I ett försök att höja statusen på stationen (och säkra ekonomiskt stöd från feta kommunpampar och kulturhaggor i batiktröjor) hade vi faktiskt sommarpratare på närradion i Kristianstad i mitten av 90-talet.

Detta var en satsning som innebar att lokala "kändisar" fick hela två timmar till sitt förfogande rakt ut i etern, inte helt olikt SR:s klassiska program Sommar.
Kanske med skillnaden att det här handlade om sega gubbar och tanter som i ett försök att göra "de unga radioentusiasternas råbarkade verksamhet" något mera rumsren beredvilligt fyllde luften med s.k "minnen".
För det mesta lät det för djävligt.

Fråga mig för jag var allt som oftast tekniker åt allehanda "lokalkändisar" som pratade på om sina krämpor, sina underbara barn och sin stöttande hustru och inte minst om den vackra trädgården i Maglehem, engagemanget i Lions, studietiden i Lund med alla upptåg, semesterresan till Kreta och om den fantastiska känslan man får av att vänta utanför Tre Toppar i Åhus på just en sådan där stor vaniljglass i strut.
Jazz från 1922 var obligatorisk samt en talskiva med Kalle Sändare.

Ahhhhhhhhhh.....

Pratarna hade som sagt valts med omsorg. Satt man i handikappomsorgsnämndens förvaltning var detta ett stort plus.
Likaså om man kunde dreja med en lerklump och odla morötter i Yngsjö.
Fast visst. En och annan kändis, som skulle kunna prata även i P1, dök det väl upp.
Bland de mest meriterade återfanns revykungen Ingvar Andersson (rikskänd som Beethoven i Lasse Åbergs Repmånad) och DJ Kenta Kanon.
Det säger väl en del.

Bäst var i alla händelser signaturmelodin; Summertime med Billy Stewart . För bloggens yngre läsare (och ni är många...not! visas även hur en vinylskiva ser ut och hur denna spelas. Varsågoda:

Först in med det rätta svaret denna vecka var Laurentius Damp från Sollentuna.


Laurentius visar upp sina nya "farty-pants" (39:90 på GeKås)

Han visste självklart att det var tjejen i den gula terylenbaddräkten vi frågade efter.
Hon var den enda i Hills Angles; dansgruppen i The Benny Hill Show som i avsnitt 12 av åttonde säsongen 1979 under en  4 sekunders bildsekvens dansade med styva bröstvårtor.
Kvinnan uppges heta Deborah, är idag en 53-årig, frånskild tvätterska bosatt i Sheffield.
Det att bröstvårtorna styvnade just i detta avsnitt säger hon beror på en kombination av råkallt väder, tristess och usla, brittiska element.

Detta vetande skall självklart premieras. Till Laurentius i Sollentuna skickar vi en rysk kylväska i gelé fullproppad med kinderägg. Håll till godo!

Det är för en människa omöjligt att vara på två ställen samtidigt.
Något jag fick erfara under detta dygns första, skälvande morgontimmar.

Jag som tidigare sagt att vår lägenhet är så makalöst bra planerad och att vi i vår tur arrangerat det så fint.
Elsas rum i ena hörnet, Villes rum i det andra och så vardagsrum och sovrum i mitten, de vuxnas epicentrum, så att säga.

Lösningen är egentligen ganska bra. En unge kan vakna och inte väcka den andra, när de bråkar går det lätt att skilja dem åt genom att ropa: "gå till era rum, barn!" och så vidare.

Problemet infinner sig när bägge vaknar och är gnälliga - samtidigt. Och klockan står på 04.25.
Först skriker Elsa - jag somnar om henne och somnar sedan i hennes rum.
Sedan vaknar Ville - jag lämnar Elsas rum och tröstar Ville.
Sedan somnar jag i hans säng.
Då vaknar Elsa i sitt rum och gafflar. Högre och högre gafflas det. Klockan är så mycket som 05.34. Ica Gott liv!
Till slut låter jag Ville gå in i hennes rum så att hon får somna om honom medan jag (tillfälligt) däckar i min egen säng.
Sedan börjar de slåss. Klockan: 06.02.



Det slår mig att det hela påminner om Fawlty Towers fast med en liten skillnad. Istället för gnälliga hotellgäster är det två gnälliga vättar som gör vad de kan för att hålla igång hotelldirektören som får springa i all hast och väsa "Yes! Yes! YES! I'm on my way...yes!"

Första ingivelsen är förstås att jag är Basil Fawlty och barnen är som den lomhörde majoren.
Sedan inser jag att det är Sara som är Basil Fawlty och jag som är Manuel.
Du har väl sett avsnittet där Manuel somnar av utmattning i lobbyn. Visserligen bakis, men ändå.

