DURAN DURAN FÖRUTSÅG RIO-OS OCH POKÉMON GO FÖR 34 ÅR SEN
Ingen har väl missat att det pågår olympiska spel i Rio de Janeiro den här sommaren.
Försvinnande få har även missat det interaktiva spelet Pokémon GO som lamslagit planeten och tvingat ut håglösa soffpotatisar på gatorna med något fruktansvärt yrvaket i blicken.
Det märkliga är att en brittisk popgrupp byggd på lika delar klibbigt hårsprej som figursydda kavajer i vitt, förutspådde alltihop redan för 34 år sedan.
Det kan tyckas konstigt men faktum är att Simon LeBon och hans deodorantbeströdda kumpaner i bandet Duran Duran var före sin tid 1982, en utsaga som då nog skulle kännas udda eftersom bandets image vid denna tidpunkt varken baserade sig på nostalgi eller futurism. Duran Duran var "här och nu" 1982.
Utan att veta om det själva, lyckades de alltså beskriva två av 2016 års starkaste kulturella fenomen; OS i Rio och ett japanskt spel för nördar, redan under det tidiga 80-talet.
Vad anför jag då som bevis för denna tes? Ja, frågan är väl snarare var någonstans man ska börja, bevisen är nämligen flera och mycket graverande.
Det mest uppenbara är kanske att bandet släpper en singel som heter Rio. Det kan knappast vara en slump.
Att sedan videon till denna låt kryllar av 2016-referenser måste förklaras med något annat och mycket djupare. Jag har hittills inte lyckats luska ut vad men ge mig låtens längd på 5.04 så kanske jag kan klura ut ett svar.
Om vi för en stund går igenom videons olika beståndsdelar klarnar bilden:
I introt till låten ser vi detta:
Inget mindre än delar av de olympiska ringarna! Och detta är bara början.
Efter ett tag gör sångaren entré vilket sker ombord på en segelbåt.
Segling har den egenskapen att det är en sport som världens befolkning bryr sig om blott vart fjärde år, i likhet med kajak, vattenpolo och dubbeltrapp. Med andra ord en typisk OS-referens.
Segling har den egenskapen att det är en sport som världens befolkning bryr sig om blott vart fjärde år, i likhet med kajak, vattenpolo och dubbeltrapp. Med andra ord en typisk OS-referens.
Även andra grenar förekommer i den smakfulla videon:
Judo
Simning. Nej, det är inte Sarah Sjöström på bilden, det är nån fotomodell från 1982 vars tjänster Duran Duran uppenbarligen köpte.
Även hästsport finns med i videon till Rio.
I början av årets olympiska spel kunde vi läsa en hel del i media om den uråldriga, asiatiska metoden koppning som går ut på att lyfta upp huden med hjälp av ett undertryck och därmed öka blodcirkulationen i kroppen.
Under OS i Rio har vi sett många exempel:
Den här bilden från videon Rio visar att Duran Duran hade koll på läget redan 1982:
Hur var det då med synthpopbandets förmåga att förutspå Pokémon GO?
Ja, titta på de här bilderna så förstår du:
Här försöker grabbarna i Duran Duran fånga Squirtle....
Och här lyckas de!
Det känns efter fem minuter med Duran Durans Riovideo som att den där Nostradamus kan slänga sig i väggen. Han kan ju inte förutse någonting jämfört med de hårfönade filosoferna Nick Rhodes, Simon Le Bon, Andy Taylor, John Taylor och Roger Taylor från Birmingham.
1982 visste de redan att OS 34 år senare skulle gå i Rio, de visste att segling skulle stå på programmet, likaså simning, hästsport och judo. De kunde även för sin inre syn se hur idrottarna tog hjälp av alternativ medicin för att nå sina mål och hur folk skulle springa man ur huse för att fånga imaginära låtsasfigurer med hjälp av en röd boll.
De hade koll på allt.
Företrädesvis förutsåg de hur enkelt det i framtiden skulle bli för människor att åsidosätta den högst påtagliga och upplevda verkligheten för att i stället fastna i nätet.
