NONSENSAKUTEN TAR SOMMARLOV
För din egen skull - räkna inte med uppdateringar på Nonsensakuten de kommande två veckorna eller så...
Jag tar lite sommarledigt och ägnar mig åt det som IT-folket kallar RL - the real life.
Men du är varmt välkommen att läsa igenom arkivet här till höger.
Jag häpnar själv över hur mycket skit som har skrivits.
Till sist vill jag - och Bengt Sändh - önska bloggens läsare en RIKTIGT JÄVLA GLAD OCH TREVLIG SOMMAR!!
Jag tar lite sommarledigt och ägnar mig åt det som IT-folket kallar RL - the real life.
Men du är varmt välkommen att läsa igenom arkivet här till höger.
Jag häpnar själv över hur mycket skit som har skrivits.
Till sist vill jag - och Bengt Sändh - önska bloggens läsare en RIKTIGT JÄVLA GLAD OCH TREVLIG SOMMAR!!
25 JULI - SVERIGES NATIONALDAG
25 juli och ett helt halvår till juldagen. Idag har vi upplevt årets absolut bästa dag.
Lön på kontot och mången ledig från jobbet. Värmen har kommit, värmen och friheten (är inte det två Lundellböcker?)
Sitter ikväll på balkongen, barnen sover sött, grannarna har fest nere på gården.
Det är den 25:e juli. En hel månad kvar av sommaren.
Denna årstid som egentligen inte är vår, den är leasad av svenska folket av sydlänningarna. Vi får ta del av den en kort sekund, sedan flyger solen tillbaka till ekvatorn, där den egentligen hör hemma.
Tack för lånet, säger jag.
Vi nordbor behöver ljuset, värmen, friheten. Att kunna åka till stranden klockan 18.43 när solen fortfarande skiner och det står 23 grader på termometern.
Vattnet är friskt och sanden är fortfarande varm.
Vi strandmänniskor lämnar vår kokong och ser oss själva i ett större sammanhang, en outtalad intimitet omsluter oss. Vi trampar alla på samma sand, gemensamt intar vi vattnet och vågorna.
I vattnet är vi alla lika ömtåliga och utsatta.
Vi känner oss också delaktiga i något större, en helhet och en känsla av att verkligen leva.
Det svala vattnet väcker oss till liv, låter oss alla ta del av det som är våra känslor, våra funderingar.
Det finns tid att tänka, där i solgasset, där vid kustremsan, detta underbara ställe, exakt vid vattenbrynet där två tillstånd förenas, land blir hav, mark blir vatten. Och vi står mitt i detta naturens märkliga men uppenbart nödvändiga förutsättningar.
Grannarna börjar att sjunga "Värsta schlagern" av Markoolio.
Glöm allt jag skrivit.
Jag skall stänga balkongdörren.
Lön på kontot och mången ledig från jobbet. Värmen har kommit, värmen och friheten (är inte det två Lundellböcker?)
Sitter ikväll på balkongen, barnen sover sött, grannarna har fest nere på gården.
Det är den 25:e juli. En hel månad kvar av sommaren.
Denna årstid som egentligen inte är vår, den är leasad av svenska folket av sydlänningarna. Vi får ta del av den en kort sekund, sedan flyger solen tillbaka till ekvatorn, där den egentligen hör hemma.
Tack för lånet, säger jag.
Vi nordbor behöver ljuset, värmen, friheten. Att kunna åka till stranden klockan 18.43 när solen fortfarande skiner och det står 23 grader på termometern.
Vattnet är friskt och sanden är fortfarande varm.
Vi strandmänniskor lämnar vår kokong och ser oss själva i ett större sammanhang, en outtalad intimitet omsluter oss. Vi trampar alla på samma sand, gemensamt intar vi vattnet och vågorna.
I vattnet är vi alla lika ömtåliga och utsatta.
Vi känner oss också delaktiga i något större, en helhet och en känsla av att verkligen leva.
Det svala vattnet väcker oss till liv, låter oss alla ta del av det som är våra känslor, våra funderingar.
Det finns tid att tänka, där i solgasset, där vid kustremsan, detta underbara ställe, exakt vid vattenbrynet där två tillstånd förenas, land blir hav, mark blir vatten. Och vi står mitt i detta naturens märkliga men uppenbart nödvändiga förutsättningar.
Grannarna börjar att sjunga "Värsta schlagern" av Markoolio.
Glöm allt jag skrivit.
Jag skall stänga balkongdörren.
VECKANS QUEEN
Nu jäklar svänger vi till det. Gillar du långa gitarrsolon har du hamnat rätt. Brighton Rock, som är skriven av gitarristen Brian May, uppges vara döpt efter en roman av Graham Greene. Låten är från 1974 och från min favoritskiva, Sheer Heart Attack.
Dessutom förknippar jag låten med sommar, trots att minnet kan vara lite egendomligt. Denna låt spelades nämligen när jag skurade golvet och städade upp efter Radio Actives midsommarkalas 1996. Bakfull och litre däst gick jag med svabben i den stora samlingssalen, plockade upp papper och tomma buteljer, medan Queen spelade Brighton Rock i bakgrunden. Så spännande liv har jag levt.
Dessutom förknippar jag låten med sommar, trots att minnet kan vara lite egendomligt. Denna låt spelades nämligen när jag skurade golvet och städade upp efter Radio Actives midsommarkalas 1996. Bakfull och litre däst gick jag med svabben i den stora samlingssalen, plockade upp papper och tomma buteljer, medan Queen spelade Brighton Rock i bakgrunden. Så spännande liv har jag levt.
NÄSBRÄNNA ANNO 1997
Jag har en ganska stor näsa som liksom bygger upp min profil till smått DeGaulleska höjder ibland.
Det är mycket enkelt för mig att bränna mig på näsan om jag sitter länge ute i solen. Och jag har svårt för solkräm.
På en s.k fylleresa till Ios (bara det...) i den grekiska övärlden 1997 satt jag ganska mycket i solen.
Den var svår att undvika, nämligen. Tillsammans med ett gäng huvudsakligen vilda stockholmare, bl.a Herr C som jag skrivit om tidigare, drog man i en veckas tid ner till stranden för att inte så mycket bada som att dricka...en o annan läsk men mestadels faktiskt sprit. Kan man tänka sig.
Metaxa i vattenmelon. Alkoläsken Hooch. Bland annat. Moget.
Nåväl. Efter en vecka i det där gänget var man ganska mör och hade helt glömt bort det här med sololja och det faktum att näsan har lätt för att "brännas vid".
Till slut en kväll sa Herr C när vi satt på balkongen att jag nog borde skydda näsan som gått från röd till blossande orange med små lila inslag och dessutom börjat fnasa sig.
Klokt tänkt av honom. Jag fick låna lite zinkpasta att smeta på kranen.
Tyckte jag såg dum ut, ungefär som han Tomba La Bomba i färd med att kasta sig rakt ut i pisten.
Men, men. Jag smorde på pastan.
Dagen efter var resans sista dag. Alla berömde mig för min starka karaktär (innebärande att jag hade minnesbilder av resan till skillnad från en del andra sällar.)
Denna sista dag ägnades åt en swimmingpool och en utomhusbardisk som såg ut som en jävla bungalow, vill jag minnas. Jag hade preppat näsan med Herr C:s zinkpasta. Vi satt runt poolen och drack apelsinläsk med alkohol, en dryck som borde förbjudas och som slutade säljas nånstans kring 1999. Varför drack man sån här skit?
Helt otroligt.
I alla fall. Det blev lite mycket apelsinläsk, jag höll på att svimma i värmen och drog mig undan för att skyndsamt och inte så snyggt få ut denna hemska dryck ur kroppen, varpå jag kallsvettig pustade ut.
Stillsamt och på skakiga ben återvände jag till Bungalowbaren där en brittisk bartender huserade.
Han var cool.
Cool t-shirt, cool backslickfrisyr och cool guldkedja runt halsen, inte en enda trätand, så brittisk han var.
Han blev dock ganska paff när jag kravlade mig upp på barstolen och skulle beställa.
En cola, denna gång. Iskall. Alkoholfri.
Killen bara tittade på min näsa som nu var röd-brun och fnasig och dessutom liksom marmorerad med vit zinkpasta som spruckit kors o tvärs som på en skäggstubbig, spasmatisk, illa sminkad clown.
Sedan sa han, på sin bästa BBC-brittiska:
-What the HELL have you done to your nose....it looks like the devils penis!
Det är mycket enkelt för mig att bränna mig på näsan om jag sitter länge ute i solen. Och jag har svårt för solkräm.
På en s.k fylleresa till Ios (bara det...) i den grekiska övärlden 1997 satt jag ganska mycket i solen.
Den var svår att undvika, nämligen. Tillsammans med ett gäng huvudsakligen vilda stockholmare, bl.a Herr C som jag skrivit om tidigare, drog man i en veckas tid ner till stranden för att inte så mycket bada som att dricka...en o annan läsk men mestadels faktiskt sprit. Kan man tänka sig.
Metaxa i vattenmelon. Alkoläsken Hooch. Bland annat. Moget.
Nåväl. Efter en vecka i det där gänget var man ganska mör och hade helt glömt bort det här med sololja och det faktum att näsan har lätt för att "brännas vid".
Till slut en kväll sa Herr C när vi satt på balkongen att jag nog borde skydda näsan som gått från röd till blossande orange med små lila inslag och dessutom börjat fnasa sig.
Klokt tänkt av honom. Jag fick låna lite zinkpasta att smeta på kranen.
Tyckte jag såg dum ut, ungefär som han Tomba La Bomba i färd med att kasta sig rakt ut i pisten.
Men, men. Jag smorde på pastan.
Dagen efter var resans sista dag. Alla berömde mig för min starka karaktär (innebärande att jag hade minnesbilder av resan till skillnad från en del andra sällar.)
Denna sista dag ägnades åt en swimmingpool och en utomhusbardisk som såg ut som en jävla bungalow, vill jag minnas. Jag hade preppat näsan med Herr C:s zinkpasta. Vi satt runt poolen och drack apelsinläsk med alkohol, en dryck som borde förbjudas och som slutade säljas nånstans kring 1999. Varför drack man sån här skit?
Helt otroligt.
I alla fall. Det blev lite mycket apelsinläsk, jag höll på att svimma i värmen och drog mig undan för att skyndsamt och inte så snyggt få ut denna hemska dryck ur kroppen, varpå jag kallsvettig pustade ut.
Stillsamt och på skakiga ben återvände jag till Bungalowbaren där en brittisk bartender huserade.
Han var cool.
Cool t-shirt, cool backslickfrisyr och cool guldkedja runt halsen, inte en enda trätand, så brittisk han var.
Han blev dock ganska paff när jag kravlade mig upp på barstolen och skulle beställa.
En cola, denna gång. Iskall. Alkoholfri.
Killen bara tittade på min näsa som nu var röd-brun och fnasig och dessutom liksom marmorerad med vit zinkpasta som spruckit kors o tvärs som på en skäggstubbig, spasmatisk, illa sminkad clown.
Sedan sa han, på sin bästa BBC-brittiska:
-What the HELL have you done to your nose....it looks like the devils penis!
OM ÄNDÅ FRA VARIT MED...
...på Saltö badstrand i eftermiddags.
Då skulle de ha hört vad jag fick höra.
På väg till toaletterna i den gassande solen passerar jag en man i vit khakimundering fast ändå lite Stureplan, som en slags korsning mellan Dr Livingstone och Frederick Federley.
Han hade en mobiltelefon tryckt tätt, tätt intill sitt öra och talade hela tiden.
En mycket utpräglad stockholmska. Vad jag snappade upp när jag gick förbi var detta:
"För om de får reda på det, vet du...då är vi kokta...."
Hmmmm......har Al Qaida förlagt sin nya terroristcell till Saltösand?
Då skulle de ha hört vad jag fick höra.
På väg till toaletterna i den gassande solen passerar jag en man i vit khakimundering fast ändå lite Stureplan, som en slags korsning mellan Dr Livingstone och Frederick Federley.
Han hade en mobiltelefon tryckt tätt, tätt intill sitt öra och talade hela tiden.
En mycket utpräglad stockholmska. Vad jag snappade upp när jag gick förbi var detta:
"För om de får reda på det, vet du...då är vi kokta...."
Hmmmm......har Al Qaida förlagt sin nya terroristcell till Saltösand?
FÄSTINGMAR
Vi kan kalla honom Ingmar.
Ikväll plockade jag honom, årets första fästing.
Fäst ingen större uppmärksamhet kring detta.
Tror att jag överlever.
Ikväll plockade jag honom, årets första fästing.
Fäst ingen större uppmärksamhet kring detta.
Tror att jag överlever.
RÄNDERNA GÅR ALDRIG UR
En typisk, svensk kvällstidningsläsare-solbränna.
Fettvalk like an egyptian...
Fettvalk like an egyptian...
EN DAG PÅ STRANDEN
Elsa: -Vill du hänga med och bada?
Ville: -Sover Dolly Parton på rygg?
FRÄSIGA NAMN
Det är märkligt vad bolåneinstituten har coola namn i USA.
Förra veckan hörde vi om de båda instituten Freddie Mac och Fannie May.
Det låter som två squaredancers.
I Sverige har bolåneinstituten korrekta och lite torra namn såsom exempelvis SBAB.
Det hade varit betydligt svängigare om de svenska bolåneinstituten hetat saker som Ronny Tonys eller Max Rogers.
Förra veckan hörde vi om de båda instituten Freddie Mac och Fannie May.
Det låter som två squaredancers.
I Sverige har bolåneinstituten korrekta och lite torra namn såsom exempelvis SBAB.
Det hade varit betydligt svängigare om de svenska bolåneinstituten hetat saker som Ronny Tonys eller Max Rogers.
EN SOMMAR MED WINTER
Jag har gjort en upptäckt.