Att bli väckt 04.25, 05.34 och 06.02 känns ungefär som en rejäl bakfylla

Min sambo har genom olika omständigheter kommit på grön kvist. Nu går hon dagarna i ända och bara gottar sig åt pengarna och mallar sig.
Samtidigt passar hon på att framföra detta:
-Tänka sig. Hade vi nu varit gifta hade du kunnat vara precis lika glad.

Ett löfte: När barnen växer upp skall mamma pröjsa körkorten.
Medan pappa bjuder på hamburgare efter uppkörningen.

Inte Skagen....utan Dragsö...så långt ut att alla tyska husvagnar icke mer syns till.
Fast vetskapen om att de ändock finns där gnager förstås en smula.

Elsa i sin nya sommarklänning ute på balkongen, fångad i det exakta ögonblick då plantans första jordgubb mognat, plockats och ätits upp.
A Kodak moment.

Jag har varit dålig på att uppdatera bloggen på ett tag. Inte för att det saknats saker att skriva om.
Inte alls....tvärtom.

I torsdags exempelvis hade Törnströmska studentlunch med sedvanlig "underhållning".
Ett av årets mest bejublade - som jag upplevt det - inslag var ett nummer som undertecknad själv var inblandad i.

Jag, min kollega Bosse och tre övriga lärare iklädde sig diverse lösa artiklar i syfte att föreställa Spice Girls.
Till tonerna av deras genombrott Wannabe hoppade vi runt och showade. Själv var jag Sporty Spice (den enda tjejen i bandet med någon typ av talang...Melanie C, alltså).

Så här ser Bosse ut när han provar ut kläder:


Det visade sig dock att guldlamé var lite väl extremt. Dessutom är det sällan som Posh Spice syns i denna outfit.
Istället blev det så här:

Foto: Eelin Karlsson, BLT
Bosse som Posh Spice, jag som Sporty Spice

Och jag som strängt taget gör detta på min fritid....märkligt....

Nonsensakuten har tillfället kört in i depå för att kolla åsiktstrycket, byta inläggsdäcken och olja upp kreativiteten.



Bloggen räknar dock med att snart åter vara uppe på banan. Håll ut...

Saras väninna J har tagit med barnen för att bo över några dagar i vår lägenhet. J:s sambo som ju är bonde har fullt upp med något som enligt uppgift kallas "höskörden".
Vi (och framförallt våra gäster) ser fram emot några trevliga dagar i stan.

Eftersom visiten varit ett faktum sedan länge var just denna vecka inplanerad i Saras som vanligt välstrukturerade almanacka. J och barnen behövde verkligen fly från landet då deras kyl lagt av och bonden inte synts till sin vana trogen. Det är mycket att stå i för tillfället inom katergorin lantbruk, tydligen. Han brukar jaga lösspringande får och "stängsla" till långt efter midnatt.

Nu visar det sig att höskörden redan klarats av (på "rekordtid", enligt bonden). Detta hindrar dock inte honom från att bli kvarlämnad på vischan som gräsänkling.
Nej då. Nu när skörden är klar kan han ta tag i väsentligheterna helt ostörd. Nämligen iordningsställandet av sonens rum (hemsnickeri modell större, aka Sommartorpet light).

Eller kanske han äter pizza och kollar på Fotbolls-EM. Vem vet.
Det är det som är så spännande med gräsänklingar. Ingen har fullständig insyn.
Frihet under ansvar.

Det hände en jäkla märklig sak häromdagen.
När vi lämnat trapphuset för att bege oss mot dagis möttes vid av Fredrik Wikingsson från Kanal 5:


Han ville passa på att tips om höstens stora helgunderhållning Vem slår Filip & Fredrik? där Ingvar Oldsberg kommer att vara programledare.
 

Sällsam pekoral om sovande barn. Just nu i Rimbloggen. Välkommen in!

Helgen intensiv. Extrem hetta. Möjligen den hetaste dagen på fem år, känns det som. Lördagen spenderades på Stumholmen, idag har vi varit på Långö badplats. Vattenståndet oerhört lågt där, stranden har härmed blivit bredare. Det är ju inte Tylösand men vad fan skall man göra.
Dock var det makalöst skönt, alla har badat, så även jag (allt under naveln var blött...). 
Min  militärgröna sommarhatt är på, med andra ord är det verkligen sommar. E gjorde stor succé i kön till glasskiosken då hon rullat in sig i en röd/vit sarong. Såg väldigt mondän ut.  V byggde något som Boverket kanske inte skulle ha kallat för sandslott men ändå...en grushög omgiven av vatten. Garanterat skattebefriad byggnation, vad jag vet men å andra sidan - vad vet man?
B-A föreslagit man skulle utnyttja Visby krematorieanläggning, har stor överkapacitet. Vansinnig ide! Var själv negativ men ringde Gård.

