Genom mitt yrke som taltidningsredaktör har jag blivit något av en expert på dödsannonser.
Bland annat.

Det är när man läser dödsannonserna i tidningarna man känner att man fyller en allvarsam men viktig funktion.
Att berätta för de som inte själva kan se, vad som står i dödsannonsen på ett värdigt och sakligt sätt.
Tro mig, även jag kan - utanför bloggosfären - vara både värdig och saklig.

Mycket kan en blind människa få genom radio - men inte omständigheterna kring Agdas död, vilka namn som står i dödsannonsen, vilken dikt av Bo Setterlind som valts ut och - framförallt - exakt VAR och NÄR begravningen kommer att ske. Vad hon dog av kan också utläsas sist i annonsen genom tillägg som "tänk på Hjärt-lungfonden" eller liknande.

Det som de blinda eller synskadade - just genom sin belägenhet - slipper att ta del av, är den där lilla bilden överst i annonsen. En tecknad, stiliserad bild som skall slå an en ton av värdighet, sans och vördnad.

Åtminstone var det så förr. Bilden kunde föreställa ett kors. En duva. Kanske en rosenkvist.

För dig som inte dagligdags läser dödsannonserna kan jag berätta att det där har förändrats.
Betydligt.

I nutida dödsannonser hittar man de mest obskyra teckningar.
En man som svingar en golfklubba är populärt. En fiskebåt i solnedgång är vanligt här nere. En baseballkeps och bat förekommer men är inte lika vanligt.
En Volkswagen Golf GTI har jag sett. Lastbilar. Hundar. Fotbollar. Tennisracketar.

Jag vet inte vad du tycker (och självfallet kommer hela denna business att flytta ut till nätet inom de närmaste åren) men JAG vill i alla fall INTE ha en Volkswagen Golf GTI överst som bild i min dödsannons.

Men kanske en Opel.

Jag jobbar sedan en tid tillbaka som timanställd på ett callcenter (i veckan fick jag fast anställning på ett annat ställe så framöver kanske jag....)...

På detta märkliga jobb är tågordningen sådan att man först skall skriva in i ett datasystem vilka tider man vill arbeta på.
Därefter anmodas man att varje tisdag EXAKT klockan 13.00 ringa till kontoret för att få sina tider BEKRÄFTADE.  

Den senaste tisdagen klockan 13.00 var hela familjen på ICA MAXIs stormarknads parkering.
-Det är upptaget!
-Jaha, säger Sara och tar en kundvagn.

Vi går in på MAXI under det att jag hela tiden ringer frenetiskt. Jag ringer och får upptaget förbi kassorna, schampoot, julljusen, julstrumporna, jullyktorna (extrapris, endast 99:90!) och förbi skivorna, DVD-filmerna, leksakerna (-Nej, vill skall handla mat, kom. Nej, kom, säger jag!!) och fram till grönsakerna.

Där får jag kontakt. Sara hör hur jag liksom i lönndom i höjd med potatisens UV-strålning uppger den speciella kod som tillkännager att just jag är jag, varpå jag får till svar vilka dagar som anses vara BEKRÄFTADE.

I diskret ton:

-A3272...
-Psst...måndag och onsdag nästa vecka...

Snett ögonkast från Sara som står vid den gula löken.

Samtalet avslutades och vi gjorde vår planerade inköp.

Dagen därpå ringer en kompis och frågar om hon och hennes två barn kan titta förbi på en fika.
Vi fixar och donar i köket när vi plötsligt ser en gigantisk svart stålarm svepa förbi alldeles utanför köksfönstret(verkligen,verkligen nära det öppna fönstret).
I höjd med fönstret stannar en korg med en blond man i i hjälm som ler snett och säger:
-Vi har ett jobb att göra här. När anordningen höjer sig bort går Sara i taket och skriker:
-VAD I HELVETE ÄR DETTA? LEVER JAG I NÅN JÄVLA JAMES BONDFILM?
DET SMUSSLAS MED AGENTKODER I POTATISDISKEN OCH DET KOMMER FÖRBI BONDSKURKAR EN DECIMETER UTANFÖR KÖKFÖNSTRET. JAG HAR FÅTT NOG!

Då ser vi bägge loggan på den maskin, vari den blonde hjälmmannen arbetar.
Utmed den svarta stålarmen står det med vita blockbokstäver: PALFINGER.

Idag var en historisk dag. För första gången har jag av ett barn blivit kallad gubbe.
Inte alls av elakhet. Mer som ett krasst konstaterande.