Åke Edwardson som skriver böcker om kommissarie Erik Winter i Göteborg är en mästerlig författare.
Jag är häpen av två anledningar.
För det första att jag inte insåg detta för säg åtta år sedan utan läser en av hans böcker först nu och för det andra; tänk att någon kan vara en sådan stilist och producera verklig litteratur i denna svenska uppsjö av kriminalromaner som angriper oss från alla håll.
Den svenska spänningsromanen är här för att stanna, uppenbarligen. Man hittar dem i drivor, de svenska böckerna om mord och mordutredare. Läckberg, GW Persson, Roslund & Hellström, Henning Mankell, Håkan Nesser, Mari Jungstedt, Jan Mårtenson, Thomas Bodström och allt vad de heter.
Det känns som om Sjöwall-Wahlöö var för dessa personer vad Björn Borg var för Wilander, Edberg och Järryd.
Jag har inte läst alla och definitivt inte han ex-buggningsministern.
Det jag märker direkt, när jag öppnar Åke Edwardsons roman Rum nummer 10 från 2005, är författarens sätt att använda språket stilistiskt. Edwardson skriver en tät och spännande men ändå luftig prosa. Isbergsteknik mjukas upp av mindre hårdkokta meningar som ger en väldig värme men ändå en känsla av direkthet.
Stundtals frångår han detta och bjuder på bisats efter bisats som med sin rytm eggar läsaren framåt i texten och samtidigt skapar en takt i det skrivna, som ljudet av ett skenande lok.
De gånger han frångår sin direkthet och sina rafflande fyraordsmeningar brister han ut i liknelser som aldrig blir svulstiga utan känns väldigt passande och finurliga.
Täta tempusbyten och små språng mellan olika epoker gör sammantaget boken väldigt läsvärd. Det är fantastiskt att kunna läsa ett sådant språk i kriminalromanens kontext.
Nu ser man verkligen vilken klåpare Leif GW Persson är. Hans språk är ju under all kritik, åtminstone i de senare böckerna. Upprepning och fantasilöshet i en fabricerad värld där språket känns torftigt och plastigt. Roslund & Hellström har varit mina favoriter i genren. De kan skriva oerhört bra och har inte minst ett dramaturgiskt driv.
Roslund & Hellström har bra samhällskritik och är noga med fakta.
Men, återigen. Åke Edwardson är en mästerlig författare.
Dessutom är han flntskallig, precis som Majakovskij.
Åke Edwardson som skriver böcker om kommissarie Erik Winter i Göteborg är en mästerlig författare.
Jag är häpen av två anledningar.
För det första att jag inte insåg detta för säg åtta år sedan utan läser en av hans böcker först nu och för det andra; tänk att någon kan vara en sådan stilist och producera verklig litteratur i denna svenska uppsjö av kriminalromaner som angriper oss från alla håll.
Den svenska spänningsromanen är här för att stanna, uppenbarligen. Man hittar dem i drivor, de svenska böckerna om mord och mordutredare. Läckberg, GW Persson, Roslund & Hellström, Henning Mankell, Håkan Nesser, Mari Jungstedt, Jan Mårtenson, Thomas Bodström och allt vad de heter.
Det känns som om Sjöwall-Wahlöö var för dessa personer vad Björn Borg var för Wilander, Edberg och Järryd.
Jag har inte läst alla och definitivt inte han ex-buggningsministern.
Det jag märker direkt, när jag öppnar Åke Edwardsons roman Rum nummer 10 från 2005, är författarens sätt att använda språket stilistiskt. Edwardson skriver en tät och spännande men ändå luftig prosa. Isbergsteknik mjukas upp av mindre hårdkokta meningar som ger en väldig värme men ändå en känsla av direkthet.
Stundtals frångår han detta och bjuder på bisats efter bisats som med sin rytm eggar läsaren framåt i texten och samtidigt skapar en takt i det skrivna, som ljudet av ett skenande lok.
De gånger han frångår sin direkthet och sina rafflande fyraordsmeningar brister han ut i liknelser som aldrig blir svulstiga utan känns väldigt passande och finurliga.
Täta tempusbyten och små språng mellan olika epoker gör sammantaget boken väldigt läsvärd. Det är fantastiskt att kunna läsa ett sådant språk i kriminalromanens kontext.
Nu ser man verkligen vilken klåpare Leif GW Persson är. Hans språk är ju under all kritik, åtminstone i de senare böckerna. Upprepning och fantasilöshet i en fabricerad värld där språket känns torftigt och plastigt. Roslund & Hellström har varit mina favoriter i genren. De kan skriva oerhört bra och har inte minst ett dramaturgiskt driv.
Roslund & Hellström har bra samhällskritik och är noga med fakta.
Men, återigen. Åke Edwardson är en mästerlig författare.
Dessutom är han flntskallig, precis som Majakovskij.
HELLBERG VAKNADE OCH SA...
I morse väcktes Björn Hellberg av en skramlande cirkusvagn som rullade in i Laholm.
Abrupt stod Hellberg upp ur sängen och yttrade:
"Den som lever i galopp får rida trav till helvetet!"
Abrupt stod Hellberg upp ur sängen och yttrade:
"Den som lever i galopp får rida trav till helvetet!"
BANAL BANGOLF GÖR ELSA PUTT
Hur det nu kom sig blev Elsa oerhört sugen på att spela bangolf, när vi satt på Långö häromdagen.
Väldigt märkligt, hon har aldrig tidigare uttryckt några såna lustar. Nåväl.
Man vill ju inte vara någon tråkig förälder så efter att hon tjatat i två timmar gick jag henne till viljes.
"Visst. Vi spelar bangolf men det räcker med en klubba och en boll, tack så mycket."
Jag gick fram till tanten i kiosken som förmodades ansvara för alla bollarna och klubborna.
"Vad kostar skiten" tänkte jag säga till henne men självklart sa jag istället på mitt allra mest vattenkammade sätt: "Jag vill spela bangolf. Min dotter hänger med och lär sig".
"En klubba o en boll, således" replikerade tanten.
Sedan tillade hon: "Det blir 35 spänn".
Jag tittade på henne utan att visa den minsta tvekan eller avsky, hoppas jag. 35 kronor. För gummi och lite metall.
Jaja...jag gör ju detta för Elsa...
Vi begynte att spela.
Elsa puttade som en gudinna och första banan var avklarad.
"Vad gör man sen?" undrade Elsa.
"Man går vidare, nu tar vi.....den där banan!" hojtade jag skojfriskt likt Farbror Melker en solig dag.
På denna andra bana gick det inte lika bra. Till slut fick jag fösa in bollsatan i hålet och gick runt den rampliknande banavslutningen för att putta vidare. Men. Tänka sig. Där fanns ingen boll.
Det var nämligen inte bana 2. Det var bana 15 eller nåt. Banan som slutar med att bollen ramlar ner i en låst låda.
Den slutgiltiga, definitiva banan. Slutet på spelet. End Of The Road. Finito. Fin. The End.
"Vart tog bollen vägen?" frågade Elsa.
"Ehhhh..." sa jag och visste i detta ögonbick att jag är historiens sämsta förälder.
Sedan förklarade jag vad som skett. Elsa blev putt. Eller, tja...förbannad. Ilsk. Tvärarg.
Och sedan skrek hon, ganska högt och tämligen länge.
Tills det att jag tog fram en gyllene tiokrona som ersättare. Det gick så där.
En femkrona - gick också så där.
Löv...nja....
Småstenar....funkade ganska bra.
Tyvärr hittade vi ingen kotte och gav upp efter fem banor.
Men Elsa var skitglad. Nu skulle hon få bada igen.
Väldigt märkligt, hon har aldrig tidigare uttryckt några såna lustar. Nåväl.
Man vill ju inte vara någon tråkig förälder så efter att hon tjatat i två timmar gick jag henne till viljes.
"Visst. Vi spelar bangolf men det räcker med en klubba och en boll, tack så mycket."
Jag gick fram till tanten i kiosken som förmodades ansvara för alla bollarna och klubborna.
"Vad kostar skiten" tänkte jag säga till henne men självklart sa jag istället på mitt allra mest vattenkammade sätt: "Jag vill spela bangolf. Min dotter hänger med och lär sig".
"En klubba o en boll, således" replikerade tanten.
Sedan tillade hon: "Det blir 35 spänn".
Jag tittade på henne utan att visa den minsta tvekan eller avsky, hoppas jag. 35 kronor. För gummi och lite metall.
Jaja...jag gör ju detta för Elsa...
Vi begynte att spela.
Elsa puttade som en gudinna och första banan var avklarad.
"Vad gör man sen?" undrade Elsa.
"Man går vidare, nu tar vi.....den där banan!" hojtade jag skojfriskt likt Farbror Melker en solig dag.
På denna andra bana gick det inte lika bra. Till slut fick jag fösa in bollsatan i hålet och gick runt den rampliknande banavslutningen för att putta vidare. Men. Tänka sig. Där fanns ingen boll.
Det var nämligen inte bana 2. Det var bana 15 eller nåt. Banan som slutar med att bollen ramlar ner i en låst låda.
Den slutgiltiga, definitiva banan. Slutet på spelet. End Of The Road. Finito. Fin. The End.
"Vart tog bollen vägen?" frågade Elsa.
"Ehhhh..." sa jag och visste i detta ögonbick att jag är historiens sämsta förälder.
Sedan förklarade jag vad som skett. Elsa blev putt. Eller, tja...förbannad. Ilsk. Tvärarg.
Och sedan skrek hon, ganska högt och tämligen länge.
Tills det att jag tog fram en gyllene tiokrona som ersättare. Det gick så där.
En femkrona - gick också så där.
Löv...nja....
Småstenar....funkade ganska bra.
Tyvärr hittade vi ingen kotte och gav upp efter fem banor.
Men Elsa var skitglad. Nu skulle hon få bada igen.
KVINNABÖSKE I RIMBLOGGEN
Hasse "Kvinnaböske" Andersson om det hårda livet som arrendator.
(Arrendator=Hemdator som man hyr av någon annan)
Välkommen in i Rimbloggen!
(Arrendator=Hemdator som man hyr av någon annan)
Välkommen in i Rimbloggen!
SEMESTERTIPS FRÅN MR K
Så här i elfte timmen kommer en viss Radovan K med ett semestertips.
Via mejl vill han tipsa om Holland.
Staden Haag grundades 1242 av tyske kungen Wilhelm II och är belägen i den natursköna södra delen av landet.
Staden - som efter andra världskriget var i stor behov av upprustning växte explosionartat fram till 1970-talet, då flertalet familjer valde att bosätta sig i de omkringliggande förstäderna Voorburg, Rijswijk och Zoetermeer.
Som symbol har man valt storken, enligt en gammal sägen som säger att det är lätt att bli hög som en stork i Holland. Dock präglas Haag av ett betydligt större mått pragmatism och ordning än vad som verkar vara brukligt i landet.
Haag är Hollands huvudstad men är kanske inte lika känd som de bägge storebröderna Amsterdam och Rotterdam.
Trots detta är Haag med sina breda gator och karaktäristiska trevåningshus en pärla väl värd att upptäcka, hälsar denne Radovan K.
Via mejl vill han tipsa om Holland.
Staden Haag grundades 1242 av tyske kungen Wilhelm II och är belägen i den natursköna södra delen av landet.
Staden - som efter andra världskriget var i stor behov av upprustning växte explosionartat fram till 1970-talet, då flertalet familjer valde att bosätta sig i de omkringliggande förstäderna Voorburg, Rijswijk och Zoetermeer.
Som symbol har man valt storken, enligt en gammal sägen som säger att det är lätt att bli hög som en stork i Holland. Dock präglas Haag av ett betydligt större mått pragmatism och ordning än vad som verkar vara brukligt i landet.
Haag är Hollands huvudstad men är kanske inte lika känd som de bägge storebröderna Amsterdam och Rotterdam.
Trots detta är Haag med sina breda gator och karaktäristiska trevåningshus en pärla väl värd att upptäcka, hälsar denne Radovan K.
ETT FALL FÖR NORSKA RIMBLOGGEN
Norrmän - jag förstår mig inte på dem. Folk står (en del ganska unga) som en rockpublik framför ett dansband och diggar en sång om hur sångaren blivit fet som en julgris.
Här har vi svaret på varför jag föredrar danskar framför norrmän. Så här hade danskarna aldrig betett sig. Åtminstone inte i nyktert tillstånd...
OM ELEFANTERS SIMKUNNIGHET
Långö badplats, måndag eftermiddag, sittande på sandstranden:
Elsa: -Pappa...
Jag: -Ja...
-Kan alla elefanter simma?
-Nja...det vet jag inte...tror mest att de ligger och päser i vattnet.
-För tänk om dom drunknar...
-Nä, det gör de inte...
-Varför inte då?
-Därför att de aldrig går så långt ut i vattnet, vet du. De håller sig mest utmed stranden.
-Men om man har en madrass som de ligger på...
-Du vet Elsa att elefanterna är så tunga. Det finns inte nån luftmadrass alls som kan bära dem så det är nog ingen bra idé.
-Men om man sätter en elefant på en madrass och sedan tar ut den långt, långt, långt ut i vattnet och sedan puttar av elefanten.....drunknar den då?
-Eh....jag tror inte att...eller jag vet att det inte finns någon elefant som kan åka på luftmadrass, de väger för mycket...elefanter gillar inte luftmadrasser förstår du.
-Vet du den här kannan den skall jag ta nu...
-Kannan. Vad skall du göra med den?
-Den skall jag ta nu...jag skall göra bajs här av sanden förstår du. Nu skall jag göra bajs. Hej då!
-Hej då!
Elsa: -Pappa...
Jag: -Ja...
-Kan alla elefanter simma?
-Nja...det vet jag inte...tror mest att de ligger och päser i vattnet.
-För tänk om dom drunknar...