Ehh...vänta nu. Det där sista är ett citat från PC Jersild (Ingen Macvän, tydligen) och hans bok Grisjakten.
Det hör inte hit. Det bara känns så.
Fast just nu är det jag som är grisen. Åtminstone kan man anse mig vara grisskär.
För att undvika att bli solbränd kletade jag in mina stackars axlar med barnens SUPERDUPEROVERLOADPROTECTION SUNFACTOR 55-sololja idag.
Tydligen gned jag in mig lite slarvigt.
Baksidan av överarmen är röd förutom ett stycke som ser ut som en blindkarta över Öland. En vit formation som inte blivit bränd. S sa till mig att jag ser ut som Sven Melander i Sällskapsresan.
Vidare gör jag om samma misstag som förra sommaren. Att ständigt bära solglasögon utomhus gör att ansiktet nu har en behaglig solbrändhet förutom runt ögonen och vid tinningarna.

Jag ser ut som ett gammalt fotonegativ av en panda.

Den här veckan tänkte jag mig lite teatral blues. Dreamers Ball heter låten som här framförs live från en konsert 1979. Låten finns med på plattan Jazz (1978).
Lägg märke till Freddies dramatiska utspel. Som att se Liza Minnelli med extremt stora löständer:

Och vi som är så noga med att Ville inte skall äta några transfetter...

Extrem hetta idag och hela familjen drog sig makligt till Stumholmens badplats där trängseln var relativt stor.
Någon hade klottrat på Rollofs huvud, barn i alla åldrar klängde på varandras sandleksaker, vattnet glittrade.
En vilsen man gick hela tiden omkring och skrek i frenesi "Citadell!", "Citadell!", "Citadell!".
Jag tänkte: ge dig. Vi har fan inget citadell, åk till Landskrona med dig. Sedan insåg jag att det han skrikit var "Isabelle!".
Han ropade på sin dotter.

Det mest enerverande var dock en urusel trubadur som stod en bit bort och plinkade på sin gitarr.
Nästan allt hann fanskapet med att slakta. Från Cornelis till Dylan, självklart via Taube och Peter Lundblad.
Killen sjöng så jävla falskt (i totalt spräckta högtalare) att jag ger mig fan på att det skulle ha låtit bättre om jag borstade tänderna på fyllan och samtidigt sjöng "Jag diggar dig, jag diggar dig" på persiska.

Och ju högre mannen sjöng, desto mer skorrade de spräckta högtalarna och förvandlade hans kvidanden till något som lät som Stålfarfar på LSD.

När man hör bakfulla trubadurer som den här killen önskar man verkligen att Stumholmen skulle göra skäl för sitt namn.

Äntligen har det blivit dags att på allvar säga grattis till Barack Obama som nu kommer att möta McCain i höstens presidentval.
Det visar sig att t.o.m Hillary stödjer honom. Möjligen blir hon vicepresidentkandidat, vilket skulle vara det bästa ur väljarsynpunkt men frågan är hur Obama reagerar på Clintons stöddighet.
Samtidigt skulle han verkligen behöva paret Clintons kontaktnät i Vita Huset.



Hoppas verkligen Obama vinner.
Jag har inte blivit så överraskad och imponerad av någon amerikansk politiker sedan våren 1992, då William Jefferson Clinton startade sin kampanj.
Sedan finns det de som säger att Obama skulle vara svart men jag vet inte.
För mig är han människa mer än något annat. 

Okej. Här är två tjejer.
Den ena är brittisk:


Den andra är en mexikanska:



Man börjar fatta hur Sven-Göran Eriksson tänker.

Strax skall vi avslöja vad gamle folkmordsförnekaren Jan Myrdal gömmer i sitt bibliotek, låt mig bara först berätta om mitt bokhyllsarbete idag.

"Hur var det nu, skulle inte den bokhyllan vara referensbibliotek?" sa Sara plötsligt och pekade på bokhyllan i sovrummet.
Det är precis en sådan sak hon kan få för sig att säga.
"Jo...men böckerna är olika stora...jag fick sätta en del faktaböcker i vardagsrummet"
"Men hyllorna är väl flyttbara?"
"Så du menar att allt som inte är skönlitteratur..."
"Mina kokböcker står i en jävla oordning. Och på olika ställen..."

