Barnens dagis hade luciaföreställning igår.
Två olika tåg med olika avgångstider.
Klockan 16 var det Ville och hans små kamrater som gav oss ett storslaget skådespel.


Tycker allt är det är lite Luke Skywalker över bilden...

Därefter, klockan 17, var det Elsa och hennes gängs tur att förgylla dagen med ett luciatåg utomhus, i ösregn och tre grader plus. Det krävdes en hel del fleecejackor under luciadräkten, kan jag berätta. Bild från detta uppträdande saknas dock.
De små luciorna sjöng väldigt vackert, bland annat den klassiska låten Jinglebells. På engelska.

Barnen sjöng av hjärtats lust men verkade inte förstå den egentliga innebörden.
"Vad handlar låten om?" frågade Elsa efteråt.

Det är väl ungefär så Tom Jones resonerar. "Ge mig en låt och jag sjunger den."

Julen är som alla känner till väldigt dyr. Man måste köpa sprit, klappar, mat och ingredienser för allehanda bakverk och godis. Vidare måste man kanske ut och resa vilket självklart också det anstränger en redan utmattad ekonomi.

Nonsensakuten kan dock ge lugna besked, ty vi har hittat honom.
Killen som ställer upp och pyntar.

Detta har vi hunnit med hittills:

Köpt julspriten, handlat klappar, skurat köksluckor och rengjort spis samt ugn.
Dessutom rensat skafferiet och städat kyl och frys.

Bakat havreflarn och pepparkakor, satt en laddning glögg på jäsning och stekt köttbullar.

Har en känsla av att jag snart återkommer med en ny julstöksrapport.

Jag har tidigare varit elak mot årets julkalender i SVT och nästan dömt ut den.
Detta handlade dock om själva pappkalendern som jag vidhåller är tråkig.

Programmet däremot, som jag nu sett två avsnitt av, är mycket roligt.

I en fiktiv stad (oerhört vacker scenografi) jobbar Lage och René med diverse uppfinningar tillsammans med den självgode Claes, direktör och besserwisser.
Ni känner väl till själva upprinnelsen till kalendern vid det här laget. Den dumme Lage postar av misstag iväg en inköpslista istället för sin önskelista till Tomten och riskerar därmed att få mjölk och smör i julklapp.

Samtidigt sitter någon (misstänkt lik Tomten) kidnappad och blir förhörd av Henrik Dorsin i äggskalshatt, bara det en rolig idé.

Idag blev det riktigt rolig slapstick när Claes (Måns Nilsson) skulle demonstrera en maskin som tillverkar leksaker för en annan direktör, spelad av Fredrik Dolk.
Istället för leksaker kom bowlingklot efter bowlingklot ut ur maskinen. Bowlingklot som sedan (av olika anledningar) fick sig en liten flygtur. Rakt i fejan på Dolk.

Det här lovar gott. Kommer att sitta tätt intill tv:n de kommande veckorna.

PS! Även barnen uppskattar kalendern, åtminstone Elsa. Ville somnade i soffan ikväll men det var nog inte kalenderns fel.
PS2! Förra året skrev jag 24 delar av en kalender här på bloggen. En julkalender som försvann ganska obemärkt.
Den hette Tomte söker skägg och går att återuppleva (om man nu verkligen vill det) genom att klicka på kategorin Julen här till höger eller snubbla in på del 1 redan nu.

Redan innan årets julkalender har börjat sändas i SVT vill jag utse den till absolut tråkigast.
Åtminstone om man får döma utifrån själva kalendern, den som det är tänkt att mina små huliganer skall öppna upp luckor på, den som kostade oss hutlösa 49 spänn i butiken.

Så här ser den ut:



Man får leta efter en mer fantasilös bild.
Tre personer och en hund stående framför en stadskärna med månen som enda sällskap.
Vem har skrivit manus? Är det nåt gammalt manuskript från Ivar-Lo Johanssons dödsbo?

Nja, vi skall kanske inte klanka ner på själva innehållet så här tidigt. Sant är åtminstone att man kunde ha ansträngt sig lite när man skapade själva lucköppningskalendern.
Jag har för mig att julkalendrar brukar vara en skojfrisk bild med mängder av dråpligheter och slapsticks i en enda röra.

Man stirrar sig blind efter lucka 12. Var är den?
I tomtegröten? Bakom snöskotern? I rumpan på Jean-Pierre Barda?
Är GW Perssons glasögon nummer 12? Eller är luckan strax intill glöggbaren? Var? Var?

Sådan fantasi och uppsluppenhet saknas helt på den ovan visade kalendern.
Risken är ganska stor att 2008 års kalender, åtminstone på det ihoplimmade pappret, blir en gigantisk minneslucka.

Julen är slut.

Fan heller. Den varar ju till fastan. Eller farsan, eller farstun beroende på hörsel och dialekt.
Lite löst julgodis i tankeformat.

