Visst är det lite märkligt när filmen om Josef Fritzl; något av det djävligaste vi upplevt i människoväg, regisseras av en person med det småputtriga namnet Hubsi Kramar..

Tänk vad konstigt det skulle vara om storfilmen Titanic handlat om vin och inte fartygsförlisning.

Då skulle vi kanske höra dessa repliker:

-My name is Jack. Jack Rawson. From the Rawsons retreat-famliy in Chippawa Falls.

-It's hard for me to remember, Mr Lovett. It's has been sommelier...

-Or the undrinkably Molly Brown, as history would name her...

-I'm sorry Fabrizio. We are not gonna see America for a long time....FULL HOUSE, BOYS!
-Förbannade Riesling!

-So...you found the heart of the Two Oceans  (torr, aromatisk, ungdomlig)

-I beg you...please...women, children and Riojas ONLY!

-I'm the KINGFISH (varunummer 6457) of the world! Uuuuhhhhh! (rödtjut)

Kulturkoftan Bengt Bratt hotar nu Sverige med en långfilm.
Den skall som väntat handla om den uppenbara lyckan med småskalighet, om urbaniserings förbannelse och om landsbygdens död.
Titeln är Burkpantar-Arne - ICA vid vägens slut.
Premiär på juldagen.

Fan, man kanske skulle göra nåt oväntat 2009.
Som att byta namn.

Ungefär som den där snubben i Döda poeters sällskap.
Han som helt plötsligt kallar sig för Nuwanda.

Man vet att någonting är allvarligt fel här i världen när James Bond (med rätt att döda) går fram till en bardisk för att beställa in en öl från Holland.

Aftonbladets tv-tidning har en rolig detalj denna vecka.
Det gäller kvällens utbud.

TV4 Film visar ikväll Ingmar Bergmans Ormens ägg.
På sidan 59 i tidningen ser man en bild ur filmen.
Under går att läsa följande bildtext:

"Liv Ullman i en tidig Ingmar Bergmanfilm...."

Ja, just det.

Ormens ägg kom 1978, blott fyra år innan Bergmans beryktade avsked till vita duken med Fanny & Alexander.
Allt är förstås relativt men att kalla Ormens ägg för en tidig Bergmanfilm är som att kalla Drottning Elisabeth för ett barn av 80-talet. Det är nog snarare Aftonbladets redigerare som är barn av 80-talet.

Bergman regidebuterade redan 1946 med filmen Kris.
Bara 32 år innan Ormens ägg.

Min absoluta favoritfilm. Så fin, så varm, så vackert filmad. Så klassisk.
Mandomsprovet från 1967. Dustin Hoffmans genombrott. Här med en av de bästa scenerna:

Det var ett ganska taskigt tv-utbud en kväll i förra veckan (när är det inte det?) så vi bestämde oss för att hyra en film.
En tämligen svår manöver med två småttingar inne i en videobutik då det enda de vill göra är att a) pilla på ett flipperspel som står alldeles vid utgången precis nära den öppna dörren ut mot vägen b) åka rallybilsimulator som står precis vid samma utgång ut mot trafiken c) snatta stora grabbnävar med lösgodis eller d) välta ner utbudet av "nyheter" från DVD-hyllan nära kassan, mitt framför personalen.

Att i detta virrvarr stå och finvälja film efter principen "hmmm...vad känner jag för...brittisk eller kanske fransk film...hmm...drama...dramakomedi...vad är detta? Holländsk? Nja...inte kostymdrama...mer akademisk humor...kanske en renodlad komedi...lite Seinfeldhållet...Woody Allen...hmm...." är totalt jävla omöjligt.

Man får vara glad om man lyckas undvika att få med sig något med Jean-Claude Van Damme eller Steven Seagal hem.
Just när jag tänkt ge upp och gå hem, landade mitt pekfinger på filmen Sideways...en sån där film som jag och Sara hört talas så mycket om när den kom 2004.
Vi är ju nästan aldrig på bio.