Å yrkets vägnar efterfrågade jag en viss person i telefon.
Ett litet barn svarade i luren.
-Hej, jag undrar om du har XX hemma?
-Ja.
-Kan jag få prata med honom?

Efter ett tag hör man den lilla ungen ropa till sin far:

-Pappa! Det är nån gubbe här som vill prata med dig!

Det har blivit mycket jobb den senaste tiden. Märkligt.
För några månader sedan hade jag inget jobb alls, nu har det kommit framböljande likt innehållet i en flaska ketchup.

Snart är det åter slut och tomheten infinner sig. Varför är det alltid så?
Allt eller inget. 100 % eller nada...

Önskar det fanns en tillsvidaretjänst inom området boksortering med fast lön, full anställningstrygghet och guldklocka i pension.

(Visst är det en ambitiös och lite akademisk rubrik, en sådan rubrik som Peter Englund brukar sätta på sina texter varpå alla förväntar sig en lång och intrikat essä om just trötthet, kanske "trötthetens historia", vederhäftig och vetenskapligt väl underbyggd på alla sätt och vis...jo, tjena!)

Working 9 to 5 sjöng Dolly Parton 1980.
What a way to make a living...

Jag kan säga att det är platt intet mot hur jag och Sara har haft det under en längre tid.
Förra hösten och i våras var det Sara som jobbade 24/7, nu under denna höst är det min tur.

Man kan säga att vi följer den berömda arbetslinjen (varvid man stundtals blir så utarbetad och vresig att man spottar och fräser, det blir liksom Linus på arbetslinjen...)
Maud Olofsson torde vara stolt över oss.

Ett litet exempel på mina arbetstider den senaste tiden:

söndag kväll 18-01
måndag 8.00-16.30
måndag kväll 18-01
tisdag 08.00-16.30
tisdag kväll 18.00-01
onsdag 8.00-16.30

Min sambo har dragit ett tungt lass med kvällsjobb och hemarbete dagtid för att få allt att rulla.
Ikväll är jag "ledig". Skall bara röja bort allting från alla fönster, eftersom vi har hantverkare här imorgon bitti som skall byta ut samtliga fönster i lägenheten, Sara som jobbar ikväll får snällt finna sig i att somna 01.40 och väckas av män i overall klockan 07.00.
What a way to make a living.

Just det, jag skall göra lite manusjobb ikväll också...
Det är ganska intressant det här med vilka spratt långvarig sömnlöshet spelar en. Ordföljd och sammanhang har en tendens att gegga ihop sig.
När jag lyssnade på Rolling Stones häromdagen skrek jag rakt ut i refrängen:

"yeah, yeah, yeah..to the Sharlem Huffle!" utan att reagera...

Detta fenomen är däremot inte nytt; när jag sände morgonradio gick jag upp klockan 04.25 fem dagar i veckan och stod sedan och var väldigt offentlig i direktsändning mellan 06-10.
Minns en gång när vi tävlade ut presentkort från en guldsmedsaffär som heter Göranssons Guld & Ur.

Detta firmanamn omnämndes självklart i sändningen ett antal gånger varje morgon men till slut tog förvirringen och morgontröttheten ut sin rätt.
Till slut säger jag med en återhållen suck:
-Glöm inte tävlingen som är tillbaka imorgon bitti, vinn presentkort från Öransson Uld & Gur...och detta snubblar ut ur käften helt utan att jag reagerar.

Working 9 to 5?
Baha! Jag säger som i Vittula: -Knapsu!
Tycker att Bon Jovi fångar vårt liv bättre just nu.
I låten "I'll sleep when I'm dead"....

Min nya kollega Claes-Göran frågade om han fick ställa en personlig fråga.
Efter viss tvekan sa jag ja.

-Är du med i FaceBook?

????

Tiderna förändras.
Det fanns en tid när en "personlig fråga" handlade om huruvida man hade ändtarmsproblem eller liknande.

Har just nu en liten projektanställning som binder upp mina dagar och jag börjar så smått känna mina nya kollegor.
En av dem är en helt klart osannolik man som blott är 28 år gammal men som begåvats med det något otidsenliga namnet Claes-Göran.

