KARLSKRONAS ROLIGASTE ÖGONBLICK

Under hela hösten 2012 har jag tillsammans med två andra journalister i Karlskrona varit djupt involverad i ett bokprojekt som garanterat kommer att väcka uppmärksamhet under nästa år. 
 
Detta är rent yrkesmässigt mitt mest spännande projekt hittills (och då har jag ändå en gång sänt radio iförd långkalsonger i ett skyltfönster). 
Boken är en ironisk exposé över en stad och dess invånare. 
 
Med bitig sarkasm, precisionsartad känsla för ironi och en stor portion kärlek till stadens bortglömda personligheter, har boken med namn Ursäkta, var är kriget? så sakta skapats. Ord för ord, kapitel för kapitel. 
Syftet är att räkna ner de etthundra roligaste ögonblicken i stans historia. 
Projektet har pågått till och från under fem år och det är enbart nu på slutet som jag involverats men samtidigt har min medverkan (efter vad jag hört) förstärkt känslan av att det faktiskt kan bli av och det är mycket glädjande.
 
Hundra kapitel skall det bli.
Varje kapitel tar upp en händelse som folk i stan bär med sig i sitt kollektiva medvetande. 
Det kan röra sig om misslyckade satsningar på turism, politiska intentioner som gått käpprätt åt helvete eller blunders som folk i strålkastarljuset gjort sig skyldiga till.
 
Även om fokus alltså ligger på fiaskon och skandaler vill vi även belysa enskilda människoöden. Uppmärksamma personer som med sin karisma eller excentriska livsstil, bidragit till att göra staden lite trevligare och mycket galnare. 
 
Vi planerar att ge ut boken under hösten 2013 och just nu håller vi på att nå slutet av ett långt och gediget researcharbete. 
Du kan följa arbetet med boken i vår ganska nystartade blogg.
Kika också gärna in i vår Facebookgrupp
 
Sydöstrans klassiska löpsedel från oktober 1981, som fått namnge boken. 
 
 
 
 
 
 
 

UTMED NÄTTRABYÅN

Återigen testade vi på att vara turister i vår egen hemstad. I helgen tog vi en liten tur med Karlskronas skärgårdsbåtar utmed Nättrabyån. För läsare från Stockholm kan jag berätta att det handlar om den gröna linjen.
Istället för Alvik och Rågsved passerar man dock Dragsö, Brändaholm och Sjuhalla, för att bara nämna ett fåtal av de kustens små glittrande pärlor som den snart 80-åriga båten Axel trafikerar på sin resa in i Nättrabyån.
Väl där inne kantas man av rustikt hängande trädgrenar, lummiga grästovor, korsvirkeshus och en staty av självaste Moses (dock inte i vassen).
Alltihop kan vid varm väderlek uppfattas som en scen ur den klassiska filmen Afrikas drottning, med den skillnaden att man slipper se en svettig Humphrey Bogart framför båten.

KVÄLLSSOL

Elsa Stakholmen mitt i stan.
Lägg märke till den klassiska 80-tals-tennisstjärnablirklädmodell-posen.

FÖR KARLSKRONA, I TIDEN

Häromnatten upptäckte jag en nymodighet ovanför entrén till Kockums Karlskronavarvet.
En lysdiodtavla med digitala siffror och bokstäver. Kan man tänka sig.
Via denna får man reda på vilket datum det är, den exakta temperaturen för tidpunkten, och - visar det sig - det viktigaste av allt; vilket årtal vi är inne på.
Med tydliga, illröda siffror förkunnas att året är 2012, inget annat.
Risken är ju annars överhängande att de stackars varvsarbetarna, i folkmun kallade pillemausare, vaknar upp och tror att det är 1956.
Smörjer in håret med pomada, säger hej då till de gråtande barnen, daskar frugan i röven, tar på sig kepsen och lämnar det egna hemmet, sätter sig i sin stålgrå Volvo PV och kör in till Varvet.

LÄS DETTA! DET ÄR ETT MÅSTE

En död mås är en bra mås.


Fjorton år i en kuststad som Karlskrona har lärt mig hata de små gråvita bestarna med sina nerknarkat stirrande, pissgula ögon, fula vingar och fruktansvärt pinnsmala ben.
Dessa ettrigt högljudda fridstörare som gör sig påminda just vid denna tid på året; den tid då man precis hunnit glömma dem.