Det fick räcka. Det blev till att leka bibliotekarie idag...en ganska lustfylld syssla, förvisso.
Jag måste också tillstå att jag frestades lite av tanken att skapa ett rum med enbart referenslitteratur.
Att liksom ämnesindela hyllan som på bibblan...livsåskådning för sig, språk och ordböcker för sig, en tilltagen avdelning för olika lexika, samhällsvetenskapliga böcker och så alla historiska böcker med början då i antiken ...en medeltidsavdelning...andra världskriget för sig osv osv...

Hur det nu kom sig slogs jag av en annan snilleblixt (tyckte jag).
"Hörru. Jag satte alla biografier i den hyllan också. Alla böcker som handlar om en persons liv oavsett...från Mitt liv som Bert av Bert Karlsson till Seutonius Kejsarbiografier. Som här då, Bergmans Laterna Magica..."
"Jaha...och Bergmans Enskilda samtal, då...var är den?"
"Va? Har vi den?"
"Den finns med i min samlingsvolym tillsammans med Söndagsbarn och Den goda viljan."
"Jaja...men det är ju mer skönlitterära böcker"
"Men det bygger ju på hans liv, det finns ju biografiska inslag..."

Säger Sara bara för att jävlas.
Ja. Det är inte lätt.

Jan Myrdal har det lite enklare med sin boksamling, då allt handlar om samma sak:



Det är inte slut med hyllor för dagen.
Har lovat sambon att montera ihop en hylla kallad Rönnskär från IKEA ikväll.
Vete fan hur det skall gå, det enda Rönnskär jag känner till är det som kommer nästan sist; Pite Rönnskär, när SMHI läser kustvädret i P1...

Efter tidningen Expressens makalösa framgångar med olika DVD-filmsserier går man nu ett steg längre.
Efter att förra sommaren sålt Bondfilmer (som enbart en minoritet av svenskarna sett) satsar man nu på filmer om den (enligt tidningens marknadschef)  beryktade Jönssonligan.
Även detta är filmer som inte varit så uppmärksammade i media tidigare. Faktum är att få ens känner till intrigen.
Det hela lär handla om någon typ av rånarliga som spelar olika spratt och mestadels misslyckas med sina kupper. Filmerna kom redan på 80-talet och sägs vara komedier.
-Det är ganska kända skådespelare med. Gösta Ekman och Ulf Brunnberg, säger marknadschef Gunnar Madelill till Nonsensakuten i ett försök att sälja in filmerna.

Samtidigt avslöjar marknadschefen nästa stora DVD-projekt som Expressen skall dra igång vecka 35.
Hela hösten skall man kunna köpa DVD-filmer med all världens testbilder för bara 59 kronor.
-Vi är mycket nöjda och stolta över denna satsning. Varje DVD kostar alltså bara 59 kronor och då får man 90 minuter med cirka 3 testbilder på varje disk.
Första DVD:n medföljer gratis vecka 35. Det är SVT:s klassiska tjej med hunden från sent 50-tal och även den här med Stockholms stadshus och sånt.
Sedan veckorna därpå får vi se de första testbilderna som Nordic Channel körde 1989 och även TV3:s klassiker från sent 80-tal.
Vidare blir det TV4 och sen då några utländska. Vi har kommit över en stor laddning testbilder från Polen och dåvarande Tjeckoslovakien från 1973. De är fina.



Madelill fortsätter muntert:
-Numera sänder ju tv dygnet runt så många av dagens unga har ju aldrig riktigt sett en testbild, vi känner därför stor tillfredsställelse i att kunna fylla denna kulturhistoriska lucka i många människors medvetanden.

När vi frågar Gunnar om han har någon egen, personlig favorit bland världens alla testbilder kommer svaret direkt:
-TV2 från 1993...med den här digitala klockan och den pipande signalen som höjs och sänks. Den är nog den jag minns allra bäst.

Nonsensakuten blir idag Sveriges första helt klimatneutrala blogg.
Genom ett avtal med miljöföretaget HCFI i Bombay kommer Nonsensakuten att dra sitt strå till stacken när det handlar om att begränsa farliga utsläpp.

Avtalet stadgar följande: Varje gång Nonsensakutens redaktör eller någon honom närstående familjemedlem känner en annalkande flatulens kommer ett antal heliga kor i Indien att samtidigt släppa ut sina (helt ofarliga) gaser i atmosfären.

Nonsensakutens avgaser i fråga om flatulens har beräknats på vetenskaplig väg och dessa siffror har sedan givits till indiska bönder.
Företaget HCFI (Healthy Cow Farting In India) garanterar därmed att Nonsensakutens utsläpp neutraliseras genom kossornas fisande.
Flatulensprojektet är FN-kontrollerat och certifierat inom ramarna för Kyoto-protokollets Clean Development Mechanism (CDM).

