag kör en direktöversättning för henne. Om att vi behöver lite fred, lite sol på vår jord och att hon kastar ut en önskan om att alla inte bara skall ta sig tid till att lyssna på hennes sång utan också försöka sig på det där med att leva i fred,
-Ähhh...tråkigt, säger Elsa. Och plockar fram stora schlagersågen:
-Det händer ju inget. Det här var en tråkig låt. Hon bara sitter ju där.
-Du menar att det går långsamt?
-Ehh..typ...
-Du skulle gärna se att hon krossade en glasbur eller så?
-Ja, och så är det ju inga dansare, säger sjuåringen uppväxt med Eric Saade och dylikt effektsökeri.
Nu ser jag min chans att överbrygga kulturklyftorna.
-Du...det fanns faktisk dansare även på den tiden. Vänta (jag söker ny låt på Youtube) Här skall du se att det kommer nåt för dig, det här kommer du att gilla. Den här tjejen var bara 18 år gammal och hon hade med sig två killar som dansade i bakgrunden. Den heter Piccadilly Cirkus. Hon heter Pernilla Wahlgren.
Elsa tittar storögt på klippet från 1985. Efter ett tag börjar hon skratta hysteriskt.
-Vad är det? undrar jag. Vad skrattar du åt?
-Ha ha...kolla på dansarna...så dumt de rör sig och vad tjocka de är!
Det finns saker man bara inte säger. Jag stängde snabbt ner klippet och musiken tystnade abrupt.
Eh...känner att min och Elsas schlagerskola inte helt är över, det här var bara lektion 1.
Dessutom skall hon lära sig ett och annat om fetma. Jag menar...om Emilio Ingrosso var fet 1985.
Vad är då jag idag?