Nu dyker de upp! Man hör det på deras patenterade skränanden, som om de vill ropa "jagärvakenjagärvakenjagärvaken" eller "härärjaghärärjaghärärjag" till allt å alla, paralyserade av sin egen (i mitt tycke högst självpåhittade) betydelse för samhället och kretsloppet.
Det hela känns ovant till en början, man har ju alldeles nyss råkat glömma bort hur de beter sig, men i samma stund som man hör deras läte och ser dem cirkulera i luften ovanför en, vet man att allting snart är förgäves.
De satans odjuren kommer att vinna även den här gången, även i år blir det de som avgår med segern.

Deras patetiska säsong ser ju ut så här. Först alltså detta pockande på uppmärksamhet, alternativt tillkännagivande av sin egen existens.
Sedan, framåt maj, är ju tanken att de skall hitta en partner.
Och här snackar vi inget berusat kvart i två-ragg; nej...måsen går grundligt till väga. Planen är att så irriterande som möjligt skrika sig till en kärleksrelation. Skulle en människa bete sig på samma sätt och ragga som en mås på krogen genom att skrika det allra högsta och gällaste man kan, skulle framgången utebli helt, så mycket kan jag säga.
När måsen sedan efter detta evinnerliga decibelbrottande lyckas finna en partner, infaller det riktigt roliga.

För då måsarna gökat (hur nu det går till) återfinns i ett bo ett antal små fula ägg som måsmamman ser som sin viktigaste uppgift att skydda tills dess att skalen kläckts. Detta är inget onaturligt utan tvärtom en instinkt jag unnar dem; det gör dem mer tja, mänskliga är väl fel ord men de får lite av min sympati åtminstone.
Något man verkligen inte kan säga om måspappan. Han är bara värd mitt förakt ty hans uppgift blir nu att ständigt kretsa ovanför boet, fixa fram käk åt familjen (alla måsar är förresten kristdemokrater, det kanske du inte kände till men så är det...de har äggstra höga vårdnadsbidrag vilket förklarar varför måsmamman är så passiv under ruvningen) och angripa alla som kommer för nära boet.

Nu är ju det här "för nära" en fråga om definitioner.
Vi människor tycker nog att ett avstånd på femton meter eller mer är ganska rimligt medan Pappa Mås ser allt annat än en kilometers radie kring boet som ett integritetsbrott och ett inklampande på måsarnas (återigen självupplevda) revir.

För att uppmärksamma oss stackars varelser med två ben, fungerande talorgan och en väldigt stor hjärna på att vi kommer för nära (dvs mindre än femton meter) måsmammans äggschäslong, flyger måspappan fram och skriker som i extas samtidigt som han gör våldsamma utfall mot oss i syfte att klösa ögonen ur oss eller riva oss i håret.
Vår integritet ger måspappan blanka fan i, för att uttrycka sig lite grovt.
När väl sedan denna paniska period av fjäderfäskräckvälde är över kan vi se fram emot en lång sommar då hela familjen mås gör sitt bästa för att flyga i cirklar ovanför ont anande människor och sporadiskt bajsa dem i huvudet ackompanjerat av ljudet KRAAA-KRAA-KRAA.
Här har programmet Outsiders i Kanal 5 verkligen missat några karaktärer.
Snacka om perversion.

Nej, detta med måsar är ett evigt gissel i de flesta kuststäder (möjligen inte i Skanör-Falsterbo där man väl mer kan prata om ett gässel) och varje år gör turistande inlandstyskar från exempelvis Bonn misstaget att MATA de fruktansvärda asen (måsarna alltså..inte tyskarna) vid uteserveringens bord.
De gör det i tron att mätta de små, små pippifåglarna som är så söta när de säger pip-pip-pip.
Problemet är bara att det tar 13 sekunder innan en jäkla mås landar på matbordet och den måsen låter som bekant KRA-KRA-KRA!! Och den måsen fräser och stirrrar och bajsar.

Nej, enda lösningen är väl att kraftigt minska beståndet med så kallad avskjutning.
Något som också skulle kunna bli en lokal happening, en veritabel folkfest; en slags blekingsk måsskjutarfestival där den karlskronit som under en hel vecka lyckas ta död på flest måsar, vinner en weekendresa för två.
Varför inte till Mås-kva?

