På allmän begäran kommer här en liten saga lagom till första advent.

Den är skriven av min dotter som är åtta år och hennes intentioner med berättelsen (har hon sagt mig) är att överraska sin lillebror med fyra spännande avsnitt varje adventssöndag, ända fram till jul.

 

Eftersom Ville inte kan läsa känns det riskfritt att här och nu publicera samtliga fyra, rafflande delar.

Varsågod. Trevlig läsning:

---

 

Det var en gång ett affärshus som hette Shopping de luxe. Där fanns hundra rum...eller, ja; nittionio, för nummer sjuttioåtta hade plötsligt försvunnit.

Fyra barn hade fått i uppdrag av sin farmor som ägde affärshuset att ta reda på vad som hade hänt.

De fem barnen hette Alicia, Justin, Carly och Paddy (sic!)

 

 

Barnen ville försäkra sig om att det inte hade hänt nåt läskigt där på natten så de vaktade där från klockan 10 till 3.

Precis när de gick, kom rummet fram som en hiss.

-Wow! sa Justin.

-Nu går vi, sa Carly.

-Håller med, sa Alicia.

Så öppnade de dörren. Där inne fanns bara gamla kläder.

 

 

-Kommer vi någonsin  att lyckas? sa Paddy.

-Ja, sa de andra i mun på varandra.

Då såg de ett timglas. De vände på timglaset och när tiden var ute kom en lång kvinna med svart hår, blå ögon och spygrön klänning på sig, fram till dem.

-Hjälp! sa Carly

Kvinnan log snällt mot dem och sa att hon var deras gammelgammelgammelmormor och att hon kände till ett...

 

 

...mångafler-gift som de kunde använda till det första rummet.

-Vilken bra idé, sa de.

-Men nu måste ni nog gå och lägga er, sa kvinnan snällt.

Sagt och gjort. Nu sov alla barnen gott.

Nästa morgon gick de till kvinnan och skvätte mångafler-gift överallt. 

Sen gick de hem igen och sa till sin farmor att rummet var återfunnet. 

 

SLUT

 

 

 

När Expressens Mats Olsson besökte Vinter-OS i Nagano 1998 föll det på hans lott att från en iskall läktarplats bevaka curling. 

Den krönika som publicerades den 13 februari 1998 är fortfarande en av de fem roligaste texter jag någonsin läst. 

Jag minns bl.a sarkasmer som "så tråkigt har jag aldrig haft i vaket tillstånd" och "det amerikanska herrlaget har inte spottat i hamburgerpåsarna på McDonalds om vi säger så". 

En annan fin formulering är "det svenska damlaget ser ut som datakonsulter, lärare eller banktjänstemän och - det är precis vad de är". 

 

Med andra ord är det inte hård träning, grace och sund levnad som präglar curling. 

Jag vågar utan att sticka ut hakan alltför mycket, påstå att även bowlingen präglas av - skall vi säga - ett likvärdigt klientel. 

 

Jag har bara sett professionell bowling live en enda gång och detta skedde givetvis av misstag. 

Det var en kall lördagseftermiddag i Jönköping och av nån anledning råkade jag i jakten efter en dagöppen pub i detta Smålands mest kristna högsäte, gå fel och hamna i Rosenlundshallen mitt under pågående envig mellan ett gäng feta herrar iförda rosa- och lilarandiga matchtröjor som i sin tur mötte ett gäng av trivselrunda jeppar i kycklinggula skjortor. 

Alla hade keps och Burt Reynolds-mustasch. 

 

Nu var det dock inte bowlingutövarnas kroppshyddor eller skäggväxt detta i huvudsak skulle handla om, utan det faktum att man ingenstans i hela Sportsverige hittar lika töntiga lagnamn som inom just bowlingen.

Det tycks vara en nationell epidemi där det hela går ut på att överträffa varandra i dilettanteri. 

I snäv konkurrens med innebandylagen (som mer verkar döpa sig efter vad som kännetecknar den aktuella orten; exempelvis finns det innebandylag som heter Solfjäderstaden, Örlogsstaden, Craftstaden osv) vågar jag påstå att bowlingklubbarna har sämst klubbnamn av alla idrotter. 

 

Eller vad sägs om BK Flax? Eller Kulorna? 

Ofta heter bowlingklubbar saker som mer låter som namn på äldreboenden. Jag lägger ingen större vikt vid detta, jag bara konstaterar att det rullar runt bowlingklot från lag som BK Parant eller BK Fasanen. 

 

Andra klubbnamn som bör nämnas i sammanhanget är helt klart BK Flopp i Eslöv (denna är märkligt nog nedlagd), BK Fight i Örebro (bowlingen kännetecknas ju mycket av hårdhet, impulsivitet och reaktionsförmåga, en ständig kamp, man to man...det verkligen skriker Chuck Norris om det där lagnamnet). 

