DEN KOMPLETTA GUIDEN TILL PRATMAKARNA
Var humorn annorlunda förr?
Skrattade man åt helt andra saker 1973 än vad man gör i dag?
Detta är frågor som kräver ett vetenskapligt svar. Därför har jag på helt frivillig basis tagit mig igenom 28 minuter av tv-programmet Pratmakarna med sändningsdatum den 30 mars 1973.
Pratmakarna producerades av TV2 Nöje och var ett slags maraton i usla vitsar, presenterade av ett antal propert klädda män framför en röd ridå och en publik i lustiga frisyrer som skrattade pliktskyldigt var 30:e sekund.
Många (inte minst de medverkande som överlevde 70-talet) vill nog göra gällande att detta var en slags föregångare till stand up-komiken. Andra - mer verklighetsanknutna - åskådare ser i Pratmakarna en förlaga till det på 80-talet så populära kortprogrammet Har du hört den förut? där Margareta Kjellberg och Ewert Ljusberg samlade ett gäng fryntliga jeppar på en immig och svettig pub i Sundsvall.
Skillnaden är givetvis formen. Medan Har du hört den förut? var folklig och burdus gav Pratmakarna sken av att vara världsvan och elegant. Nästan alla bar exempelvis fluga, blanka skor och kråsskjorta.
Pratmakarna sändes i två omgångar, en på 70-talet och en på 90-talet. Den senare produktionen innehöll sådana komiska genier som Uffe Larsson, Jarl Borssén och Johannes Brost.
Jag tänker dock koncentrera mig på 70-talsversionen. Dels eftersom den är den ursprungliga, dels eftersom Roffe Bengtson är med. En man som väl får betraktas som lite av motorn i programmet.
Rolf Bengtson blev bara 45 år men hade en lång och intressant karriär med debut redan som 14-åring. Med tiden fann han sin karaktärsroll som rundlagd, dryckesglad och burdus komiker.
Man kan säga att han var något av 70-talets svar på Claes Malmberg även om såna jämförelser per automatik haltar.
Samtliga medverkande i 1973 års upplaga av Pratmakarna hade sina tydliga roller.
Roffe Bengtson var den sjavige suputen som såg ut att ha kammat sig med en elvisp.
Arve Opsahl den friske och frejdige norrmannen, ofta med ett passande utanifrånperspektiv.
Carl-Gustaf Lindstedt var den folkliga clownen, personen som tilltalade den breda massan.
Stig Grybe den förvirrade tänkaren, ofta the voice of reason i kvintetten.
Och slutligen Mille Schmidt som den lite fjollige, lismande småskollärartypen. En vattenkammad, intellektuell person.
Innan jag inledde min tittning av det här avsnittet hade jag vissa fördomar. Jag tänkte att nästan alla vitsar som hann dras på 28 minuter skulle handla om antingen sex eller alkohol, gärna i en slags kombination.
En noggrann genomgång visar att spännvidden faktiskt var lite större än så.
I avsnitt 2 från mars 1973 hinner de fem komikerna dra 28 vitsar, vilket ger ett snitt på en vits per minut.
Här är vad de skämtade om:
1. Sex, preventivmedel
2. Sex, preventivmedel
3. Fumlighet
4. Trötthet
5. Tunnhårighet (mannen som går till frisören med tre hårstrån på huvudet och som slutar med att han när han blott har ett strå kvar säger till frisören: -Ta bara och rufsa till det!
6. Att flyga flygplan (stor grej 1973, tydligen)
7. Toaletter. ("Jag tycker att de borde bygga om det nya riksdagshuset till en enda stor, offentlig toalett. Då skulle de som sitter där inne veta vad de gjorde").
8. Att gå på bordell.
9. Att vara utomlands.
10. Förväxling. (-Jag vill köpa Selma Lagerlöfs samlade verk. -DETTA ÄR EN JÄRNHANDEL!!)
11. Sävlig skåning som hoppar fallskärm. Från gropen i marken hörs: -Träääeeee.
12. Bankrån.
13. Bankrån. Kassörskan lägger sig på rygg. Rånaren: -Vad gör du? Det är inte firmafest!
14. Nakenhet.
15. Bilkörning. Absurd och kvinnoförnedrande historia om en man som vill döda sin fru. -Köp en snabb bil, hon kommer att köra ihjäl sig. Killen köper en Volvo. Kvinnan överlever. -Köp en jaguar! Två veckor senare visar det sig att mördaren köpt ett kattdjur som käkat upp hustrun. Publiken viker sig dubbel av skratt.