DEN KOMPLETTA GUIDEN TILL PRATMAKARNA
Var humorn annorlunda förr?
Skrattade man åt helt andra saker 1973 än vad man gör i dag?
Detta är frågor som kräver ett vetenskapligt svar. Därför har jag på helt frivillig basis tagit mig igenom 28 minuter av tv-programmet Pratmakarna med sändningsdatum den 30 mars 1973.
Pratmakarna producerades av TV2 Nöje och var ett slags maraton i usla vitsar, presenterade av ett antal propert klädda män framför en röd ridå och en publik i lustiga frisyrer som skrattade pliktskyldigt var 30:e sekund.
Många (inte minst de medverkande som överlevde 70-talet) vill nog göra gällande att detta var en slags föregångare till stand up-komiken. Andra - mer verklighetsanknutna - åskådare ser i Pratmakarna en förlaga till det på 80-talet så populära kortprogrammet Har du hört den förut? där Margareta Kjellberg och Ewert Ljusberg samlade ett gäng fryntliga jeppar på en immig och svettig pub i Sundsvall.
Skillnaden är givetvis formen. Medan Har du hört den förut? var folklig och burdus gav Pratmakarna sken av att vara världsvan och elegant. Nästan alla bar exempelvis fluga, blanka skor och kråsskjorta.
Pratmakarna sändes i två omgångar, en på 70-talet och en på 90-talet. Den senare produktionen innehöll sådana komiska genier som Uffe Larsson, Jarl Borssén och Johannes Brost.
Jag tänker dock koncentrera mig på 70-talsversionen. Dels eftersom den är den ursprungliga, dels eftersom Roffe Bengtson är med. En man som väl får betraktas som lite av motorn i programmet.
Rolf Bengtson blev bara 45 år men hade en lång och intressant karriär med debut redan som 14-åring. Med tiden fann han sin karaktärsroll som rundlagd, dryckesglad och burdus komiker.
Man kan säga att han var något av 70-talets svar på Claes Malmberg även om såna jämförelser per automatik haltar.
Samtliga medverkande i 1973 års upplaga av Pratmakarna hade sina tydliga roller.
Roffe Bengtson var den sjavige suputen som såg ut att ha kammat sig med en elvisp.
Arve Opsahl den friske och frejdige norrmannen, ofta med ett passande utanifrånperspektiv.
Carl-Gustaf Lindstedt var den folkliga clownen, personen som tilltalade den breda massan.
Stig Grybe den förvirrade tänkaren, ofta the voice of reason i kvintetten.
Och slutligen Mille Schmidt som den lite fjollige, lismande småskollärartypen. En vattenkammad, intellektuell person.
Innan jag inledde min tittning av det här avsnittet hade jag vissa fördomar. Jag tänkte att nästan alla vitsar som hann dras på 28 minuter skulle handla om antingen sex eller alkohol, gärna i en slags kombination.
En noggrann genomgång visar att spännvidden faktiskt var lite större än så.
I avsnitt 2 från mars 1973 hinner de fem komikerna dra 28 vitsar, vilket ger ett snitt på en vits per minut.
Här är vad de skämtade om:
1. Sex, preventivmedel
2. Sex, preventivmedel
3. Fumlighet
4. Trötthet
5. Tunnhårighet (mannen som går till frisören med tre hårstrån på huvudet och som slutar med att han när han blott har ett strå kvar säger till frisören: -Ta bara och rufsa till det!
6. Att flyga flygplan (stor grej 1973, tydligen)
7. Toaletter. ("Jag tycker att de borde bygga om det nya riksdagshuset till en enda stor, offentlig toalett. Då skulle de som sitter där inne veta vad de gjorde").