ETT VREDENS HAV

Det är mycket möjligt att jag vid tillfälle berört ämnet men om inte så kommer det här: Karlskrona är en blåsig stad. Det måste helt enkelt röra sig om ett av östkustens mest utsatta blåshål eftersom det ligger vid fastlandets sydöstra spets, halvvägs till Baltikum.
Idag när jag tog en stillsam promenad utmed Saltösand och förbi Dragsö möttes jag av detta skummande furiösa hav med en närmast Strindbergsk vrede nere vid hopptornet på Saltö:
Sakta formulerade jag för mig själv en helt ny kommunslogan: Karlskrona - om du vill känna dig blåst!

NÄR VATTNET BÖRJAR GLITTRA

Häromdagen bäddade jag sängen. Snacka om vårtäcken!
Ja, så torr och Arne Hegerforsk kan jag vara på min twitter, som du givetvis följer som en kroat, dvs slaviskt.
Våren verkar nu ha gjort en liten inbrytning hos oss och ett säkert tecken på detta är att allt vatten som omsluter Karlskrona får ett slags dansande guld på ytan.
Plötsligt en dag upptäcker man bara att det har börjat glittra på ett speciellt och mycket inbjudande sätt.
Så vad gör man då? Jo, man tar med sig en god bok, lite citronmuffins och ett antal MER Päron samt två nyfikna ungar ut i naturen; som här på Saltö:
Utsikten från klipporna är vad som i anglosaxiska länder brukar benämnas som "breath-taking"!
Tid för kontemplation, utforskningar utmed vattenbrynet och kanske lite momsbefriad solkonsumtion.
Elsa och Ville letar självklart vårtecken. Vintergäck och snödroppar och allt vad det är som Elsa pratar om.
För mig, den introverte klåparen till oftast innesittande 90-talsironiker, räcker det så bra med att bara får vara, bara få leva och känna solens strålar febrigt kasta sig mot den åldrande pannan.

FRÅN BUTIKSHYLLAN

Ica Cityhallen har startat en ny hälsokostavdelning. I veckan passerade jag den och kunde då inte låta bli att roffa åt mig något av alla frestelser som fanns.
Nu känner jag att jag verkligen handlat råvaror från kostcirkelns alla hörn....

STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KARLSKRONIT

Stålmannen:
-Jag ser att ni behöver hjälp. Jag vet vad vi gör. Jag kastar mig ut i rymden och skyndar mig fram till skeppet, när jag kommer fram lyckas jag med mina superkrafter vända farkosten från planeten Zeltropia bort från Jorden och rädda människorna från undergång.
Karlskroniten:
-Det gaur inte.

Vad är väl kryptoniten mot karlskroniten?

EN KLOCKA PÅ VÄGGEN

I centrala Karlskrona finns det en lägenhet (jag skriver inte vilken gata det handlar om eftersom jag inte vill kränka deras integritet i onödan) som ligger på andra våningen.
När man exempelvis cyklar förbi på gatan och lite trafikfarligt kastar ett getöga upp mot denna lägenhets förmodade vardagsrumsfönster ser man ganska mycket av den ena väggen.
Det som utmärker sig med detta tämligen helt normala tillstånd, är den gigantiska, runda klocka av analog modell som täcker stora delar av väggen.
Klockan har en urtavla av ljus metall och svarta visare samt siffermarkörer. Helt normalt. Det roliga är storleken.
Denna platta väggklocka har säkert en diameter på en och en halv meter; som en något större rockring.
Därför täcker den också - utifrån vad jag kan se - bortåt 30 procent av väggen, skarpt belyst med spotlights.
Lite nyfiken blir man allt. Vilken är bakgrunden till detta? Handlar det om en pensionerad, invandrad tågtjänsteman från Tyskland som arbetat på Hauptbahnhof i Berlin och liksom tagit med sig en souvenir därifrån?
Rör det sig om någon som lever efter devisen: the bigger the better in everything?
Är det någon med extremt svag syn som bara måste ha en klocka större än en kylskåp?
Eller är det en hipster som kombinerar sin qinoa och sin tonfiskcarpaccio med att också ha en härligt stålborstad designklocka på 55 kilo hängande över sin blue-rayspelare?

NÄSTAN SOM EN URINVÅNARE...