-Nä, det gör de inte...
-Varför inte då?
-Därför att de aldrig går så långt ut i vattnet, vet du. De håller sig mest utmed stranden.
-Men om man har en madrass som de ligger på...
-Du vet Elsa att elefanterna är så tunga. Det finns inte nån luftmadrass alls som kan bära dem så det är nog ingen bra idé.
-Men om man sätter en elefant på en madrass och sedan tar ut den långt, långt, långt ut i vattnet och sedan puttar av elefanten.....drunknar den då?
-Eh....jag tror inte att...eller jag vet att det inte finns någon elefant som kan åka på luftmadrass, de väger för mycket...elefanter gillar inte luftmadrasser förstår du.
-Vet du den här kannan den skall jag ta nu...
-Kannan. Vad skall du göra med den?
-Den skall jag ta nu...jag skall göra bajs här av sanden förstår du. Nu skall jag göra bajs. Hej då!
-Hej då!
DAGS ATT HYLLA GESSLE, MÅNNE?
Den tolfte januari nästa år fyller den sensible tonsättaren Per Gessle 50!
Fan. Tiden går.
Vad vore väl roligare än att den svenska artisteliten lagom till högtidsdagen samlas för att hylla denne gigant i svenskt musikliv?
En dubbel-CD skulle kunna släppas till hösten där dagens svenska storstjärnor "tolkar" Gessles forna storverk...
Så här skulle jag vilja ha det:
"På promenad genom stan" tolkad av Stefan Sundström
"Juni, juli, augusti" tolkad av Ulf Lundell
"Sommartider" tolkad av Tomas Ledin
"The Look" tolkad av Backyard Babies
"It must have been love" tolkad av Cardigans
"Neverending Love" tolkad av Timbuktu
"Joyride!" tolkad av The Ark
"Tycker om när du tar på mig" tolkad av Freddie Wadling
"Flickorna på TV2" tolkad av Magnus Uggla
"Kung av sand" tolkad av Lars Winnerbäck
"Listen to your heart" tolkad av LaGaylia Frazier
"Leva livet" tolkad av Markoolio
"(Hon vill ha) puls" tolkad av Eva Dahlgren och Uno Svenningsson
samt
"Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)" tolkad av Sveriges Radios symfoniorkester och Tito Beltran.
Det skulle smaka det...i ett nunnekloster!
Fan. Tiden går.
Vad vore väl roligare än att den svenska artisteliten lagom till högtidsdagen samlas för att hylla denne gigant i svenskt musikliv?
En dubbel-CD skulle kunna släppas till hösten där dagens svenska storstjärnor "tolkar" Gessles forna storverk...
Så här skulle jag vilja ha det:
"På promenad genom stan" tolkad av Stefan Sundström
"Juni, juli, augusti" tolkad av Ulf Lundell
"Sommartider" tolkad av Tomas Ledin
"The Look" tolkad av Backyard Babies
"It must have been love" tolkad av Cardigans
"Neverending Love" tolkad av Timbuktu
"Joyride!" tolkad av The Ark
"Tycker om när du tar på mig" tolkad av Freddie Wadling
"Flickorna på TV2" tolkad av Magnus Uggla
"Kung av sand" tolkad av Lars Winnerbäck
"Listen to your heart" tolkad av LaGaylia Frazier
"Leva livet" tolkad av Markoolio
"(Hon vill ha) puls" tolkad av Eva Dahlgren och Uno Svenningsson
samt
"Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)" tolkad av Sveriges Radios symfoniorkester och Tito Beltran.
Det skulle smaka det...i ett nunnekloster!
STRANDLIV
Familjen njuter verkligen av den här sommaren. Vädret har varit oerhört växlande och ibland har vi först begett oss till säg...Saltö.
Väl framme har vinden tilltagit och en stilla rengskur har tömt stranden på högst tre minuter. Det är ett sällsamt skådespel detta. Först skiner solen och stranden är full av folk.
En droppe faller. Folk skruvar lite på sig och tittar upp i skyn.
Två droppar till. Tre droppar och så ett lätt regnfall och alla - smal som fet, man som kvinna, sosse som moderat - packar ihop sina saker i ett huj och tre minuter senare är stranden helt öde.
Tänk om SJ, CSN, Försäkringskassan och Apoteket visat samma effektivitet! Eller om man kunde utvinna den energi som semestersvensken alstrar vid just detta korta tillfälle. Då hade vi kunnat stänga både Ringhals och Forsmark.
Vi har efter en tjurrusning till bilen åkt hem, satt på film till ungarna och sagt att nu blev det tyvärr en regndag, varpå regnhevetet upphör och molnen spricker upp. Åter solsken, åter strandväder.
Då har vi helt enkelt tagit nya tag, åkt till Långö eller Stumholmen. Frågan är då vilken strand som är bäst...
Efter några veckor på olika stränder i länet kan vi konstatera följande:
Millegarne badplats utanför Ronneby är härlig, långgrund och barnvänlig.
Säkerligen är både Sandvikens badplats utanför Sölvesborg, Karön utanför Ronneby eller Kolleviks camping utanför Karlshamn bättre, men dessa har jag inte bevistat...
Millegarne är min favorit hittills. Just för den långa, grunda sandbottnen. Sedan är ju inte själva stranden så fin men vad gör man...? Man kan inte få Tylösand eller Böda..vi är ju trots allt i Blekinge.
Om man tar Karlskronas tre mest centrala stränder (vi har fem-sex minuter med cykel till samtliga) Saltö, Dragsö och Stumholmen, är Saltö finast och mysigast men ständigt har man denna relativt kalla blåst som ställer till det.
Dragsö är ett tillhåll för tyskar med husvagn men är ändå ganska mysigt, om man går en liten bit bort från den värsta knödelmaffian. Det är inte tyskarna det är fel på, det är deras sätt att ta plats...
Studentviken är mysigt och nära till skogen men man har lite samma problem här som på Saltö, den förbaskade vinden.
Långö badplats är bra såtillvida att man har mycket gräs att sitta på, innan själva stranden nalkas...sandkorn i lunchen är inte så kul. Problemet här är väl snarare hipphetsfaktorn, det skall spelas beachboll och sparkas fotboll i märkesbadbyxor.
85 % av besökarna tror att de antingen är Fredrik Ljungberg eller Jennifer Lopez.
Fast ibland dyker det upp en katt bland dessa solbrända hermeliner. Sara såg idag en kvinna närmare 90 år som satt i en stol, kollade in beachvolleyn och läste senaste numret av Cosmopolitan!
Så hippa är inte vi, vi är som vi är; två vuxna och två vildsinta, klåfingriga lemurer.
Väl framme har vinden tilltagit och en stilla rengskur har tömt stranden på högst tre minuter. Det är ett sällsamt skådespel detta. Först skiner solen och stranden är full av folk.
En droppe faller. Folk skruvar lite på sig och tittar upp i skyn.
Två droppar till. Tre droppar och så ett lätt regnfall och alla - smal som fet, man som kvinna, sosse som moderat - packar ihop sina saker i ett huj och tre minuter senare är stranden helt öde.
Tänk om SJ, CSN, Försäkringskassan och Apoteket visat samma effektivitet! Eller om man kunde utvinna den energi som semestersvensken alstrar vid just detta korta tillfälle. Då hade vi kunnat stänga både Ringhals och Forsmark.
Vi har efter en tjurrusning till bilen åkt hem, satt på film till ungarna och sagt att nu blev det tyvärr en regndag, varpå regnhevetet upphör och molnen spricker upp. Åter solsken, åter strandväder.
Då har vi helt enkelt tagit nya tag, åkt till Långö eller Stumholmen. Frågan är då vilken strand som är bäst...
Efter några veckor på olika stränder i länet kan vi konstatera följande:
Millegarne badplats utanför Ronneby är härlig, långgrund och barnvänlig.
Säkerligen är både Sandvikens badplats utanför Sölvesborg, Karön utanför Ronneby eller Kolleviks camping utanför Karlshamn bättre, men dessa har jag inte bevistat...
Millegarne är min favorit hittills. Just för den långa, grunda sandbottnen. Sedan är ju inte själva stranden så fin men vad gör man...? Man kan inte få Tylösand eller Böda..vi är ju trots allt i Blekinge.
Om man tar Karlskronas tre mest centrala stränder (vi har fem-sex minuter med cykel till samtliga) Saltö, Dragsö och Stumholmen, är Saltö finast och mysigast men ständigt har man denna relativt kalla blåst som ställer till det.
Dragsö är ett tillhåll för tyskar med husvagn men är ändå ganska mysigt, om man går en liten bit bort från den värsta knödelmaffian. Det är inte tyskarna det är fel på, det är deras sätt att ta plats...
Studentviken är mysigt och nära till skogen men man har lite samma problem här som på Saltö, den förbaskade vinden.
Långö badplats är bra såtillvida att man har mycket gräs att sitta på, innan själva stranden nalkas...sandkorn i lunchen är inte så kul. Problemet här är väl snarare hipphetsfaktorn, det skall spelas beachboll och sparkas fotboll i märkesbadbyxor.
85 % av besökarna tror att de antingen är Fredrik Ljungberg eller Jennifer Lopez.
Fast ibland dyker det upp en katt bland dessa solbrända hermeliner. Sara såg idag en kvinna närmare 90 år som satt i en stol, kollade in beachvolleyn och läste senaste numret av Cosmopolitan!
Så hippa är inte vi, vi är som vi är; två vuxna och två vildsinta, klåfingriga lemurer.
REGNBÅGE?
HELLBERG VAKNADE OCH SA...
I morse vaknade Björn Hellberg tidigt.
Det första han sa var:
"För sent sikta mjölet när sådorna är uppätna"
Det första han sa var:
"För sent sikta mjölet när sådorna är uppätna"
ATT GOOGLA SIG SJÄLV
Det är populärt att googla på sitt eget namn.
Jag gjorde så.
Och fick ett stort antal träffar. Mitt namn återfinns på hela 83 200 sajter världen över.
Märkligt nog verkar det inte handla så mycket om mig, tycker jag.
Däremot får man läsa en hel del om triathlonmänniskor, operasångare, innebandyspelare från Vansbo, kaptener, jazzmusiker, en lycklig pappa i Motala mm mm...
Något säger mig också att detta INTE handlar om mig:
Mattias Nilsson. Lund University Centre for Mathematical Sciences
Jag gjorde så.
Och fick ett stort antal träffar. Mitt namn återfinns på hela 83 200 sajter världen över.
Märkligt nog verkar det inte handla så mycket om mig, tycker jag.
Däremot får man läsa en hel del om triathlonmänniskor, operasångare, innebandyspelare från Vansbo, kaptener, jazzmusiker, en lycklig pappa i Motala mm mm...
Något säger mig också att detta INTE handlar om mig:
Mattias Nilsson. Lund University Centre for Mathematical Sciences
BLAND BLÅSAPOR OCH PIPANDE ABBOR
Vet inte varför jag hela tiden får gammal (ibland lökig) musik i öronen...ja, musiken hörs förstås inne i mitt huvud, du känner säkert igen fenomenet. Man hör samma låt inne i huvudet om och om igen.
Stora delar av förra veckan hörde jag The Piper med Abba.
De har gjort bättre låtar.
Det här med pip i huvudet har man ju hört talas om, men hallå...The Piper....?
Fast. Det har förstås varit värre.
Tidigare i våras gick jag med Aqua Playa av Afro-Dite om och om igen.
Och den var ju inte ens en hit...enerverande.
Fast alla låtar som fastnar är inte knäppa. .
Är av någon anledning inne i en period av vit, poppig, brittisk plastsoul, en genre som hade sin peak mellan 1988 och 1992; något av en föregångare till den Acid Jazz som sedan kom med bl.a Brand New Heavies, Galliano och Incognito m fl.
Den musik jag just nu snöat in på är ganska listvänlig och säkerligen kommer du ihåg dem.
Blow Monkeys - It doesnt have to be thie way, exempelvis.
Eller Johnny Hates Jazz - Heart Of Gold
Eller varför inte Curiosty Killed The Cat - Name and number?
Och så -slutligen en riktig pärla - Omar - Theres nothing like this
Ja...jag skrev att musiken var "vit soul"...Omar är väl då undantaget som bekräftar regeln. Fast hans tröja var vit.
Stora delar av förra veckan hörde jag The Piper med Abba.
De har gjort bättre låtar.
Det här med pip i huvudet har man ju hört talas om, men hallå...The Piper....?
Fast. Det har förstås varit värre.
Tidigare i våras gick jag med Aqua Playa av Afro-Dite om och om igen.
Och den var ju inte ens en hit...enerverande.
Fast alla låtar som fastnar är inte knäppa. .
Är av någon anledning inne i en period av vit, poppig, brittisk plastsoul, en genre som hade sin peak mellan 1988 och 1992; något av en föregångare till den Acid Jazz som sedan kom med bl.a Brand New Heavies, Galliano och Incognito m fl.
Den musik jag just nu snöat in på är ganska listvänlig och säkerligen kommer du ihåg dem.
Blow Monkeys - It doesnt have to be thie way, exempelvis.
Eller Johnny Hates Jazz - Heart Of Gold
Eller varför inte Curiosty Killed The Cat - Name and number?
Och så -slutligen en riktig pärla - Omar - Theres nothing like this
Ja...jag skrev att musiken var "vit soul"...Omar är väl då undantaget som bekräftar regeln. Fast hans tröja var vit.
EN FÅGELHOLK, MIN SJÄL
Kommer du ihåg den här? Madness möter Tears For Fears i gruppen They Might Be Giants...troligen 1988...några jättar (annat än på Tracks) blev de aldrig.
GNISTAN (OCH DOM SÅLDE..)
Ja. Förlåt mig denna aningen kryptiska och likaledes studentikosa rubrik.
Detta handlar ingalunda om någon riddarroman, inte alls.