8. Att gå på bordell.
9. Att vara utomlands.
10. Förväxling. (-Jag vill köpa Selma Lagerlöfs samlade verk. -DETTA ÄR EN JÄRNHANDEL!!)
11. Sävlig skåning som hoppar fallskärm. Från gropen i marken hörs: -Träääeeee.
12. Bankrån.
13. Bankrån. Kassörskan lägger sig på rygg. Rånaren: -Vad gör du? Det är inte firmafest!
14. Nakenhet.
15. Bilkörning. Absurd och kvinnoförnedrande historia om en man som vill döda sin fru. -Köp en snabb bil, hon kommer att köra ihjäl sig. Killen köper en Volvo. Kvinnan överlever. -Köp en jaguar! Två veckor senare visar det sig att mördaren köpt ett kattdjur som käkat upp hustrun. Publiken viker sig dubbel av skratt.
16. Sjukhus.
17. Lösben och emaljöga. Två män tvingas dela hotellrum. Den ena har ett löst ben, den andre har ett emaljöga. Poängen: - Då kan ju du hålla ett öga på mitt ben i natt.
18. Lumpen.
19. Polisman ska meddela ett dödsbud. Frågar efter om Änkan Pettersson är hemma.
20. Dödshot.
21. Alkohol + död.
22. Toaletter.
23. Klassikern om mannen som lägger sig på hotellets tak för att sola naken. Visar sig vara ett glastak och under ligger stora matsalen.
24. Tjuvfiske.
25. Otrohet.
26. Alkohol och sex.
27. Alkohol. Krockar med en lyktstolpe.
28. Hos gynekologen. Kvinnan som varit gift tre gånger och fortfarande är oskuld. Senaste maken var socialdemokrat och han "bara lovar och lovar"...
Var humorn annorlunda förr?
Ja, delvis.
Sant är i alla fall att det finns vissa element som ständigt återkommer. Med lätthet anar man ett mönster. Samtidigt är skämten i programmet inte särskilt tidstypiska.
Samhällskritiken och de många vitsarna om Descartes och Kant uteblir tyvärr på bekostnad av allehanda historier kretsande kring sex, alkohol, främmande miljöer och bilar.
Pratmakarna var gissningsvis därför också en lite främmande fågel i TV2:s utbud 1973.
ALLT LJUS PÅ JÄREGÅRD
Nu kan man avnjuta hela Här är ditt liv med Ernst Hugo Järegård från 1984 via Youtube. Ett sprudlande program, ett av de bästa i serien.
Lasse Holmquist, detta programledarproffs, är som alltid lugnet själv när han guidar tittaren genom den självupptagne estradören Ernst Hugos liv och karriär. Gillar det improviserade kaoset i början av sändningen där Lasse frågar Ernst Hugo om han behöver gå och kissa innan bandningen börjar.
- Gör du då det så spelar Tollarparen signaturen så länge.
Ett telefonsamtal från Maury Yeston i USA som sjabblas bort är heller inget som nämnvärt ruckar programledarens lugn.
Så härligt uppsluppen och avkopplande television. Så fjärran dagens överproducerade och hårt formaterade program.
Järegård trivs givetvis som fisken i vattnet när han själv får stå i fokus i över två timmar och programmet bärs fram mycket på hans olika intressen i livet: teater, vin, cigarrer, whisky, böcker och kläder.
Hans sociala liv blir inte lika starkt belyst även om hans långa äktenskap med Karin och tillvaron med sonen Johannes skymtar förbi i handlingen.
Programmets verkliga lyft är när Ernst Hugo på eget bevåg ger sig på en av sina gamla monologer, skriven av Jolo. Det handlar om varför kyssandet ökat så förbannat runt om i samhället och detta kan vara Ernst Hugos största stund. Att ensam, inför miljoner tittare totalt äga kameran i ett program som handlar om honom själv och nästan ingen annan, måste ha betytt mycket.
Till synes utan bekymmer fyrar Järegård av sin monolog och som alltid sitter man som åhörare på helspänn. Tittarna bevittnar i det ögonblicket verkligt stor konst, humor och professionalitet.
