Får man skryta med sina barn här på bloggen?

Visst får man det.
Elsa är bara 5 och ett halvt år men kan redan läsa relativt obehindrat ur böcker.
Nu vill hon lära sig mer och mer om språkets makt och vanmakt, som Guillou skulle ha uttryckt det.

Det senaste är att Elsa så smått börjat träna på det här med sje-ljud. När skall det vara SJ, när skall det vara SCH och när skall det exempelvis vara SKJ...?
Jag har sagt åt henne att försöka undvika SJ så mycket som möjligt, åtminstone om hon vill hinna lära sig detta i tid.
För mycket SJ leder lätt till förseningar.

Nåväl. Med sina purfärska kunskaper blir det ibland lite svårt att omsätta det hela korrekt i praktiken.

Ett exempel:

Elsa ropar innan dusch:
-Pappa...smörjer du in mig efter duschen?
Jag ropar tillbaka:
-Nej. Det får du min själ göra själv.

Elsa svarar blixtsnabbt:
-Min själ? Vad då, är jag en själ nu också? Snart kanske jag stjäl dina pengar...

Hmm..

Efter att vi klarat av det här med Sje-ljuden kanske vi skall flytta fokus lite mer mot ämnen som etik och moral.

Ville ligger i sin säng och bläddrar i en PIXI-bok om den teckande hunden Morris.
Han kan inte läsa texten men berättar ändå själva "handlingen" för mig som ligger bredvid honom.

I det läget är det inte alldeles lätt att som vuxen hålla masken då ens knappt fyraårige son hela tiden refererar till Morris som Muffen.  

Vi tjackade en ny bältesstol till Elsa idag varvid Ville fick ta över Elsas gamla och äntligen börja färdas framlänges.
Nu slipper han sitta som en sardin i en burk.

Vårtecken, om något.

Här hemma är vi fortfarande lite uppskakade efter Elsas häpnadsväckande gosedjursrekord...

Under dagens dagisvistelse påträffade barnen en död fågel.

Som alla sanna centrallyriker, vill självklart Elsa och hennes kompis använda denna omskakande upplevelse för konstnärliga ändamål, varpå de tillsammans sätter sig ner och skriver en dikt om händelsen.

Så här blev dikten:

Här vilar en sothöna
flög in i en sten
vad bra att den fick vila
ja, men det var ju ändå lite för sent...

-Vi skrev den på ett papper och så ritade vi en liten bild längst ner som visar hur det kommer en pulka och liksom kör över den lilla sothönan, säger Elsa.

Ville, snart fyra år, har en plastreplika av den tecknade ekorren Alvin i sin hand.

-Pappa...vad står det i nacken på honom?
-Hmmm...det står Title & Characters copyright 2009 Bagdasarian Products...
-Nej...det står Ville...

Elsa och Ville har besök av sina storkusiner.



Då blir det fart i backen...

Idag sa Sara åt mig och barnen:

-Jag kan inte följa med men efter lunch får ni bestämma vad ni vill hitta på. Vill ni vara i pulkabacken eller vill ni pyssla på Marinmuseum? Ni får komma överens om ett av alternativen.

-Jag vill pyssla, säger Ville.
-Jag vill åka pulka, säger Elsa.
-Ville, säger jag...Jag och Elsa vill åka pulka, vi kan pyssla en annan dag.
-Nej. Jag vill pyssla idag, säger Ville med visst eftertryck.
-Okej, då Ville. Då pysslar jag väl också då, säger Elsa.
-Bra - då går vi och pysslar säger jag, som plötsligt känner mig lite som Henry Kissinger.

Eller snarare - som en centerpartistisk Henry Kissinger - en diplomat som vänder kappan efter vinden.

Min son på 3,5 år är stundtals något osammanhängade.
Han blandar den djupaste filosofi med dess totala motsvarighet i form av nonsens och trams. Nästan inget är på allvar.

Idag försökte jag kontra.

-Ville, sa jag...chockrosa pelikaner simmar alltid baklänges.

