Woody Allens dröm om att spela in en långfilm i Stockholm ser ut att bli verklighet, läser jag. 

Efter finansiellt välsockrade eskapader till både Barcelona, Rom och Paris, kan det efter mycket om och men nu bli dags för filmande i Sverige. 

"Det är upp till mig att hitta på en bra Stockholmshistoria", säger Allen till Aftonbladet och förtydligar: 

Filmen slutar med att Sigmund och Ingrid skiljer sig, att den unga konststudenten Cecilia läggs in på rehab och Kung Carl XIV Gustaf delar ut ångest i Nobelpris till Ernst Brunner.

Allt prat om Margaret Thatcher den senaste tiden har fått mig att tänka på Anne Wibble (finansminister 1991-1994).

Kan man inte säga att Anne Wibble är Sveriges motsvarighet till Thatcher?

 

En bestämd kvinna med extremt starka ledaregenskaper och ett behov av att synas.

En politiker som visste vad hon ville och inte vek ner sig i den massiva proteststorm som följde på hennes genomförda reformer.

En extremt tydlig agitator, hatad av många, älskad av få.

Bägge med en övertygelse om att den politik de genomdrev var direkt avgörande för att kunna rädda landet från kollaps.

 

Meryl Streep var lysande i rollen som Thatcher i en för övrigt ganska medioker film om den brittiska premiärministerns liv.

När kommer filmen om Wibble (död 2000)?

Och vem skall spela huvudrollen?

 

 

Jag hoppas på Jacob Nordenson.

 

Tidskriften FLM, enligt egen utsago "filmtidskriften för dig som kräver lite mer", utkom i slutet av augusti med en topplista över Historiens bästa svenska filmer; filmer gjorda av svenskar för en svensk publik, huvudsakligen på det svenska språket.

Såna filmer som väldigt få går och tittar på med andra ord, om det inte är Rolf Börjlind som skrivit manus.  

 

Tjugofem titlar hade tagits fram och rangordningen gjordes av erkänt habila filmvetarproffs och rakryggade recensionsrävar.

Överst på listan över den absolut bästa svenska filmen genom alla tider, är en film som egentligen aldrig gjort så mycket väsen av sig; mestadels beroende på det faktum att det är en stumfilm. 

Jo, du läste rätt - den absolut bästa filmen sedan 1800-talets senare hälft, är alltså (enligt FLM) Victor Sjöströms Körkarlen från 1921.

Man häpnar. 

Nog för att det är en både vacker och säkert (utifrån denna tids tekniska förmåga) väldigt nyskapande film men den är ju för jäkla seg. Att kalla detta för den svenska filmhistoriens bästa film är ett hån mot alla de efterkommande filmarbetare som med livfulla manus, riktiga skådespelarinsatser (till skillnad från att gapa stort och plira med ögonen som stumfilmsaktörerna höll på med) och vackert filmade bilder berikat den svenska filmen. 

Stora regissörer som Bo Widerberg, Ingmar Bergman och Roy Andersson för att bara nämna ett fåtal. På senare tid har också många kvinnliga regissörer klivit fram - exempelvis Ella Lemhagen och Maria Blom; först på artonde plats på listan hittar vi en kvinnlig regissör; nämligen Mai Zetterling. 

 

Personligen skulle jag vilja lyfta fram Janne Halldoff som en av efterkrigstidens bästa svenska filmmakare. Han och självfallet den store Bo Widerberg. 

Listan som sådan är märkbart pretentiös men många av de stora titlarna finns med; Mannen på taket, Fanny & Alexander och Den enfaldige mördaren. 

Gott så. Min fråga är dock varför de helt förbisett Sällskapsresan från 1980, i mitt tycke en av de svenska filmer som träffar den svenska mentaliteten och folksjälen allra djupast. 

Helt klart topp tio i min värld. 

 

Intressant ämne, hyfsat habil film med en lysande huvudrollsinnehavare i Jesse Eisenberg. Största överraskningen var kanske ändå Justin Timberlake i rollen som Sean Parker; mina uppfattningar om den gamle pojkpopsprätten har delvis reviderats.

Ändå....jag vet inte...

För mig är filmen en ganska typisk trea. Bra manus, en del starka skådespelarinsatser och rent filmiskt godkänd.

Ändå har samtliga recensenter vars betyg klistrats fast på DVD-omslaget, öst ut fyror eller femmor över filmen.

Juryn för Golden Globe har även belönat den med fyra gyllene bollar och Oscarsjuryn gav den två Oscars. Den var nominerad i åtta..säger ÅTTA klasser...