Länet har fått en ny landshövding.
Och hon börjar starkt. Eller åtminstone omgiven av stark odör:

SOMMAR DEN SISTE SEPTEMBER

Nu jäklar blir det naturblogg.
Håller på att läsa Lundells bok Vädermannen där det ständigt prunkar av landskapsporr; man får läsa om stenknäck, bergfinkar, fläderblom, gräsmattor och nedklippta häckar.
Man kanske skulle ge naturen en chans. Sista septemberdagen erbjöd en helt makalös sensommarvärme.

Solen stod lågt på himlen under min eftermiddagspromenad.
För att försöka leva lite sundare har jag för avsikt att så ofta det går vandra sträckan Björkholmen-Saltö-Dragsö och tillbaka, på bilden ser man sundet mellan Saltö och Dragsö.
Eftersom jag tillhör den försvinnande skara av teknikpajsare som ännu inte skaffat sig en smart mobil utan använder en dum variant, får ni stå ut med att bildkvaliten inte är den allra bästa. Nu är det dock känslan som räknas och den tycker jag att jag lyckats fånga rätt bra.

KANSKE NÅGOT FÖR SVTs LANDET RUNT?

KappAhl har öppnat i Olofström!!!

FRÅN VAGGAN TILL GRAVEN

Parkerade vid köpcentrumet Amiralen häromdagen och strax efter att jag stannat bilen svängde han in på platsen intill; gråsossen.
En medelålders man med med någon slags hjälmliknande frisyr. Hans bil var mörkt röd. Gammal Volvo 740.
På bakrutan satt en stor dekal med blå text: FOLKSAM, stod det.
Troligen var han på väg till Coop Nära.
Skulle han sen förolyckas på hemvägen står med all sannolikhet Fonus beredda...

SVARET FLADDRAR I EN VIND

Bob Dylan gjorde låten känd. I original heter den Blowin' in the wind.
Min version handlar om hatkärleken till Karlskrona:

Hur många steg måste karlskronabon ta
innan han kan bli karlskronit?
och varför har kroppkakeätningen
förvandlats från föda till rit?
ja, och vad vore stan utan E22,
hade folk överlag hittat hit?
svaret, min vän, det fladdrar i en vind,
svaret fladdrar i en vind

Och tänk alla de som odlar en tro
om att stan är en världsmetropol
fast  kanske inte inom gastronomin
då man blandar potatis med ål
och om nån sa: -fan, vi bygger ett torn
skulle han då ha offrats på bål?
svaret, min vän, det fladdrar i en vind,
svaret fladdrar i en vind

det gamla Karlskrona stavat med c
är för många en fin raritet
men folk med visioner de avfärdas lätt
man säger: det är ingen idé
och hur många fler bakåtsträvare
kan få plats uti Varvets entré?
svaret, min vän, det fladdrar i en vind,
svaret fladdrar i en vind

BLEK FIGUR

Somliga hävdar att Fredrik Reinfeldt är ganska blek som politiker.
Moderaterna i Karlskrona verkar hålla med.
Under en lång tid (med start redan innan valet 2010) har man i sitt skyltfönster på Landbrogatan haft en pappdocka föreställande statsministern i naturlig storlek stående.
Tills nu. Den är bortplockad. Troligen på grund av att den blivit alltför solblekt.
Kanske borde de ersätta pappfiguren med den här bilden av Fredde istället:
Inte lika blek och betydligt mer actionfylld.
"För budgetbalans krävs bägge händer på styret", kunde en medföljande text kanske lyda...

PINSAMT I BAREN

Vid en bardisk i stan står en stockholmare helt klädd i jeans. Jeansjacka och jeansbyxor. Skorna är dock av skinn.
Han har beställt en Staropramen av en tjej i 18-årsåldern som troligen gör sitt första år på arbetsmarknaden.
Plötsligt börjar det låta om mannens jacka, som han världsvant slängt utmed barstolens rygg.
Det är det klassiska introt till Van Halens 80-talslåt Jump.
Mannen, som är i 50-årsåldern, kastar sig snabbt emot sin mobiltelefon i avsikt att skyndsamt få tyst på eländet.
Det verkar som att han skäms lite över musiken han valt som ringsignal.
Samtidigt som han svarar, tittar han lite skamset på den blonda flickan bakom disken, som just håller på att hälla upp stockholmarens öl.
Tjejen rör inte en min.
Antingen är hon ett proffs med en naturlig fallenhet för jobbet som bartender.
Eller är hon född alldeles för sent för att ens reflektera över något så konstigt som Van Halen.