Läs mer om avtalet här...

Sweden Rök Festival

Min sambo är maniskt koffeinberoende och måste hälla i sig minst en liter hett kaffe varje morgon för att överhuvudtaget fungera.
"Käften! Prata inte med mig innan jag har fått kaffe. Det yrslar...jag tappar balansen..UT! Ge mig kaffe!" brukar hon uppmana mig och barnen.
Vänligt men bestämt, som det heter.
Eller åtminstone bestämt.



Själv tar jag gärna en kopp java men det är inte så att det står och faller med den bruna drycken.
Dock med ett undantag.
På tisdagsmorgnarna har arbetslaget sitt återkommande möte med stort M.
Det stöts och blöts. Alltid samma frågor. Kreativiteten rinner saktare än mörk sirap.
Då behövs det kaffe.

Jävlar vad med kaffe det behövs.
Som så ofta i detta avlånga land.

Bortsett från finländarna är vi det folk i världen som häver i oss mest av den svarta drycken. Troligen är det kylan åtta månader om året som fått oss att så lätt acceptera kaffet.
Eller så är det gemenskapen, det blir ju så mycket mer prat på jobbet över en rykande kopp.
Vi svenskar är reserverade, tysta och inbundna. Fram med kaffe och munlädret kör igång…



Kaffe var ursprungligen en syndens dryck…det är den kanske fortfarande i vissa hälsokostkretsar…men annat var det på 1700-talet.
Då gick männen i väg till klubbar för att dricka det nyimporterade kaffet. Där satt de, kvällarna igenom och insöp de ljuva dofterna och smuttade på den främmande drycken. Fast alla var förstås inte lika förtjusta. Maureen Waller skriver så här om kaffet i sin bok London år 1700:

”Männen återvänder från kaffestugorna med ingenting som rinner utom näsorna, ingenting styvt utom lederna, inget annat som står ut än öronen och med en sällsam trötthet trots att de säger sig piggna till av kaffet”.

Så gick snacket bland många kvinnor som inte hade tillträde till kaffestugan.

De kaffedrickande männen slog kraftfullt tillbaka:

”Kaffet hjälper oss att åstadkomma ert nattliga välbefinnande genom att det torkar upp de simpla gasbildande vätskor som annars bara skulle förmå oss att prestera i nattkärlet utan att orka genomföra det kraftfulla mandomsverk som era förväntningar kräver…”

Tänk på det nästa gång du tar en kopp kaffe!

Missa inte den avslöjande berättelsen om Thore Skogmans låt "Rökt gök med lök".
Häpnadsväckande scoop, om jag får säga det själv.

Dessutom - Orup i rosa hatt.

Rimbloggen är uppdaterad. Välkommen in.

Visst är det makalöst gott med den nypotatis som just nu invaderar våra kök, eller åtminstone mitt.
Vi köper nypotatis i parti och minut i pur glädje över att slippa den gamla, sega, tråkiga och träiga potatisen från förr.

Nypotatis med smör...mmmm
Sallad på nypotatis, purjolök, vinägrette och kapris...mmmmmm



Krispigt, gott och inte lika lång koktid som brukligt är.

Det finns bara ett litet aber. Vi saknar en ordentlig rotsaksborste (eller vad fan det heter) att gnugga rent potatisen med.
Vi hade en gammal sak men i samband med flytten kastade vi denna. Det var ju lätt att göra i mars.
Men nu står vi här. Utan rotsaksborste.

Vilket har lett till att jag tar fram små skumgummisvampar varje gång jag skall bereda nypotatisen.
Jag går med andra ord fram till städskåpet och tar en ny svamp, börjar sedan att gnugga järnet.
Runt diskhon ligger sedan ett antal svampar vilket gör att jag plötsligt tvekar inför vilken jag skall ta.
"Hmmm...vilken svamp har vi nu gnuggat diskhon och toaletten med....och vilken svamp var det jag tog till nypotatisen...?"

Det slutar alltid med att jag tar en ny - garanterat oanvänd svamp - ur städskrubben.
Vi kan inte fortsätta så här. Vi ruinerar oss på skumgummisvampar.
Vi måste skaffa en rejäl och duglig rotsaksborste.
Alternativt - som jag gjorde nu ikväll - rulla nypotatisen mellan händerna.
Det funkar faktiskt också.
Lite matjord har ingen dött av. Hittills.

När nu sommaren äntligen tycks ha kommit (även om det redan pratas om regn till helgen...junisyndromet) får jag min vanliga längtan efter en speciell bok.