Jag kan inte riktigt fatta detta. Förr i tiden när en film fick betyget fem av fem så var det verkligen en exeptionellt bra film. Idag känns det som att vilken film som helst som innehåller nån typ av dialog och har något högre ambitioner än att visa drakar som slåss med robotar, får högsta betyg.

Skall det verkligen inte krävas mer av en film? Mer än enbart namnet på manusförfattaren och regissören och deras goda renommé som garant för ett högt betyg?

Skall inte en film som får högsta betyg vara gjuten från första bildrutan till den sista? Såna filmer som har världens bästa skådespelare ner till minsta biroll, där manuset skulle kunna vara en av de litterära klassikerna, där varje scen är som en målning av Rembrandt, där miljöer och scenografi är nyskapande, häpnadsväckande, aldrig tidigare upplevda.

Filmer som Barry Lyndon av Kubrick, Milos Foremans Amadeus eller varför inte Ben Hur (även om den är sävlig är den ju fantastiskt storslagen)

Uppenbarligen tycker exempelvis Svenska Dagbladets recensent (som gav The Social Network en femma) att filmen om Zuckerberg och Woody Allens Annie Hall eller James Camerons Titanic är precis lika stora som konstverk betraktade.

För mig är det en ganska nedslående tanke.

En hårt arbetande brittisk producent och en erkänt duktig skådespelare; inte minst för sina Shakespearetolkningar, blir med andra ord arbetsledare åt en blond sexbomb från USA; Marilyn Monroe.

En skör gestalt som kämpar vilt för att uppfattas som en seriös method actor och inte bara någon fnittrande bimbo.

Olivier flyger över Monroe och hennes nye make; författaren Arthur Miller, till England för inspelningen av filmen, något som verkar bra på pappret men desto svårare att genomföra i praktiken.

Kenneth Branagh är alldeles lysande som Olivier. Jag brukar ha svårt för hans lite fjolliga överspel men som den gamle teaterstöten Olivier med sin traditionellt brittiska mix av lismande gentleman och excentrisk översittare, funkar han perfekt.

Marilyn ställer självklart till det genom att ständigt komma för sent till inspelningen och detta prövar Oliviers tålamod till det yttersta. När hon väl dyker upp blir det fel, omtagningar och tappade repliker. -Att lära miss Monroe att vara skådespelare är som att försöka lära ut urdu till en grävling, kommenterar Branagh i affekt i en av filmens roligaste repliker.

Rollen som Marilyn spelas av den ganska okända Michelle Williams vilket är bra. Först var det tänkt att Scarlett Johanson skulle spelat henne men jag tror att filmmakarna gjorde helt rätt som valde Williams. Hon spelar aldrig över, hon ger oss aldrig den schabonbild av Marilyn som både Anna-Nicole Smith och Madonna med varierande framgång försökt kopiera. Istället blir hon återhållsam och sårbar; dock utan att förlora den extatiska karisma som Monroe utstrålade; den aura som gjorde henne till stjärna och anledningen till att en klassiskt skolad teaterstofil ville ha med henne i sin produktion.

Med detta sagt bör jag kanske nämna att den egentliga huvudpersonen är en blott 23-årig regiassistent vars biografi My Week With Marilyn bygger på. Colin Clark heter han och spelas i filmen på ett fantastiskt sätt av Eddie Redmayne som är precis så tafatt och internatskoleaktig som man kan förvänta sig. Det är till denne Colin som Marilyn flyr för att slippa pressen från Olivier och det upplevda sveket från Miller.

Det blir en febrig relation som egentligen känns otrolig och lite för bra för att vara sann. Just här blottar manuset om inte brister så i alla fall små fallgropar i en för övrigt fruktansvärt välgjord film av det klassiskt brittiska snittet där skådespeleriet är fulländat ner till varenda liten biroll (många kända namn passerar revy; Judi Dench, Emma Watson, Julia Ormond och Derek Jacobi för att bara nämna några) och miljöerna är helt magnifika.

En klart sevärd rulle med andra ord.

Betyg: 4 av 5.

Kalle Anka, Kajsa och knattarna sitter vid matbordet redo att hugga in, då Elsa plötsligt utbrister:

-Jag tycker det är rätt dumt av dem som är ankor att sitta och äta kalkon...

(tack, Grötfrukost för länken)

Ganska exakt 50 år efter att den första filmen (Dr No med Sean Connery som Bond) såg dagens ljus, kommer nya EON-produktionen 2012 kallad Skyfall (det är helt klart en bondfilm då bönder som bekant gillar regn).

Återigen blir det den något (i mitt tycke) träige och nazistskurkspåminnande Daniel Craig som skall spela 007.

Vi har under hösten även kunnat läsa att Javier Bardem (som var helt lysande i bröderna Coens No Country For Old Men) skall spela Bondskurk. Gott så.

