VEM VAR MILT STOSIN?

Innan Ulf Nilson blev den reaktionäre föredetting han är idag var han uppmärksammad utrikeskorrespondent.
För Expressens räkning bevakade han allt från Kennedymord och månlandningar till tungviktsmöten i boxning och Vietnamkrig. 
Man kan nästan - fast bara nästan - säga att han var Hallands svar på Truman Capote.
 
Mycket av Nilsons arbete och karriär beskrivs i boken Ulf Nilson, utrikeskorrespondent från 1976. På omslaget ser vi en världsvan och välkammad Nilson i blomman av sin ungdom på en flygplats bärande på 1) en reseskrivmaskin, 2) en glödande cigarr, 3) ett tennisracket och 4) den franska tidningen Le Figaro
 
Bilden vill givetvis förmedla att reporter Nilson ständigt är på språng, att han är noga med sin frisyr, att han förstår det franska språket, att han är rik och någon att räkna med och att han stundtals väljer att koppla av med lite tennis efter en ansträngande dag i den malström av nyheter som utgör hans vardag. 
Nästan alla klichéer som någonsin funnits om hur en utrikeskorrespondent levde på 60- och 70-talen finns med. Eller som Sven Gunnar Särman skriver i förordet till boken: "Den svarta cigarren, den vita skrivmaskinen, de mörka tennisrackskydden och ett par kisande ljusbruna ögon är det första du ser av Expressens världsreporter Ulf Nilson. Det första du märker är trycket, hastigheten och den glupande aptiten på allt globalt."
Särman skriver också att Nilson har en "nästan besatt beläsenhet på all jordens nyhetsstoff", något vi ska återkomma till i det här blogginlägget. 
 
Låt mig bara inledningsvis slå fast att den här boken är en av mina käraste läsdetaljer i hyllan. Den har räddat många mulna kvällar och jag kan läsa kapitlet om hur Nilson grymt bakfull arbetar som i trans för att beskriva händelserna efter att John F Kennedy blivit skjuten i Dallas 1963 hur många gånger som helst utan att tröttna. 
 
I boken möter man också en helt annan förståelse för människors lidanden och utsatthet än vad som framkommit de sista tjugo åren i Nilsons artiklar. Här skriver han om miljöförstöring, kvinnors rättigheter och de svartas kamp för friheter och rättigheter i ett segregerat USA. Kanske påverkades han av den allmänna opinionen som då rådde, kanske har han alltid varit en konservativ pajas med xenofoba drag men sant är i alla fall att det finns en stor dos av solidaritet i den snart 40 år gamla boken, tro det eller ej. 
 
Ett kapitel handlar om staden New York, en av de metropoler Nilson bott längst i och som han också under många år haft som utkikspost i världen.
I impressionistiska drag målar han upp de olika personligheter som utgör kärnan i The Big Apple. Tillsammans skapar de olika personligheterna den enhet vi känner som New York, världens kanske märkligaste och mest intressanta stad. En verklig smältdegel. 
Nilson skriver om Moondog, en flummare som utklädd till viking drömmer om världsfreden, om maffiahustrun Ulla, om förortsbilisten i bilkön, om "the working stiff", dvs den glänsande affärsmannen i kostym och solglasögon, om marijuanarökande studenten Wendy som blev hora, om Eva Kleiber som firar sin 18-årsdag med ett sexparty bland hippes, om sexårige Steven Jackson som växer upp i sanitär olägenhet med råttor springande på golvet, om en skotsk säckpipeblåsare, om Al Butzel vars farfar grundade General Motors och om Milt Stosin, den rike knösen runt 70:  
 
Ingen kan betvivla att Ulf Nilson verkligen varit hemma hos Milt Stosin. Han beskriver mattor, dofter, gardiner, det milda kulörta ljuset. Frågan som infinner sig blir ändå; vem är den här Stosin? Finns han på riktigt? 
 
