Ville, efter frisörbesök...

Elsa har fyllt fem år.



Hon är en riktig liten prinsessa och som alla riktiga prinsessor håller hon sig med en hovnarr.



Fast Ville liknar mer en butler på denna bild...

En av ungarnas favoritlåt är Jag är fattig bonddräng, plockad från filmen om Emil i Lönneberga.
Helst skall det vara Tommy Körbergs version.

Texten kan dock verka aningen förbryllande om man är fem år gammal.
Därför sjunger Elsa:

"Och när lördan kommer vill jag ta mig mitt ett rus..."

Sjunger hon och springer runt...rusar runt i lägenheten så att säga...
.
Självklart måste det ju vara så Alfred tänker.
Lördagen kommer och man vill ut och springa lite i naturen.

Elsa, snart fem år, har börjat stava sig fram till olika ord.
Hon blir bättre och bättre.

Numera roffar hon åt sig tidningen för att stava och ljuda sig igenom alla artikelrubriker som innehåller versaler, ty de är enklast.
Man kan höra henne sitta i sitt rum med en Expressen i knät.

pu aaa errr isss hä ill tt oooo ennn - Paris Hilton....

Ibland blir det dock lite fel.
Idag skulle vi låna DVD-film på biblioteket och Elsa tar fram en rulle ur hyllan.
Börjar ljuda. Högt och ljudligt:

Eff iii t aaa nnn

Jag:
-Va?

Elsa:
-F ii t t aa

Jag:
-Schyy...låt mig se...nä...Gittan, står det. Gittan....inget annat...

Avsnitt nr 2125 i serien "Vi är i Vämöparken".

Traditionsenligt ägde länets största loppmarknad; Gnistan rum på Hasslö och vi begav oss dit i vår skruttiga Opel.
Vägen till Gnistans Idrottsplats, platsen för spektaklet, kantades av hundratalet bilar som alla parkerat sig likt packade sillar.
Det var gråmulet men varmt, vi hittade en plats och vandrade den lilla stigen bort mot insläppet.
Det var verkligen fullt med folk, skulle tippa på ett tusental besökare som alla var extraordinärt sugna på husgeråd, slitna böcker, noppiga kläder, söndersuttna soffor och halvtrasiga skor mm...

På leksaksavdelningen köpte Sara två dockor till Elsa och en kramgo mus i manchestertyg åt Ville.
Själv kollade jag in det digra bokutbudet.

När inköpen var gjorda märkte vi att vi nog skulle behöva en ryggsäck eller annat att lägga våra saker i.
Vi begav oss till avdelningen för väskor och skor.
Jag hade Ville under uppsikt, Sara hade hand om Elsa.

Jag hittar en äldre läderväska med en massa lönnfack som gör mig intresserad. Ville drar i armen, tycker att väskor är skittråkiga. Jag släpper taget.
Har honom under uppsikt.
Tittar på väskan. Tittar på Ville.
Tio sekunder går.

Ser Sara och Elsa lite längre bort. Men - var är nu Ville?
Ropar hans namn.
Inget svar.

Går bort till S o E:
-Nej. Vi har inte sett honom.
Springer runt borden, ropar, springer fram och tillbaka, ropar...
Sara ber mig stå kvar med Elsa. Springer iväg. Är borta i säkert tre minuter.
Kommer tillbaka. Rödgråten. "Han är ju fan borta...Ville! Ville!"

Överallt tusentals människor som trängs. Pulsen ökar, tankarna drar iväg...hur? Var? Vad gör vi? Var är han?
Tänk om....

Ville har mitt mobilnummer inskrivet på sin högra arm. Han vet vad han skall göra, om han kommer bort; även om han bara är tre år.
Varför ringer inte mobilen?

Nån måste ju ha sett honom....var? VAR?
VILLE!

Ropen mer intensiva, samtidigt med mer desperation. Vi springer runt över hela området och ropar.
Sara ber mig gå upp på en scen där en man med högtalarutrustning sitter.
Jag lägger fram ärendet.