Det är annars uppenbart att Lasse Holmquist önskat sig en rejäl vidräkning med gästens avlidne far Ernst. Något år innan programmet sändes hade Ernst Hugo tillsammans med Eric Wennerholm gett ut en memoarbok som mycket kretsar kring hur Ernst Hugo i barndomen upplevde sin far som elak.
Detta avfärdas nästan helt av intervjupersonen som menar att de känslor han 1984 hyste för sin pappa var varma.
- Jag är en stor älskare av min far. När PC Jersild hade läst boken kom han med ett förslag om att jag borde ha kallat den "faderskärlek", säger Ernst Hugo.
Detta trots att pappan inte alls gillade sin sons ambitioner att bli skådespelare.
- Jag är full av hämningar och knutar kring det där att jag aldrig lyckades i småstaden. Jag avskiljde mig och försökte hävda mig på annat sätt, säger Ernst Hugo i programmet.
En intressant inblick ger pappans kamrat Knut Körling som i Här är ditt liv visar upp gamla svartvita bilder på hur han och pappa Ernst tillsammans spelat folklustspel och revyer i Ystad på 1930-talet.
- Ernst var utklädd till kvinna i nästan alla roller som han spelade, säger Körling, vilket också framgår av bilderna.
Som ett crescendo avslutas sedan sändningen med att Cornelis Vreeswijk och Östen Warnerbring gör Järegård sällskap iförd käppar och höga hattar som sprutar ut eld medan de framför numret Var ska jag hänga min hatt i natt?
Så...exakt så borde flera av dagens tv-program avslutas.
ANDY WARHOL KÄKAR HAMBURGARE
Okej. Vi tänker oss att jag är jag är Hans Villius och bilden är plockad från Svart på vitt.
Mannen på bilden är konstnär. Han heter Andy Warhol. När bilden tas är han 53 år gammal.
Om sex år kommer han att vara död i komplikationer efter en gallblåseoperation.
Bilden är tagen från en film av den danske filmaren Jørgen Leht. Det är en film om konst kallad 66 scener från Amerika. Leht kände inte Warhol men ville definitivt ha med honom i sin film och lyckades övertala honom.
Warhol gillade idén att figurera i filmen. Hans scen skulle kretsa kring en maträtt.
När bilden tas har Warhol precis ätit upp en hamburgare. Det är en Whopper från Burger King.
Han har lyft av översta brödet och klickat ut en stor klick av Heinz tomatketchup i det papper som slagits runt burgaren.
Stundtals har han doppat delar av hamburgaren i ketchupen.
Mot slutet har han lyft av översta brödet och lagt det åt sidan.
Därpå har han vikt ihop resterande delarna av burgare och bröd till en liten strut som han doppat i ketchupen och käkat upp.
Det lösa brödlocket som lyfts av, har han låtit ligga kvar ouppäten.
När han anser sig ha ätit upp burgaren (efter tio tuggor på sammanlagt två minuter ovh tjugoen sekunder) stoppar han in resterna av maten, tillhörande servetter, omslagspapper och kartong i den stora, vita påsen.
Han lägger flaskan med ketchup och påsen till vänster om sig och tittar tyst och håglöst framför sig.
Vad är det han tänker på? Händerna är knäppta, blicken flackande och ibland slickar han sig om munnen.
Till slut säger han:
-Ehum...my name is Andy Warhol and I've just finished eating a hamburger...
KONSTNÄREN GEORGE W BUSH
USA:s 43:e president, den kompetente och av alla så omtyckte George W Bush, har sedan han lämnade Vita Huset 2009 ägnat sig åt - trumvirvel - måleri!
Ett stort antal oljemålningar, alla signerade med hans speciella artistnamn George 43, ställs nu ut till allmän beskådan.
Det är inte (som man skulle kunna tro då man betänker möblemanget inne i karlns huvud) fråga om abstrakt konst. Inte heller överdrivet naivistisk. Färgerna är mättade, det som avbildas är vardagsnära situationer som en förmiddagsdusch eller dylikt. Ett flertal bilder föreställer hans numera döda hund.