*Hyacinten har blommat, visar det sig, gud vet hur det gick till men idag när jag gick förbi den såg jag en slags lila blomma. Måste ha missat själva utknoppningen.

*Julgranen dricker hårdare än Keith Richards. Dock - till skillnad från honom - vatten.

*Vi har ett helt oöppnat paket med glass stående i frysen. Sånt händer bara under julhelgen när glassen liksom försvinner i mängden av choklad, marsipan, krokan, elefant, vete fan och allt annat.

*Elsas mest uppskattade julklapp: rosa tingelingvingar med matchande trollspö. Annars många, många - alltför många, fina julklappar till barnen. Tack till farmor och farfar.

*Min pappas nya julfavorit: Rom & Cola. Traditionellt ;)

*Sara har den senaste månaden organiserat varje vaken timme med hjälp av handskrivna listor i ett kollegieblock. En av punkterna den 23:e var "kolla av listor!". En annan punkt löd "panikåtgärder". När allt alltså var inköpt, städat, skrubbat, diskat, putsat, fejat och organiserat återstod "panikåtgärder" timmarna innan gästerna anlände. Man undrar ju vad detta kan vara för något. Får väl ringa och fråga henne...inte Sara utan Gärd. Panikåt-Gärd.

*Om du tycker att den 23:e december är som att gå på tivoli i helvetet har du aldrig varit på mellandagsrean!

*Nu skall jag skriva en lista (surprise) på inrådan av min sambo. Det skall handla om hela veckans matinköp inklusive mellanmål och snacks. Skall nog få med det mesta utom marmeladkulor och lever, för det är inte så gott.
*Däremot har jag en jäkla längtan och suktan efter isterband.

*SVT visar Julevengeliet från Liverpool. Detta för att fira (???) att staden blivit utnämnd till EU:s kulturhuvudstad 2008 - se där en grej som Karlskrona missat, trots Arena Karlskrona Telenor Viagra Biafra Rosenholm eller vad den heter idag (har inte kollat den senaste timmen). Liverpool-evangeliet var inget att ha. Folk går omkring teatralt och sjunger gamla Beatleslåtar i en musikalinramning som andas plast och perversion. Bah! Bättre på Jesus tid. Han skulle ha snörat av sig sina sandaler och steppat över Mersey några gånger. Till tonerna av Helter Skelter.

*Min bästa julklapp: Sex burkar starköl inslagna i ett väldigt paket. Skål och trevlig mellandag!

Nonsensakuten återkommer när skinkan är svald, ölen är drucken och klappen öppnad.
Ha en underbar helg.

Nordpolen den 24 december

Det sprakade trivsamt från Gustaf Frödings kakelugn.
Tre trubbiga vedträn kämpade för sin överlevnad badande i ett orangefärgat ljus. Lågorna fladdrade och slog. Värmen framför ugnen var behaglig och en sällsam kontrast till den frostiga kylan utomhus.

Tomtefar knäppte upp sin jacka något och tog av sig sina svarta stövlar. Han tyckte det var skönt att sträcka fram sina fötter och spreta lite pojkaktigt med tårna. I handen hade han ett stort glas med glögg och förutom brasans knäppanden hördes en gammal moraklocka ticka fram tiden, sekund för sekund. Normalt sett skulle detta ha stressat honom. Nu var det julafton och Tomtefar hade en lång dag framför sig. Ändå kände han en avslappnad frid infinna sig. Han var inte dummarna än att han förstod varför det var såhär. Den månadslånga jakten på skägg hade piskat upp en hätsk stämning i kroppen. Nu - när han hade fixat sitt skägg, kunde han andas ut. Nu var det lugnt igen; julen skulle bli lyckad, trots allt.

Hela natten hade Tomten och Fröding suttit framför brasan och pratat. Fröding hade läst högt ur en gammal bok om en dragharmonika och sedan hade han spelat en liten låt på mungiga. Något drucken var han förstås, men detsamma gick att säga om Tomten. Känslan av frid, fylla och finkultur låg som en utslagen presenning över hela herrgården.

-Nå. Nu har det gått några timmar, Gustaf. Vågar du inte öppna ditt paket? undrade Tomtefar där han satt och sörplade glögg.
-Givetvis, min herre. Inget annat skulle bjuda mig en större glädje, sluddrade Fröding.
-Ta av omslagspappret då. Vad kan det vara i paketet som innehåller en kärlek som går att köpa för pengar?
Jag är själv väldigt nyfiken. När Tomtefar sagt det började Fröding fingra på sitt paket (julklappen) och när han såg hur girigt diktaren försökte öppna sin klapp stålsatte Tomten sig. Vad i allsin dar var det som nissarna lagt ner i paketet. Kärlek som kan köpas för pengar?
Tomtefar slog ifrån sig de snuskigaste alternativen och vässade blicken inför det som komma skulle.

Gustaf Fröding hade lyckats få av julklappens omslagspapper. Nu vilade presenten i hans hand.
-Vad i hela fridens vilda kaffepettrar är detta? ropade han.