Han ropar i micken:
"Har någon sett en liten treårig grabb vid namn Ville med en orange tröja. Han har tappat bort sin pappa....eh...eller kanske var det tvärtom"

Ett pinsamt leende.
Han ber mig gå framåt till ett ställe där folk brukar dyka upp med barn som försvunnit.

I samma stund ser jag en kvinna med Ville i famnen Jag ropar hans namn samtidigt som Sara och Elsa ansluter från ett annat håll.
Vi kramar tillsammans om kvinnan och Ville. Hon säger att hon förstår. Har själv barn.
Man är överlycklig och väldigt medtagen, skakningarna av skräck börjar släppa. Vill ge henne någon slags belöning men inser i samma stund att detta är helt omöjligt. Det finns ingen summa i världen som skulle kunna ställas i paritet med att få tillbaka sitt barn.

Ville var inte ledsen, var inte rädd. Kvinnan hade sett honom utanför loppisområdet vanka omkring. Hade han gått 30 meter till hade han kommit ut på vägen..
Kvinnan säger att hon ringt till min mobil ett tiotal gånger men att området saknar täckning.
Lyckliga och totalt uppsnurrade av adrenalin skiljs vi åt, bestämmer oss för att snabbt få något att dricka.

På vägen möter vi en bekant.
-Hej! Jag hörde att de pratade om en Ville i mikrofonen. Att han försvunnit. Tänkte att det måste ju nästan vara er Ville, det är ju inte så vanligt, menar jag.

Nja....namnet är nog ganska vanligt men ingen - absolut ingen - är som vår Ville.

Och hans absolut bästa egenskap just nu är att han är tillbaka.

Det blåste och var rejält kallt när vi gick till dagis i morse. Elsa nedslogs dock inte av detta.

-Det är så kallt så kallt i vinden men inne i min mun är det varmt. Jag har strandväder i munnen!

Blivande piratpartist?

---

Lite andra, sköna bilder:


Hon gladdes åt Danmarks seger i VM-kvalmatchen....


Nämen, titta! Clark Gable.
Man kan höra honom väsa:
-Frankly my dear, I don't give a damn.

Ville som en fjäril, skapad i Tim Burtons hjärna...

Först försvann nappen, nu hela två nätter torr utan blöja...



Fy fasiken. Tänk om det skulle kunna bli folk av honom.
Snart kanske han börjar inkomstdeklarera också...

Den stumme hövdingen ville dessvärre inte vara med på bild.

Alternativ rubrik:
-It's showtime!

Ville gillar att sjunga och ramsa. De har en grej på dagis som heter Springa-hoppa-ramsan.
Den tappar dock något av sin finess när Ville - som troligen gjort en Saltmannen och hört fel på texten - istället sjunger
-Springa, hoppa, bajsa!

Så kom då den stora dagen då Ville, 3 år, skulle lämna ifrån sig sina käraste ägodelar; napparna...
Vi stålsatte oss och begav oss till Dragsö där det finns ett träd kallat Nappträdet.
I detta träd hänger ett stort antal nappar (om man böjer sig fram kan man höra dem nynna Vi äro tusenden med Nationalteatern...nä...men nästan - låt oss säga att det hänger ett 30-tal nappar på trädet, ok?).

Villes vandring fram till detta träd drog ut på tiden, fortfarande visste vi inte om han var medveten om innebörden av sin Golgata-vandring (Dead teat walking) eller om han bara lockades av diverse insekter, sin vana trogen.

Väl framme halade vi fram kamerautrustning och mobiltelefon  för att föreviga:



Lite omständligt men likväl relativt sturskt avsade han sig ceremoniellt rätten till nappar i käften, vinkade till dem och sa adjö. Jfr:  Nixon 1974.

Resten av dagen har flutit på lugnt. Visst har han berört ämnet, han fick ett litet bryt i tv-soffan men efter att ha mutats med vatten i en flaska avstannade detta.
Läggningen gick bra, han tog upp frågan blott en gång och då på följande sätt:

-Jag glömde mina nappar!
-Nej. Du gav dem till napptrollen, Ville...somna nu...
-Jag har glömt mina nappar i nappträdet...

Ungefär som: "jaja...så kan det gå...får komma ihåg att hämta dem i morgon..."