16. Sjukhus.
17. Lösben och emaljöga. Två män tvingas dela hotellrum. Den ena har ett löst ben, den andre har ett emaljöga. Poängen: - Då kan ju du hålla ett öga på mitt ben i natt.
18. Lumpen.
19. Polisman ska meddela ett dödsbud. Frågar efter om Änkan Pettersson är hemma.
20. Dödshot.
21. Alkohol + död.
22. Toaletter.
23. Klassikern om mannen som lägger sig på hotellets tak för att sola naken. Visar sig vara ett glastak och under ligger stora matsalen.
24. Tjuvfiske.
25. Otrohet.
26. Alkohol och sex.
27. Alkohol. Krockar med en lyktstolpe.
28. Hos gynekologen. Kvinnan som varit gift tre gånger och fortfarande är oskuld. Senaste maken var socialdemokrat och han "bara lovar och lovar"...
Var humorn annorlunda förr?
Ja, delvis.
Sant är i alla fall att det finns vissa element som ständigt återkommer. Med lätthet anar man ett mönster. Samtidigt är skämten i programmet inte särskilt tidstypiska.
Samhällskritiken och de många vitsarna om Descartes och Kant uteblir tyvärr på bekostnad av allehanda historier kretsande kring sex, alkohol, främmande miljöer och bilar.
Pratmakarna var gissningsvis därför också en lite främmande fågel i TV2:s utbud 1973.
EN ANNORLUNDA NYHETSKANAL
Den har inte alls samma trovärdighet som BBC, långtifrån samma flashiga grafik som SkyNews och saknar helt den tyngd och genomslagskraft som exempelvis CNN och CNBC har.
Ändå puttrar den sakta på, i bakvattnet av den internationella nyhetstelevisionens mediejättar.
Dag ut och dag in, dygnet runt, sänder den nyhetsinslag på tolv olika språk rakt ut i den europeiska etern.
Euronews bildades 1993 och är en nyhetskanal i tv som ägs gemensamt av de europeiska public servicebolagen i EBU, European broadcasting union.
Det som kännetecknar Euronews är det lugna tempot och det lite amatörmässiga hantverket. Sändningarna består av ganska långa bulletiner som inte är mer än olika nyhetsklipp staplade på varandra, kommenterade av en speaker som i den engelska versionen oftast låter som en BBC-snubbe från 1933.
Tilltalet är officiöst och klippen mellan inslagen är oftast ganska taffliga. Ljudmixen är bristfällig, ibland klipps bakgrundsljudet av helt abrupt.
Här binds heller inga inslag samman med hjälp av hårsprayade och botoxade nyhetsuppläsare i en färgglad studio, nej - här skjuts inslagen iväg på egen hand, ackompanjerade av en högst lapidarisk grafik.
Ett återkommande inslag är No comment. Det innebär nyhetsbilder helt utan förklaring. Allt som bjuds är information om var bilderna är tagna.
Man kan fråga sig på vilket sätt detta utvecklar nyhetsjournalistiken. Själv är jag något kluven. Visst kan det vara intressant att följa ett skeende utan att någon skriver en på näsan om vad det handlar om. Å andra sidan känns det lite skol-tv.
Är det möjligen av lathet som detta No comment får ta viktig tablåtid i Euronews?
Det är inte utan att man misstänker att någon sagt: -Det här orkar vi inte kommentera, bara ut med skiten! De ser ju i alla fall att det är en get som äter från en soptunna medan en buss med 15 passagerare sprängs i bakgrunden.
ALLT LJUS PÅ JÄREGÅRD
Nu kan man avnjuta hela Här är ditt liv med Ernst Hugo Järegård från 1984 via Youtube. Ett sprudlande program, ett av de bästa i serien.