Däremot om vad jag misstänker är Blekinges största loppis; Gnistan kallad eftersom den äger rum på Gnistans IP på Hasslö.
Ja...fråga mig inte varför. Det hela är väldigt mystiskt.
Jag har aldrig varit där tidigare men idag tog jag och familjen tillfället i akt. Tillsammans med den numera bloggbekanta bondefamiljen från Kuggeboda tog vi E22 mot Ronneby (eh...de tog förvisso E22 mot Karlskrona men skit samma) och styrde kosan mot Hasslö där vi möttes av en gigantisk bilkö.
Det hela började klockan 13.00.
Solen stekte på hög som låg. En enorm trängsel och en uppsjö av s.k fynd.
Bland det som jag hittade finner vi förstås böcker. John Irving, Kurt Vonnegut och Åke Edwardson. Bland annat.
Även vinteroverall och leksaker fick vi med oss.
Kaffe. Varmkorv. Apelsin-Mer.
På det hela taget en trevlig tillställning. På vägen hem i vår insidigt 38-gradiga Opel frågar Elsa:
-Det här var kul. Vad skall vi göra i morgon, pappa?
Detta handlar ingalunda om någon riddarroman, inte alls.
Däremot om vad jag misstänker är Blekinges största loppis; Gnistan kallad eftersom den äger rum på Gnistans IP på Hasslö.
Ja...fråga mig inte varför. Det hela är väldigt mystiskt.
Jag har aldrig varit där tidigare men idag tog jag och familjen tillfället i akt. Tillsammans med den numera bloggbekanta bondefamiljen från Kuggeboda tog vi E22 mot Ronneby (eh...de tog förvisso E22 mot Karlskrona men skit samma) och styrde kosan mot Hasslö där vi möttes av en gigantisk bilkö.
Det hela började klockan 13.00.
Solen stekte på hög som låg. En enorm trängsel och en uppsjö av s.k fynd.
Bland det som jag hittade finner vi förstås böcker. John Irving, Kurt Vonnegut och Åke Edwardson. Bland annat.
Även vinteroverall och leksaker fick vi med oss.
Kaffe. Varmkorv. Apelsin-Mer.
På det hela taget en trevlig tillställning. På vägen hem i vår insidigt 38-gradiga Opel frågar Elsa:
-Det här var kul. Vad skall vi göra i morgon, pappa?
VECKANS QUEEN
Nu har det varit så många sockersöta ballader att det blivit dags för lite drag.
1986 gjorde Queen musiken till filmen Highlander. Därifrån plockar jag nu Kurgans Theme eller Gimme The Prize som väl är den officiella titeln. Och nu mina vänner blir det 80-talistiska videoeffekter samt Sean Connery till häst.
Freddie Mercurys skrikande sång icke att förglömma.
Luta dig tillbaka, njut och le kanske lite i mjugg. Se dock till att inte tappa huvudet!
1986 gjorde Queen musiken till filmen Highlander. Därifrån plockar jag nu Kurgans Theme eller Gimme The Prize som väl är den officiella titeln. Och nu mina vänner blir det 80-talistiska videoeffekter samt Sean Connery till häst.
Freddie Mercurys skrikande sång icke att förglömma.
Luta dig tillbaka, njut och le kanske lite i mjugg. Se dock till att inte tappa huvudet!
TURIST I SIN EGEN STAD
Den här sommaren testar vi i familjen att bete oss som tvättäkta turister.
Följdaktligen tog vi i eftermiddags en tur med guidebåten Spättan runt Trossö.
Vädret var ruggigt, regnstänk och snålblåst.
Vi fyra var båtens enda passagerare och drog resolut med oss två anställda från kommunen i regnet.
En sjöbuse som stod bakom rodret och en ung tjej vars uppgift det var att klippa biljetter och sedan medelst mikrofon guida oss.
Tjejen insåg ganska snabbt att vi inte behövde någon guidning varpå hon sedan satt av hela resans 47 minuter framme i fören och såg lite trumpen ut medan regnet stundtals piskade sig in i båten.
Elsa åt russin.
Ville åt kex.
Sjöbusen var dock exakt så jovialisk som enbart äldre karlskroniter kan vara - så länge de får stå i en båt och hålla i ett roder.
Come rain or come shine.
Följdaktligen tog vi i eftermiddags en tur med guidebåten Spättan runt Trossö.
Vädret var ruggigt, regnstänk och snålblåst.
Vi fyra var båtens enda passagerare och drog resolut med oss två anställda från kommunen i regnet.
En sjöbuse som stod bakom rodret och en ung tjej vars uppgift det var att klippa biljetter och sedan medelst mikrofon guida oss.
Tjejen insåg ganska snabbt att vi inte behövde någon guidning varpå hon sedan satt av hela resans 47 minuter framme i fören och såg lite trumpen ut medan regnet stundtals piskade sig in i båten.
Elsa åt russin.
Ville åt kex.
Sjöbusen var dock exakt så jovialisk som enbart äldre karlskroniter kan vara - så länge de får stå i en båt och hålla i ett roder.
Come rain or come shine.
ALLA VÄGAR BÄR TILL BLT
Jobbar under sommaren extra som taltidningsredaktör på Audio To Me, som bl.a läser in BLT som taltidning.
Jag är dock inte ensam om denna omständighet.
Under den gångna veckan har det slagit mig att två av mina gamla elever också är djupt involverade i processen.
Dels har vi Eelin, som skriver artiklar i tidningen.
Sedan är det Jens som fått jobb som redigerare.
Och så lilla jag som läser in tidningen till många av länets synskadade prenumeranter.
En ganska rolig omständighet, tycker jag.
Jag är dock inte ensam om denna omständighet.
Under den gångna veckan har det slagit mig att två av mina gamla elever också är djupt involverade i processen.
Dels har vi Eelin, som skriver artiklar i tidningen.
Sedan är det Jens som fått jobb som redigerare.
Och så lilla jag som läser in tidningen till många av länets synskadade prenumeranter.
En ganska rolig omständighet, tycker jag.
BARNENS GÅRD 2008
Som traditionen bjuder besökte familjen igår Barnens gård utanför stan.
En gigantisk anläggning (bondgård) med allt vad man kan begära som 00-talist.
Hoppborgar, vattenrutschkanor, ponnyridning, elbilsrally, studsmattor, höskrindeåkning....you name it.
En glassbägare kostar 40 spänn, entrén för oss fyra närmare 600 spänn men sedan - som reklamen så ivrigt påpekar - är "alla attraktioner gratis"....hur nu detta går ihop.
Men vi ville verkligen kosta på ungarna detta.
Ganska fint väder blev det också och fullt med folk. Björn Ulveaus har som bekant skildrat stämningen på Barnen gård i en gammal ABBA-låt.
"People everywhere, a sense of expectation hanging in the air...."
Och av allt det som denna förväntan inneslöt, infriades det mesta, kan jag lova.
Ville fastnade framförallt för elbilarna och studsmattan. Och så självklart hästen med samma namn:
En gigantisk anläggning (bondgård) med allt vad man kan begära som 00-talist.
Hoppborgar, vattenrutschkanor, ponnyridning, elbilsrally, studsmattor, höskrindeåkning....you name it.
En glassbägare kostar 40 spänn, entrén för oss fyra närmare 600 spänn men sedan - som reklamen så ivrigt påpekar - är "alla attraktioner gratis"....hur nu detta går ihop.
Men vi ville verkligen kosta på ungarna detta.
Ganska fint väder blev det också och fullt med folk. Björn Ulveaus har som bekant skildrat stämningen på Barnen gård i en gammal ABBA-låt.
"People everywhere, a sense of expectation hanging in the air...."
Och av allt det som denna förväntan inneslöt, infriades det mesta, kan jag lova.
Ville fastnade framförallt för elbilarna och studsmattan. Och så självklart hästen med samma namn:
DEN STREJKDRABBADE
Så är då den hotande strejken bland landets bussförare avblåst.
Oerhört skönt, tycker inte minst den här killen:
Oerhört skönt, tycker inte minst den här killen:
SOM VÄNTAT
Åkte och storhandlade med mina bägge barn, båda under fyra år, i veckan.
Mycket folk, stress, godis på olika hyllor, saker att fingra på.
Innan vi begav oss till affären ringde jag fackförbundet Kommunal och frågade om de ville följa med.
Det ville de inte.
Det är som jag alltid misstänkt. Det där med "vi tar fajten" är bara snack.
Mycket folk, stress, godis på olika hyllor, saker att fingra på.
Innan vi begav oss till affären ringde jag fackförbundet Kommunal och frågade om de ville följa med.
Det ville de inte.
Det är som jag alltid misstänkt. Det där med "vi tar fajten" är bara snack.
KÖKET OCH KYRKAN
Tänk vad märkligt det kan vara i olika länder, i olika kulturer.
Allt som skiljer oss åt är ett vatten kallat Atlanten, ändå är det så stor skillnad.
I USA är det oftast tyst i hemmets köksregioner. Även hos de familjer som har många, små barn.
För att tysta ungarna är det nämligen i USA brukligt att proppa dem fulla med godis och sötsaker.
Jag såg på tv om en amerikansk familj, de hade ett stort skafferi enbart fullpackat med godis, i uppenbart syfte att tysta barnen och få dem lugna. Det är svårt att stimma runt med en lollipop i munnen.
Tysta kök i USA, alltså.
Annat är det i den amerikanska kyrkan. Där klappas det i händer, vrålas halleluja och stampas med fötterna.
Ett jävla liv, om uttrycket tillåts.
I Sverige är det precis tvärtom.
Köket är det rum kring vilket allting kretsar.
Det slamras och skriks, familjegräl a la Ingmar Bergman delar ljudrum med barnens hysteriska tjut.
Liv och rörelse, mat och disk.
I den svenska kyrkan, däremot...där är det tyst.
Där sitter de fåtaliga fromma som stenstoder och mumlar förläget i sitt andliga skägg.
En seg predikan ljuder lågt, knappast någon sjunger och en stilla orgel sprider sina kvidanden någonstans från taket.
Skulle någon hosta kommer prästen av sig.
Efteråt blir det kaffe. Om man har tur.
Allt som skiljer oss åt är ett vatten kallat Atlanten, ändå är det så stor skillnad.
I USA är det oftast tyst i hemmets köksregioner. Även hos de familjer som har många, små barn.
För att tysta ungarna är det nämligen i USA brukligt att proppa dem fulla med godis och sötsaker.
Jag såg på tv om en amerikansk familj, de hade ett stort skafferi enbart fullpackat med godis, i uppenbart syfte att tysta barnen och få dem lugna. Det är svårt att stimma runt med en lollipop i munnen.
Tysta kök i USA, alltså.
Annat är det i den amerikanska kyrkan. Där klappas det i händer, vrålas halleluja och stampas med fötterna.
Ett jävla liv, om uttrycket tillåts.
I Sverige är det precis tvärtom.
Köket är det rum kring vilket allting kretsar.
Det slamras och skriks, familjegräl a la Ingmar Bergman delar ljudrum med barnens hysteriska tjut.
Liv och rörelse, mat och disk.
I den svenska kyrkan, däremot...där är det tyst.
Där sitter de fåtaliga fromma som stenstoder och mumlar förläget i sitt andliga skägg.
En seg predikan ljuder lågt, knappast någon sjunger och en stilla orgel sprider sina kvidanden någonstans från taket.
Skulle någon hosta kommer prästen av sig.
Efteråt blir det kaffe. Om man har tur.
VINNANDE VETANDE
Frågan handlade om OS i Peking och först in med rätt svar var Isadora Saldo från Kiruna.
Hon visste att 23-åriga Henrietta Flemming är den enda gymnast i Färöarnas trupp som begåvats med tre stjärthalvor.
Något som gör henne unik och populär bland sponsorföretagen, framförallt de som säljer badkläder.
Grattis, Isadora!
Vi skickar en diabolisk ostindie-lemur i orange Trollhättankeramik.
Hon visste att 23-åriga Henrietta Flemming är den enda gymnast i Färöarnas trupp som begåvats med tre stjärthalvor.
Något som gör henne unik och populär bland sponsorföretagen, framförallt de som säljer badkläder.
Grattis, Isadora!
Vi skickar en diabolisk ostindie-lemur i orange Trollhättankeramik.
TIDVATTNETS FURSTE
Den tvättäkta söderkisen Sverre Ekenbo har mejlat.
Han undrar varför det så länge pratats om Tidvattnets Furste och varför det aldrig pratas om Tidvattnets andre, tredje eller fjärde?
Nonsensakuten har på detta inget svar.
Han undrar varför det så länge pratats om Tidvattnets Furste och varför det aldrig pratas om Tidvattnets andre, tredje eller fjärde?
Nonsensakuten har på detta inget svar.
MJÖLKSPRUT?
Tennisvecka i Båstad denna vecka och som vanligt har vi i pressen kunnat läsa om diverse stekare som står inne på Pepes Bodegas sk kristallrum och dricker champagne.
Runt 46.000 kronor lär en sådan flaska gå loss på, har jag läst mig till.
Mjölken på ICA Spara vid Lyckans Torg i Båstad uppges dock fortfarande kosta runt 7 kronor litern.
Runt 46.000 kronor lär en sådan flaska gå loss på, har jag läst mig till.
Mjölken på ICA Spara vid Lyckans Torg i Båstad uppges dock fortfarande kosta runt 7 kronor litern.
RIMBLOGGEN ETTÅRSJUBILERAR!
Den 13 juli 2007 startades Rimbloggen.
Mitt lilla hobbyprojket där jag nu skapat sammanlagt 83 textanalyser av landets kanske mest usla musik.
Eller åtminstone av pop-, dansbands- och schlagertexter som inte riktigt håller måttet.
