Har precis börjat läsa Nils Claessons bok Blåbärsmaskinen; den som kom för nåt år sedan och blev så uppmärksammad eftersom den handlar om Nils alkoholiserade pappa Slas.

Under hösten läste jag ut Leif GW Perssons omtumlande självbiografi Gustavs grabb. Med sin patenterade humor bestående av iskallt levererade och skarpsinnigt men väldigt torrt och krasst formulerade beskrivningar av sin omgivning, bjuds läsaren in att ta del av Perssons uppväxt och karriär.

Jag har en fascination för romaner om bardiskar.

Det känns lite annorlunda. Den här sommaren är den första på sex år som man nästan obehindrat kunnat ligga på en filt och läsa böcker, mening för mening, ord för ord; utan att tappa sammanhang.
Detta beror självklart på att barnen nu är så stora att de inte kräver omsorg och uppmärksamhet sextio minuter per timme, faktum är att de långa stunder kunnat leka, bada och prata med varandra i frid och fröjd.
Allt som krävs är att man lyfter blicken för en liten tillsyn mellan var tredje mening i den bok man för tillfället läser.

Detta är vad jag hittills plöjt igenom:

KUNZELMANN OCH KUNZELMANN av Carl-Johan Vallgren.
En av de bästa svenska romaner jag läst. Om konstförfalskning och dubbelliv. Fruktansvärt bitig satir över vår tid och en upplysande skröna om dåtidens ej erkända människor. Allt skrivet med ett vackert och intelligent språk.

SKRIVET I ELD av Simon Beckett.
Myspysig brittisk deckare om rättsantropologen David Hunter stransatt på blåsig ö i yttre hebriderna. Intressanta karaktärer och miljöbeskrivningar och en upplösning inte fullt lika osannolik som i debutromanen Dödens kemi.
Ändå tvistar författaren till slutet några varv för mycket, något som tyvärr verkar vara standard i nutida kriminalromaner.

MITT NAMN ÄR MOORE, ROGER MOORE av Roger Moore.
Självbiografi av disco-007:an Roger Moore som fortfarande hävdar att hans två största talanger som skådis är att han kan lyfta på ett ögonbryn för att sedan sänka det igen.
Kanske inte det mest välskrivna i genren, språkligt blir det stundtals skoluppsats men Moore blir snabbt förlåten när han med sin torra, brittiska humor berättar den ena anekdoten dråpligare än den andra från ett långt liv inom showbiz. Avsnitten från hans harvande som underbetald dussinskådis i Hollywood på 50-talet är roligast, tänk så många skitfilmer den mannen tvingats medverka i.

HANDELSMÄN OCH PARTISANER av Klas Östergren
Min absoluta sommarfavorit, den här romanen läser jag varje sommar. Om den skånska badidyllen där Doktorn och Jobs tar in på det lilla hotellet när sommaren är som bäst. Officiellt har de ferier, i själva verket sitter de stilla
i en vecka och toksuper. Den inflyttade fiskaren Holten är huvudperson, han anlitas motvilligt som chaufför av några skumma affärsmän med dunkla planer. En bok om livsval och principer. En av de bästa böcker jag vet, inramad av dallrande sommarhetta och Lundellsk alkoholromantik.

SKUMTIMMEN av Johan Theorin
En bok jag tänkt läsa länge, men aldrig riktigt fått tid till. Nu har jag just avslutat den.
En oerhört vacker och suggestiv bok om saknad och svek. Sorgen efter ett förlorat barn vars kropp aldrig återfunnits är utgångspunkten för en hemsk berättelse om ondska. Och detta mitt på det öländska alvaret.
En stark läsupplevelse.

Så...kanske har det nu blivit dags för en kvinnlig författare, efter alla dessa skrivande män...
Några tips?
Är öppen för allt, utom Camilla Läckberg!

Min vän (och tidigare kollega) Bosse Gustafsson har kommit ut.
Efter åtta år som obehörig lärare på en svensk gymnasieskola är det dags att slänga masken och visa sitt rätta ansikte. Bosse (med trettio års erfarenhet av journalistik) har nämligen dokumenterat hela sin tid som lärare i form av dagboksanteckningar.

Resultatet har blivit en bok vid namn Fy fan va vi e bra.