En av det här landets bästa, nutida romaner om jag skall vara ärlig.
En bok om svensk sommaridyll i en förändrad tid. Om investeringar och svek men samtidigt om evig vänskap och trofasthet. Om utsatta människor som valt sin belägenhet för att finna frid, om blott några veckor om året.
En bok som fångar den mycket speciella känslan av dallrande hetta, avklippta jeans, isklirrande glas och ljummen ångest vid bardisken någonstans i ett Österlen invaderat av badjävlar och förslagna börshajar.
Ett kammarspel för de bakfulla.
Om fiskare och slipsnissar. Handelsmän och partisaner.

Ja. Så heter den. Handelsmän och partisaner. Skriven av Klas Östergren 1991.


Berättelsen om mäklarna som invaderar den skånska badortens lilla hotell är geniunt svensk, somrig, österlensk och underhållande.
Vi möter fiskaren Dan Holten som medvetet valt ensamheten - men till vilket pris?
Han levererar fisk till hotellets restaurang och bar där ägaren Keruben huserar bakom ett draperi av kulörta plastband. Inne i köket finns Gill, Holtens sommarflirt.
På hotellet bor även två ytterst depraverade sällar vid namn Doktorn och Jobs. Man hoppas ju att någon nångång gör film av boken...Börje Ahlstedt skulle göra sig utmärkt som just Jobs, anser jag.

Om dessa individer under en stekhet sommartid, handlar Handelsmän och partisaner.
Köp den! Låna den! Se till att skaffa den, lagom till sommarens njutbara läsningsorgier i valfri hammock eller dylikt.

En bättre sommarbok är svår att hitta.

Foto: miafriedner.blogg.se

Idag var sista lektionen i Text A med mina elever på gymnasiet.
Jag offrade mina sista 17 kronor på en påse chips som jag bjöd dem på samt lanserade idén att vi borde samla de bästa texterna i en blogg.

Sagt och gjort. Eleverna (de som nu orkade närvara) ombeddes att publicera den text som de själva varit mest nöjd med under den gångna terminen.

Resultatet blev bloggen Calcifertext08

Kika gärna in och bättra på besöksstatistiken.

Idag möttes jag av ännu en yster, solig och sprittande sommarmorgon.
Helt underbart att cykla till jobbet.
Ännu mer underbart blev det när jag beslutade mig för att angripa arbetsplatsen från ett något oväntat håll.

Med raska tramp på cykelns pedaler (Elsa kallar dem för trampdaler) sneddade jag över Trossö och närmade mig Stumholmen och residenset. Sedan trampade jag på utmed kanalen och kände de salta dofterna, registerade det blanka, glittrande vattnet och såg på Marinmuseums majestätiska, likaledes glittrande plåttak.

Foto: www.shipgaz.se

Jojo...den här stan går allt att bo i....på sommaren.

En av förklaringarna till Expressens usla pappersupplaga kan vara den pinsamt sena distributionen.
Åtminstone i min del av landet är Exp/KvP alltid sist ut i tidningshyllan.
Förvisso bor jag halvvägs till Baltikum men ändå.

Visserligen heter det kvällstidning men nog är det märkligt när Aftonbladet idag fanns att tillgå redan klockan 8.00 (brukar vara standardtiden) och Expressen inte dök upp förrän närmare halv elva!

Ännu mer pinsamt är det väl för Kvällsposten som gör en stor sak av att man är en lokal nyhetstidning för det som de själva kallar Kvällspostenland (troligen menar man med detta epitet Skåne, Halland, Blekinge och Småland.)
Vad i helsike beror det på att man som konsument tvingas vänta en halv förmiddag för att få chansen att köpa en så pass medioker tidning som Kvällsposten?

By the way. Du har väl läst om Expressens "sommarsatsning"?
Man kan köpa Jönssonligan-filmer för 59 kronor styck med start i juli.
Nota bene - tidningen kostar alltjämt 10 kronor. För att få njuta av den cineastiska upplevelsen det innebär att se Björn Gustafson fajtas med en ölback, Ulf Brunnberg svassa fram i för korta byxor och Gösta Ekman gosa med en vit herrsko - måste man LÄGGA TILL 59 kronor.

Om man nu vill. En annan lösning kan ju vara att bara sätta sig framför TV4 Film och toktitta.
Tids nog dyker Jönssonliganfilmerna upp.

Det fanns en tid då man ansåg att svenska folket inte skulle utsättas för kommersiell påverkan i någon större utsträckning, helst inte mer än absolut nödvändigt. Vad som menas med detta skulle man kunna förklara med att en svensk som kund inne i en mataffär får syn på en röd prislapp. Det är en form av kommersiell påverkan och den är naturligtvis svår att stoppa.