Rimbloggen har inte jätte-jättemånga läsare (såg i Orvesto att DN fortfarande är något större procentuellt sett) men alla de som hittat till Rimbloggen vill jag självklart tacka. Ni gör mig alla tillsammans väldigt glad.
Just nu kan man läsa en liten jubileumsanalys samt en drapa om Östen me restens omstörtande Ge mig en kaka till kaffet.
Välkommen in i ettårsjubilerande Rimbloggen!
Mitt lilla hobbyprojket där jag nu skapat sammanlagt 83 textanalyser av landets kanske mest usla musik.
Eller åtminstone av pop-, dansbands- och schlagertexter som inte riktigt håller måttet.
Rimbloggen har inte jätte-jättemånga läsare (såg i Orvesto att DN fortfarande är något större procentuellt sett) men alla de som hittat till Rimbloggen vill jag självklart tacka. Ni gör mig alla tillsammans väldigt glad.
Just nu kan man läsa en liten jubileumsanalys samt en drapa om Östen me restens omstörtande Ge mig en kaka till kaffet.
Välkommen in i ettårsjubilerande Rimbloggen!
VECKANS QUEEN
Efter ett litet sommaruppehåll är nu Veckans Queen tillbaka. Denna vecka: en av mina absoluta favoriter; Lily Of The Valley.
Egentligen bara en bagatell på under 2 minuter, plockad från Sheer Heart Attack-plattan (1974).
Antagligen är det de oerhört vackra vackra harmonierna och den sofistikerade texten som jag faller för.
Egentligen bara en bagatell på under 2 minuter, plockad från Sheer Heart Attack-plattan (1974).
Antagligen är det de oerhört vackra vackra harmonierna och den sofistikerade texten som jag faller för.
DET BORRAS FÖR STUMFILMEN
Hade kanske Mel Brooks kallat det våra grannar just nu håller på med.
Skillnaden är väl att det låter en hel del.
Det bankas, sågas och borras ty de totalrenoverar sin nya lägenhet (de är ganska nyinflyttade).
Dessutom möts man i trapphuset av små, vita trälister som är så långa att de inte går att forsla upp genom den svängda trappan.
De måste först sågas itu, säger grannarna som ilar likt skållade troll jämt och ständigt; upp och ner, ner och upp i trapphuset med dessa tydligen livsviktiga träpinnar. Detta har pågått sedan mitten av maj.
-Ni måste ha guldkort på Beijers, sa jag till grannfrun häromdagen. Ni har ju köpt upp hela sortimentet.
Jag sa det som ett uppenbart skämt. Hennes replik var dock dödligt allvarlig om än skämtsamt levererad:
-Ja, det stämmer. Vi har Blåa kortet (eller gröna påsen eller blåa remsan eller vad detta famösa VIP-kort nu kallas.
Någon som vet?
Skillnaden är väl att det låter en hel del.
Det bankas, sågas och borras ty de totalrenoverar sin nya lägenhet (de är ganska nyinflyttade).
Dessutom möts man i trapphuset av små, vita trälister som är så långa att de inte går att forsla upp genom den svängda trappan.
De måste först sågas itu, säger grannarna som ilar likt skållade troll jämt och ständigt; upp och ner, ner och upp i trapphuset med dessa tydligen livsviktiga träpinnar. Detta har pågått sedan mitten av maj.
-Ni måste ha guldkort på Beijers, sa jag till grannfrun häromdagen. Ni har ju köpt upp hela sortimentet.
Jag sa det som ett uppenbart skämt. Hennes replik var dock dödligt allvarlig om än skämtsamt levererad:
-Ja, det stämmer. Vi har Blåa kortet (eller gröna påsen eller blåa remsan eller vad detta famösa VIP-kort nu kallas.
Någon som vet?
JANNE LUCAS ROCKIGA BERG
Ny analys i Rimbloggen.
Rocky Mountain av Janne Lucas från 1981.
Det handlar om berg, indianer och rock.
Passande eftersom vi är lite rödskinn allihop så års...
Rocky Mountain av Janne Lucas från 1981.
Det handlar om berg, indianer och rock.
Passande eftersom vi är lite rödskinn allihop så års...
RINGHOLM MED JOD
Ny produkt ute på marknaden:
Lättlöslig och lättrinnande, berikad med 5mg jod per 100 gram enligt Statens Livsmedelsverks rekommendationer.
Ringholm är något finkornigare än vanliga sossar.
Han bör förvaras torrt då han annars lätt drar åt sig fukt.
Lättlöslig och lättrinnande, berikad med 5mg jod per 100 gram enligt Statens Livsmedelsverks rekommendationer.
Ringholm är något finkornigare än vanliga sossar.
Han bör förvaras torrt då han annars lätt drar åt sig fukt.
PERSONVALSVINNAREN
Om det svenska systemet med personval verkligen skulle fungera fullt ut, är jag övertygad om vem som skulle plocka hem flest röster. Nämligen den här personen:
Välkommen till Sverige - landet där ingen vill ta personligt ansvar för nånting.
Välkommen till Sverige - landet där ingen vill ta personligt ansvar för nånting.
BARBRO HAR FÅTT KULTINGAR
KARLSKRONA (Nonsensakuten)
Vi har i en serie uppmärksammade artiklar berättat om Vämöparkens nya gris, Barbro.
Glädjande nog kan vi idag publicera bilder på Barbros avkomma.
Det handlar om 12 små söta kultingar som klänger utmed suggans ben, ivriga att få i sig mat.
Det var när Vämöparkens tidigare grisklientel hastigt tvingades till avlivning i höstas som Barbro gjorde entré.
De tidigare grisarna dog på grund av fetma.
Nya suggan Barbro är en glad och prickig gris av rasen Linderödssvin och många imponerades av hennes rondör när hon introducerades i stadens populära folkpark.
Barbros runda mage skulle visa sig innehålla inte mindre än 12 söta kultingar av variande karaktär.
De har visat sig vara svarta med gråa prickar, beiga med svarta prickar, bruna med vita prickar och gräddvita med bruna prickar.
-Se så söta de är, säger en av parkens besökare; Elsa, 3,5 år.
Hon och hennes pappa och lillebror säger att de med spänning följt Barbros havandeskap.
-Inte visste man att det skulle komma så många kultingar, säger pappa Mattias Nilsson och himlar något med blicken. Sedan tillägger han att man självklart blir lite fet av att gå omkring och bära på så många ungar.
-Jag skulle definitivt se ganska tjock ut, skrattar han.
-Ja mata giiiiisarna, säger lillebror Ville, 2 år och sträcker fram sin hand full av nypotatis.
-Du får inte ge dem för mycket. Och akta dig för suggan, säger Mattias Nilsson förmanande.
Vad de tolv kultingarna heter är det ingen som känner till men man kan säkert ana att den fortsatta sommaren kommer att gå i de små griskultingarnas tecken.
-Vi kommer säkerligen att återvända, säger Mattias Nilsson med ett kärvt leende.
Vi har i en serie uppmärksammade artiklar berättat om Vämöparkens nya gris, Barbro.
Glädjande nog kan vi idag publicera bilder på Barbros avkomma.
Det handlar om 12 små söta kultingar som klänger utmed suggans ben, ivriga att få i sig mat.
Det var när Vämöparkens tidigare grisklientel hastigt tvingades till avlivning i höstas som Barbro gjorde entré.
De tidigare grisarna dog på grund av fetma.
Nya suggan Barbro är en glad och prickig gris av rasen Linderödssvin och många imponerades av hennes rondör när hon introducerades i stadens populära folkpark.
Barbros runda mage skulle visa sig innehålla inte mindre än 12 söta kultingar av variande karaktär.
De har visat sig vara svarta med gråa prickar, beiga med svarta prickar, bruna med vita prickar och gräddvita med bruna prickar.
-Se så söta de är, säger en av parkens besökare; Elsa, 3,5 år.
Hon och hennes pappa och lillebror säger att de med spänning följt Barbros havandeskap.
-Inte visste man att det skulle komma så många kultingar, säger pappa Mattias Nilsson och himlar något med blicken. Sedan tillägger han att man självklart blir lite fet av att gå omkring och bära på så många ungar.
-Jag skulle definitivt se ganska tjock ut, skrattar han.
-Ja mata giiiiisarna, säger lillebror Ville, 2 år och sträcker fram sin hand full av nypotatis.
-Du får inte ge dem för mycket. Och akta dig för suggan, säger Mattias Nilsson förmanande.
Vad de tolv kultingarna heter är det ingen som känner till men man kan säkert ana att den fortsatta sommaren kommer att gå i de små griskultingarnas tecken.
-Vi kommer säkerligen att återvända, säger Mattias Nilsson med ett kärvt leende.
GISSLAN HOS EN RELIGIÖS SENIORMAFFIA
Vädret var lite halvdant idag så jag och barnen åkte till Vämöparken i eftermiddags.
Tanken var att vi skulle ge grisen och kaninerna mat samt gunga och förlusta oss på allehanda sätt.
När vi kom fram började det emellertid att regna. Det regnade ganska mycket varpå jag snabbt sa åt barnen att det mot all förmodan faktiskt blivit glassdag idag.
I utkanten av parken ligger den s.k kaffestugan, ett ställe som ser ut och luktar så som jag tror att 60-talet såg ut och luktade.
Vi har stundtals bevistat stället men då enbart suttit på deras uteservering. Nu var vi pga av regnet tvungna att gå in i det allra heligaste, självaste lejonkulan.
Eller snarare "de gråa pantrarnas rövarkula", skulle det visa sig.
För därinne fanns det gott om oldtimers, alla lika segfotade, alla lika kaffesugna och dessutom ivriga att ta del av den allsång med Acke Dahlman som utlovats i pressen.
Kön ringlade sig lång utmed den minimala kafédisken och jag vet inte hur ofta jag hörde orden "och du vill väl ha vaniljvisp på den?" uttalas av den flinka servitrisen. Vid 13 gånger slutade jag att räkna.
Jag och barnen hittade ett bord och jag sa åt dem att äta upp sin medhavda mellis innan det var ens tal om någon glass, runt omkring de slitna träborden samlades sedan de kaffesugna.
Det visade sig dock ganska snabbt att de som älskade allsång och Acke Dahlman begav sig åt ena hållet medan vi blev kvar i ett annat rum tillsammans med en medelålders man med norra Europas fulaste byxor (turkos och röd-rutiga) samt hans depraverade hustru. Vidare kom det in en tjock, svart mamma med sina barn, uppenbarligen kringguidade av en reslig man med begynnande flint och Fjällräven-ryggsäck (troligen missionär, han såg väldigt kristen ut, ty han hade nåt sandalliknande på fötterna). Det satt en mycket gammal kvinna med rullator, också. Hon sa inte så mycket.
Mycket riktigt. Efter en stund började den prästliknande Fjällrävenmannen att konversera sina långväga gäster genom att initierat förklara de teckningar som löpte likt en bård runt rummets tak, teckningar från sent 1800-tal, vartefter jag kan se.
"Där har vi Moses. Och den där borta föreställer Jona i valfiskens buk."
En av kvinnans barn frågade om Jesus. Nej, tyvärr, Jesus var inte med den här gången.
Sedan började Acke Dahlman att spela på sitt dragspel om Frithiof Andersson i rummet intill.
De besökande sa något till sin Fjällrävenguide och denne sa stillsamt, efter en stund "ja...det finns många välsignelser".
Jag lyckades inte riktigt förstå vad han syftade på. Kanske Acke Dahlman.
Det var också om denne man som samtalet mellan rullatortanten och mannen med rutiga byxor rörde sig.
"Acke Dahlman är det som spelar" sa rutbyxmannen.
"Va???" sa rullatortanten.
"Acke Dahlman. En väldigt stor radioprofil. Han har allsång"
"Vem?"
"Han var mycket på radion förr. Han är Karlskronit" sa expediten.
"Ja, han kommer väl från Hasslö" sa rutbyxmannen.
"Kommer han från Hasslö?" sa rullatortanten.
"Jag vet inte. Jag tror att han är från Hasslö. Acke Dahlman" sa expediten.
Nu hade jag och barnen klämt i oss den mat vi pallade trycka i oss inklusive glass från Diplom-Is.
Regnet hade upphört. Nu skulle vi äntligen vidare för att mata grisarna.
Vi lämnade kaffestugan och jag vill minnas att det sista jag hörde var expediten som frågade om någon ville ha mer vaniljvisp...
Tanken var att vi skulle ge grisen och kaninerna mat samt gunga och förlusta oss på allehanda sätt.
När vi kom fram började det emellertid att regna. Det regnade ganska mycket varpå jag snabbt sa åt barnen att det mot all förmodan faktiskt blivit glassdag idag.
I utkanten av parken ligger den s.k kaffestugan, ett ställe som ser ut och luktar så som jag tror att 60-talet såg ut och luktade.
Vi har stundtals bevistat stället men då enbart suttit på deras uteservering. Nu var vi pga av regnet tvungna att gå in i det allra heligaste, självaste lejonkulan.
Eller snarare "de gråa pantrarnas rövarkula", skulle det visa sig.
För därinne fanns det gott om oldtimers, alla lika segfotade, alla lika kaffesugna och dessutom ivriga att ta del av den allsång med Acke Dahlman som utlovats i pressen.
Kön ringlade sig lång utmed den minimala kafédisken och jag vet inte hur ofta jag hörde orden "och du vill väl ha vaniljvisp på den?" uttalas av den flinka servitrisen. Vid 13 gånger slutade jag att räkna.
Jag och barnen hittade ett bord och jag sa åt dem att äta upp sin medhavda mellis innan det var ens tal om någon glass, runt omkring de slitna träborden samlades sedan de kaffesugna.