Tomten tittade på det som låg i Frödings hand. Han kliade sig lite i sitt nya, gråa skägg och log så smått.
-Det är en bok. Vad står det? Skriven av en viss Paulo Coelho. Alkemisten. Kanske är det den som nissarna menar med "kärlek som kan köpas för pengar".
Kolla. Bläddra. Den kanske är bra.

Fröding läste några sidor. Muttrade, harklade sig och fnös. Sedan sa han:
 -Du milde himmel vilket dravel. Floskler staplade ovanpå varandra och inte en enda brännvinsreferens. Fy satan vilken dålig bok. Den här vill jag inte ha!
Sedan tog han ett fast grepp om sin julklappsbok och kastade densamma i elden. Tomtefar sprang hastigt upp ur sin stol, det gällde nu att rädda det som räddas kunde. Tomtefar var ingen läsande människa men insåg att något lika välskrivet som Paulo Coelhos böcker fanns inte. Det hade hans hustru sagt åt honom. Hon brukade citera Coelho: Bara den som kan upptäcka liv kan också finna en skatt. Tomtefar brukade aldrig förstå vad han menade med det men det lät ju väldigt begåvat. Hur en sådan som Fröding bara kunde pissa på detta var obegripligt, tänkte han varpå han kastade sig fram mot den öppna elden.

Desperat försökte Tomtefar gräva fram boken ur elden. Den låg brinnande framför honom, han kunde se hur bladen sakta anfrättes av hettans förstörelse.

Utan att Tomtefar märkte det spred sig elden från Coelhos pretentiösa roman, till Tomtefars nya skägg.
De gråa hårtestarna började sakta glöda och snart stod hela skägget i ljusan låga. Doften av bränt hår spred sig i herrgårdens salong. Fröding verkade inte bry sig. Han hade i sin misstrogenhet och uppgivenhet redan gått på spriten.

Kvar var Tomtefar med ansiktet i elden, en halvt uppbrunnen bok i näven och inte mycket kvar av sitt gråa tomteskägg.
Förtvivlad och förlamad av sorg drog han sig bakåt mot väggen, säckade ihop och grät.

Så går det när man offrar sig för dålig litteratur.
Det kan sluta med att hela julen blir förstörd.

Nordpolen den 23 december

Det visade sig att Glenning tagit en rejäl provtur med Tomtefars släde. Nästan allt bränsle var slut men vid återlämnandet lovade han att fylla på tanken. Släden tankades med glögg, varpå en stor pall med flaskor rullades ut i garaget. Efter någon timme sådär var släden återigen tankad, packad, vaxad, av-isad, bromskollad och startklar.

Lillejulafton innebar Tomtefars avresa och nu fanns det inte längre någon möjlighet att skaffa ett skägg innan släden skulle lyfta. Det fanns helt enkelt ingen återvändo; julen skulle upplevas utan så mycket som ett skäggstrå på hakan för tomtens del. Tyngd av denna vetskap (och stora mängder julskinka) tog sig Tomtefar ut till släden, kontrollerade att alla renarna var matade och att vart och ett av de miljontals julklappspaket som skulle delas ut, låg nerpackade i bagaget.

Han satte sig tillrätta och greppade tömmarna. Efter att ha vinkat till alla tomtenissar, till Tomtemor, till intendenten Falk som skötte bokföringen, till sin svarta städhjälp Nyamko och till Peter Jihde, var det dags att starta.
Jihde skrek:
-Hur känns det? men Tomtefar ignorerade hans dumma fråga. Det vilade en märklig stämning nere på marken. Alla förstod allvaret. Detta var första gången någonsin som en tomte gett sig av på sin julklappsrunda skägglös.

När släden lättade från marken tyckte sig Tomtefar se en liten tår på Tomemors ena kind. Fast - det är klart. Det kan ju ha varit kvardröjande effekter av den julölsfylla som präglat hennes tillvaro den senaste veckan. Som för att dölja sina sorger, tänkte Tomten. Släden lyfte utan problem och snart var Tomten uppe i luften. Likt en himmelsk skyddsängel, en ombudsman för de julklappshungrande, en brinnande fackla för myspyset och kärnfamiljen, flög han nu fram över vattnet.

Hans mål var att nå de nordiska och baltiska länderna först, sedan österut mot Ryssland och Kaukasus. Vidare i östlig riktning för att nå Oceanien och därpå den amerikanska kontinenten lagom till juldagen. Det var en lång resa och det kunde lätt bli lite ensamt. Lyckligtvis hade han en liten radio med sig, så att han kunde lyssna på Ring så spelar vi med Lasse Swahn. Något Tomten aldrig brukade missa. Problemet var dock att Tomtefars slutnummer aldrig nämndes, varpå han aldrig lyckats komma fram till programmet.

Efter att ha kollat in några av de adresser som skulle få besök på självaste julafton i både Finland, Norge och Danmark, kom hans släde slutligen till Sverige och Värmland. Utanför Karlstad hittade han ett ställe som hette Alsters Herrgård. Sakta lät han släden landa på taket.