Lasse Holmquist, detta programledarproffs, är som alltid lugnet själv när han guidar tittaren genom den självupptagne estradören Ernst Hugos liv och karriär. Gillar det improviserade kaoset i början av sändningen där Lasse frågar Ernst Hugo om han behöver gå och kissa innan bandningen börjar.
- Gör du då det så spelar Tollarparen signaturen så länge.
Ett telefonsamtal från Maury Yeston i USA som sjabblas bort är heller inget som nämnvärt ruckar programledarens lugn.
Så härligt uppsluppen och avkopplande television. Så fjärran dagens överproducerade och hårt formaterade program.
Järegård trivs givetvis som fisken i vattnet när han själv får stå i fokus i över två timmar och programmet bärs fram mycket på hans olika intressen i livet: teater, vin, cigarrer, whisky, böcker och kläder.
Hans sociala liv blir inte lika starkt belyst även om hans långa äktenskap med Karin och tillvaron med sonen Johannes skymtar förbi i handlingen.
Programmets verkliga lyft är när Ernst Hugo på eget bevåg ger sig på en av sina gamla monologer, skriven av Jolo. Det handlar om varför kyssandet ökat så förbannat runt om i samhället och detta kan vara Ernst Hugos största stund. Att ensam, inför miljoner tittare totalt äga kameran i ett program som handlar om honom själv och nästan ingen annan, måste ha betytt mycket.
Till synes utan bekymmer fyrar Järegård av sin monolog och som alltid sitter man som åhörare på helspänn. Tittarna bevittnar i det ögonblicket verkligt stor konst, humor och professionalitet.
Det är annars uppenbart att Lasse Holmquist önskat sig en rejäl vidräkning med gästens avlidne far Ernst. Något år innan programmet sändes hade Ernst Hugo tillsammans med Eric Wennerholm gett ut en memoarbok som mycket kretsar kring hur Ernst Hugo i barndomen upplevde sin far som elak.
Detta avfärdas nästan helt av intervjupersonen som menar att de känslor han 1984 hyste för sin pappa var varma.
- Jag är en stor älskare av min far. När PC Jersild hade läst boken kom han med ett förslag om att jag borde ha kallat den "faderskärlek", säger Ernst Hugo.
Detta trots att pappan inte alls gillade sin sons ambitioner att bli skådespelare.
- Jag är full av hämningar och knutar kring det där att jag aldrig lyckades i småstaden. Jag avskiljde mig och försökte hävda mig på annat sätt, säger Ernst Hugo i programmet.
En intressant inblick ger pappans kamrat Knut Körling som i Här är ditt liv visar upp gamla svartvita bilder på hur han och pappa Ernst tillsammans spelat folklustspel och revyer i Ystad på 1930-talet.
- Ernst var utklädd till kvinna i nästan alla roller som han spelade, säger Körling, vilket också framgår av bilderna.
Som ett crescendo avslutas sedan sändningen med att Cornelis Vreeswijk och Östen Warnerbring gör Järegård sällskap iförd käppar och höga hattar som sprutar ut eld medan de framför numret Var ska jag hänga min hatt i natt?
Så...exakt så borde flera av dagens tv-program avslutas.
RADIO 1 PÅ VÄG BORT
Det ryktas att Sveriges enda reklamfinansierade pratradiokanal; Radio 1 i Stockholm, nu ska skrotas.
Ägarna MTG Radio som drog igång kanalen som ett prestigeprojekt 2011 utlovade märkligt nog "uthållighet" och "en långsiktig satsning". Men det var då.
Två och ett halvt år senare ser det alltså nu ut att bli nedläggning och detta är självklart något som man kan beklaga.
Faktum är att Radio 1 i dagsläget är den enda kommersiella radiostation i landet som har något slags existensberättigande. Detta i en bransch där två stora elefanter (MTG Radio och SBS Radio) delat upp marknaden mellan sig och dagligen skickar ut en infantil mix av lika delar skvalig musik som hjärndöd underhållning, ängslig intill orimlighet i sitt krampaktiga sätt att vara publiken till lags.
Allting som sägs är tillrättalagt och menlöst, all musik är sönderspelad och den publicistiska tanken bakom är fullständigt obefintlig.