Det är en rasande rolig skildring av tillståndet i den svenska skolan 2010 - den enda arbetsplats i Sverige som en minister öppet stämplat som flummig.
Frågan som Bosse ställer är hur mycket sanning det ligger i ett sådant påstående. Boken handlar självklart också om synen på pedagogik och lärarnas kompetens. Vilka egenskaper kännetecknar en bra lärare och är man automatiskt en bättre lärare med större förmåga att ta itu med olika sociala situationer, bara för att man har en pedagogisk utbildning?
Bosses bok visar att lärare - tvärtemot medias bild av ett högstående, oantastligt skrå - är som folk är mest.
Det finns gudabenådade pedagoger som brinner för sina medmänniskor och ger dem all den kunskap och det engagemang de behöver, men det finns också riktigt lata drägg som helst av allt hade mått bäst av att omplaceras.

I boken möter man trasiga elever, läser om alla oförstående kommentarer från skolledning och politiker, om neddragningar och inköpsstopp som präglar verksamheten men också om all den värme och gemenskap den svenska skolan hyser.
Resultatet blev en bok som är en brandfackla i debatten om lärarlegitimationer, ordning i klassrummen och det faktum att en människa utan formella meriter i ämnet pedagogik får betygsätta hundratals elever utan att någon reagerar.

Det är även en varm text om utsatta elever som svikits av vuxenvärlden; ofta sprängs det in elevernas egna texter i boken - vissa texter blir direkt brännande ur många aspekter.

Läs gärna mer på hemsidan www.fyfanvaviebra.com där den även går att köpa.
Du kan även följa Bosses blogg om boken.

Fy fan va vi e bra - ett angeläget boktips så här i studenttider.

För ett tag sedan släppte den färgstarka politruken Pär Nuder (det enda statsråd i Sveriges historia vars efternamn rimmat på luder) sin fängslande memoarbok Stolt men inte nöjd.

Trenden med avslöjande böcker om livet och yrkeslivet verkar hålla i sig.
Inom kort kommer en annan toppsosse; den ekonomiske talespersonen Thomas Östros, ut med sina memoarer.

Den boken skall heta Stel men inte böjd.

 

Sara med sitt allra bästa fynd på Bokias bokrea 2010:

Boken med det något otydliga namnet SAFTA, SYLTA OCH LÄGG IN...



"Mmmmm...nyponmarmelad...bara att snoppa och skölja..."

Varje år utkommer mängder och uppsjöar av biografier över Nazitysklands diktator Adolf Hitler.
Han analyseras ur alla möjliga vinklar, Hitlers sista dagar, Hitlers första dagar, Hitlers kissande hundar, Hitlers sällskapsspel i bunkern, Hitler som målare, Hitler i damunderkläder, Hitler som vinkännare, Hitlers flatulens och allt vad de där böckerna sägs handla om.

Knappt några böcker handlar om Winston Churchill, vilket är lite märkligt eftersom Churchill ju faktiskt var den gode och Hitler den onde när det begav sig.
Vad är det som gör att knappast någon Churchillbok utkommit på svenska de senaste trettio åren?



Det borde ju rimligen finnas mycket att skriva om. Han var en stor och intressant man med det som på engelska brukar kallas "wit"...alltid en slagfärdig one-liner i bakfickan redo att plockas fram.

Den stilsäkre historikern Svante Nordin försöker råda bot på detta genom sin nyutkomna bok Fyra som förde krig (usel titel) som jag gav mig själv i 35-årspresent. Boken ges ut på Atlantis förlag.

Boken tar ett samlat grepp på Hitler, Churchill, Stalin och Roosevelt - andra världskrigets huvudkaraktärer.
Bland annat får man lära sig att Hitlers pappa, den demoniske Alois Hitler 19 år innan Adolf föddes bytte sitt efternamn till just Hitler. 
Tidigare hette han nämligen Schicklgruber, ett namn som säkerligen skulle vara svårt att bära för en diktator med ambitioner att förstöra världen.
Nu är det ju knappast pappans fel att Adolf blev som han blev men nog hade det varit bättre om han behållit det där efternamnet.

Schicklgruber funkar nämligen ganska fint.
Det ligger betydligt bättre i munnen och ger inte alls samma bittra bismak. 
Om Adolf hetat Schicklgruber hade han nog för alltid endast varit en misslyckad konstnär med väldigt lustig mustasch.   

När nu sommaren äntligen tycks ha kommit (även om det redan pratas om regn till helgen...junisyndromet) får jag min vanliga längtan efter en speciell bok.