Det visade sig dock ganska snabbt att de som älskade allsång och Acke Dahlman begav sig åt ena hållet medan vi blev kvar i ett annat rum tillsammans med en medelålders man med norra Europas fulaste byxor (turkos och röd-rutiga) samt hans depraverade hustru. Vidare kom det in en tjock, svart mamma med sina barn, uppenbarligen kringguidade av en reslig man med begynnande flint och Fjällräven-ryggsäck (troligen missionär, han såg väldigt kristen ut, ty han hade nåt sandalliknande på fötterna). Det satt en mycket gammal kvinna med rullator, också. Hon sa inte så mycket.
Mycket riktigt. Efter en stund började den prästliknande Fjällrävenmannen att konversera sina långväga gäster genom att initierat förklara de teckningar som löpte likt en bård runt rummets tak, teckningar från sent 1800-tal, vartefter jag kan se.
"Där har vi Moses. Och den där borta föreställer Jona i valfiskens buk."
En av kvinnans barn frågade om Jesus. Nej, tyvärr, Jesus var inte med den här gången.
Sedan började Acke Dahlman att spela på sitt dragspel om Frithiof Andersson i rummet intill.
De besökande sa något till sin Fjällrävenguide och denne sa stillsamt, efter en stund "ja...det finns många välsignelser".
Jag lyckades inte riktigt förstå vad han syftade på. Kanske Acke Dahlman.
Det var också om denne man som samtalet mellan rullatortanten och mannen med rutiga byxor rörde sig.
"Acke Dahlman är det som spelar" sa rutbyxmannen.
"Va???" sa rullatortanten.
"Acke Dahlman. En väldigt stor radioprofil. Han har allsång"
"Vem?"
"Han var mycket på radion förr. Han är Karlskronit" sa expediten.
"Ja, han kommer väl från Hasslö" sa rutbyxmannen.
"Kommer han från Hasslö?" sa rullatortanten.
"Jag vet inte. Jag tror att han är från Hasslö. Acke Dahlman" sa expediten.
Nu hade jag och barnen klämt i oss den mat vi pallade trycka i oss inklusive glass från Diplom-Is.
Regnet hade upphört. Nu skulle vi äntligen vidare för att mata grisarna.
Vi lämnade kaffestugan och jag vill minnas att det sista jag hörde var expediten som frågade om någon ville ha mer vaniljvisp...
EN DUVA HAR LANDAT I RIMBLOGGEN
Denna duva blöder men vill kämpa för sin frihet. Strax efter att den landar blir det lite kallt men kupa dina händer och ta emot den. Det gjorde både Wiehe och Afzelius en gång i tiden. Och jag kan bara säga lalalalalalalalala lalalalalalalalaaaaaa....
Välkommen in i Rimbloggen.
Välkommen in i Rimbloggen.
LEK O STOJ I 180 KNYCK
Dagen såg ut att bli lite regnig till en början, varpå Sara kom med det lysande förslaget att jag skulle ta med barnen till Barnens Lekland, en stor inomhuslekplats i Kungsmarken, utanför stan.
Solen tittade sedan fram och det blev en ganska fin och solig dag, trots allt.
Vi beslöt dock att fullfölja våra planer och strax efter 13 var jag, Elsa och Ville på plats.
Det blev en riktigt svettig resa, vill jag lova. Och detta inte enbart beroende på att Leklandet är byggt i två gigantiska f.d växthus (temperaturen låg säkert på 27-30 grader men det gjorde inget. Det kändes bara kul och lite exotiskt. Som att leka Tarzan.)
Såg förresten en nyfödd unge i tidningen som föräldrarna döpt till just Tarzan. Som han kommer att bli retad, stackarn....(hörru, Tarzan...fram med lianen....varje gång han gäspar ropar kompisarna oooaaaaoooaaaoooaaahhhh...och på frågan varför inte Tarzan dök upp ges svaret att han blev tvungen till att Cheeta...men, men...detta hör ju inte hit).
I alla fall.
Barnen kröp, klättrade, klängde, gungade, sprang, hoppade, ramlade, famlade, fumlade och tumlade runt i 180 i drygt tre timmar.
Villes favorit var bollhavet:
Elsa studsade på studsmatta en del och så bollade man järnet:
Det åktes elbilar och rutschkana och slutligen var man tvungen till att runda av med en stillsam omgång shufflepuck, lägg märke till Ville som fick sitta på en stol för att komma upp till bordet:
Trots att han på bilden håller på att käka upp sin "puckfösare" lyckades han faktiskt få in hela tre fullträffar, den lille krabaten. NHL-proffs om 17 år?
På det hela taget en väldigt rolig dag på Barnens Lekland.
Det lär finnas en filial i Baltikum också.
Den heter Barnens Lettland.
Solen tittade sedan fram och det blev en ganska fin och solig dag, trots allt.
Vi beslöt dock att fullfölja våra planer och strax efter 13 var jag, Elsa och Ville på plats.
Det blev en riktigt svettig resa, vill jag lova. Och detta inte enbart beroende på att Leklandet är byggt i två gigantiska f.d växthus (temperaturen låg säkert på 27-30 grader men det gjorde inget. Det kändes bara kul och lite exotiskt. Som att leka Tarzan.)
Såg förresten en nyfödd unge i tidningen som föräldrarna döpt till just Tarzan. Som han kommer att bli retad, stackarn....(hörru, Tarzan...fram med lianen....varje gång han gäspar ropar kompisarna oooaaaaoooaaaoooaaahhhh...och på frågan varför inte Tarzan dök upp ges svaret att han blev tvungen till att Cheeta...men, men...detta hör ju inte hit).
I alla fall.
Barnen kröp, klättrade, klängde, gungade, sprang, hoppade, ramlade, famlade, fumlade och tumlade runt i 180 i drygt tre timmar.
Villes favorit var bollhavet:
Elsa studsade på studsmatta en del och så bollade man järnet:
Det åktes elbilar och rutschkana och slutligen var man tvungen till att runda av med en stillsam omgång shufflepuck, lägg märke till Ville som fick sitta på en stol för att komma upp till bordet:
Trots att han på bilden håller på att käka upp sin "puckfösare" lyckades han faktiskt få in hela tre fullträffar, den lille krabaten. NHL-proffs om 17 år?
På det hela taget en väldigt rolig dag på Barnens Lekland.
Det lär finnas en filial i Baltikum också.
Den heter Barnens Lettland.
SKEPPSGOSSEN MUNTHER
Idag var det premiär för bröderna Lenny och Joachim Mostbergs äventyrsteater på Stumholmen.
Under alla söndagar i juli och augusti kommer de att ge en lustfylld och spännande barnteaterföreställning där vi möter Båtsman Dunder och Skeppsgossen Munther.
Självklart var vi på plats strax utanför Marinmuseum i eftermiddags. Här ser vi hur Jocke med hjälp av Elsa bankar ner stackars skeppsgossen Kalle, givetvis väldigt uppskattat av barnen.
Föreställningen har fri entré.
Under alla söndagar i juli och augusti kommer de att ge en lustfylld och spännande barnteaterföreställning där vi möter Båtsman Dunder och Skeppsgossen Munther.
Självklart var vi på plats strax utanför Marinmuseum i eftermiddags. Här ser vi hur Jocke med hjälp av Elsa bankar ner stackars skeppsgossen Kalle, givetvis väldigt uppskattat av barnen.
Föreställningen har fri entré.
CANNELINISOPPA OCH COLUMBO
Efter att jag gjort klar en oerhört god cannelinisoppa (recept kan erhållas mot garantier om fint sommarväder) tänker jag gotta ner mig framför DVD:n.
Köpte den första säsongen med Columbo (från 70-talet) idag.
Som jag har längtat efter den serien. Peter Falk är ju bara bäst som den förvirrade trenchcoatdeckaren.
Dessutom är intrigerna i Columbo mästerliga. Från en tid då tv-dramatik inte enbart bestod av blodiga obduktionsrum och människoätande psykopater.
Köpte den första säsongen med Columbo (från 70-talet) idag.
Som jag har längtat efter den serien. Peter Falk är ju bara bäst som den förvirrade trenchcoatdeckaren.
Dessutom är intrigerna i Columbo mästerliga. Från en tid då tv-dramatik inte enbart bestod av blodiga obduktionsrum och människoätande psykopater.
DAGENS KVITTO
Cityhallen - Wachtmeister Karlskrona
2008-07-04 kl. 16.42
Dubbelnougat 7,50
Plastkasse 1,50
Red Bull 25cl 12,90
+pant 0,50
Tomater lösvikt 1,195kg*14,90kr/kg 17,81
Öresavrundning 0,21
Total 40,00
Mottaget kontant 100
Åter kontant 60
Välkommen åter!
- - -
Livets nödtorft?
2008-07-04 kl. 16.42
Dubbelnougat 7,50
Plastkasse 1,50
Red Bull 25cl 12,90
+pant 0,50
Tomater lösvikt 1,195kg*14,90kr/kg 17,81
Öresavrundning 0,21
Total 40,00
Mottaget kontant 100
Åter kontant 60
Välkommen åter!
- - -
Livets nödtorft?
FÖRLÅT MIG, SARA
Min sambo meddelar att hon den senaste tiden inte känt igen sig själv i den bild jag gett av henne här på bloggen. Efter en diskussion i ämnet ger jag henne rätt; de avsnitt där Sara dyker upp ger i mångt och mycket en falsk bild av verkligheten.
Jag vill därför passa på att offentligt be min sambo om ursäkt för de förlöjliganden och det baktaleri som tidigare publicerats.
Om man inte känner Sara kan man genom den bild bloggen målar upp, lätt tro att hon är en allvetande satkärring som ställer orimliga krav på sin omgivning medan jag är en stackare som det alltid är synd om; utarbetad, snäll och tafatt.
I själva verket är det Saras förtjänst att den här bloggen fortfarande lever och mår bra; då menar jag bloggens rent fysiska gestalt; nämligen jag själv. Sara har räddat mig ett flertal gånger och jag älskar henne nåt så oerhört mycket.
Från början var inte Nonsensakuten särskilt personlig, min strävan att blogga kom utifrån andra aspekter.
När jag så började beskriva vårt dagliga liv som småbarnsfamilj kom självklart Sara in i bilden.
Jag är dock väldigt ledsen för den karikatyr som skapats kring Sara, då jag självklart förstärkt våra olikheter i personligheten; olikheter som vi alla lätt kan definiera (Sara gillar struktur, jag är totalt jävla kaosartad).
Det är självklart inte rätt att förvandlas till en jävla seriefigur på nätet, när man är den sammanhållande länken i en familj, en människa av kött och blod som existerar fullt ut.
För Sara är verkligen oersättlig. Utan hennes arbetsmoral och känsla för planering och struktur skulle ingenting, absolut INGENTING fungera i vårt hem.
Får hon bara sina 8 timmars sömn per natt kan man göra som med oxarna, sätta henne framför plogen och daska lätt i ryggen. Jag lovar - hon går som en Duracellkanin tills hon stupar.
Hon är effektiv, packar helst upp väskan redan innan man kommit hem, borstar bägge barnens tänder samtidigt, dukar av bordet i ett vindlande huj, ja - listan kan göras lång.
Listor ja - det är ett annat kapitel. Jag har en förmåga att ofta raljera över Saras precisionsrikedom då nästan allt som skall göras skrivs ner på en lista och bockas av.
Det är lätt att raljera men så blir det ju också bra. Inte som när jag skall packa och glömmer både regnkläder och stövlar til l barnen.
Eller när jag går till ICA och skall köpa 7 varor men bara kommer ihåg 3.
Eller när jag inser att barnen är hungriga här och nu - var är mellanmålet? Detta mellis som Sara (när hon ansvarar för det) är färdigproducerat sedan timmar tillbaka.
Det jag vill säga är att jag (som brukar ha så lätt för självironi) plötsligt glömt bort mina egna tillkortakommanden och utmålat Sara som någon ragata där bara ena sidan av myntet syns. De gånger Sara varit sur och jag skrivit av mig om det i bloggen har jag missat en viktig detalj; nämligen den om min egen tröghet, passivitet och lathet. Bakgrunden till varför det blivit si eller så.
Samt att min älskade Sara redan fixat och donat och kämpat för att allting skall bli så smidigt som möjligt.
Den insats Sara gör varje dag är unik och egentligen fullständigt obeskrivbar.
Den är värd mer än ett tråkigt och raljant blogginlägg.
Här är hon - min fantastiska sambo (killen till vänster är också ganska skön)
Jag vill därför passa på att offentligt be min sambo om ursäkt för de förlöjliganden och det baktaleri som tidigare publicerats.
Om man inte känner Sara kan man genom den bild bloggen målar upp, lätt tro att hon är en allvetande satkärring som ställer orimliga krav på sin omgivning medan jag är en stackare som det alltid är synd om; utarbetad, snäll och tafatt.
I själva verket är det Saras förtjänst att den här bloggen fortfarande lever och mår bra; då menar jag bloggens rent fysiska gestalt; nämligen jag själv. Sara har räddat mig ett flertal gånger och jag älskar henne nåt så oerhört mycket.
Från början var inte Nonsensakuten särskilt personlig, min strävan att blogga kom utifrån andra aspekter.
När jag så började beskriva vårt dagliga liv som småbarnsfamilj kom självklart Sara in i bilden.
Jag är dock väldigt ledsen för den karikatyr som skapats kring Sara, då jag självklart förstärkt våra olikheter i personligheten; olikheter som vi alla lätt kan definiera (Sara gillar struktur, jag är totalt jävla kaosartad).
Det är självklart inte rätt att förvandlas till en jävla seriefigur på nätet, när man är den sammanhållande länken i en familj, en människa av kött och blod som existerar fullt ut.
För Sara är verkligen oersättlig. Utan hennes arbetsmoral och känsla för planering och struktur skulle ingenting, absolut INGENTING fungera i vårt hem.
Får hon bara sina 8 timmars sömn per natt kan man göra som med oxarna, sätta henne framför plogen och daska lätt i ryggen. Jag lovar - hon går som en Duracellkanin tills hon stupar.