I morgon vaknar han dock till en fin present som "napptrollen" skänkt honom.
Kanske kommer det att skingra hans tankar.
Somnat har han i alla fall...(skall bara springa in och kika...)

Jo. Nu sussar han.
Liten. Söt. Napplös.

Imorgon är det tänkt att Ville slutgiltigt skall lägga sina nappar på hyllan.
Hans tandläkare har redan hoppat baklänges, tagit sig för pannan och himlat med ögon samt lämnat rummet mumlande "öppet bett, öppet bett..."

Vi är medvetna om problemet. Ville har missbrukat nappar alltför länge. Nu måste det bli ett slut.
Hans syster slutade med napp några månader innan hon skulle fylla tre. Ville har redan fyllt tre men visar inga tecken på att tröttna på nappar, inte heller förstå situationen.
-Ville! Du vet att till helgen då skall du lägga ifrån dig alla napparna.
-Nappträdet!
-Just det. Vi skall gå till nappträdet och ge dina nappar till napptrollen och sen så skall du aldrig mera ha några nappar.
-När man sover...
-Nä, inte ens när man sover.
-Napptrollen har mina nappar.
-Ja...så är det, vet du.
-Man kan plocka ta vet i nappen på innan man sover.
-Va?
-Jag vill ha napparna...Ville har napparna...

Till saken hör att killen aldrig riktigt haft något gosedjur som många barn tyr sig till. Ända från början, eller åtminstone från det att han fick napp, har han behandlat sina nappar som små lekkompisar. De har varit hans stora trygghet i sängen om kvällarna. Helst skall man ha en i munnen, en att gosa med och en i reserv...
Man undrar ju lite hur detta skall gå.
Tror inte att Ville inser vidden av detta.

Det är som att slita en tupé av Elton John och sedan säga:
-Nädu, Elton. Nu tar vi tupén och ger den till tupétrollen, så nu får du aldrig mer ha din tupé på dig...
Han skulle ju börja dricka igen.


Sara och Ville hos gamlafarmor, midsommaren 2008.

-Nu har påsken tagit slut.

Kepsen sitter dock fortfarande på.

Kidsen i hissen på till dagis påskfest.
Visst är det lite Gunilla Nyroos över Ville?

Något av det värsta jag vet är när min snart treårige son får frispel ute i butik.
Ett känt fenomen det där, ungar i trotsåldern som gör vad de kan för att visa sin fria vilja, dock oftast på ett sätt som ställer till bekymmer för alla parter; föräldrar, barn och personer i omgivningen som tvingas lyssna till en rödblossande kille som öronbedövande skriker:IIIIIIIIIAAAAAAAAAAAYYYYYYYYYYY!

När just detta inträffar; att Ville står där och skriker och jag på ett pedagogiskt sätt förklarar för honom att nappen används när man sover eller att godis avnjuts på lördagar, kan man ge sig f-n på att det kommer fram en gammal tant som skiner med hela sitt russinansikte, böjer sig ner framför den asförbannade sonen och säger med jollrande röst:

-Hadeludigen...vilken fin sångröst du har då...

Man vill bara att hon skall hålla tyst, gå därifrån och försvinna. -Piss off, tant. Du har haft din tid, vill man säga. Det var 1947.
Fast artigheten gör ju att man jamsar med i hennes tönterier.

-Åhhh...vad du kan sjunga lille vän...
-Hmmm, säger man samtidigt som man desperat försöker trösta/diskutera/argumentera med sonen.

Och kvinnan bara vägrar att gå. Man blir mer och mer förbannad.
Tänker att; visst...vi kan ha det så här...stå du här och irritera mig bara. Det är väl så lagom kul om några år när du ligger där med bensår på långvården...
Då är det jag som åker upp till avdelningen, går fram till din säng där du ligger och gnäller. Då skall jag säga:
-Vilken fin liten sångröst tant har...jättefin....å vad du kan sjunga....

Fast en sån sak skulle jag ju aldrig göra förstås...
Inte själv.
Möjligen skickar jag en bulvan.
En "var spydig mot gamla kärringar-bulvan"...