En av det här landets bästa, nutida romaner om jag skall vara ärlig.
En bok om svensk sommaridyll i en förändrad tid. Om investeringar och svek men samtidigt om evig vänskap och trofasthet. Om utsatta människor som valt sin belägenhet för att finna frid, om blott några veckor om året.
En bok som fångar den mycket speciella känslan av dallrande hetta, avklippta jeans, isklirrande glas och ljummen ångest vid bardisken någonstans i ett Österlen invaderat av badjävlar och förslagna börshajar.
Ett kammarspel för de bakfulla.
Om fiskare och slipsnissar. Handelsmän och partisaner.

Ja. Så heter den. Handelsmän och partisaner. Skriven av Klas Östergren 1991.


Berättelsen om mäklarna som invaderar den skånska badortens lilla hotell är geniunt somrig, burleskt österlensk och avslappnat underhållande.
Vi möter den relativt unge fiskaren Dan Holten som medvetet valt ensamheten. 
Han levererar fisk till hotellets restaurang och bar där ägaren Keruben huserar bakom ett draperi av kulörta plastband. Inne i köket finns Gill, Holtens sommarflirt.
På hotellet bor även två ytterst depraverade sällar vid namn Doktorn och Jobs. Man hoppas ju att någon nångång gör film av boken...Börje Ahlstedt skulle göra sig utmärkt som just Jobs, anser jag.
Ni kan säkert se honom framför er; skäggstubbig och okammad, bakfull och nedtryckt i en skrynklig kostym som en gång i tiden faktiskt varit vit.
Till denna idyll anländer så ett antal slipade affärsman med dunkla planer på att exploatera bygden i ett påstått filantropiskt syfte. Holten anlitas motvilligt till att bli deras chaufför. 

Om dessa individer under en stekhet sommartid, handlar Handelsmän och partisaner.
Köp den! Låna den! Se till att skaffa den, lagom till sommarens njutbara läsningsorgier i valfri hammock eller dylikt.

En bättre sommarbok är svår att hitta.

Foto: miafriedner.blogg.se

Har precis läst ut en bok.
En sådan där härligt, smart och välskriven sak från England.
Fast det handlar väldigt lite om the och scones, kan jag säga.

Istället är det USA och Hollywood som totalt dominerar den brittiske komikern Ben Eltons bok Popcorn (1996).
Jag fann den i ett antikvariat och fick där hosta upp 15 kronor för den.
Väl investerade pengar, märker jag såhär efteråt.



Popcorn handlar om den superduperkände filmregissören Bruce Delamitri som specialiserat sig på underhållande filmer om mord, våld, sex och droger. Det är inte helt otänkbart att en viss Quentin Tarantino stått som förebild för huvudrollskaraktären.
Delamitris filmer har väckt en stark debatt bland reaktionära och religiösa grupper i USA, bland människor som hävdar att slikt underhållningsvåld förråar samhället och förleder ungdomen in i en värld av synd.
De får samtidigt vatten på sin kvarn då två ungdomar; Wayne Hudson och hans flickvän Scout (tänk Natural Born Killers) rånar, mördar och förstör egendom på en makalös roadtrip. I media kallas de snabbt för "galleriamördarna" eftersom deras "genombrott" kommer när de skjuter vilt omkring sig inne i ett köpcentrum.
När boken inleds är det Oscarsgala och den hårt omdiskuterade regissören vinner mot alla odds en statyett.
Nu har han chansen att slå tillbaka mot alla dem som inte kan skilja konsten från verkligheten. Delamitri hävdar att det han skapar enbart är en fantasi, visserligen en skildring av våld men inte någon uppmaning till folk att löpa amok.
Var och en är själv ansvarig för sina handlingar, är den tes regissören hela tiden driver i olika soffprogram i tv, där ämnet diskuteras.

Något går dock snett när Bruce kommer hem från Oscarsgalan. Det visar sig att han och hans uppraggade Playboymodell inte är ensamma i den faschionabla villan.
Wayne och Scout är där och de vill väldigt gärna hälsa på sin stora idol, våldsregissören.