Okej. Han skrev orden till Hoagy Carmichaels Stardust. Den har man ju hört. 
Utan någon speciell anledning går jag igång på det här och vill kolla upp mer fakta om den här Milt Stosin. Jag börjar därför googla hans namn. 
Dessvärre får jag inga träffar. Det närmaste jag kommer är en länk till en bensinstation i Ohio
Efter en stunds random efterforskning kring verket Stardust verkar den samlade expertisen enig om att låten komponerades 1927 av Hoagy Carmichael och att musiken fick text två år senare, 1929, av en judisk emigrant med rötterna i Litauen. Han hette märkligt nog Mitchell Parish och inte Milt Stosin. 
Parish dog 1993 och hann under sin levnad skriva texter till många standardnummer inom den amerikanske jazzen. 
 
Så vi har alltså Stardust. Vi har Mitchell Parish och vi har Ulf Nilson. 
Hur i hela friden kommer Milt Stosin in? Vem var han? Fanns han på riktigt? 
Hette han verkligen Milt Stosin eller ljög han om sitt namn för Nilson? 
Ljög han om att han en gång skrivit texten till Stardust? 
Var han schizofren och levde med en livslögn om att han verkligen var textförfattare till Stardust? 
Har den här Mitchell Parish tagit åt sig äran av att ha skrivit texten utan anledning?
Frågorna hopar sig. 
 
Självklart vill man göra sin journalistiska plikt och ringa upp urkällan, i detta fall Nilson. 
Igår kväll var jag nära. Hittade utan bekymmer numret och stod en stund fundersam med luren i handen. 
Till sist kom jag fram till att nä...vad tjänar det till? 
Frågan har kanske ändå inget svar. 
 
Har nu Nilson träffat Milt Stosin, kollat in hans rika utbud av whisky och sett hans vita, blåtonade hår i det dunkla rummet med sitt milda ljus måste vi ju tro honom och ta honom på orden.
Nilson har ju trots allt - för att använda Sven Gunnar Särmans ord - en "nästan besatt beläsenhet på all jordens nyhetsstoff". 
 

EN ANNORLUNDA NYHETSKANAL

Den har inte alls samma trovärdighet som BBC, långtifrån samma flashiga grafik som SkyNews och saknar helt den tyngd och genomslagskraft som exempelvis CNN och CNBC har. 
Ändå puttrar den sakta på, i bakvattnet av den internationella nyhetstelevisionens mediejättar. 
Dag ut och dag in, dygnet runt, sänder den nyhetsinslag på tolv olika språk rakt ut i den europeiska etern. 
 
 
Euronews bildades 1993 och är en nyhetskanal i tv som ägs gemensamt av de europeiska public servicebolagen i EBU, European broadcasting union. 
Det som kännetecknar Euronews är det lugna tempot och det lite amatörmässiga hantverket. Sändningarna består av ganska långa bulletiner som inte är mer än olika nyhetsklipp staplade på varandra, kommenterade av en speaker som i den engelska versionen oftast låter som en BBC-snubbe från 1933.
 
Tilltalet är officiöst och klippen mellan inslagen är oftast ganska taffliga. Ljudmixen är bristfällig, ibland klipps bakgrundsljudet av helt abrupt. 
Här binds heller inga inslag samman med hjälp av hårsprayade och botoxade nyhetsuppläsare i en färgglad studio, nej - här skjuts inslagen iväg på egen hand, ackompanjerade av en högst lapidarisk grafik.
 
Ett återkommande inslag är No comment. Det innebär nyhetsbilder helt utan förklaring. Allt som bjuds är information om var bilderna är tagna. 
Man kan fråga sig på vilket sätt detta utvecklar nyhetsjournalistiken. Själv är jag något kluven. Visst kan det vara intressant att följa ett skeende utan att någon skriver en på näsan om vad det handlar om. Å andra sidan känns det lite skol-tv. 
Är det möjligen av lathet som detta No comment får ta viktig tablåtid i Euronews?
Det är inte utan att man misstänker att någon sagt: -Det här orkar vi inte kommentera, bara ut med skiten! De ser ju i alla fall att det är en get som äter från en soptunna medan en buss med 15 passagerare sprängs i bakgrunden.





RSS 2.0