Det första statsbesöket George W företog sig gick inte särskilt långt. Faktum var att hans första resa utomlands som president var ett besök hos dåvarande kollegan Vincente Fox i Mexiko.
Möjligen är det också här som Bush hittade inspiration till sina tavlor. Jag tänker då på Mexikos stora, surrealistiska målare Frida Kahlo. Ta en titt på badkarsbilderna nedan. Kan du se vilken tavla som målats av W och vilken som skapats av Kahlo?
MAN SER JU VEM SOM ÄR KONST...
Hemma hos en kompis i helgen fick jag syn på denna fantastiska målning som bland annat använder sig av båtlack för att framhäva en av 80-talets allra största mediekändisar.
Mannen var 42 år då förlagan till denna målning förevigades.
Nu är han död.
Konsten, däremot, lever för evigt.
OM DE BÅDA HADE LEVT IDAG...
Hade J Howard Marshall kunnat sjunga så här:
"Jag känner ett våp
hon heter Anna, Anna heter hon
och hon kan banna, banna dig så hårt
hon röjer upp i våran kanal
jag vill berätta för dig, jag känner ett våp..."
FRÅN KULTURBUREN
Harry Amster heter en av Svenska Dagbladets profilerade kulturjournalister.
Han skriver initierat och medryckande som här i sitt senaste blogginlägg om den alltid lika underhållande pseudokonflikten mellan The Glimmer Twins; Mick Jagger och Keith Richards.
Visst känns det angeläget, nog vill man läsa vad denne kulturvirtuos har på hjärtat i ett så infekterat ämne (ja, alltså inte bokstavligen infekterat...det är inget veneriskt men...ja..)?
Det är nog viktigt och väl underbyggt, snyggt formulerat och intressant på alla sätt och vis.
Den enda jag för min egen del tänker på när jag ser denne journalists namn flimra förbi, är den minst lika angelägna frågan om vad det egentligen står på karlns brevlåda...
Är det sant som det sägs att lägenhetsdörrens brevinkast pryds av bokstäverna: H AMSTER?
TP SOM ÄR PK
-Vad hette Tina Turner innan hen bytte namn? står det på kortet.
Det tar ett tag innan jag fattar varför...sen inser jag; det är ju en genus-upplaga av spelet.
OCH VINNAREN ÄR...BLUR
Efter sisådär arton år kan vi nu konstatera att Blur vann det stora britpop-kriget. Det var i mitten av 90-talet som media tvingade oss att välja sida; Oasis eller Blur.
Nu meddelas det att Blur skall spela på London-OS stora avslutningsfest i sommar. Kan man tänka sig - det finns ett sug efter Blur 2012.
Vad de båda bröderna med sammanväxta mördarsnigelögonbryn skall göra framgår märkligt nog inte. Noel har väl fullt upp med sitt nya band Bed & Breakfasteye eller vad det heter och han den andre galningen; Liam, surfar väl på taket till nåt pendeltåg eller så...
I mitten av 90-talet tvingade medierna oss att välja sida; antingen Oasis eller Blur.
Det hela var självklart fabricerat efter den sedan länge inarbetade nöjesjournalistiska rutin som går ut på att skapa konflikter mellan olika grupper av fans till "tonårsartister".
Varje decennium har haft sin popkulturella fejd; på 50-talet stod den (märkligt nog bara i Sverige) mellan antingen Tommy Steele eller Elvis Presley. På 60-talet var det en fråga om valet mellan The Beatles och Rolling Stones, på 70-talet (också i Sverige) gällde det att välja mellan alternativ progg eller kommersiell svensktopps-schlager. 80-talet gick sedan ut på en skarp konfrontation mellan synthare och hårdrockare.
Även inom synthen fanns det förvisso anledning att ta ställning; gillade man verkligen industriell råsynth eller var man en new romantic-fjolla? Liksom hårdrocken splittrades mellan heavy metal-ligister och pudelfjantar.