Enligt sin digitala avcheckningslista skulle herrgården få ett stort paket innehållande kärlek. Sådan kärlek som nu kunde köpas för pengar. Tomten hade redan när paketet iordningställdes ställt sig tvekande till innehållet. Vad menades egentligen? Vad i all sin dar hade nissarna stoppat ner i klappen?
Kärlek som kan köpas för pengar?hmmm?jaja..det är i alla fall en man vid namn Gustaf som skall få paketet. Just som Tomtefar stod djupt upptagen med sin digitala Filofax hördes en röst bakom honom.
-Hallå? Vem är det? Är det ni som slutligen kommit för att rädda mig?
Tomtefar vände sig om och såg en äldre man i nattskjorta. Han var flintskallig och hade en förvirrad uppsyn. Ansiktet pryddes av ett vildvuxet skägg.
-Jag vet att det kan vara svårt att tro det, men det är jag som är Tomten.
 -För mig är inget ovärldsligt främmande. Jag ser att ni har paket med er.
-Ja..ehm..det skall egentligen överräckas först i morgon. Det är till er antar jag. Ni är väl Gustaf Fröding?
-Ja. Det kan stämma det. Jag önskar mig kärlek som kan köpas för pengar, för mig finns ingen annan att få. Ja. Sen önskar jag mig en flaska brännvin också förstås. Får jag öppna mitt paket? Jag ser att du har det under armen. Tomten tvekade en lång stund.
-Nej. Det är egentligen mot reglementet. Ni får inte öppna ert paket förrän på juldagen. Sedan hejdade han sig. -Fast. Jag är villig att frångå mina principer. Ni får öppna er julklapp idag om jag samtidigt får ta över ert väldiga skägg. Låter det rimligt. Efter att Fröding först funderat en stund sa han att budet accepterades. Tomtefar skulle få ta hans skägg om han fick sitt kärlekspaket idag, den 23:e.

Som genom ett trollslag hoppade Frödings flagranta skägg över till Tomtefars ansikte och samtidigt överräcktes julklappen. Båda var nöjda. Tomtefar var närmast förtjust när han glatt fingrade på sitt nyvunna skägg.

Äntligen var han skäggig. Tänka sig vilken lycka. Efter ett tag frågade han Fröding om han inte skulle öppna sitt paket.
-Jo. Det skall jag, ser du. Men inte här. Följ med ner till salongen. Där brinner en brasa, där finns sköna fåtöljer och ångande het glögg. Kan du inte göra mig sällskap? Välkommen in i värmen.

Sedan gick de ner från taket och in i den vackra, varma och blossande salongen. En färgprakt mötte dem, en explosion av olika kulörer. Röda ljus, en orangefärgad brasa, vit kakelugn, röda mattor, bruna fåtöljer, gröna gardiner och en röd/vit randig liten katt.
-Välkommen in, sa Fröding.
Sätt dig tillrätta så lovar jag att öppna upp mitt paket innehållande kärlek som kan köpas för pengar.

Nordpolen den 22 december

Tomtefar förbannade sig själv för sin stora käft och sitt hetsiga humör. Han hade mer eller mindre kört ut Jämtlands president, en väldigt respektabel person, i snön och kylan, eftersom han inte orkade höra på hans usla vitsar. Hade han bara haft tålamod att lyssna på några blondinskämt till hade kanske affären varit i land och skägget införskaffat.

Nu återstod blott en dag innan släden skulle upp i luften. Släden, ja. Vart hade den tagit vägen?
Ingen hade sett till den sedan Christer Glenning provåkt den på himlavalvet, tidigare i veckan. Det blir nog ingen traditionell ju i år, tänkte Tomtefar och tog sig en skinkmacka. Han började mer och mer vänja sig vid tanken på att leva livet som en före detta tomte, fråntagen alla rättigheter och allt detta beroende på den satans skäggväxten som uteblivit.

Det fanns så mycket att pyssla med så här de sista dagarna innan avfärd. Allt sådant hade givetvis avstannat i avsaknad av släde. Nu stod det mesta och vägde. Om tomten skulle dela ut klapparna, hur skulle detta ske? Skulle Tomtefar få sitt skägg eller skulle det för första gången i världshistorien delas ut klappar av en tomte utan skägg? Ingen visste riktigt svaren på dessa frågor. För att glömma allt ståhej kring julen och stressen inför det som komma skulle lade sig Tomtefar åter till sängs. Han hade smuttat på några glas glögg och var lite på lyset.

Ganska snabbt for han in i drömmarnas värld. Ett landskap denna kväll fyllt av pirater, landkrabbor, sjöbusar och kaptener. På Rackham den rödes skepp låg krutröken tung, från kabyssen hördes ett avlägset sorl. Några skeppsråttor spred ett knappt hörbart sus när de hastigt pinnande på över däck. Relingen guppade stundtals högt över horisonten. Åtminstone upplevdes det så där han låg, Tomtefar, slumrande på rygg. I ögonvrån skymtade han storseglet, strax intill sig hade han en halvt urdrucken whiskeyflaska.

