Det kom en liten folder i brevlådan.

Ett litet tips till dig som har en sambo som är barnsligt fascinerad av fenomenet Star Wars och som just håller på att inviga sina barn i de jediutspökade fantasterierna.

När barnet undrar om Darth Vader alltid varit elak och sambon säger att så inte alls var fallet utan att han egentligen från början själv var en jedi kallad Anakin Skywalker som sedan gick över till den mörka sidan och barnet frågar vad det egentligen var som gjorde att Darth Vader blev elak skall du inte...jag upprepar INTE...ropa från köket:

-Det var en gång när han trampade på en gammal konservburk!

Sara har efter snart 40 år äntligen fått reglerna i Sten, sax eller påse förklarade för sig.

Sexåriga Elsa håller sedan några månader tillbaka på med en grej där hon målar all världens flaggor på A4-ark.

Till skillnad mot postmannen kan man räkna med betydligt fler samtal än två från de däringa callcentrena.
Just nu jagas vi av Bredbandsbolaget som får lov att störa oss trots att vi är med i nixregistret eftersom vi redan är kunder hos deras koncernkollega. 

Det ultimata sättet att få dem tysta är givetvis Pseudonajas beprövade knep. Att låtsas som att man är rikast i landet och därför inte behöver bry sig om att "sänka sina månadskostnader".

Man kan också - lite elakt och inte lika raffinerat - lägga ifrån sig luren vid en påslagen radioapparat.
En kille som ringde från Bamses förlag Egmont Kärnan fann sig lyssnande på OBS i P1 en god stund innan han tröttnade och la på...

En annan metod är minst lika effektiv.
Att tappa rösten så att man inte kan prata...man tvingas förvisso lyssna på deras dravel men eftersom de helst vill att man ger dem respons är detta ett klockrent tillvägagångssätt.

Just nu har Sara tappat rösten. På riktigt. Inget skämt.
Hon låter som Anette Kullenberg efter en pava whisky.

Hoppas nu att de ringer. Då har jag strategin klar.

-Hej, jag heter Bengt-Göran...har du Sara hemma?
-Ja, men hon kan inte prata...hon har tappat rösten.
-Jaha..då kan jag kanske ta det med dig, du ser ni är ju båda kunder..
-Nej...jag har tappat förståndet. Har du sett en gul flamingo? Varför simmar pingvinen aldrig baklänges? Är du sfinx? Jag hajar ingenting. Ta en beige manchesterbyxa över huvudet....dadlar delas med pliktverket....

Förhoppningsvis lägger Bengt-Göran på luren i höjd med den beiga manchesterbyxan.

Mina barn är ju kända för att hitta på de mest obskyra ordvändningar och meningsbyggnader.
Folk i den där åldern har ju ännu inte stelnat och äger därför en rik förmåga att vända och bända, vrida och skaka på begrepp, ord och meningar så att det enda som egentligen återstår är ordförståelsen.
Den är å andra sidan genial.

Verbet "att sura fisken" har Elsa tidigare lanserat, utmärkt att använda då man pressar en citron över laxen.
Ville har en gång klumpat ihop förlåt och ursäkta till det lysande försäkta, ett mellanting som etikettsmässigt ligger nånstans mittemellan det vardagliga förlåt och det lite snobbigare ursäkta.

Vid ett annat måltidstillfälle har Elsa beskrivit känslan i magen som att hon är "hundra meter hungrig".
Som en svältfödd Carl Lewis...

Jag har kallat Elsas sätt att hitta på nya ord för Elsaismer. Slår man upp ordet elsaism i Urban Dictionary får man (och detta stämmer) följande beskrivning:

"A language understood by an elite, minority few. Whereby a word meaning something altogether something else becomes the word intended."

Efter dessa formidabla nyspråkligheter vill man ju inte framstå som mossig och dinosaurielik. Därför har jag i eftermiddags själv skapat dessa nyord, att använda när det kniper eller känns angeläget. Håll till godo:

Hotält - ett slags synonym till campingplats eller enklare vandrarhem.

Fyrtioliza - att sprida muntlig dynga i bekantskapskretsen genom att ständigt prata om hur trist det är att snart fylla fyrtio.

Ölna - att sakta bli berusad på öl.

Ville önskar sig ett teleskop i julklapp.

Varför har killarna som avbildas på kompostpåsarna alltid byxor med pressveck?



Är det nån ny lag?
Om man inte har byxor med pressveck, får man fortfarande kasta bananskal och risrester i påsen eller blir man kriminell?

I våras köpte vi en sån där digital, trådlös jiffy reggae ragga muffin super duper-teknisk termometer.
En metallfärgad del placeras lite slarvigt i ett hörn, en annan ställs en bit därifrån och kommunicerar sedan på ett märkligt sätt med den föregående varvid vi alltid underrättas om den exakta temperaturen både inomhus och utomhus.

Det var i alla fall så det hela beskrevs i bruksanvisningen.
I början gick det bra. I somras pendlade de där digitala siffrorna både upp och ner, det var svårt att fatta vilken av displayerna som handlade om inomhustemperatur...var det 25 grader eller 29 grader varmt i köket...

Nån gång i mitten av augusti gav den upp; eller rättare sagt: den stannade på 22 grader.
Sedan dess har den stått där och blinkat...ibland har temperaturen markerats med siffror, ibland har det hoppat fram två små streck men siffran 22 vägrar att försvinna.

