Nordpolen den 22 december

Tomtefar förbannade sig själv för sin stora käft och sitt hetsiga humör. Han hade mer eller mindre kört ut Jämtlands president, en väldigt respektabel person, i snön och kylan, eftersom han inte orkade höra på hans usla vitsar. Hade han bara haft tålamod att lyssna på några blondinskämt till hade kanske affären varit i land och skägget införskaffat.

Nu återstod blott en dag innan släden skulle upp i luften. Släden, ja. Vart hade den tagit vägen?
Ingen hade sett till den sedan Christer Glenning provåkt den på himlavalvet, tidigare i veckan. Det blir nog ingen traditionell ju i år, tänkte Tomtefar och tog sig en skinkmacka. Han började mer och mer vänja sig vid tanken på att leva livet som en före detta tomte, fråntagen alla rättigheter och allt detta beroende på den satans skäggväxten som uteblivit.

Det fanns så mycket att pyssla med så här de sista dagarna innan avfärd. Allt sådant hade givetvis avstannat i avsaknad av släde. Nu stod det mesta och vägde. Om tomten skulle dela ut klapparna, hur skulle detta ske? Skulle Tomtefar få sitt skägg eller skulle det för första gången i världshistorien delas ut klappar av en tomte utan skägg? Ingen visste riktigt svaren på dessa frågor. För att glömma allt ståhej kring julen och stressen inför det som komma skulle lade sig Tomtefar åter till sängs. Han hade smuttat på några glas glögg och var lite på lyset.

Ganska snabbt for han in i drömmarnas värld. Ett landskap denna kväll fyllt av pirater, landkrabbor, sjöbusar och kaptener. På Rackham den rödes skepp låg krutröken tung, från kabyssen hördes ett avlägset sorl. Några skeppsråttor spred ett knappt hörbart sus när de hastigt pinnande på över däck. Relingen guppade stundtals högt över horisonten. Åtminstone upplevdes det så där han låg, Tomtefar, slumrande på rygg. I ögonvrån skymtade han storseglet, strax intill sig hade han en halvt urdrucken whiskeyflaska.

Han visste att Rackhams griniga piratuslingar var ute efter honom där han låg, däckad på däcket. Det var bara en tidsfråga innan de kom hit, med värjorna i luften och skrikande av fasa. De tror att de kan skrämma mig, tänkte Tomtefar där han låg. Han var stark nu. Han var tuff. Han hade sett sig om i världen, ingenting kunde skrämma honom. Utom möjligen Bianca Castafiore och hennes konvulsiviska sånginsatser på diverse operascener. En röst som alltid fick hans örontrumpet att korrodera av vämjelse. Usch och fy. Anfakta och anamma! ville han ropa.

Men ingen verkade höra honom. Kapten Haddock. Så var hans namn. Bäst att ta sig en slurk till av whiskeyn, måste liksom fira sitt svartmuskiga skägg. Ett riktigt sjöbuseskägg.

-Vakna! Hörru Vakna! Det var Tomtemor som drog och slet i sin make. Förvirrad drogs han upp ur sömnens förlamande värld.
-Va? Vad är det? Låt mig sova!
-Nej nej. Du måste vakna. Släden!
-Va? Vad är det med släden?
-Den har kommit tillbaka. Släden är tillbaka igen!