Han tittade på mig i en halv sekund; försökte känna av stämningen. Sedan sa han:

-Ja.....det vet jag väl....

Jag har närt en surrealist vid min barm!

Väderleken blandad. I kväll regn, i eftermiddags snö.

När snön föll spatserade vi genom stan. Elsa exalterad över snön.
Hon höjer huvudet uppåt, blundar och sträcker ut tungan.

-Mmm..det är som himlens socker!

"Himlens socker"...
Det är som vi brukar säga. Det är inte bara det röda håret som påminner om Bodil Malmsten.

På krogarna kunde man förr beställa två vita och en brun.
Här har vi istället en brun och en vit.



Dagisbarnens lussefirande bjöd på en avslappnad och choose-fri gemenskap.
Småbarn skrek, pappor slogs om bästa kameravinkeln, gravida kvinnor trängdes och mormödrar frös.
Av någon anledning firar nämligen barnens dagis lucia utomhus.

De var oerhört söta och sjöng jättefint men lite kylslaget blev det. Dessutom erbjöd vädret en ganska exakt repris av förra årets luciaklimat: några grader plus och ett envist småregnande.
Sedvanlig förtäring: saftglögg och pepparkakor.

Och jazzar och plojar?

Jo, Elsabell och Villeman...
Svettiga pappan, svettiga pappan, svettiga pappan.....

Konstnären Elsa gjorde sin akryldebut i helgen.
På Marinmuseum fick barnen pyssla, rita, färglägga och även måla med akryl på riktig duk.
Ville satt bredvid och slösade enormt med akrylfärg på vanligt papper.
-Vad målar du, Ville?
-En grävskopa.

Elsa målade träd, en sol, en blomma, ett rosa hus och en något cortisonsvullen ekorre.
Hennes första försök med blomman drog tankarna lite åt Georgia O’Keefe.
När sedan trädet kom in blev det lite Matisse.

Ekorren känns Robert Broberg och slutresultatet känns mest Chagall.

Det är min dotter som på dagis fotograferats på temat "elaka ögon"...

Man undrar ibland vad ens barn avslöjar för dråpligheter, halvsanningar och lögner när de befinner sig på dagis.

Egentligen.

Så här berättade Elsa häromdagen, kompisens namn är anonymiserat av lätt insedda skäl:

-XX säger att hennes mammas kiss luktar som ostbågar...

I baksätet i bilen, på väg från Elsas måndagsgympa:

-Pappa! Ville säger att jag heter Pung men att han bara heter Ville.
-Va?
-Ville säger att jag heter Pung. Det vill inte jag heta.



Man får förstå henne.
Är man en femårig tjej med rödlockigt hår är "pung" inte det smeknamn man allra helst önskar sig...

Vi befann oss på ett soligt och hösthärligt Dragsö igår.

Datumet var den 12 september men detta hindrade inte två gamla bekanta från att doppa sig i vattnet.

Årets sista utomhusbad?

 

 

Medvetet eller omedvetet har Elsa uppfostrats i en tradition av god språklighet och med en förståelse för nyttan av ett rikt ordförråd.
Språk är nyckeln till så mycket i livet.
Besitter man ordens makt är mycket av samhällets och omvärldens hinder något mindre att kravla sig över.
Som många generationskamrater är hon heller inte rädd för nybildningar av ord, exempelvis kallar hon "skärp" för "jeanskoppel".
Hon leker också med olika uttrycks betydelser.
Om Ville dricker vatten som han spiller över sina byxor ropar hon: -Titta! Ville har druckit på sig!

Idag kom dock en riktigt charmig och lillgammal passus, när Elsa förklarade för sin bror det nödvändiga i att släppa sin puerila sittvagn och börja röra på påkarna istället:
-Ville! Du kan inte inte åka vagn hela livet, vet du. Du får gå lite själv ibland också. Jag tycker att vi gör så att när du fyller fyra så tar vi och lägger den här vagnen till handlingarna!