Han visste att Rackhams griniga piratuslingar var ute efter honom där han låg, däckad på däcket. Det var bara en tidsfråga innan de kom hit, med värjorna i luften och skrikande av fasa. De tror att de kan skrämma mig, tänkte Tomtefar där han låg. Han var stark nu. Han var tuff. Han hade sett sig om i världen, ingenting kunde skrämma honom. Utom möjligen Bianca Castafiore och hennes konvulsiviska sånginsatser på diverse operascener. En röst som alltid fick hans örontrumpet att korrodera av vämjelse. Usch och fy. Anfakta och anamma! ville han ropa.

Men ingen verkade höra honom. Kapten Haddock. Så var hans namn. Bäst att ta sig en slurk till av whiskeyn, måste liksom fira sitt svartmuskiga skägg. Ett riktigt sjöbuseskägg.

-Vakna! Hörru Vakna! Det var Tomtemor som drog och slet i sin make. Förvirrad drogs han upp ur sömnens förlamande värld.
-Va? Vad är det? Låt mig sova!
-Nej nej. Du måste vakna. Släden!
-Va? Vad är det med släden?
-Den har kommit tillbaka. Släden är tillbaka igen!

Nordpolen den 21 december

Desperat var ett bra ord för att beskriva Tomtefars sinnestillstånd. Fullständigt apatisk satt han bakom sitt gigantiska mahognyskrivbord och led.
Det röda stearinljuset som stod på bordet gav ett påvert sken men fullt tillräckligt för att Tomtefar skulle se alla de önskelistor som redan kommit in. Barn från hela världen önskade sig datorspel, bilbanor, böcker, kläder, bollar, hem, mat, vatten och föräldrar som inte misshandlade dem.

Vissa av önskningarna kunde Tomtefars verkstad lösa, andra var mera svåra att tillmötesgå.
Framförallt bilbanor var svårt.

Hur skulle det gå egentligen? Skulle Tomtefar få sitt skägg lagom till julafton? Det brann inte bara i stearinljuset utan även i de så kallade knutarna. Det var verkligen bråttom.

Plötsligt knackande det på dörren. Utanför stod en man med stora påsar under ögonen och ett gigantiskt skägg i ansiktet. På huvudet bar han en cowboyhatt och kläderna var genomgående av läder. Han såg ut lite som en skäggig version av Zeb Macahan.
Han hade en freestyle av gammal god 80-talsmodell instoppad i öronen och ur den strömmade låten Du ska va president med Imperiet ut.
-Jo. God dag. Det gällde annonsen. Ni vill köpa ett skägg.
-Jodu, tack. Den har vi allt hört förut, svarade Tomten.

Tomtefar kände sig lite lättad nu. Han visste att detta var dagen. Mannens skägg var imponerande, grått och rejält. Detta skulle bli det skägg som räddade julen och friden, tänkte han.
-Jag är villig att sälja mitt skägg till er, men då måste du lyssna på mina roliga historier först. Är du beredd?
Har jag något val, tänkte Tomtefar.

-Okej. Då kör vi. Har du hört den om blondinen som skall laga mat och går in till affären? Jag skall ha 100 gram smör, 115 gram socker och tre teskedar salt, säger hon? Eller så har vi den här om två blondiner som sitter på ett berg i Örebro, när den ene plötsligt frågar: "Vilket är närmast, Borås eller månen?" varpå den andra svarar "Men hallå..ser du Borås härifrån eller?".
Och sen har vi den här: Alla barnen åkte pulka, förutom Bob. Eller denna: En apa kom in på en bar, den beställde en öl. Kyparen serverade ölen och apan betalade med en hundralapp. Då tänkte kyparen att han skulle skoja med apan och lämnade bara tillbaka en femma. Men apan reagerade inte utan stoppade femman i pälsen och smuttade vidare på sin öl. Kyparen skruvade på sig och sa: "Det är inte ofta vi har apor här." "Nähe, det är ju inte så konstigt när ni tar 95 spänn för en öl."
Eller varför inte den om?

Nu hade Tomtefar fått nog och skrek i gästens öra.
-Jag skiter i ditt skägg, bara du försvinner och slutar upp med dina usla vitsar. Jag har hört dem förut. Vem är du som vågar komma här och berätta gamla astråkiga historier som är äldre än Martin Ljung?
-Det är bara jag, Ewert Ljusberg; sångare, trubadur, vitsberättare och president i Jämtland.

Grön. Grann. Lysande. Klädd. Kulig.

Nordpolen den 20 december

När Tomtefar vaknade var det till ljudet av ett väldigt dånande.
Det lät som kulsprutor eller smattrande granateld.
"Helvetes ungar. Nyårsafton är väl ändå inte nu?" mumlade Tomten lite sömndrucket. När han tittade ut genom fönstret fick han se ett gäng individer med säckiga, vita kläder och någon typ av huvudbonad som en rullad frottéhandduk.