Hon är effektiv, packar helst upp väskan redan innan man kommit hem, borstar bägge barnens tänder samtidigt, dukar av bordet i ett vindlande huj, ja - listan kan göras lång.
Listor ja - det är ett annat kapitel. Jag har en förmåga att ofta raljera över Saras precisionsrikedom då nästan allt som skall göras skrivs ner på en lista och bockas av.
Det är lätt att raljera men så blir det ju också bra. Inte som när jag skall packa och glömmer både regnkläder och stövlar til l barnen.
Eller när jag går till ICA och skall köpa 7 varor men bara kommer ihåg 3.
Eller när jag inser att barnen är hungriga här och nu - var är mellanmålet? Detta mellis som Sara (när hon ansvarar för det) är färdigproducerat sedan timmar tillbaka.
Det jag vill säga är att jag (som brukar ha så lätt för självironi) plötsligt glömt bort mina egna tillkortakommanden och utmålat Sara som någon ragata där bara ena sidan av myntet syns. De gånger Sara varit sur och jag skrivit av mig om det i bloggen har jag missat en viktig detalj; nämligen den om min egen tröghet, passivitet och lathet. Bakgrunden till varför det blivit si eller så.
Samt att min älskade Sara redan fixat och donat och kämpat för att allting skall bli så smidigt som möjligt.
Den insats Sara gör varje dag är unik och egentligen fullständigt obeskrivbar.
Den är värd mer än ett tråkigt och raljant blogginlägg.
Här är hon - min fantastiska sambo (killen till vänster är också ganska skön)
SOM MAN SER UT
Råkade se mig själv i spegeln i eftermiddag. Det var ingen vacker syn.
Hela fejan full med skäggstubb och till detta en partiellt solbrun överkropp med dålig hållning och kutrygg.
Såg ut som han, Robinson-Kent.
Fast utan muskler.
(Den hithörande bilden stoppad av FRA och omöjlig att visa)
Hela fejan full med skäggstubb och till detta en partiellt solbrun överkropp med dålig hållning och kutrygg.
Såg ut som han, Robinson-Kent.
Fast utan muskler.
(Den hithörande bilden stoppad av FRA och omöjlig att visa)
MINNENAS TELEVISION - LÄTT ATT GLÖMMA
Sommar i SVT och återigen har Arne Weise (mannen som alltid verkar lite salongsberusad trots erkänd och uppmärksammad nykterhet) plockat fram sin marinblå kofta, alternativt svarta kostym för att delge tittarna "Minnenas Television".
Upplägget är hedervärt. Ur SVT:s enorma arkiv av sammanlagt 50 års tv-produktion lyfts enskilda program fram i ljuset.
Problemet är bara att det enbart verkar vara Weise själv som minns dem. Programmet visar sällan produktioner daterade efter 1976. Trots att det finns så mycket att visa.
Det här skulle jag vilja återse:
Sköna Söndag med Catrin Jacobs, Trekvart med Hasse Aro,
Jacobs stege, Femettan med Staffan Ling, Razzel, Zick Zack,
Lösa Förbindelser, Måndagsbörsen med mera, med mera...
Vad som helst utom "Bo Setterlind i svartvitt läser dikter filmad i halvprofil under ackompanjemang av Simon Brehms orkester..."
Upplägget är hedervärt. Ur SVT:s enorma arkiv av sammanlagt 50 års tv-produktion lyfts enskilda program fram i ljuset.
Problemet är bara att det enbart verkar vara Weise själv som minns dem. Programmet visar sällan produktioner daterade efter 1976. Trots att det finns så mycket att visa.
Det här skulle jag vilja återse:
Sköna Söndag med Catrin Jacobs, Trekvart med Hasse Aro,
Jacobs stege, Femettan med Staffan Ling, Razzel, Zick Zack,
Lösa Förbindelser, Måndagsbörsen med mera, med mera...
Vad som helst utom "Bo Setterlind i svartvitt läser dikter filmad i halvprofil under ackompanjemang av Simon Brehms orkester..."
KIDNAPPNING BÄST PÅ SOMMAREN
Om man nån gång skall bli kidnappad är sommaren absolut den bästa tiden på året att drabbas.
Hur mörk och trång skrubben där man sitter kidnappad än är, kan man på ett enkelt sätt hålla koll på dagarnas och veckornas gång.
Om alla i omgivningen suckar är det troligen måndag och många människor har fått gå tillbaka till jobbet efter sin semester.
Vidare kan man enkelt veta när torsdagen infaller.
Den markeras med hjälp av Hemglassbilens klatschiga signal.
Någon glass kan man dock inte räkna med att få.
Hur mörk och trång skrubben där man sitter kidnappad än är, kan man på ett enkelt sätt hålla koll på dagarnas och veckornas gång.
Om alla i omgivningen suckar är det troligen måndag och många människor har fått gå tillbaka till jobbet efter sin semester.
Vidare kan man enkelt veta när torsdagen infaller.
Den markeras med hjälp av Hemglassbilens klatschiga signal.
Någon glass kan man dock inte räkna med att få.
VINNANDE VETANDE
Det bär förstås emot men ändock måste vi gratulera den läsare som var först in med det rätta svaret.
Han heter Rutger von Räävgifth och är sedan tre minuter tillbaka bosatt i Kumla. Inne i en ganska betonggrå bunker. Men det hör egentligen inte hit.
Här har Rutger gjort en tuggummiskulptur av sig själv
Rutger är till professionen ståuppkomiker inom en ganska speciell nisch som uteslutande består av fräckisar och lyteskomik utifrån ett politiskt perspektiv.
Rutgers två roligaste skämt (enligt honom själv) är dessa; håll till godo:
"Det väckte en väldig bestörtning på 80-talet i den tyska förbundsdagen, framförallt bland kvinnorna i församlingen när stackars Helmut visade upp sin Kohldolme. "
Och så denna, enligt kritikerna ganska snarlika och likaledes billiga vits:
"Inne i Knesset tystnade alla när Olmert brutalt dunkade i bordet med sin Jerusa-lem."
Varför väljer då Nonsensakuten att belöna en så här tafflig estradör, frågar ni er säkert.
Svaret är lika enkelt som självklart. Vi är så illa tvungna eftersom han var den enda som visste vad Dalslands motsvarighet till den beryktade Farc-gerillan i Colombia heter.
I Dalsland kallas den Snark-gerillan och retar mestadels upp sina stackars fruar nattetid. Någon gisslan har de ännu inte tagit.
Detta är ju helt rätt!
Grattis, Rutger. Vi skickar en välhalstrad linjebuss-stropp i banlon.
Han heter Rutger von Räävgifth och är sedan tre minuter tillbaka bosatt i Kumla. Inne i en ganska betonggrå bunker. Men det hör egentligen inte hit.
Här har Rutger gjort en tuggummiskulptur av sig själv
Rutger är till professionen ståuppkomiker inom en ganska speciell nisch som uteslutande består av fräckisar och lyteskomik utifrån ett politiskt perspektiv.
Rutgers två roligaste skämt (enligt honom själv) är dessa; håll till godo:
"Det väckte en väldig bestörtning på 80-talet i den tyska förbundsdagen, framförallt bland kvinnorna i församlingen när stackars Helmut visade upp sin Kohldolme. "
Och så denna, enligt kritikerna ganska snarlika och likaledes billiga vits:
"Inne i Knesset tystnade alla när Olmert brutalt dunkade i bordet med sin Jerusa-lem."
Varför väljer då Nonsensakuten att belöna en så här tafflig estradör, frågar ni er säkert.
Svaret är lika enkelt som självklart. Vi är så illa tvungna eftersom han var den enda som visste vad Dalslands motsvarighet till den beryktade Farc-gerillan i Colombia heter.
I Dalsland kallas den Snark-gerillan och retar mestadels upp sina stackars fruar nattetid. Någon gisslan har de ännu inte tagit.
Detta är ju helt rätt!
Grattis, Rutger. Vi skickar en välhalstrad linjebuss-stropp i banlon.
MARKOOLIO - TIO ÅR SOM A-KÄNDIS!
Ett jubileum som kommit lite i skymundan är detta:
I år är det tio år sedan Marko Lehtosalo drabbade långa landet Falukorv med sin "Sommar & sol".
Minns när jag hörde den första gången. Var säker på att Dogge Doggelito gjort en Ingmar Bergman och blivit "bred" på gamla dar...men det var det ju inte.
Det var en lite illmarig rappande finne från Stockholm. Markoolio.
I rubriken skriver jag att han är A-kändis. Tvekade en stund men kom sedan fram till att...jo, han har nog på 10 år blivit just det; A-kändis. Nästan alla vet vem han är.
Allsång på Skansen, barn-tv, P3 och kanske mest fotbolls-EM har placerat Markoolio på den breda, folkliga perrong som kallas "A-kändis".
Man måste på nåt sätt ändå beundra honom trots att han är så fruktansvärt usel.
Han kör sitt race, skriver usla texter men plastigt klistriga refränger och har lyckats överleva snart ett decennium i rampljuset. Jämför det med Nordman som hade ungefär 4 år på topplistorna innan de försvann.
En tanke kom till mig ikväll. Jag frågade Sara spontant; -Du när våra barn växer upp och blir tonåringar...vad tror du att Markoolio är för dem, om nu hans popularitet består?
Sara svarade utan att tveka: - Han kommer att vara för dem vad Lasse Berghagen är för oss!
Och så är det nog. Han kommer att mogna, accepteras av allt fler, skriva insmickrande kärleksballader och vara totalt intetsägande 2030. Jag hävdar förstås att han redan är totalt intetsägande men det Sara har sagt känns inte helt orimligt.
Så kanske står den rappande finnen där 2030 - på Skansen (som då ägs av Rupert Murdochs arvingar) och sjunger allsången "Clamour for glamour", The Arks gamla örhänge från åren kring millenieskiftet.
Tål att tänkas på.
TROLLMORS INSKÅLLNING
Det gick vilt till i skogen häromdagen.
Efter det att trollmor lagt sin elva små troll (och på sedvanligt vis bundit fast dem i svansen) förberedde hon trollungarnas barnomsorg.
Trollmor - som tackat nej till vårdnadsbidraget - hade för avsikt att skålla in sina ungar på dagis.
Och vilken inskållning det blev.
Det varma vattnet stänkte hänsynslöst över ungarnas John Bauerska svansar.
Ungarna sägs ha sprungit omkring som skållade troll.
Efter det att trollmor lagt sin elva små troll (och på sedvanligt vis bundit fast dem i svansen) förberedde hon trollungarnas barnomsorg.
Trollmor - som tackat nej till vårdnadsbidraget - hade för avsikt att skålla in sina ungar på dagis.
Och vilken inskållning det blev.
Det varma vattnet stänkte hänsynslöst över ungarnas John Bauerska svansar.
Ungarna sägs ha sprungit omkring som skållade troll.
TJUGO STEG - SEDAN BLOGGA!
Sekundanten säger till de som skall duellera:
-Kom ihåg - tjugo steg - sen börjar ni blogga!
GLASSPINNE-TRICKET
Här är ett litet tips för dig som vill ha maximalt med glass.
Se till att alla familjemedlemmar får små glasspinnar i munnen.
Självlart har även du en pinne i munnen när du lämnar bostaden för att handla lite mjölk eller annat nödvändigt.
På väg till butiken smaskar du i dig din glass.
Väl inne i affären köper du det du skall men passar även på att köpa en liten glasspinne som du genast sätter i dig.
Väl tillbaka i bostaden stapplar du sedan in med en ICA-kasse och en glasspinne i munnen och ingen kan tro annat än att den härrör från den glass du åt på väg ut till ICA.
Tada! Två glassar inom loppet av...säg...tio minuter...livet på en liten pinne!
Se till att alla familjemedlemmar får små glasspinnar i munnen.
Självlart har även du en pinne i munnen när du lämnar bostaden för att handla lite mjölk eller annat nödvändigt.
På väg till butiken smaskar du i dig din glass.
Väl inne i affären köper du det du skall men passar även på att köpa en liten glasspinne som du genast sätter i dig.
Väl tillbaka i bostaden stapplar du sedan in med en ICA-kasse och en glasspinne i munnen och ingen kan tro annat än att den härrör från den glass du åt på väg ut till ICA.
Tada! Två glassar inom loppet av...säg...tio minuter...livet på en liten pinne!
BLOGGEN PÅ BANAN IGEN
Bloggen är som en hungrig tiger.
Man vet aldrig om djurskötaren har kastat åt den tillräckligt med kadaver så att man vågar gå in...och väl inne märker man att det inte var så farligt.
Eller blir man uppäten.
Det är farliga saker, det här...
Efter en tids frånvaro där jag valt att fokusera på familj, mat, umgänge, liv, sömn och så vidare kommer inläggen åter som svischande piskrapp.
Vi får se hur länge det håller...innan skinnet spricker...
Man vet aldrig om djurskötaren har kastat åt den tillräckligt med kadaver så att man vågar gå in...och väl inne märker man att det inte var så farligt.
Eller blir man uppäten.
Det är farliga saker, det här...
Efter en tids frånvaro där jag valt att fokusera på familj, mat, umgänge, liv, sömn och så vidare kommer inläggen åter som svischande piskrapp.
Vi får se hur länge det håller...innan skinnet spricker...
FRA AVLYSSNAR NONSENSAKUTEN!
FRA har genomfört en avlyssning av denna blogg.
Man sökte på ord som "terrorist", "attack", "vettvilling" och "subversiv".
Detta var vad man fann:
Man sökte på ord som "terrorist", "attack", "vettvilling" och "subversiv".
Detta var vad man fann:
RIMBLOGGEN UPPDATERAD!
Det har tagit ett bra tag men nu finns två nya analyser klara att avnjutas på Rimbloggen.
Dessutom håller vi på att ladda inför Rimbloggens ettårsjubileum nu i juli.