På söndagen såg jag dock en sak i Expressen som får mig att på allvar tvivla och troligen slutgiltigt överge det vi kallar Bondfilmer, nämligen tillsättandet av Ben Whishaw som agentutrustaren Q (Desmond Llewelyns klassiska roll):

Visst. Jag har köpt Judi Dench som M, jag har accepterat att Miss Moneypenny inte alls ser ut som Lois Maxwell (vilket kanske är tur eftersom Lois Maxwell är död) men detta tar sannerligen priset.

Hela idén med rollkaraktären Q är väl att det handlar om en äldre distingerad, väldigt fokuserad och hängiven (men kanske något kolerisk) gentleman?

2002 (efter Llewelyns tragiska dödsolycka) fick John Cleese spela Q. Hans anslag var typiskt för just John Cleese; en del putslustigheter levererade av en i grunden stram, brittisk herre av det slag Cleese älskar att driva med. Det fyllde sin funktion och blev ett sedvanligt samspel mellan Bond och Q där den yngre agenten gör vad han kan för att reta sin kollega. Det är detta förhållande vi vant oss vid.

Man frågar sig hur detta samspel nu kommer att funka mellan Craig och denne för mig helt obekante pojkvasker kallad Whishaw. Förmodligen inte alls. Och det behöver det väl nästan ändå inte göra eftersom hela fenomenet Bondfilmer (pga alla nymodigheter och påhitt) håller på att dö lika effektivt och raffinerat som en hantlangare utsänd av Blofeld.

De bisarra referenserna till Bondfilmer fortsätter med andra ord.

Alla som minns Älskade Spion vet ju vad som hände med Dr Bechmann och Professor Markovitz helikopter.

Även 007 begravdes till havs för att snabbt återuppstå i filmen Man lever bara två gånger.

Låt oss innerligt hoppas att just den filmen inte har något med Khadaffi att göra.

På DN Debatt skriver Åsa Romson att man helst skulle vilja se Lukas Moodysson som regissör.

Gustav Fridolin tillägger att han helst skulle vilja se Lund som inspelningsplats, gärna med extremt höga gage till statistvilliga studenter. Titeln har han också ett förslag på. Fridolin vill att filmen skall heta Cykelstället.

Filmen har helt och hållet spelats in i Karlskrona med omnejd och är debutfilm för de unga filmentreprenörerna Mattias Olsson och Henrik JP Åkesson.

Detta är min recension av filmen:

---

Försvunnen är en ganska ovanlig, svensk film. Relativt sällan numera får man som biobesökare nämligen chans att ta del av ett rakt berättande utan störande parallellhandlingar.

I Försvunnen följer vi samma händelseförlopp hela tiden och dras sakta men säkert in i huvudpersonen Malins (spelad av Sofia Ledarp)privata helvete.

Intrigen i Åkessons och Olssons proffsiga debut på vita duken är tät och psykologisk. Till en början påminner Försvunnen väldigt mycket om en annan klassisk regissörs debut; den då 25-årige Steven Spielbergs Duellen, där en man jagas av en lastbil, efterhand växer dock storyn och fylls med mer svärta och djup.

I Försvunnen ser vi karaktären Malin lämna stan för att glömma en tragisk familjeangelägenhet. Utmed resans gång förvandlas hon ännu mer till offer, för sin egen rädsla och för en man med ytterst onda avsikter (formidabelt tolkad av Kjell Bergqvist). Det är helt otroligt vilken träffsäker och samtidigt otvungen skådespelare han är. Ingen i landet kan lika lätt och till synes utan ansträngning leverera repliker som alltid träffar en rakt i magen.

Björn Kjellmans karaktär Stefan som så småningom kommer in i handlingen, känns däremot till en början inte helt övertygande; man tycker att han beter sig på ett tämligen ologiskt sätt och den där riktiga tyngden i gestaltningen saknas. Manuset har en psykologiskt komplex tvist i fråga om förövaren som känns nyskapande, annars är det ont om riktigt tillskruvade manuslösningar a la Tarantino; på både gott och ont.

Filmen är dock fin reklam för Karlskrona, även om den kan skrämma iväg en och annan tysk. Den omedvetet roligaste repliken i filmen kommer då rutan till en krossad Iphone kommenteras med ett "aj, fan". Kanske kan bli det nya smeknamnet på Apples mobiltelefon, vad vet man.

Betyg: 4 av 5.

Ronald Reagans liv blev en rad tv-serier och filmen Without Warning 1991, Kennedyklanen har skildrats ett antal gånger, senast i en uppmärksammad dramaproduktion.