HUNDTURISMEN PÅ FRAMMARSCH

Häromdagen när Sara var inne i en svacka beroende på det ostadiga sommarvädret, betraktade jag två flanörer med hund utanför köksfönstret.
Det var en man och en kvinna i övre medelåldern; bägge klädda i ljusa kläder och keps, bägge transporterande varsin golden retriever i koppel. De tittade hela tiden upp i luften, glodde på takåsarna och pekade hit och dit.
-Titta,sa jag. Det där måste vara två hundturister!
-Hundturister? sa Sara.
-Ja, det är kanske något för kommunen att satsa på. "Kom till Karlskrona, den ultimata hundstaden, mängder av klippor och vatten överallt, perfekt för ett hundbad..."
-De kan väl informera om att vi har hundväder hela sommaren, sa Sara spydigt.
Jag bara forsatte dock:
-Det kan bli hur bra som helst. Turistchefen kan köpa såna där bilar...hundkojor med reklamtexten Karlskrona - Hundstaden nära havet...och så kan de skapa en speciell hundbajs-app där vägen till närmaste hundlatrin hela tiden blinkar på ett överskådligt sätt. Jo, banne mig...jag tror att hundturismen vore något att satsa på.

LANDSTINGET BLEKINGE INFORMERAR

Det är ett skit det här med människor. Trots tre OBS och hela nitton utropstecken kan man aldrig vara säker på att besökare av Blekingesjukhusets cafeteria till fullo fattar budskapet.
Samtidigt på Dragsö Camping är det inte bara förbjudet utan TOTALT förbjudet att mata fåglarna.

LUGNET FÖRE STORMEN

För tillfället råder undantagstillstånd i Karlskrona. Alla medel är tillåtna, alla är beredda att göra precis vad som helst för att torsdagen skall bli så lyckad som möjligt. Förberedelserna är rigorösa. Det gäller att planera. Köpa hem den mat som eventuellt skall förtäras och den sprit som eventuellt skall inmundigas. Ta ut kontanter i god tid, ty under torsdagen kan man ju inte stå i nån satans bankomatkö.
Överallt hastar folk omkring med något uppjagat men samtidigt förnöjsamt i blicken. Faktum är att de på onsdagen allihop ser ut som små barn brukar se ut den 23 december. Det är spänning och förväntan i luften ty snart, alldeles snart är det dags...

Lövmarknadsdagen!

ABBA
beskrev lövmarknaden i Karlskrona på ett träffande sätt redan 1979:
"People everywhere, a sense of expectation hanging in the air..."
Alla vi som inte är födda i Karlskrona inser snabbt vad det hela egentligen handlar om; en krimskramsmarknad med möjlighet till fylla och langos. Vi känner djup vördnad för marknadens traditioner (att krumma fiskargummor i virkade hucklen förr i tiden satt och band blomkransar som de sålde till stans borgerskap) men kan inte förstå varför det är ett sådant fasligt hallaballo kring något som egentligen är ganska grundläggande. 
Det är sommar - folk vill handla dyra men fula saker, äta fet mat och dricka sprit. Kanske tar man sig en karusell.

Allt ackompanjerat av marschmusik, heliumballonger och trängsel. Att komma med ett sånt här föraktfullt fnysande åt en månghundraårig kulturinstitution är inte bara elakt utan - visar det sig - också ett barockt utfall av okänslighet, taktlöshet, osnuten ironi och fullkomlig glädjelöshet. Detta är ju VM i kul.
Den som inte har vett att uppskatta ett så klassiskt sätt att slå ihjäl tiden på som själva bevistandet av lövmarknaden är, bör helst hålla tyst eller ägna sig åt någonting helt annat.

Jag vet en man som i många år ägde en pizzeria centralt placerad i innerstan. Han hyrde enbart in dörrvakter en gång per år - det var på lövmarknadsdagen.
Ja, du fattar ju själv vad det här är för evenemang när man behöver fixa säkerhetsvakter till en pizzeria.

Fast barnen älskar förstås evenemanget och eftersom våra barn är äkta karlskroniter (i första generationen men dock) blir det givetvis så att vi tar oss en sväng på lövmarknaden i år också. Sedan är ju begreppet "en sväng" som bekant väldigt relativt, inte minst i tidsmässigt hänseende...


Tidigare inlägg




RSS 2.0