På fötterna bar de små bekväma tofflor av bomull. Det var nog ett 20-tal inalles, alla var de män och alla var de skäggiga. Tomtefar blev förbannad och öppnade fönstret. Han skrek mot männens håll:
-För helvete! Sluta upp med att terrorisera mig! Klockan är tre på natten! Var tysta eller försvinn!

Männen såg något förbryllade ut över denna utskällning. De verkade inte förstå vad tomten hade sagt. Istället visade de orsaken till oljudet. Alla hade små k-pistar som de sköt frenetiskt med i luften. Samtidigt utstötte de gutturala läten som påminde om någon slags besvärjelse eller tillbedjan.

Klungan verkade vara samlad runt en lång man med säckiga byxor och ett svart skägg.
-Är den där pajasen er ledare, eller? frågade Tomten genom fönstret.
När han pekade mot mannen verkade alla uppfatta det som en inbjudan till samtal.
Den skäggige gick fram till Tomten.
-Ja. Jag är ledaren. Den allsmäktige, sa han på engelska.
-Jaså. Du kan prata engelska. Det var ju skönt. Jo. du förstår. Jag är Tomte och håller på att förbereda mig inför årets viktigaste dygn. Jag håller på att förlora mitt jobb och måste verkligen se till att skapa en riktigt hejdundrande julstämning om några dagar. Annars får jag börja om som nån typ av tomtenisse och syssla med hushållsnära tjänster och det har jag ingen lust med. Kort sagt; jag vill sova nu. Har inte tid med detta. Lägg av. Men vänta lite förresten. Ni har ju ganska många skägg. Skulle man få lov att köpa ett?
-Ja. Du måste ha skägg. Varför är du skägglös? Vi kan sälja ett till dig.

Främlingen avvaktade litet reaktionen.
-Ja! Det blir ju perfekt. Makalöst roligt. Glöm det där jag sa innan. Bara ni skjuter lite tystare. Får jag välja vilket skägg jag vill?
Den skäggige ledaren pekade mot en ganska tjock man med k-pist på magen.
-Han där! Han heter Al Dabu Eiker. Hans skägg kan du få. Ja. Få köpa, då alltså, för 30.000.
-Oj. Det var mycket pengar. Fast han har ju onekligen ett välvuxet skägg. Ja?låt mig tänka. Vilka är ni egentligen som springer omkring här på Nordpolen och skjuter skarpt mitt i natten?

Den skäggige presenterade gänget genom att peka åt deras håll.
-Vi är en liten grupp från kamratföreningen Al Quaida. Vi sysslar med terror, spionage, utrotning och bakhåll. Lite som Spectre i Bondfilmerna. Just nu testar vi våra nya k-pistar. Fast vi måste ju säga att vi snart skall lämna denna kalla Nordpolen. Detta är inte längre någon säker och trygg plats för oss.
Bushadministrationen har ju lite oväntat så här i elfte timmen fått upp ögonen för det här med klimathotet och den smältande polarisen så nu vete fan om inte USA är på väg hit och då måste vi sticka vidare, vet du.
Själv heter jag förresten Usama Bin Laden, gammal vän till familjen Bush.



Tomten såg Bin Ladens utsträckta hand, redo att hälsa. Med avsmak drog han sig tillbaka.
-Det blir inget skäggköp, sa han. Min firma handlar enligt en klausul med enbart etiska fonder och det skulle se fel ut om jag gjorde en affär med Al Qaida. Fast ni har jävligt fina skägg, skall ni veta. Ha det!

Nordpolen den 19 december

Morgonen efter att Christer Glenning försvunnit ut i rymden med Tomtefars supersläde (5 rattar i betyg), var stämningen minst sagt tryckt i tomtens bostad.

En fasad av febril verksamhet upprätthölls visserligen ganska bra av familjen och de anställda plusjobbarna. Tomtefar själv hade dock gett upp. Utan skägg och utan släde kändes hela julaftonsuppdraget totalt dödfött.
Faktum var att hela åtagandet var omöjligt att genomföra utan en släde.

Ångesten höll på att äta upp Tomtefar inifrån och just som han skulle fundera på formuleringarna i sin avskedsansökan, ramlade ett stort vitt kuvert ner på hallmattan. Det visade sig vara ett brev ifrån Tomtarnas Fackförbund. Denna organisation hade på något sätt fått reda på att Tomtefar saknade skägg. "Utifrån denna vetskap är vi tvungna att meddela dig följande. Vid arbetslöshet riskerar du att gå miste om din ersättning om du inte inom 12 dagar från att du erhållit detta brev, skickar in två intyg på att du fortfarande har för avsikt att odla skägg och att du inom en snar framtid är beredd att dela ut klapparna i en av Tomtarnas Fackförbunds licenserad släde. Kommer dina intyg in efter jul (vilket kan vara fallet här) kommer a-kassan vid arbetslöshet att frysa dina pengar i väntan på bevis för skäggväxt och välvilja."