På många andra områden i samhället skapade staten lagar och regler som på alla sätt skulle förhindra det svenska folket från att bli slavar under kommersialismens ok.
Starkaste uttrycket för denna strävan var kampen om det svenska radio- och tv-monopolet. På intet sätt var det nämligen självklart att radion och teven i vårt land skulle vara just statskontrollerad och oberoende. Tvärtom fanns det många pionjärer inom det privata näringslivet som var beredda att förvalta dessa tvenne medier. Reklamfinansierade sändningar ägde också rum i mediernas barndom men stoppades självklart av en effektiv, socialistisk regering som ansåg att yttrandefriheten och etableringsrätten är alltför intressanta och allvarliga saker som man inte kan låta vem som helst handskas med. Minst av allt Fazer och Broddmans.

Sålunda tillskyndade regeringen Erlander förekomsten av svensk televison 1956, dock med förutsättning att den var under statlig kontroll.
Man startade en tv-kanal. Som sände naturfilmer, hockey, teater, dans, testbild och annat matnyttigt och moraliskt passande åt det svenska folket.
1969 kom så TV2 - en kompromiss som utbildningsminister Olof Palme tvingades till, då kravet från publiken växte (man ville även se deckare, fotboll, musikal, isdans och erotik) .
Publiken blev blåst på det sistnämnda om man nu inte räknar Nils Linnmans sändningar från Korsnäsgården som erotik
Förbehållet var att dessa båda kanaler skulle utvidga mångfalden och bättra på den demokratiska processen genom en av staten dirigerad "sund konkurrens" dem emellan.

Hur man nu kan tala om en vital konkurrens när bägga kanalerna ägs av staten och sänder via samma företag. Men det kunde man, ansåg man 1969.
Dock kan man ju inte vara så elak och förslagen att man lägger sina program så att det uppstår vad  kvällstidningarna kallar för "kanalkrockar".
Nej, någon typ av anpassning får ju ändå ske.  Man ville ju inte att tittarna skulle missa ett bra program i TV1, enbart eftersom TV2 har mage att köra ett likaledes bra program.

Detta skulle ju förvirra tittarna och som alla vet tillhör tittarna pöbeln.
Och folk ur denna grå massa måste myndigheter och stat traditionellt hjälpa lite på traven.
Således kom det sig att en vit pil blinkade till i rutan när "konkurrentkanalen" skulle till att rulla igång Dallas eller Mitt i naturen.

Nu går det bra att byta kanal, löd budskapet. Indirekt tolkat som: "Vadå monpol? Vi erbjuder ju dig ett alternativ. Byt kanal bara så tar vi fortsatt hand om dig...och vi lovar...det sker helt utan kommersiell påverkan eller annan indoktrinering. Att programmet som startar just nu i TV2 råkar handla om den fantastiska revolutionen i Kampuchea är bara en liten detalj. God förnöjelse....skynda dig...snart slutar pilen att blinka...då sitter du där helt villrådig och väntar på nästa pilblink...men lugn...vi kommer att förvarna dig. Vi tar hand om dig. Som alltid."

Nonsensakuten vill som den goda bärare av välskriven litteratur denna blogg nu är, tipsa om några böcker att ha med sig i hängmattan i sommar. Om du vill får du gärna läsa dem också.

Svenska folket läser ju oerhört mycket pocketböcker och störst på marknaden är den berömda serien som heter MånPocket.
Men det finns uppstickare på marknaden.
Astronauten Christer Fuglesang tillexempel har gett ut sin debutroman som "Nästan MånPocket".
Mikael Timms uppmärksammade biografi om Ingmar Bergman finns att köpa som "Dämonpocket"
medan Jackie Arklövs debutroman finns som "RånPocket".

En av årets annars mest uppmärksammade romaner; Ernst Kirschsteigers bok om heminredning kommer som "SpånPocket" medan Linda Rosing följer upp sin kända sex- och skandalroman med en ny "FånPocket".

Trevlig läsning önskar NONSENSAKUTEN!

Det finns tre begrepp som så här års sammanfattar själva essensen av svensk folklighet och glädje. Det handlar om den heliga treenighet som är Sverige under denna irationella tid:

Högsommar, lördagseftermiddag och lådvinsfylla.

Helst skall de sammanstråla för störst effekt.

Lägg till "Fotbollslandskamp" och "Grillad flintastek" och det hela riskerar att explodera i svensk lyckomentalitet...

Vi svenskar är aldrig så mycket svenska som just på sommaren. Vårt beteende är fullständigt unikt. Den skalömsning som  sker när temperaturen överstiger 17 grader i detta land är omtalad, jag personligen tycker att det är mer intressant med de förväntningar och inneboende krav som vi svenskar projicerar på oss själva  mer eller mindre  medvetet.
Allting skall ske. Allt det som legat begravt i våra av frost inbäddade medvetanden skall nu tinas upp. Det som kallas "livet", det som kallas "friheten" och "möjligheterna".  Ta fram dem nu.  Och snabbt som fan skall det gå...om bara 90 dagar är allting över.