Sideways är en riktig SaraåMattias-film. Rapp dialog, dråpliga pinsamheter levererade med svartbottnad underfundighet och till detta en trevlig atmosfär och miljö, i detta fall de olika vindistrikten i Kalifornien.
För det är dit som de båda vännerna Miles och Jack åker. Miles är en misslyckad författare och Jack en avdankad skådis med otroligt kvinnotycke. Tanken är att resan till vindistrikten skall vara en trevlig tripp inför Jacks bröllop en vecka senare.



Miles (som jag tyckte mig känna igen..det tog halva filmen innan jag utbrast: -Men det är ju han! Det är ju Mr Pigvomit! Ty så hette Paul Giamatti när han spelade Howard Sterns förhatlige chef i lysande rullen Private Parts) är fet, frånskild och totalt uppgiven medan Jack gör vad han kan för att klämma ut den sista biten av den sex appeal han en gång haft.
Och detta med viss framgång.
Resan blir inte alls som den intellektuelle Miles tänkt sig.

Detta är förstås ingen nyhet. Filmen är erkänt bra och sevärd, vinnare av både Oscars och Golden Globe men ändå; har du - i likhet med mig - missat den är den gjuten och har du redan sett den kan det vara läge att se om den.
En varm, rolig, intellektuell och lärorik film om vin, passion, moral och självkänsla.

Ja...åren de går men detta är fortfarande något av det allra roligaste som har spelats in.
Scenen håller verkligen än idag. Dessutom är den ett fantastiskt exempel på hur intellektuell eller studentikos humor kan kombineras med en stor folklighet.
Världsklass.

Jag var så trött igår kväll att jag tvingades lägga mig innan söndagsfilmen på TV3 tog slut.

Fasiken också. Nu lär jag aldrig få reda på hur Pretty Woman slutar.

Fast jag tror mig ändå veta.
Den sluge affärsmannen, spelad av Richard Gere, lämnar Julia Roberts horande rollfigur.
Hon går sedan ner sig i knarkträsket och slutar som de flesta prostituerade;  med en överdos heroin på någon sunkig, offentlig toalett.

Så måste det ha blivit. Det är det troligaste slutet.

Det är märkligt vilka kringelkrokiga vägar saker och ting kan ta sig ibland. Senast igår sade jag till sambon att visst var det länge sedan man såg något med Johan Ulveson. Ett tag i mitten av 90-talet verkade han vara med överallt. Lorry, Ramelrevyer, Skifs-filmer och c/o Segemyhr mm mm. Sedan blev det tyst.
Nu är han tillbaka.

I september skall Johan Ulveson tillsammans med Johan Rheborg och Magnus Uggla showa på Cirkus i Stockholm. Vilse i välfärdshelvetet, är rubriken på något som sägs vara en gränsöverskridande nummerrevy/föreställning/show.

Foto: Mats Bäcker

Vi får väl se vad det kan bli av detta, biljetterna släpps i mars.

Annars går ju en sådan som jag och hoppas på att Johan Ulveson - när han snart kommit i rätt ålder - tilldelas den seriösa roll som skulle bli hans livs rollprestation.

Jag tänker så här. Någon gång de kommande tio åren har vi kanske kommit så långt att vi är beredda att ägna oss åt personen och statsmannen Olof Palme. Inte bara upprätthålla oss vid det faktum att Palme mördades och skriva spaltmeter om den taffliga polisutredning som fortfarande gäckar oss.

Om manusförfattare och producenter någon gång framöver vågar sticka ut hakan och skildra Palmes liv och karriär (alltså allt det som mannen var med om innan 1986) skulle detta kunna bli en utmärkt, spännande och intressant film. En levnadsteckning, gärna en kritisk sådan, jag tänker mig en svensk version av Oliver Stones film Nixon. Fast om Olof Pame. Erkänn, det finns hur mycket stoff som helst att göra film på. Palmes liv var fascinerande. Han var totalt dominant i svensk politik under stora delar av 60- och 70-talet. Älskad av de sina, starkt hatad av meningsmotståndare. Ständigt ifrågasatt. Karismatisk. Smått manisk i sin iver att till varje pris behålla makten. Starkt personligt engagerad, den killen brann verkligen för sina idéer.