 

Andra guldkorn är: BK Kaskad i Norrköping och BK Kristallen i Töreboda (dessa båda känns lite Finlandsfärja om du frågar mig. Man hör den skrapiga högtalarrösten: -Mina damer och herrar vi vill göra er uppmärksamma på att det blir bingobuffé i vår restaurang Kristallen på däck 6 klockan 18.00. Missa sedan inte dansen som kör igång i nattklubben Kaskad. Ikväll uppträder Siirka & Jani på Kaskad som ligger på däck 8)

Just det...mycket riktigt finns det en bowlingklubb i Eskilstuna (på tal om Finlandsbåt) som heter BK Casino. 

Glöm för all del inte heller Kabaré BS i Göteborg. 

 

Frågan är dock om inte det klubbnamn som slår den riktiga striken som får alla de andra att falla som käglor är det Klippanbaserade gänget BK Animals. 

Bäva månde motståndarna. Skåningarna vet hur man sätter skräck i sina kombatanter. 

Få - om ens någon - lyckas väl knyta på sig bowlingdojorna utan att darra med benen - då man vet att det är BK Animals man står i begrepp att möta. 

 

 

 

Nej, jag blev aldrig framröstad som Blekinges bästa twittrare 2012.

Måste ändå säga att det har varit en väldigt stor och fin ära att få ha varit med i final. 

Det känns som ett erkännande för allt det banala dravel jag dagligen och stundligen mångfaldigar till mina drygt 500 följare på twitter. 

 

Det har åter blivit dags för ett litet uppsamlingsheat. Detta är något av det jag twittrat ut den senaste tiden:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter lite mer än ett år på Twitter har mitt konto @Nonsensakuten nu hamnat i ett riktigt gott sällskap. 

P4 Blekinge har valt ut mig som finalist i den stora tävlingen Blekinges bästa twittrare 2012. 

Tillsammans med fem andra lokala twittrare slåss jag nu om titeln, era röster och i förlängningen en guldmålad  fågel med hatt, stående på en liten sten. 

 

Du som följer den här bloggen känner säkert till min närmast patologiska fascination för 1970-talet; detta märkliga decennium. 

 

Ofta händer det - när jag jag angrips av tristess och en förlamande vanmakt - att jag plockar fram någon av alla mina årsböcker från 70-talet och bläddrar lite lagom planlöst fram och tillbaka. Det får mig alltid på gott humör. 

 

Det är blandningen av världspolitik, danska nudister, kroppsmålning och världsrekordförsök i att få in flest antal cigaretter i munnen eller nåt annat crazy som gör det hela så underhållande och läsvärt. 

Självklart blir jag även berörd av modet, inredningen, den vågade designen och inte minst alla de murriga färgerna som gnistrar (nej, det är fel ord)..kanske mer avmätt strålar mot en.

Alla de där orange, militärgröna, bajsbruna och pissgula nyanserna.

 

I helgen satt jag med Bra Böckers utgåva anno 1972. En årsbok som med den sedvanliga mixen av spektakulära bilder (bland annat på hur en liten flicka sprutar vatten ur sin mun rakt i fejan på ett vuxet lejon) och information (mycket Vietnamkrig var det här) ger en (antar jag) ganska bra bild av vad som hände för 40 år sedan. 

 

Ett av uppslagen har den här sköna bilden: 

 

 

 

Obama är klar för en andra presidentperiod och behöver inte längre oroa sig för ett omval.

Det öppnar upp det politiska fältet i USA inför 2016.

 

Få tror att vicepresidenten Joe Biden på allvar har en chans att få demokratiska partiets nominering (mest av åldersskäl).

Det brukliga är annars att vicepresidenten kandiderar. Istället talar många om 2016 som Hillary Clintons stora chans till revansch. Visst vore det kul med en kvinnlig president men nog känns väl Clinton lite väl mycket som en föredetting efter åtta år som First Lady och åtminstone fyra år som utrikesminister (hon har ju sagt att hon vill hoppa av)...

 

I brist på andra givna aspiranter 2016 (det kommer dock att komma fram många namn. Demokraterna och Republikanerna kommer säkert att ha primärvalsrace med sammantaget uppåt 20 olika kandidater) skulle man önska att två unga politiker ur kända presidentfamiljer kastade av sig handskarna för att göra upp.

 

Jag talar om Bush och Kennedy.

George P Bush (han heter så, även om det låter som ett skämt) och Joe Kennedy III (se föregående parentes). 

 

Dessa unga broilers borde ha stora chanser att samla ihop i alla fall en liten kampanjkassa enbart på sina namn. 

George P är Georgs W Bushs brorson. 2016 är han 40 år gammal. 

Joe Kennedy III är barnbarn till Bobby Kennedy och kommer 2016 att vara 36 år. 

Åldersgränsen för att få bli president går enligt konstitutionen vid 35 år.

 

Ingen av dessa har självklart en reell chans att knipa ämbetet 2016 men visst är det en roande tanke att två att landets mest kända politikerklaner har säkrat återväxten. 

Störst chans att bygga nätverk och infiltrera de mäktiga poltiska beslutsfattarna och spinndoktorerna i Washington får man ändå säga att Kennedy har, då han just blivit invald i representanthuset för Massachusetts. 