Champagnen är på kylning.
Dessutom håller vi på att ladda inför Rimbloggens ettårsjubileum nu i juli.
Champagnen är på kylning.
ZANNA I KASSAN
Hur länge till skall Zanna orka?
Frågan är ytterst berättigad.
Zanna är en ny tjej som sitter i kassan på Willys, Pantarholmen. Jodå. Zanna med Z.
Det verkar vara ett anställningskrav att man stavar sitt förnamn en aning...annorlunda.
Det finns även en Rebecca. Nåväl.
Denna nya tjej slår åtminstone mig med häpnad på grund av sin sprudlande entusiasm och välvilja.
Jag handlade idag. Tror aldrig att jag tidigare mött en så uppspelt och serviceinriktad kassapersonal.
"Hej, hej...hur många kassar? Skall jag räkna dem åt dig?
Nej, nej, du behöver bara ge mig klistermärket - låt mineralvattnet stå kvar i vagnen.
Så där ja! Jag la äggen och dina jordgubbar här bredvid.
Så ja! På summan? Kvitto? Nej? Okej, ha en underbar dag!
Du! Glöm inte äggen och jordgubbarna!"
Kvitter, kvitter, kvitter....
Helt uppenbart är Zanna en sommarjobbare som häpnas och gläds åt att diverse kunder går fram till just hennes kassa och lägger varorna på just hennes rullband.
Men frågan kvarstår, hur länge till kommer Zanna att orka?
Kanske inte längre än till mitten av augusti.
"Äh, du! Ge hit kassarna! Bygg inte varuberg! Hallå! Se dig för. Ja...hit med pengarna då, för fan! Nästa!"
Frågan är ytterst berättigad.
Zanna är en ny tjej som sitter i kassan på Willys, Pantarholmen. Jodå. Zanna med Z.
Det verkar vara ett anställningskrav att man stavar sitt förnamn en aning...annorlunda.
Det finns även en Rebecca. Nåväl.
Denna nya tjej slår åtminstone mig med häpnad på grund av sin sprudlande entusiasm och välvilja.
Jag handlade idag. Tror aldrig att jag tidigare mött en så uppspelt och serviceinriktad kassapersonal.
"Hej, hej...hur många kassar? Skall jag räkna dem åt dig?
Nej, nej, du behöver bara ge mig klistermärket - låt mineralvattnet stå kvar i vagnen.
Så där ja! Jag la äggen och dina jordgubbar här bredvid.
Så ja! På summan? Kvitto? Nej? Okej, ha en underbar dag!
Du! Glöm inte äggen och jordgubbarna!"
Kvitter, kvitter, kvitter....
Helt uppenbart är Zanna en sommarjobbare som häpnas och gläds åt att diverse kunder går fram till just hennes kassa och lägger varorna på just hennes rullband.
Men frågan kvarstår, hur länge till kommer Zanna att orka?
Kanske inte längre än till mitten av augusti.
"Äh, du! Ge hit kassarna! Bygg inte varuberg! Hallå! Se dig för. Ja...hit med pengarna då, för fan! Nästa!"
NYTT PROJEKT: FÅGELSKRÄMMA
Till hösten har jag bott i den här stan i tio år men hittills aldrig blivit nedbajsad av en mås.
Detta - inser jag nu - gör mig fullständigt unik för denna stad.
De flesta infödda (Karlskroniter) får däremot måsbajs på sig redan vid treårsåldern, och en del så tidigt som i samband med dopceremonin, medan inflyttade (Karlskronabor) får räkna med att få måsbajs på huvudet åtminstone nån gång under den första sommaren i stan.
Men jag alltså - icke (peppar, peppar, ta i trä...)
Lovar att meddela bloggens läsare om och när jag blir nedskiten av en mås.
För måsdjävlar finns det gott om och jag hatar dem alla lika intensivt.
Inte bara måsar, förresten, även trutarna hjälper till att punktera stämningen (framförallt under juni-juli).
På gamla bloggen skrev jag ett brinnande inlägg om en förhatlig trut som snodde kattens mat.
Häromsistens skedde en inte alltför rolig sak med en fiskmås som gärningsman...eller fågel...
Vi skulle grilla några grillspett spetsade med bl.a lax, smörfisk, tonfisk och allt vad det heter (fråga Sara) och plockade sålunda fram den lilla elgrillen på balkongen.
Allt gick bra. Jag stod länge och väl och penslade de små spetten.
Sedan gick det mesta åt helsike.
Några sekunders oaktsamhet från min sida då jag befinner mig i köket för att plocka fram nånting ur en låda...å sedan rasar allt. På balkongen ser jag hur en satans fiskmås liksom grenslar grillen och norpar i sig ett och ett halvt spett!!
Jag menar; laxmousse har man ju hört talas om. Detta rörde sig dock om en lax-mås, troligen älskad blott av Eva Goes, Åsa Domeij och några andra miljöpartister...
Jag sprang struttande likt Mick Jagger ut på balkongen och viftade med armarna frenetiskt.
Då lyfte måsskrället kvarlämnande två orörda spett och ett sammelsurium av fiskbitar och träpinnar som gemensamt skrek "FÅGELINFLUENSA!!!! FÅGELINFLUENSA!!"
Sara och barnen fick varm mat den kvällen. Jag micrade en pirog något senare och medan jag tuggade på den till hälften pissljumma pirogen funderade jag över hur jag skall bygga en fågelskrämma att ha på balkongen...eller får jag verkligen ha totalkoll på grillen fortsättningsvis.
"Mattias! Kan du komma, Ville har kissat?"
"NEJ!! Jag grillar!"
"Pappa, pappa...kan du byta kanal?"
"NEJ! Jag grillar!"
Låter ganska skönt, faktiskt...
Detta - inser jag nu - gör mig fullständigt unik för denna stad.
De flesta infödda (Karlskroniter) får däremot måsbajs på sig redan vid treårsåldern, och en del så tidigt som i samband med dopceremonin, medan inflyttade (Karlskronabor) får räkna med att få måsbajs på huvudet åtminstone nån gång under den första sommaren i stan.
Men jag alltså - icke (peppar, peppar, ta i trä...)
Lovar att meddela bloggens läsare om och när jag blir nedskiten av en mås.
För måsdjävlar finns det gott om och jag hatar dem alla lika intensivt.
Inte bara måsar, förresten, även trutarna hjälper till att punktera stämningen (framförallt under juni-juli).
På gamla bloggen skrev jag ett brinnande inlägg om en förhatlig trut som snodde kattens mat.
Häromsistens skedde en inte alltför rolig sak med en fiskmås som gärningsman...eller fågel...
Vi skulle grilla några grillspett spetsade med bl.a lax, smörfisk, tonfisk och allt vad det heter (fråga Sara) och plockade sålunda fram den lilla elgrillen på balkongen.
Allt gick bra. Jag stod länge och väl och penslade de små spetten.
Sedan gick det mesta åt helsike.
Några sekunders oaktsamhet från min sida då jag befinner mig i köket för att plocka fram nånting ur en låda...å sedan rasar allt. På balkongen ser jag hur en satans fiskmås liksom grenslar grillen och norpar i sig ett och ett halvt spett!!
Jag menar; laxmousse har man ju hört talas om. Detta rörde sig dock om en lax-mås, troligen älskad blott av Eva Goes, Åsa Domeij och några andra miljöpartister...
Jag sprang struttande likt Mick Jagger ut på balkongen och viftade med armarna frenetiskt.
Då lyfte måsskrället kvarlämnande två orörda spett och ett sammelsurium av fiskbitar och träpinnar som gemensamt skrek "FÅGELINFLUENSA!!!! FÅGELINFLUENSA!!"
Sara och barnen fick varm mat den kvällen. Jag micrade en pirog något senare och medan jag tuggade på den till hälften pissljumma pirogen funderade jag över hur jag skall bygga en fågelskrämma att ha på balkongen...eller får jag verkligen ha totalkoll på grillen fortsättningsvis.
"Mattias! Kan du komma, Ville har kissat?"
"NEJ!! Jag grillar!"
"Pappa, pappa...kan du byta kanal?"
"NEJ! Jag grillar!"
Låter ganska skönt, faktiskt...
BARNSCHAMPOO - EN EXOTISK DJUNGEL
Att välja det korrekta barnschampoot är inte särskilt lätt.
Det vimlar av dem i olika kulörta färger. Det gäller att välja det bästa, självklart men det är lätt att imponeras av ytan. Den tecknade guldfisken och inte minst det ascoola namnet.
Natusan har en serie med hypercoola namn på sina flaskor. Eller vad sägs om:
Alien Apple
Cosmic Strawberry
(och min favorit)
Exotic Supernova (med en bild på en ananas...jodå...exotic...)
Fattar inte riktigt vad det är som har hänt.
När jag var liten hette sådana här saker typ "Barnängen"
Det vimlar av dem i olika kulörta färger. Det gäller att välja det bästa, självklart men det är lätt att imponeras av ytan. Den tecknade guldfisken och inte minst det ascoola namnet.
Natusan har en serie med hypercoola namn på sina flaskor. Eller vad sägs om:
Alien Apple
Cosmic Strawberry
(och min favorit)
Exotic Supernova (med en bild på en ananas...jodå...exotic...)
Fattar inte riktigt vad det är som har hänt.
När jag var liten hette sådana här saker typ "Barnängen"
SVENSKA LEGENDARER
Per-Albin byggde folkhemmet.
Ingvar Kamprad möblerade det.
Och Per Gerdbo fick svenskarna att slå sönder sitt möblemang på fyllan.
Fotnot: Per Gerdbo från Nybro var mannen som tillsammans med Systembolaget introducerade bag-in-box-vinet på 80-talet.
PLOCKEPINN
Troligen var det så här det började för Lars Vilks.
Titta, ett knotigt träd...och en skev gammal pinne.
Det blev en besatthet och slutligen satt han där med Nimis.
ÅLDERSPANORAMA
Nu har den äntligen kommit; uppföljaren till Cecilia Hagens bok "Kulla-Gulla i övergångsåldern".
Nya boken uppges heta "Peter Pan får prostataproblem".
Nya boken uppges heta "Peter Pan får prostataproblem".
NAMNET SOM FÅR EN ATT DREGLA
Satt av någon märklig anledning och tittade på MTV häromsistens.
Denna musikvideokanal som förändrats så mycket från det att man själv var ung. Numera är den totalt själlös och svenskspråkig, som vilken jävla TV400 som helst...men i alla fall: uppenbarligen har de en tjänst där kidsen får sms:a in och se sina meddelanden direkt på skärmen under det att Usher eller Beyoncé eller vad de nu heter står och åmar sig i någon medioker video innehållande mycket vatten.
Temat för dagen verkade vara namn, sms:a in vad du heter så får tittarna analysera ditt namn utefter en coolhetsskala, verkade vara konceptet.
Det var ganska spännande att se in i hjärnorna på alla 80- och 90-talister som messade MTV.
Här är några axplock som jag minns dem:
"Svar till Carina-68. Ditt namn låter starkt och strålande men vad gör det? Är man född 68 är man ändå totalt rökt!"
"Andreas är ju en klassiker - funkar alltid. Tidlöst!"
"Säg Ville och alla börjar att dregla. Så jäkla sexigt namn! Fast om man hette det 1990 var man nog en tönt!"
Okej. Det är alltså omkring denne man det kommer att dreglas:
Denna musikvideokanal som förändrats så mycket från det att man själv var ung. Numera är den totalt själlös och svenskspråkig, som vilken jävla TV400 som helst...men i alla fall: uppenbarligen har de en tjänst där kidsen får sms:a in och se sina meddelanden direkt på skärmen under det att Usher eller Beyoncé eller vad de nu heter står och åmar sig i någon medioker video innehållande mycket vatten.
Temat för dagen verkade vara namn, sms:a in vad du heter så får tittarna analysera ditt namn utefter en coolhetsskala, verkade vara konceptet.
Det var ganska spännande att se in i hjärnorna på alla 80- och 90-talister som messade MTV.
Här är några axplock som jag minns dem:
"Svar till Carina-68. Ditt namn låter starkt och strålande men vad gör det? Är man född 68 är man ändå totalt rökt!"
"Andreas är ju en klassiker - funkar alltid. Tidlöst!"
"Säg Ville och alla börjar att dregla. Så jäkla sexigt namn! Fast om man hette det 1990 var man nog en tönt!"
Okej. Det är alltså omkring denne man det kommer att dreglas:
I ATE HIS LIVER WITH A NICE SHANTI ROONEY
Vart tog egentligen Shanti Rooney vägen?, hörde jag mig själv undra häromdagen.
Visst är det märkligt hur denne mästerlige aktör från millennieskiftet gått så fullständigt upp i rök...
Ett tag var han ju med överallt; Tillsammans, Tusenbröder...t.o.m Talismanen...plus ett antal andra produktioner som inte nödvändigtvis behöver börja på bokstaven T...
Shanti med dottern Ella
Nu ser jag honom aldrig vilket är väldigt synd.
Möjligen är det så att jag inte hänger med i obskyra teatersammanhang där han kanske just nu dominerar.
Vem vet - kanske håller Shanti just nu på med uppländska bergsteaterns trolluppsättninng av Fadren på tyska?
Visst är det märkligt hur denne mästerlige aktör från millennieskiftet gått så fullständigt upp i rök...
Ett tag var han ju med överallt; Tillsammans, Tusenbröder...t.o.m Talismanen...plus ett antal andra produktioner som inte nödvändigtvis behöver börja på bokstaven T...
Shanti med dottern Ella
Nu ser jag honom aldrig vilket är väldigt synd.
Möjligen är det så att jag inte hänger med i obskyra teatersammanhang där han kanske just nu dominerar.
Vem vet - kanske håller Shanti just nu på med uppländska bergsteaterns trolluppsättninng av Fadren på tyska?