När så det ironiska och alltigenom räddhågsna och ängsliga 90-talet gjorde entré kändes hela idén med att tvingas ta ställning och verkligen hårdnackat stå fast vid en åsikt och aldrig svika sin övertygelse, något orealistisk.
Kvällstidningsjournalisterna som dock var uppvuxna med de ovan angivna låtsaskonflikterna, försökte återskapa samma slags rivalitet mellan popbanden Oasis och Blur. Medlemmarna i nämnda band var heller inte sena med att hänga på. Framförallt Oasis odlade myten om sig själva som det bästa som hänt popen; självklart bättre än BÅDE Beatles och Stones tillsammans. Därför var egentligen en jämförelse onödig, ansåg man men att kasta skit på folk och vara allmänt otrevlig var ju alltid kul. Provocerandet för provocerandets egen skull.
För att parafrasera Hasse å Tage: Noel Gallagher var alltid väldigt kvick. Men tiden gick.
Efter sisådär arton år kan vi nu konstatera att Blur vann det stora britpop-kriget. Kul för mig, som tillhörde den av media påhittade "Blurfalangen". För mig är det mest en fråga om preferenser. Jag anser att Blur var festligare, hade roligare låtar och framförallt lite gladare look; det var mer färg och spänst i deras produktioner. Oasis var bara surmulna, gråa och löjliga. Lite som en jämförelse mellan Erasure och Depeche Mode.
Nu meddelas det att Blur skall spela på London-OS stora avslutningsfest i sommar. Kan man tänka sig - det finns ett sug efter Blur 2012. De kommer också till den svenska festivalen Way Out West.
Vad de båda bröderna med sammanväxta mördarsnigelögonbryn skall göra framgår märkligt nog inte. Noel har väl fullt upp med sitt nya band Bed & Breakfasteye eller vad det heter och han den andre galningen; Liam, surfar väl på taket till nåt pendeltåg eller så...
MJÖLEDIFESTIVALEN
Å köper vi inget mjöl på 6 veckor går Kungsörnen i konkurs.
OM JUSTIN BIEBER FUNNITS PÅ MEDELTIDEN
SEXTIOTALISTER PUSHAR 50
Åldern är bara en siffra men kom inte och säg att den inte är intressant.
Jag kan fortfarande inte fatta att en hel drös med sextiotalister nu håller på att fylla 50. När jag tänker på en sextiotalist ser jag alltid en person i 35-årsåldern framför mig. För mig har sextiotalisterna alltid varit de där småbarnsföräldrarna som gör karriär. Något har uppenbarligen hänt.
Det visar sig nämligen att man kan vara född 1962 och fira femtioårsdag om bara några månader.
Jag menar; 1962, det var väl inte så himla länge sedan. Trots att jag av lätt insedda skäl inte själv har några minnen från 60-talet ter det sig ändå smått absurt att Jon Bon Jovi fyller 50 nästa år.
I likhet med bl.a Joachim Berner, Paula Abdul, Christian Falk, Niklas Hjulström, David Gahan, MC Hammer, Gunde Svan och Emilio Estevez.
Samtidigt finns det andra namn i denna skara av blivande 50-åringar där man häpnar och har svårt att fatta att de är så unga som bara 50 år. Robert Wells och Lasse Kronér exempelvis. De borde vara 60 eller så men de är bara 49 på väg mot the big five o...
Emilio Estevez gör vad han kan för att stoppa tiden. Plastik-kirurgi, antyder cyberrymdens moralväktare.
UPPRÖRANDE
Var inne på Åhléns för att handla julklappar. Mina ögon föll på ett spel avsett för hela familjen, kanske främst då de små barnen.
Spelet heter Med andra ord. Syftet är behjärtansvärt; att lära barn beskriva ett ord snabbt och få fritt utlopp för sin fantasi.
Spelets omslag visar exempel på hur det kan gå till.
Titta på pratbubblorna. Att någon snabbt försöker förklara ordet BANAN genom att lite skämtsamt säga "guleböj på svenska" känns både finurligt och logiskt.