När man nu ser den där i fönstret vet man inte hur man skall reagera.
Å ena sidan blir man förbannad över att den verkar ha lagt av och är totalt värdelös...å andra sidan känns det nostalgiskt och ganska charmigt att mötas av den där varma och förtroendeingivande 22-siffran då man yrvaken och ledbruten tassar fram över ett ganska kallt köksgolv klockan 06.25 på morgonen och vindarna viner mot fönsterrutan.

För en stund släpper hon pennan och tittar på mig.

-Du...om jag skriver "Wettex" här ovanför "svampar" så slipper jag väl se att du kommer hem med en påse champinjoner?

Elsa frågade mig i morse:
-Pappa. Vad tycker egentligen katter allra, allra mest om att göra?

Efter en hundradels sekund svarade jag:
-De älskar att sova. Ligga länge i solen och bara dåsa. Det är vad de allra mest vill ägna sig åt.

Elsa godtog svaret men frågan har legat och gnagt i mig under hela dagen. Jag har nu drabbats av en krypande känsla att jag gett min dotter fel svar.
Alla vet ju att det en katt allra helst vill göra är att sätta de sylvassa klorna i en nyinköpt skinnsoffa och bara dra med tassarna långsamt, långsamt...

I Villes rum hittar man många sköna leksaksgubbar.
Det här är min favorit just nu...en gubbe som ser ut som Hatte Furuhagen på surfbräda eller skateboard...



Man ser eventuellt Hattes skepparkrans lite dåligt på den här bilden...

Elsa har haft barnkalas i helgen, lägenheten fylldes av glada tjejer med presenter av vitt skilda slag.
Bland det som gömdes i paketen hittade vi ett lamm i keramik, en cd-bok, en keps och så denna märkliga man:



Han heter Mr Grass Head och kommer lagom till onsdag (om lyckan står oss bi) att begåvas med en illgrönt lysande hårman av gräs.
Kommer nog att ta en tid innan man accepterar honom med hår, han ser ju så bekant ut nu, på nåt sätt.

För visst är det lite Fredrik Reinfeldt över honom?
En glad gubbe som bekämpar utanförskapet med hjälp av stark tillväxt (och lite kidneybönor)...

En ovan känsla.
Idag bara hände det. Jag har på mig ett par strumpor.

Tror att senaste gången var mitten av juni, eller så.
Är hösten redan här?

Min fyraårige son är inte materialist i avseendet "måste ha" utan mer i avseendet "har fått och släpper aldrig taget".
I ett anfall av simpel nostalgi köpte jag honom två playmobilgubbar idag, ty sådana finns uppenbarligen fortfarande ute i handeln.
Playmobil, detta billiga lego-plagiat från 70-talets Västtyskland.

Nu funkar det så med Ville att om han får någon ny leksak (eller nyckelring, eller studsboll, eller bok) måste han ligga och trumla denna sak i sängen; följdaktligen sover han nu med sina två riddare av plast på huvudkudden.
De är oskiljaktiga, i åtminstone två dygn.

Tänk om andra män som förvärvar saker hyst samma gränslösa, fysiska passion för föremålet.
Det skulle se ganska kul ut.

Tänk dig exempelvis att styrelseordföranden i Pernod Ricard dagarna efter att de köpt AB Vin & Sprit tvunget velat dela säng med en flaska Absolut Vodka, eller om Victor Muller kanske ligger i pyjamas, nattmössa och en liten leksaks-SAAB tätt tryckt mot bröstet varje natt.

Grannsämjan är stor i vårt flerbostadshus.
Vi känner verkligen att våra grannar uppskattar oss, gemenskapen är värdefull, vi umgås också på ett så naturligt och avslappnat sätt.
 
Bostadsrättsföreningen har i anslutning till garaget anordnat en gemensam toalett för trängande behov under pågående biltvätt och dylikt.
Toaletten ligger i en smal korridor och när man öppnar toadörren riskerar den som går i korridoren att få dörren i nyllet.
Detta hände nästan mig idag.

Jag var på väg mot garaget då toadörren flyger upp.
Det visar sig vara en ytterst vital äldre man som trots sina 89 år både kan sitta och gå, rasta hunden och kamma sig själv.
Nu håller han på att krocka med mig efter sitt toabesök.
-Det var djävligt skönt! säger han, troligen syftande på sina just avklarade åtaganden inne på WC.
Jag bara nickar lite undvärjande, något som får honom att tro att jag inte har hört honom.
-Det var jävligt skönt! säger han en gång till, lite högre den här gången.
Jag ler lite och mumlar ett "se där" och ett "vad bra" innan jag skyndar mig vidare.

Bakom mig hör jag honom en tredje gång, denna gång lite mer för sig själv:
-Jo...det var jävligt skönt...

Ett trendbrott här hemma; för första gången valde barnen att leka istället för att se på Bolibompa.
TV:n stod på och spred sitt ystra sken av stoj, drama, pyssel och tecknat men Elsa och Ville bara fortsatte leka.
Leka som i aktivitet, fantasi, umgänge.
Som någonting från 50-talet.

De lekte att de var i rymden.
Elsa iförd änglavingar bar Ville på sin rygg och ropade: roarrr...roarrr....nu lyfter vi mot rymden!
Det visade sig att de var på väg mot "planeten Cubus".

Man kan ju undra vad som utmärker planeten Cubus.
Grälla färger, mycket plast och ständigt mellan 50 och 70 % rabatt?

WC-ankor är roliga men problemet är att de tar slut alldeles för snabbt.



Eller kan det vara så att vi städar för ofta.