Helt enkelt en bra, välskriven film om Palme och hans tid. Om dåtidens DDR-Sverige.
Det skulle kunna bli hur bra som helst.
Som du säkert redan listat ut anser jag att den ende skådespelare som skulle kunna göra Palme porträttlik och samtidigt få brottas med en stor utmaning till roll är Johan Ulveson. I maj fyller han 54 år. Ungefär så gammal som Palme blev. Det är dags att ge Ulveson rollen med stort R.

Såg om den gamla klassikern Döda poeters sällskap i veckan.
Vilken fantastisk film detta är. Så vacker, så fin och så tänkvärd.

Och det makalösa fotot sedan, vackra stämningsfulla bilder präglar hela rullen som tycks ständigt dominerad av samma färger; svart, vitt, rött, orange, grönt och brunt.

1989-1990 var det fullständig "döda poeter-feber" i Sverige och annorstädes, alla skulle se filmen och alla ville gå klädda i samma ursnygga dufflar som huvudrollsinnehavarna ses springa omkring i.
Ungefär samma hysteri som rådde 1998 då allt handlade om Titanic. Lika många ville dock inte åka båt det året, märkligt nog.

Men, åter till Döda poeters sällskap.

Peter Weir har verkligen lyckats med rollbesättningen. Han lyckas göra huvudrollsinnehavaren Robin Williams precis så återhållsam som han måste vara för att bli bra. Williams är en av mina favoritskådisar men har som bekant en förmåga att ständigt "spela över". Williams gestaltning av den unge engelskläraren John Keating är trygg, varm, hjärtlig och allvarsam men samtidigt tillräckligt uppsluppen då stunden ges och detta krävs.

Många är de unga skådespelare som verkligen går igenom duken, mest minns man väl Ethan Hawke som fick sitt stora genombrott som Todd Anderson i denna film. Själv är jag mest imponerad av filmens tragiske Neil Perry, han med skådespelarambitionerna som fadern så effektivt trycker ner. Perry spelas av en helt makalöst bra  Robert Sean Leonard, en kille som då bara var 20 år gammal. Enligt IMDB är han väldigt verksam men för den stora publiken fortfarande oerhört anonym. Hans senaste film kom 2003 och hette The I Inside. Annars är han numera mest känd som Dr. James Wilson i tv-serien House, kan man tänka sig.

Döda poeters sällskap är en film man bär med sig länge, en film som ifrågasätter vårt sätt att tänka, vårt sätt att värdera livet. Framförallt älskar jag filmens budskap om olikhet, att varje människa är unik och äger enastående, fantastiska egenskaper.
Jag vet att man skall anse slutscenen som bäst; scenen när eleverna unisont ställer sig upp på sina bänkar och visar sin sympati för Keating under stridsropet "Captain, my captain".
Visst, även mina ögon tåras men jag har en annan favoritscen. Det är när Keating skall motarbeta konformismen och ute på skolgården låter alla eleverna "hitta sitt eget, speciella sätt att gå", varpå den store fritänkaren Charlie Dalton (spelad av Gale Hansen) står helt stilla.

På frågan varför han inte går en sväng, som alla andra, svarar han:
-Jag utövar rätten att inte gå!

Klockrent. Vilken är din bästa scen?

Visade filmen Private Parts om Howard Sterns liv för medieklassen i fredags. Omedelbar succé, vad det verkar.

I en passage av filmen blir ju Howard programchef men slutar på egen begäran när han inser att han tvingas ta obekväma beslut; som att sparka folk osv.
Detta fick mig att tänka på det här med jobb som är lite märkliga. Vem orkar egentligen med att jobba som ansvarig för casting i Hollywood?

Jag menar...hur lägger man fram sitt ärende...kan det inte bli lite tryckt stämning ibland?

Om man nu skall fixa folk till en storfilm och så ringer man upp eller stämmer träff med en superduperkänd karaktärsskådespelare med stjärnglans och karisma.
Eller så kanske man bara pratar med hans/hennes manager.

