Det är ljummet när jag cyklar hemåt och jag tänker på den där vattendelaren; skarven mellan juli och augusti och på alla dem som anser att sommaren nu är slut. Man skymtar ett vemod i deras ansikten.
Personligen har jag alltid ansett att augusti är den bästa sommarmånaden. Likt en pomaderad grosshandlare sitter augusti där mogen och världsvan på verandan, redo att svepa ännu en ljummen fulgrogg.
Jämfört med augusti är exempelvis juni bara en äppelpallande snorunge i kortbyxor.
Augusti behöver inte lära sig något. Augusti kan det mesta redan från början.
Det är, som Doktorn i Klas Östergrens bok Handelsmän och partisaner, uttycker det: när sommaren är som bäst. Jag litar på honom. Han är en sanningssägare, kanske för att han - i likhet med mig - helt saknar erfarenhet av praktiskt arbete och vi är ju den typen av människor som alltid har rätt, i alla fall i teorin.
Enligt Östergren är Doktorns händer så finlemmade eftersom hans sporadiska möten med verktyg endast inskränker sig hanterandet av korkskruvar och skohorn.
Jag cyklar vidare och passerar hus med öppna fönster.
Det är i den mörka men samtidigt ljusa sommarnatten som ensamma män sitter hålögda framför dumburken och text-tv:ns gula text mot svart botten är det enda som egentligen skvallrar om att det pågår någon typ av liv. Genom fönstret bjuder folk in oss i sommarnatten som om de vill ropa: titta på oss, så här tråkigt har vi det.
Detta skulle de dock aldrig erkänna, nej; det öppna fönstret är mest en slags alibi för värmen, den som kallas medelhavsaktig fast den egentligen är ganska sval.
Men vi vill ju så gärna låtsas. Vi vill vara så där medelhavsmässigt avslappnade och coola. Vi vill spela hög musik genom ett öppet fönster, ta ett glas vin på fösterkarmen och stanna uppe natten lång för att vi kan, skrika och gräla som i en fransk film. Sorgligt nog slutar det ändå oftast med en steril text-tv och ett öppet fönster ut mot natten, ut mot universum...när sommaren är som bäst.