I vanliga fall skulle Tomtefar ta denna varning som just ett tandlöst hot men han visste mycket väl att det kunde bli verklighet. Utan skägg inget jobb, utan jobb ingen lön utan ett bidrag som riskerade att frysa inne om inte skägget satte igång att växa. Ett klassiskt moment 22 som Joseph skulle ha sagt. Han skulle inte Heller ha gillat idén.

Tanken på Hellers gamla bok fick Tomtefar att längta efter läsning, fåtölj, filt och varm choklad. Helt enkelt det som en tomte ägnar resten av året åt. Mysa i en fåtölj i väntan på den stora urladdningen runt slutet av december.
Denna verklighetsflykt var totalt poänglös, det visste han. Man kan inte bara låtsas som att denna jul inte skulle äga rum, för det skulle den. Ändå var det något som drog honom till bokhyllan.

Därifrån plockade han ner en bok skriven av en väldigt skäggig man. Vad boken handlade om mindes han inte, ej heller ville han läsa om boken nu. Allt han kunde göra var att avundsjukt titta på författarens skägg som prydde baksidan av boken.

Jadu, Tomtejävel, tänkte han högt. Klockan klämtar verkligen för dig.

Nordpolen den 18 december

Mittemot Tomtefar stod plötsligt en vithårig man med avsevärd fetma och ett skägg som gav osedvanlig pondus. Denna gigantiska kropp var inklämd i en minimal overall i polyester. Det stod TEST på ryggen. Avsikten var således någon typ av kontroll. Mannen verkade både jovialisk och påstridig.

Han hade åsikter om det mesta och efter att han pratat lite väder och vind, klargjorde han sitt ärende.
-Det gäller trafikduglighetskontrollen av släden, som ni kanske minns. Varje år utförs denna med en sällsam akribi. Ingenting får undkomma våra hårt granskande ögon. Det handlar om prestanda, körduglighet, däcktryck, svängradie, hastighetsrealibitet, bromsindofination och reglagegyrobalans med mera. Var står nu ekipaget så att jag får ta mig en liten titt?

Tomtefar visade fram sin besökare till garaget. Den skäggige mannen gick fram till släden och smekte den. Knackade några gånger på huven och tog sedan till orda och utstötte en formidabel svada värdig en auktionsutropare eller marknadsknalle.

-Numera så kommer ju de här maskinerna fabrikstillverkade från mestadels Japan. Japanerna har utvecklat och sedan förfinat tekniken med glidflygning och även lagt till en del lull-lull i form av GPS-
navigering, ALS-beroende och DAMP-kontroll. På många av de senare modellerna har man dock missat lite av vad jag kallar autonombaserad fridriftskörning, dvs nöjesåkning eller cruisning. Ofta tänker man på den teknikorienterade prestandan som ett mål inom industriell användning och glömmer bort oss vardagskonsumenter och våra lekfulla behov. Jag tycker att det är synd och lite tragiskt.
Just den här modellen är dock både körvänlig, snygg och bränslesnål. Ett säkert och bra val för hela familjen. Och lastutrymmet sedan. Där slår den verkligen sina konkurrenter på fingrarna. Ett oerhört stort antal paket av julklappskaraktär kläms in baktill på släden och det är osäkert exakt HUR många paket som ryms men min uppskattning är att det handlar om åtskilliga miljoner, rena rama magin. Detta ger sammantaget betyget 5 rattar till denna Snowflake Tristar deluxe 236. Och nu skall jag bara ta en liten provtur.

Mannen försvann in i evigheten. Släden syntes enbart som en liten prick på himlavalvet. Kvar på marken stod Tomtefar utan att fatta någonting.
Vad hände? Vem var han? Har han kidnappat min släde? Ångesten lade sig likt en regnvåt toppluva över huvudet. Nu kunde man lika gärna gå och skjuta sig, resonerade Tomtefar.

Bedrövad berättade han för sin familj att han ville vara ensam i sin säng. På vägen dit frågade han en av nissarna om han visste vad det var för någon typ som sade sig kontrollera slädar.
-Va? Kände du inte igen honom? Det var ju Christer Glenning. Snyggt skägg hade han också.

Snart är det Dan

(Tillberg)...

...före Dan

(Ekborg)...

före Dan

(Akroyd)

före

D O P P A R E D A N!!!!!!!!

Här är några alternativa jultexter att plugga in lagom till dopparedan:

Vid matbordet:
Nu är det ris igen och nu är det ris igen
och till riset käkar vi väl pannbiff
å de va inte sant å de va inte sant för istället blir det pasta
å de va inte sant å de va inte sant för istället blir det pasta

Julsång för folk med kärlkramp:
Det strålar en smärta uti vänster arm
det spänner och trycker så hårt.