Få filmmakare har ägnat sig åt vare sig Jimmy Carter eller Gerald Ford.

George Bush den äldre anses för torr och korrekt medan sonen tillägnats filmen W 2008 (filmad av självaste Oliver Stone).

Det känns dock som att den president med mest häpnadsväckande och bildmässigt tacksamma episoder att dra fram ur garderoben sorgligt nog hittills förbisetts.

Trots skandaler och sliskiga affärer lyser den stora filmen om Bill Clinton hittills med sin frånvaro. Visst, vi har den geniala Primary Colors från 1998 där John Travolta gör en lysande rolltolkning som en ung Clinton i färd med att vinna val, men den stora, episka biografin har ännu inte gjorts. Travoltas roll sägs handla om Clinton men är inte en regelrätt biografi.

När tiden väl kommer, när berättelsen känns mogen och manuset väl snickrats ihop hoppas man ju att rollen som Clintin går till den här porträttlike skådisen; Noah Emmerich.

En varm, välgjord och vackert dataanimerad skröna.

På väg ut från salongen ser jag affischen för filmen och inser direkt att det är Danny Saucedo som gör rösten till huvudrollsinnehavaren Sammy.

Det är med andra ord Idol-Danny som så trovärdigt gett liv åt en kärlekskrank sköldpadda.

Hans insats är verkligen lysande.

Snacka om typecasting.

"Hmmm...Vi söker någon som på en sensibelt sätt kan levandegöra ett kräldjurs själsliv...jag vet; vi ringer Danny Saucedo!"

Listan toppas lite oväntat av Robert DeNiro, som kolat vippen 15 gånger.

Dustin Hoffman (en av mina favoritskådisar) ligger på plats 9.

Om man däremot skulle göra en lista över vilka som sprungit mest i sina filmer måste det vara Hoffman.

Det har varit ett ständigt springande med andan i halsen och svetten lackande.

Tänk bara hur mycket han springer i Mandomsprovet, Tootsie, Kramer mot Kramer (med den skallskadade sonen Billy i famnen, bl.a).

Marathonmannen är såklart självskriven i sammanhanget men nog sprang han en del även i sina mindre nogräknade filmer som exempelvis Outbreak - i farozonen?

Hoffman gillar att springa, helt enkelt. En klassiker i sammanhanget är ju under inspelningen av Marathonmannen 1976 när den unge Hoffman mötte den åldrade och dödssjuke karaktärsskådespelaren Lawrence Olivier.

För att få sina scener så trovärdiga som möjligt brukade Hoffman (vars generation hade en stark förkärlek till fenomenet method acting) alltid se till att han var rejält andfådd inför varje tagning, för att det hela skulle upplevas autentiskt.

Plötsligt en dag undrade Sir Lawrence Olivier vad i hela världen han egentligen höll på med och sa till honom:

-What's wrong with acting?

Dennis Weaver är fullständigt lysande i filmen. I början är han raljant och tuff bakom sina mörka solglasögon. Skriker åt sina medtrafikanter om de kör uselt, skrattar och ger små ironiska kommentarer åt de landsortsnötter han hör ringa in till olika radioprogram. Genom sitt hånfulla skratt visar han att han står på radiopratarens sida, en fördömande ton av självsäkerhet och intellektuell medelklass.
Efterhand som långtradaren skrämmer honom, tutar på honom och gäckar honom, bryts hans civiliserade ramar sakta ner och han finner sig vara totalt ensam och utlämnad.

En av filmens starkaste scener är när han jagats att köra så snabbt att han kraschat in i staketet vid ett flottigt hillbillyhak och svettig och blödande hjälps ut ur sitt fordon.
Han vet att långtradaren kommit efter honom och stannat till vid samma sylta.
Han vet att föraren finns där inne någonstans och väntar på honom.
Skakande och kallsvettigt ser han sig omkring...vem är det? Vem av alla dessa män i cowboyhatt, rutiga skjortor, jeans och läderstövlar med sporrar är det som är min antagonist. Och varför?

Weavers sätt att leva sig in i rollen är briljant. Man kan höra upprördheten och ångesten i hans många, febriga, inre monologer som hela tiden för handlingen framåt. Klumpen av rädsla i halsen, muntorrheten, de lätta skakningarna av skräck.

Självklart blir filmen så storartad eftersom varje betraktare själv får projicera just sin privata ångest på den där långtradaren.
När alla onödiga effekter, stråkar och repliker skalats av - som i Duellen - får vi möjlighet att verkligen ta del av ett gastkramande händelseförlopp. Mötet med vår egen rädsla. Konfrontationen med vår egen ångest.
Därför blir känslan som filmen lämnar efter sig så stark och påtaglig.