Men i vilket fall som helst...det måste ju bli lite pinsamt ibland när man förklarar upplägget:
"Jo, du vet filmen handlar om en psykotisk massmördare som stryper och sedan lemlästar sina offer oerhört blodigt och kallt. Han har ett incestuöst förhållande med en brorsdotter och han sköt i trettonårsåldern sina stackars föräldrar i pannan med ett hagelgevär...

Vi kom att tänka på dig i just den här rollen...du skulle bli utmärkt...den bäst lämpade, helt enkelt...vad säger du? Skriver du på?"

Nästan alla som jobbat med radio (eller åtminstone kommersiell radio) har någon gång önskat att de blivit födda i USA. I amerikansk radio är allting så mycket lättare (men självklart också så mycket svårare eftersom konkurrensen är stenhård). Det jag menar är att friheten och möjligheterna är oändliga, jämfört med det tillknäppta och moralistiska klimat som präglar svensk, publicistisk verksamhet (självklart på både gott och ont).

Howard Stern utmanade den goda smaken. Han ifrågasatte moralen. Och - bäst av allt - han gick i land med det. Sterns karriär är en framgångssaga som skildras i den hysteriskt roliga filmen Private Parts som jag så påpassligt gav mig själv i julklapp via cdon.com häromsistens.


Nu sitter jag här - väldigt svensk och försynt - och undrar om jag vågar visa denna film med snuskiga ord, fisar, naket och diverse kroppsvätskor för mina elever. De är ju bara 16 år gamla, tänker man. Samtidigt är de ju oehört världsvana, som ungdomar är i dag. Det skall nog inte bli några problem.

Sevärd är i alla fall filmen. Man lär sig mycket om det amerikanska talk radio-formatets tillstånd i mitten av 80-talet.
Det gick ju ända upp till toppen för Stern, nationellt syndikerad radioshow och en årslön på åtskilliga dollarmiljoner. Detta var dock inte nog.

Numera har jag för mig att Howard sänder på någon typ av satellitradio där hans humor, sarkasm och dåliga smak inte kan kontrolleras av någon amerikansk lagstiftning.

Slutligen alltså; eterns totala frihet.

En helt vanlig lördag kan man i Sveriges ca. 18 tv-kanaler hitta mängder av gamla filmer som tycks rulla om och om igen.

Terminator, När Harry mötte Sally, Twins, Titta, han snackar!, Ensam hemma, Måndag hela veckan, Con Air, Airforce One, FaceOff, F/X Dödlig effekt, Wallander, Beck osv osv osv i all oändlighet.

Jag slogs häromdagen av att det är en del filmer som inte visats på tv på jättelänge. Den roliga Clockwise (URsäkta, vad är klockan?) med John Cleese var det evigheter sedan jag såg.


Fler filmer att sakna: Alla presidentens män, Hannah och hennes systrar, Sophies val, Red Rock West med flera, med flera... Fast det är klart, Scherman kanske snart startar en ny nischkanal; TV4 Glömt

Det var länge sedan man hörde nånting från Steven Spielberg och Harrison Ford angående nya Indiana Jones-filmen.

I strid med all logik och mot bättre vetande vill dessa herrar att Mr. Jones återigen dyker upp på vita duken med sedvanlig cowboyhatt, läderbyxor och ridpiska. Kanske även rullator om inte det där jäkla manuset blir färdigt i tid.

I början av 00-talet ryktades det att nya filmen skulle komma 2009, då fyller Harrison Ford 67 år by the way...men nu verkar det som om det dröjer eftersom Spielberg inte varit nöjd med det utkast till manus som tagits fram.

För Harrison Fords skull hoppas man ju att de skyndar på, om inte får man fundera på några alternativa filmtitlar att jobba med.
Kanske blir det någon av dessa:
-Indiana Jones och barnbarnen
-Indiana Jones testar Regaine
-Indiana Jones i de fördömda pensionärernas tempel - Bingolokalen
-Indiana Jones och den sista korsryggsoperationen
eller Indiana Jones och potenspumpen