Popcorn är en rolig och vass mediesatir som ställer frågan om vem som egentligen bär ansvaret för galleriamördarnas framfart. Våldsamma filmer av en självgod regissör? De två unga psykopaterna själva eller media, som ger dem livsluft och fritt spelrum?
Boken är makalöst bra upplagd med en hetsigt utforskande och överraskande parallellhandling kombinerad med brittisk humor av det lågmälda, ironiska slaget.
En underbar drift med Hollywood, media och USA i stort.
Läs den om du lyckas hitta den.
13 år gamla böcker har tyvärr en tendens att försvinna för att sedan säljas till underpris på nåt taffligt antikvariat.
Annars har jag googlat mig fram till att den tydligen också går att se som pjäs i London...

Avslutade igårkväll Peter Robinsons I djävulens sällskap. Som vanligt mysigt att vara i kriminalkommissarie Alan Banks sällskap.
Många trådar till det förflutna, som så ofta i hans böcker en mörk sida av våld mot försvarslösa, ofta barn eller ungdomar.
Han skriver bra deckare och miljön är lagom småputtrig sådär...pubar, motorvägar med vänstertrafik, rehabiliteringskliniker och klippformationer.
Det senare låter lite som PD James...hon har väl alltid haft en fascination för piskande hav, stormande väder och regnblöta lik. Robinson spinner vidare på den realistiska, brittiska deckaren men lyckas bättre i personporträtten, anser jag.
Alan Banks styrs mycket av sitt musikintresse och sin goda smak gällande whisky och vin. Öl också, för den delen.
Ge honom nåt blött och han dricker det, verkar det som...fast med smak, då...

Okej. Nu sitter man between books...eller egentligen inte.
Började så smått på en gammal Sjöwall/Wahlöö ety jag känner att jag vill vara kvar en stund till i den lättsmälta litteraturen. Valet föll på Mannen på balkongen (1967).
Har faktiskt inte läst så mycket Sjöwall/Wahlöö innan så detta skall bli spännande.
Kalle Lind har läst desto mer av dem, så pass mycket att han bloggat om författarparets fascination för könshår och bröstvårtor, kolla gärna in det, det är mycket underhållande läsning.

Nåväl. Mannen på balkongen. En bok med 42 år på nacken. Svensk sommar, 60-tal, mord...perfekt februariläsning, tror jag.
Det är så charmigt med 60-talet. De svart/vita polisbilarna, stora, svarta telefoner, Hyland, folkhemmet, Tio-i-topp....
Eller vad sägs om denna passage. Svårt att säga vad som är så tidstypiskt men det finns något i undertexten:

"Han öppnade köksskåpet, tog ut en emaljerad kanna, mätte upp en och en halv kopp vatten och två skedar grovmalet kaffe. Han ställde kaffepannan på spisen, drog eld på en tändsticka och tände gaslågan. Kände på glödsatsen med fingertopparna för att försäkra sig om att den svalnat, sen öppnade han dörren till slaskskåpet och kastade den avbrunna tändstickan i påsen. "

Jag bara älskar uttrycket "slaskskåpet". Känns lika sexigt som "den storblommiga städrocken".
Där har vi min läsning framöver.
Och nej. Jag kommer inte att tänka Peter Haber, när jag läser namnet Martin Beck.
Tror jag.

Började läsa boken Leva livet av Armistead Maupin för ett tag sedan. Rolig och underfundig förvisso men inte tillräckligt engagerande, har jag märkt.

Trist.

Jag fick en del fina tips av er gällande läsning, ja Lilla Blå, jag skall ta tag i Mons Kallentoft senare till hösten men nu har jag kommit in i ett sug efter facklitteratur, något som händer mig titt som tätt.
Jag älskar historiska böcker, gärna politiska eller böcker om diplomati. Så tråkig är jag.

Som av en slump hittade jag en bok om Sveriges utrikesminister Christian Gunther (hur fan skriver jag tyska y...?), mannen som  var samlingsregeringens utrikespolitiske strateg under andra världskriget 1939-1945.
Boken - som jag just påbörjat - är skriven av journalisten Henrik Arnstad och verkar vara väldigt underbyggd (förarbetet tog honom elva år) samt ytterligt välskriven - han har en skön distans och ett stunsigt språk, eller vad sägs om detta exempel:

(Under första världskriget jobbar Gunther som notarie på folkhushållningskommissionens  potatisavdelning, en nog så viktig instans i det av hungersnöd drabbade fosterlandet, året är 1917):

"Han tar sitt viktiga jobb på allvar.
Han är arg på bönderna, som han misstänker tjyvhåller på potatis. De får mer betalt av svartabörshandlare. Samtidigt har Ingrid blivit gravid och familjen bestämmer sig för att bebisen skall födas i hemmet och inte på sjukhus. När det är dags är Christian Gunther inte hemma - han jagar en leverans potatis i Umeå. Förlossningen sker på natten och blir omedelbart dramatisk: barnet kan inte komma ut. Men barnmorskan klarar situationen och när läkarhjälp anländer är allt över. Barnet är en dotter som får namnet Lena.
Det blir Christian Gunthers tredje och sista barn."