Moralisten vaknar dock till liv när det handlar om den andra pratbubblan. "Bor samerna i..."
Man vill helst inte spekulera kring vilket ord som det är meningen att man skall gissa på fast man kan ändå inte riktigt låta bli. Man vet ju vad det där lilla tältet kallas.
MOVES LIKE JAGGER...
HELMUTS BUNGALOW
Läser följande på Carl Bildts blogg. Det handlar om 80-talsminnen från Bonn:
"Inte sällan tog Helmuth Kohl med mig på en informell måltid. Han hade en italiensk restaurang han brukade smyga iväg till, men också sin s k bungalow strax bakom det officiella kansliet."
Hmmm...Helmut Kohls sk bungalow. Visst blir man nyfiken.
Ett hus helt byggt av bambu och vass, stort nog att rymma den gamle bundeskasslern. Där får vi en liten föraning om exakt hur stor denna bungalow var. Troligen gigantisk. Vi snackar säkert Västtysklands allra största bungalow. Och där inne kan jag se hur en svettig Helmut, fryntlig på Riesling, går omkring i badtofflor och bastkjol, likt en germansk motsvarighet till Fantomens djungelpolare Guran.
Doften av surkål ligger tung när Helmut tar emot sina internationella dignitärer för en liten sittning.
-Willkommen, ropar han. Willkommen zu meinen Bungalow!
ÅRETS JULKLAPP: GEORGE MICHAELMÖSSAN
Läste i veckan att George Michael är väldigt sjuk. Tydligen har han fått lunginflammation och det cirkulerar därför rykten om att han med tanke på sin livsstil varit HIV-positiv och nu utvecklat AIDS.
Skulle denna ryktesspridning vara sann så är det självklart mycket tråkigt. De sista tio-femton åren har väl George Michael själv gjort vad han kunnat för att skita bort sin karriär, vilket är korkat med tanke på vilken fantastisk och säregen röst han har. Vi kan dock aldrig ta ifrån honom de låtar han skrev som soloartist mellan säg 1984 och 1998. Musik som tillhör den moderna pophistorien.
För att hedra minnet av en stor artist släpps därför nu mycket lägligt GEORGE MICHAELMÖSSAN som förmodas bli en både värmande och smakfull storsäljare till jul.
EN LITEN PARLÖR
- Engelska: Please
- Franska: Si'l vous plait
- Tyska: Bitte
- Svenska: För i helvete
RASMUS NALLE FYLLER 60
Om någon beskrev honom med orden: mycket hår, blå toppluva och röda snickarbyxor med vita prickar på, skulle man säkert tro att det handlade om Erik Fichtelius i nåt barnprogram från 70-talet.
Istället är det förstås allas vår Rasmus Nalle jag pratar om. Idag fyller han 60 år, den danska seriebjörnen som på originalspråket heter Rasmus Klump.
Rasmus Nalle präglade mycket av min barndom; hans oskyldiga bravader förgyllde många, goda läskvällar och vem minns inte pelikanen Pelle med tusen och en saker i sin stora käft, pingvinen Pingo (seriens driftkucku om jag minns rätt) och den flegmatiskt piprökande sälen Sälle, klädd i gummistövlar och ständigt med händerna i fickorna.
Grattis, Rasmus. Fira med några pannkakor, vet ja...en sisådär 60 stycken eller så.
Just det här albumet dock kan jag inte säga att jag minns:
TIMBUKTU TOLKAR LENA PH
en stad av betong, bara stenar natten lång
jag går på en gata jag känner så väl
här växte jag upp, här blev jag din träl
du sa att vi aldrig skulle glömma vartifrån kom
alla våra minnen som skor i en kartong
som snören knyts dom samman allihop på samma gång
och vi skall dansa i neon på resan på genom natten
för dig så gör jag allt
jag går genom eld, går genom vatten
en symfoni av toner du hört nån gång förut
för dig så är det evigt, men för mig så är det slut