 

 

 

 

De senaste dagarna har av lätt insedda skäl inneburit en hel del fånstirrande på den nordamerikanska kartan och plötsligt slår det mig; nog måste väl de ansvariga varit rejält på pickalurven den dag då gränserna mellan Texas, Colorado, Kansas och Oklahoma skulle fastställas?

 

Hur förklarar man annars att Oklahoma har en slags blindtarm; en oestetisk och mesig landremsa som ligger horisontellt och hindrar Texas från att gå ända upp till Colorado och Kansas?

För att tala klartext: What's the bloody point?

Någon som vet varför kartan ser ut så här? 

 

Tisdagens amerikanska val ser ut att bli mer spännande än på mycket länge. Tyvärr, får man väl tillägga. 

 

Redan från början var det valbarheten som bar fram Mitt Romney. Av de konservativa knäppgökar som i vintras slogs om att få den republikanska nomineringen (kanske minns du stolpskotten Rick Perry eller Herman Cain) var det snabbt uppenbart att den ende med en allvarlig chans att vinna var just Romney. Men det tog tid eftersom det republikanska partiet under George W Bushs ämbetsperioder blivit ett i stora delar extremt värdekonservativt parti.

Den kristna högern har partiet i ett fast grepp efter vad det verkar och det krävdes mycket innan högerfalangens fixstjärna Rick Santorum till slut skulle kasta in handduken. 

 

Nu tvingas därför GOP sluta upp kring en kandidat som många av dem närmast avskyr; den smilande mormonen Mitt Romney. 

Denne stormrike affärsman har märkligt nog lyckats övertyga tillräckligt många amerikaner om nyttan med en kapad välfärd, noll hjälp från staten, ett hårdare och hotfullare utrikespolitiskt klimat och en direkt människofientlig socialpolitik. 

Romney samlar sina potentiella väljare under paroller som att han vill "göra Amerika starkt igen" eller "när världen behöver hjälp krävs det en amerikan" och annat dravel och det värsta är att folk går på det, och tror att denna empatilöse businessman kan styra ett land med framgång, bara för att han lyckats ro hem ett olympiskt spel till Salt Lake City för tio år sedan. 

 

President Obama, å andra sidan, har blivit till något av en papperstiger, tyvärr. Med den övermänskliga förväntan som ändå fanns på hans person för fyra år sedan, var det många som förväntade sig alltför mycket av den unge presidenten. Ständigt motarbetad av kongressen har han ofta varit bakbunden och inmålad i ett hörn men samtidigt skulle han ändå - på nåt sätt...kanske genom ett starkare ledarskap - kunna åstadkomma mer av all den förändring USA och världen så väl behöver.

Hans starkaste enskilda insats är ändå sjösättandet av Obamacare, den federala sjukvårdsförsäkringen.

Att byta ledare nu - mitt i det viktiga arbetet med att lappa och laga alla de sår som åtta år med Bush skapade och rev upp, vore katastrofalt. 

Jag hoppas därför att Obama vinner på tisdag och samtidigt hoppas jag att han skärper till sig i sin återstående presidentperiod så att hans ämbetstid inte inskränker sig till att bli just en sorglig parentes där enbart gripandet av Usama bin laden kommer att hamna i historieböckerna (jämför gärna med Jimmy Carter som idag enbart förknippas med ett ganska uselt fredsfördag, det så kallade Camp David-avtalet.) 

 

Så hur går det då i valet? Jag har roat mig med att själv fylla i de olika staternas färger genom en tjänst hos Aftonbladet. Det röda på kartan markerar stater där Romney vinner och de blåa är Obamastater. 

Jag är ganska nöjd över resultatet, men detta bygger på att Obama plockar hem både Ohio och Florida, samtidigt som han inte tappar någon mer av de liberala staterna på östkusten. 

 

Under hösten har jag roat mig med att lista mina sju favoritfilmer med agent 007, lagom till Bondseriens 50-årsjubileum. 

 

Nu är listan och bloggen Bond Top 007 färdigskriven. 

 

Vilken blev då den bästa?

 

Ja, i bloggen beskrivs en av filmens öppningsscener med orden: "kameran zoomas sedan ner mot en elegant sal med guldornamentik och ett fantastiskt, rutigt golv..."

Nu kanske du vet - om inte - surfa in på bloggen och ta reda på vilken film som jag anser vara bäst. 

 

 

Joe Cocker anno 1969 är märkligt lik Nassim Al Fakir.

 

 

Efter en veckas bloggtystnad undrar du kanske om jag helt tappat stinget (alternativt kolat vippen) eller enbart skaffat en iPad som jag sitter och leker med dagarna i ända.

 

Svaret är nekande på samtliga frågeställningar.

Nog har jag skrivit - i snitt har jag sprutat ur mig två sköna texter om dagen - men det är inget som allmänheten får ta del av i dagsläget.

När tiden väl är mogen (senare delen av 2013) lovar jag att berätta allt.

 

Tills dess får du känna dig nöjd och tillfreds med nyheten att jag lever, att det är fredag och att jag ämnar inviga denna dag med en kopp kaffe och 100 g schweizernöt från Marabou.