Boken heter Spelaren Christian Gunther och utges av W&W. Till boken hör även en webbplats för den som är intresserad.

Efter 46 år känner sig Henry Bronett redo att på allvar ta tag i de frågor som speglar kärnan i längtan, bristen på kärlek, eller glädjen över att hitta den.
Till hösten debuterar han med sin första diktsamling.



Efter att en längre tid ha förgyllt vardagen för sina bloggläsare med allehanda poem, till synes fångade i stunden, släpper nu skådespelaren och cirkusdirektören Henry Bronett en diktsamling.
På Almlöfs förlag kommer boken Närmare nu att ges ut till hösten.

OM SÅRBARHETEN

Han säger själv att dikterna i boken handlar om sårbarheten och kärleken eller avsaknaden av kärleken.
Tankar och känslor som han långe gått och burit på. Det handlar om de stunder "då såret uppstår, eller själen får näring".
Bronett är 46 år gammal och son till den legendariske cirkusdirektören Francois Bronett.
Tillsammans med sin bror Robert drev Henry länge Cirkus Scott, landets mest kända.

INTE BARA CIRKUS

Sedan några år tillbaka är Robert ensam ansvarig för att föra familjens månghundraåriga cirkustradition vidare.
-Cirkus, åtminstone i traditionell form, är inget som jag vill ägna mig åt under överskådlig framtid, säger Henry.
Istället delar han sin tid mellan olika engagemang såsom skådespeleri, föreläsningar, pjäsförfattande och poesi.
Boken Närmare Nu släpps den 6 september.
 

Jag har gjort en upptäckt.

Åke Edwardson som skriver böcker om kommissarie Erik Winter i Göteborg är en mästerlig författare.
Jag är häpen av två anledningar.
För det första att jag inte insåg detta för säg åtta år sedan utan läser en av hans böcker först nu och för det andra; tänk att någon kan vara en sådan stilist och producera verklig litteratur i denna svenska uppsjö av kriminalromaner som angriper oss från alla håll.

Den svenska spänningsromanen är här för att stanna, uppenbarligen. Man hittar dem i drivor, de svenska böckerna om mord och mordutredare. Läckberg, GW Persson, Roslund & Hellström, Henning Mankell, Håkan Nesser, Mari Jungstedt, Jan Mårtenson, Thomas Bodström och allt vad de heter.
Det känns som om Sjöwall-Wahlöö var för dessa personer vad Björn Borg var för Wilander, Edberg och Järryd.
Jag har inte läst alla och definitivt inte han ex-buggningsministern.

Det jag märker direkt, när jag öppnar Åke Edwardsons roman Rum nummer 10 från 2005, är författarens sätt att använda språket stilistiskt. Edwardson skriver en tät och spännande men ändå luftig prosa. Isbergsteknik mjukas upp av mindre hårdkokta meningar som ger en väldig värme men ändå en känsla av direkthet.
Stundtals frångår han detta och bjuder på bisats efter bisats som med sin rytm eggar läsaren framåt i texten och samtidigt skapar en takt i det skrivna, som ljudet av ett skenande lok.

De gånger han frångår sin direkthet och sina rafflande fyraordsmeningar brister han ut i liknelser som aldrig blir svulstiga utan känns väldigt passande och finurliga.
Täta tempusbyten och små språng mellan olika epoker gör sammantaget boken väldigt läsvärd. Det är fantastiskt att kunna läsa ett sådant språk i kriminalromanens kontext.

Nu ser man verkligen vilken klåpare Leif GW Persson är. Hans språk är ju under all kritik, åtminstone i de senare böckerna. Upprepning och fantasilöshet i en fabricerad värld där språket känns torftigt och plastigt. Roslund & Hellström har varit mina favoriter i genren. De kan skriva oerhört bra och har inte minst ett dramaturgiskt driv.
Roslund & Hellström har bra samhällskritik och är noga med fakta.

Men, återigen. Åke Edwardson är en mästerlig författare.

Dessutom är han flntskallig, precis som Majakovskij.