Han har getskägg och brun manchesterjacka samt en liten miltärgrön, rektangulär  hatt som skulle kunna vara hämtad ur M.A.S.H.
Idag utspann sig detta samtal:

-Kommer du ihåg för några år sedan när TV4 körde med det där Sveriges värsta-konceptet, frågade Claes-Göran.
-Mmm...visst, sa jag...Sveriges värsta bilförare och sådär...
-De hade ett tält när de arrangerade Stadskampen för några år sedan på torget och jag gick in där.
-Jaha..
-Tänkte att jag skulle söka till något...jag nappade på Sveriges värsta lantis, jag skulle fan bli Sveriges värsta lantis, tänkte jag...
-Hur gick det då?
-Det gick bra. Jag kom med. Men sen föll jag på första utgallringen...
-Hur då?
-Äh, de frågade vad sushi var och det visste jag ju...
-Vad synd...
-Fast sen ringde de tillbaka och ville att min flickvän skulle vara med istället.
-Jaha...vad sa hon om det då?
Paus
-Ja, vad fan tror du?

På skolan har vi under en längre tid haft besök av två konsulter vars syften ter sig om inte dunkla så möjligen något diffusa men som åtminstone officiellt är menade till att undervisa personalen om det här med en gemensam värdegrund.

Ni anar säkert vad det innebär; personal ombeds att samla begreppet värdegrund i ett antal vackra ord såsom "tydlighet", "ärlighet", "samarbete" och så vidare.
Dessa hundratals ord skall sedan stötas och blötas , varpå ett antal s.k kulturbärare utses.
Dessa sållar sedan ut de fem ord som anses bäst motsvara arbetslaget och dess målsättning att skapa en optimal miljö för just "samarbete", "ärlighet" och "tydlighet".

Nästa steg blir att konkretisera vad dessa ord betyder i praktisk handling.
Vad menar du med "ärlighet"?, vad menar jag med "ärlighet"?
Vad säger Påven? Vad säger Per Ragnar?
Och så vidare...

Allt detta är säkert både viktigt och fint.
Det enda jag har funderat på under de två tillfällen jag mött dessa båda konsulter, är vem i helvete den där karln påminner om.
När han stått där och pratat om "ansvar", "trovärdighet" eller "omtanke" har jag bara tänkt: vem i helsike är det han liknar?

I veckan kom jag äntligen på det.
Det är ju John Kerry, den gamle demokratiske presidentkandidaten!


Är du konsult, är chansen relativt stor att du ser ut precis så här...

När jag kom till jobbet idag möttes jag av ett antal elever från ES i full 1700-talsmundering med peruker, kjolar och puffiga byxor.



Min första tanke, när jag såg dem, var att jag undrade över hur många klasser de fått gå om.
Yrkesskada...

Blev kanske lite solbränd under påsklovet.
En elev tittade på mitt ansikte i morse och sa:
-Du har varit utomlands, va?
Nej, sa jag. -Jag har varit i Örebro.

Sara höll på att få en chock när hon såg trailern till Kanal 5:s högstatusprogram Sanningens ögonblick.
Bland deltagarna som flimrade förbi tyckte hon sig se en fd medarbetare till oss.
-Nej. Det kan inte vara hon...eller...
-Skulle inte förvåna mig, svarade jag.
-Ja...hon var förvisso ljushårig här men...det var otroligt likt. Tänk om det var hon...

Den fd medarbetaren i fråga skulle verkligen platsa i ett program som Sanningens ögonblick.
Hon var inte rädd för att chockera om man säger så.
På firmafester ville hon alltid leka någon slags lek där diverse pinsamma eventualiteter dryftades.
Den ena mer ekivok än den andra.

En annan minnesgod episod är när hennes chef på en av sommarens personalsammankomster tar upp den sista bjudölen ur ett badkar som fyllts med is.
-Maja! (fingerat namn) Du får en extra semestervecka om du hoppar ner i vattnet.

Självklart var det ett skämt. Ingen chef skulle mena allvar med en sådan kommentar.
Ingen medarbetare skulle vara så blåst att man badar i nästan nollgradigt badvatten för en ynka semesterveckas skull.
Jag var inte närvarande, men har hört vad som skedde.

Maja (som vi kallar henne) sliter av sig nästan alla kläder (som om hon bara väntat på en anledning) och hoppar glatt och frejdigt ner i vattnet. Ridå!

-Har du nån gång varit så gott som naken inför kollegor, badande i isvatten?
Undrar om den frågan kommer att ställas av Pontus Gårdinger...

Du kanske minns att jag var ansvarig för fikat på jobbet för några veckor sedan.
Det av mig bakade brödet är sedan länge uppätet, havreflarnen likaså.

Av någon mystisk anledning hittade jag dock mitt gamla mjölkpaket stående i kylen, som ett minne från en svunnen tid.
Det var ganska lättrinnande, nästan genomskinligt.
Dock återfanns en relativt stor klump av innehållet, sakta skvalpande i förpackningens botten.