Villaägarens jullåt:
En ränta i dag, en ränta var dag
betalar jag in till banken idag
en ränta jaha, en ränta trala
pengar som käkas upp av banken

Nordpolen den 17 december

Tomtefar höll på att få panikångest. Nu var det inte många dagar kvar. Leksakerna var färdigtillverkade och höll på att slås in i små kulörta presenter, renarna var färdiga, släden hade varit inne på rekond, Tomtemor var klar med bullbaket, snart skulle alla hjälpa till att hugga ner en gran, forsla fram den till kåken och klä densamma.

Sedan var det litet samkväm med städning, glöggdrickning, rimstuga och en sista genomgång av rutten innan släden lyfte för avfärd den 23:e december. För att täcka in alla kontinenter var Tomtefar nämligen tvungen att vara ute i god tid. Sedan cirkulerade han likt Gagarin ett tag för att kunna tajma in rätt dag och rätt klockslag. Det var en grannlaga uppgift men det brukade fixa sig utan att Tomtefar fick kalla in Tomtarnas Fackförbund (TF, ej att förväxla med Teaterförbundet även om där också vimlar av tomtar) för att förhandla om övertidsersättning.

Allt detta väntade. All denna spänning, årets naturliga höjdpunkt för en tomte. Nu kändes det plötsligt likgiltigt.
Hur skall jag kunna tomta loss utan skägg, tänkte Tomtefar. Det är som att tänka sig Peter Jihde utan lustig frisyr.
Ett attribut som helt enkelt bara måste finnas.

Bedrövad, utbränd likt en välgräddad pepparkaksgubbe och oerhört trött på sig själv, tog Tomefar upp sin Ipod. Han lät tonerna av en trygg countrystämma esoteriskt pulsera ut. Det var ren magi.

När han la det ena benet över det andra där han satt tillbakalutad, lyssnande på låten "She believes in me" med Kenny Rogers hade han bara en tanke i huvudet.

"Fy fan. Tänk den som ändå hade ett sådant skägg"

Nordpolen den 16 december

Jag hade bett att få ställa upp med en visa om en tupp, istället sparka han mig utför dörren, jag fatta det inte förrän jag landade här på en trottoar, med en lukt av pissoar...rajdidajdidajdidaj...
Denna gamle skojare han är, en envis Tomtefar sådär, sur och gnällig, lite gniden
kanske skägget växer ut med tiden.
Efter att jag skådat hans annons i ett av våra blad, jag snabbt honom sökt opp men han blev inte glad
som en spole, som ett skott, jag blev slungad ut för gott och nu jag sjunger sårad serenad birajdi bajdiradirajdi radirajdi...
Han börja gorma om mitt skägg, kalla mig ett jävla drägg, börja prata skit om min stank som han likna gammal septiktank han sade att jag var passé, att det ej var nån idé, blev förbannad på den fan, nåt jag får sona hela dan...rajdidajdidajdidaj...

Nordpolen den 15 december

Det hade tagit en god stund innan Tomtefar blivit informerad om vem hans tidigare gäst; Hans Scheike, egentligen var. Tomtefar var inte den som hade full koll på sin samtid.

Han hade nog med sjå att memorera alla adresser som han skulle besöka under sin nattliga renutflykt. Det blev ju en del. Hela den kristna världen, som det stod i anställningsavtalet. Detta var dock något som i dagens läge var svårdefinierat. Dels eftersom väldigt få verkligen ville kalla sig kristna och de som var oerhört kristna, hade svårt med hela tomtekonceptet som de ansåg var ett kommersiellt och profant jippo.

Mest poppis var Tomtefar på Manhattan i New York. Där fanns det människor som hade förstånd att uppskatta en tomte. Gärna med en flaska Coca-Cola i handen. En gimmick som Tomtefar gick med på för att så att säga "ge folket vad folket vill ha".

På samma sätt drack han Koskenkorva när han utmed Helsingfors gator släntrade fram med sin tjocka mage och sin välfyllda säck. Man fick helt enkelt ta seden dit man kommer, menade Tomtefar.

Tomtefar satt bakom sitt väldiga skrivbord och öppnade sin julpost. Ett stort brev fångade hans intresse. Det var kanske mer ett paket än ett brev. En försändelse, helt enkelt.

Tomtefar öppnade det hela och möttes av en DVD-film. Invid filmen låg en liten lapp. Denna löd:

"Hej Tomten. Tack för ditt vänliga brev. Vi är helt införstådda med ert problem men måste dessvärre tillstå att vi inte kan lösa det. Returnerar härmed ditt sk bevis i form av Mupparnas Julsaga på DVD. Den man du söker och önskar komma i kontakt med finns inte i verkligheten, visar det sig. Han är bara en påhittad karaktär, skapad av dockmakaren Jim Henson under 70-talet. Han spelade trummor i det populära programmet The Muppets och gick då under namnet The Animal.

Hoppas ändå på en lösning för dig i god tid innan jul.
Med vänliga hälsningar Detektivbyrån Ebbe Carlssons eftr."