Ulf Lundell liknade i sitt Sommarprogram i radio förra året, den svenska sommaren vid en ordinär weekend.

Fredagskvällen - det är juni...allting ligger öppet..nu sätts alla normala regler och lagar åt sidan. Visst man är lite trött men piggnar till av vetskapen om allt det roliga som väntar framöver.

Lördagen - det är juli, det. Den absolut bästa tiden. Nu skall man hinna med allt man försummat. Varenda sekund är värdefull och måste utnyttjas maximalt.

Söndagen är självklart augusti. Man är lite bakis, ledigheten håller på att ta slut fast man kan ändå ta det lugnt och känna de ljuva vindarna och njuta av det återstående friheten och känslan av upprymdhet.

Och sen är det september och måndag igen. Tillbaka till verkligheten.
Tillbaka till det som egentligen förkroppsligar begreppet "att vara svensk". Nämligen det att leva i ett stålgrått lagomtillstånd  där allt som finns kvar är längtan bort.  Längtan till något ljusare och mycket bättre.

Jag och Sara har en märklig bekant. När denna tid vi just nu befinner oss i anländer, den tidiga sommaren med varma, ljusa och långa kvällar fyllda av grilldoft...när denna tid råder, då mår vår kompis som allra sämst.
Han har ständig ångest och vill helst inte gå ut. Det är så mycket som skall fixas. Man måste ju städa. Fy fan, folk svettas och har kul. Jag får sån ångest, brukar han säga.

Senare - när sommaren definitivt är över och hösten tagit sitt grepp om långa landet falukorv - då skiner han upp.
Han är aldrig så munter, uppsluppen och jovialisk som i november; gärna när regnet piskar mot rutorna och det blåser hundar, katter, kommunalråd och GI-experter. Då sitter han där och myser.
Inte ett spår av ångest.
Tänk om det är vi som är de konstiga och han som är nornal...

Det bereder oss en (tämligen) stor ära att meddela namnet på vinnaren.
Nämligen kyparlärling Laban Labil från Hallsberg:


Vi frågade efter "det finaste i musikväg du kan tänka dig att spela på ditt eget bröllop".

Laban skickade oss ett brev som är så långt att vi tillåtit oss själva att korta ner texten. Han skriver bl.a:

"Om det är det finaste vet jag inte men jag minns vad som spelades på mitt bröllop då jag äktade min hustru Iniyala Batuu i Småland (för övrigt en av få människor i Lessebo som varit papperslösa).
En bekant till oss, Ingvar Gnysk, tog fram två grillbestick med vilka han spelade på sina egna tänder. Jag vill minnas att stycket var signaturen till God morgon, världen i P1 men minnet kanske sviker mig. Vackert var det i alla fall. Intet öga var torrt. I mitt eget fall beroende på en elak ögoninflammation."      

Vi kan bara instämma, Laban. Det hela är en vacker och rörande liten skröna. Som tack skickar vi dig en korvskinnsförstärkt stödstrumpa från Krakow. Grattis. Kommer med Adena Pickos om de fortfarande är verksamma.

Det tog ett par månader men idag kom den; landets fulaste annons anno 2008.
Helsida i DN och nej, det är inte - som man kan inbillas att tro - fråga om reklam för Becel Pro-active:


Det handlar om Akademibokhandeln som gärna vill kränga Leif GW Perssons nya kriminalroman Den som vässar vargar eller den som vargar vestaler eller den som stjäl dvärgar eller vad den nu heter. .
Detta gör man med följande annons.
En kungsblå vägg där bokstäverna GW står tryckta som ett diagonalt mönster.
En tavla med guldram. Tavlan föreställande Leif GW himself.
Trött, butter.
Lite uppgiven.

Här har väl ändå 100 Höjdare missat en kandidat?

Så här års brukar man ju köpa dem, skölja dem under vattenkranen, rensa dem, möjligen sockra litet lätt och servera med mjölk eller grädde. Eller bara stoppa dem rakt i munnen.

Jag tänker på Poirot, Barnaby, Lewis, Lynley, Frost, Maigret och alla andra mordgubbar som svensk teve envisas med att proppa tablåerna fulla av.

Å är det inte brittiska mordgubbar så är det timslånga reportage om fiskrensproduktionen i Stavanger eller den danska dramadokumentären "Överdoser på Istedgade".

Sommarteve. We love it.