Upptill kan man läsa: bästföredatum 06 feb 2009.
Och det var ju ett tag sedan.
Mötets dagordning uppvisade dock inga tecken på ålderdom.
Frågan är väl snarare om det inte var samma dagordning som för en månad sedan. Jag kände åtminstone igen de flesta av punkterna.

Fredagen den 13:e imorgon och jag kommer att ägna förmiddagen åt att försöka lära mig Indesign med hjälp av en stirrig fransman. Vad har jag gett mig in på?

Så här kan det se ut på en helt vanlig, svensk gymnasieskola.
Som synes sitter lappen på dörren till elevcaféet och inte till svenskainstitutionen.

Skall man jobba i en kommunal verksamhet, gäller det att man har svart bälte i fika, för har man inte det, då är man helt körd.
Längden på fikapausen varierar men understiger sällan tio minuter.
Fikar man mindre än tio minuter räknas det som snabbfika och själva prefixet "snabb" är ett ord man känner sig lite rädd och främmande inför.
Ungefär som ordet "jazz" var i Sverige på 1920-talet.

Följdaktligen skall jag nästkommande måndag ansvara för fikandet, då arbetslaget håller ett av sina obligatoriska möten.
I sanning ett hedersuppdrag som planeras minutiöst, lite som Obamas installation. Jag har personligen valt Abraham Lincolns smörkniv.

Jag har ju varit borta från skolan ett tag, det sägs att delar av mötesformen reformerats och effektiviserats men jag vet inte.
Det skall hur som helst bli väldigt kul. Jag och en kollega skall länsa kaffekassan, skaffa nån typ av bröd (tänkte faktiskt baka själv) och runda av med pålägg passande för akademiker.



Kanske leverpastej?

Efter några månader ute i det som Reinfeldt reflexmässigt kallar för "utanförskapet" finner jag mig nu åter vara tillbaka på gymnasiet. Inte heller denna gång som elev.

En söt liten halvtidstjänst blev det.
Så nu vet jag vad jag skall syssla med.
Åtminstone fram till juni.

PS! Är fortfarande öppen för andra förslag, dygnet har många timmar.
Mejla gärna jobbtips på [email protected]

Vet inte hur detta skall tolkas.
Registrerade mitt CV på en hemsida idag.
Får tillbaka ett mejl som välkomnar mig och bekräftar mitt inskickade CV.
Sedan kommer det:

Ditt lösenord är: gurrubad....

Låter som en britt med en tandläkarsug i munnen.
Som säger: You are bad.

SACO har tagit fram siffror som visar inom vilka branscher framtidens jobb finns och det är häpnadsväckande läsning.
Det visar sig att man skall vara bl.a arbetsterapeut, kiropraktor eller psykolog för att ha en riktigt god chans.
Inom dessa sektorer saknas det nämligen arbetskraft.

Ryggvärk och oro i själen skapar framtidsjobben. Det är så mycket Sverige.

Däremot - om vi läser vidare på SVT TEXT:

Några yrken där det inte väntas finnas tillräckligt med jobb är: Arkeolog, 
bibliotekarie, tv-, film-, radio-yrken
och länshemslöjdskonsulent.    

Det känns ju skönt att vi har så många länshemslöjdskonsulenter.

Vad hade det blivit av oss om det inte vore för alla dessa länshemslöjdskonsulenter?
Den efterfrågan är mer än mättad.
Tänk på det; visst kan det vara lockande men om det är möjligt, undvik att utbilda dig till länshemslöjdskonsulent.
Sådana finns det redan 13 på dussinet.

Om morgnarna känns det lite som filmen Groundhog Day med Bill Murray.
Långsamt trampar jag min enväxlade cykel utmed samma väg. I samma blåst. I samma stad.

Jag möter ständigt samma ansikten. Vid ungefär samma tidpunkt.

Först är det Oskars pappa, känd från dagis.
Därefter en officer som liknar Tjadden Hällström på pricken. I full uniform och en sådan där sladdrig portfölj modell 1977.



Sedan en kvinnlig gymnasist som står lutad mot sin cykel och tok-sms:ar, till synes lyckligt ovetande om det här med morgonstress.

Hon missar ju bara en lektion. Vad gör det om 100 år?

Vill ge en stor kram och ett saftigt erkännande till min sambo som just nu jobbar både dagtid och kvällstid.
Senaste dygnet i 18 timmar.
Den kvinnan är enastående och helt unik.

Hon drar ett tungt lass nu, min sambo. Hon är värd all kärlek och uppmuntran.