Svensk reklamradio av idag vill göra dumma lyssnare ännu dummare. När den kommersiella radion startade på allvar för ca 20 år sedan fanns det i alla fall ambitioner och ett slags driv. Programmen hade segrererad publik, det fanns riktigt lokal radio med en annorlunda slags journalistik, det fanns seriös kulturradio, nyhetsbaserad popradio och t.o.m kanaler för sport, klassisk musik och kanaler helt utan programledare.
Idag har allt sånt försvunnit och radion lever en tynande tillvaro i skuggan av Spotify, Twitter och Facebook som tagit över mycket av det som reklamradion förr i tiden berikade omvärlden med.
Denna likriktning har gjort reklamradion grymt ospännande och detta verkar man också själva ha varit medvetna om, då MTG modigt nog startade landets första kommersiella pratradiokanal.
Nu skulle det äntligen bli liv och rörelse. Viktiga ämnen skulle tas upp, folk skulle få komma till tals, åsikter skulle slungas ut ur högtalarna och så det helt unika: programledarna skulle (eftersom de inte styrs av samma krav på saklighet och objektivitet som Sveriges Radio) kunna ha egna åsikter och vädra dessa on air.
På pappret borde det vara succé i ett land som Sverige, i en stad som Stockholm och i en tid som vår då alla har åsikter som uttrycks hej vilt dygnet runt i kommentatorsfält, på Twitter och på Facebook, i bloggar och podcasts.
Egentligen ligger konceptet pratradio helt rätt i tiden.
Frågan är bara var nånstans det gick fel.
Personligen tror jag att det stora misstaget stavas: redan etablerade tv-kändisar som peakade 1992.
Att bygga en uppkäftig pratradio kring namn som Robert Aschberg, Gert Fylking och Hasse Aro känns långt ifrån nyskapande och i fallet Fylking direkt gubbigt och gammaldags.
Har aldrig gillat honom i radio och kan väl så här med lite perspektiv säga att det enda han åstadkom på Radio 1 som var uthärdligt att lyssna till var den där entimmeslånga intervjuserien där en särskild gäst varje dag fick prata till punkt.
Sådana möten; det mänskliga samtalet, är alltid intressant att ta del av. Varje enskilt människoöde är spännande och dessa personporträtt påminde en del om Tomas Tengbys 90-talsprogram Prat i P3.
Dessa gubbar och deras självupptagenhet som alltför mycket fick prägla Radio 1 tror jag blev anledningen till det obefintliga genomslaget bland lyssnarna.
Frågan är vad man skulle ha satsat på istället.
Ett scenario där självsäkra 22-åringar utan distans till nånting (som ofta är fallet med P3) fyller etern hade kanske inte heller varit så lyckat.
Hellre då att man gjort som i USA, låtit kontroversiella politiker fått inta studion.
Snacka om succé ifall Radio 1 haft modet att ge en ultrakonservativ, homosexfientlig, kvinnoprästmotståndare från KD en chans att leda ett ring in-program om abort.
Eller om en nyliberal kärnfamiljshatare suttit och propagerat för fri invandring, prostitution och droger.
Då tror jag att det hade tänt till på riktigt och det skulle bli en situation där väldigt få höll med dessa knäppgökar om deras argument men alla skulle ha varit tvingade till att lyssna.
Frågan är nu - om kanalen läggs ner - vad man ska sända ut istället?
Man har nämligen testat allt.
När tillståndet köptes 1993 valde MTG Radio att lägga Z Radio på frekvensen 101,9.
Det var ett av de dyraste tillstånden att ropa in och också det med bäst täckning av de kommersiella frekvenserna, dessutom med ett utmärkt läge på frekvensbandet, mitt emellan P3, P4 och gamla P5 Radio Stockholm.
Efter ett tag förvandlades det istället till Metro FM för att sedan bli Svenska Favoriter. Därefter drog man igång nåt man kallade P-FM. Detta var dock bara ett aprilskämt. Istället blev det Star Fm (med ganska exakt samma musik som konkurrenten Mix Megapol).
Detta Star Fm skrotades sedan för att ge plats åt Radio 1 och nu verkar cirkeln vara sluten.
Mitt tips till MTG Radio?
Lämna tillbaka tillståndet för frekvensen 101, 9 Mhz i Stockholm.
Ni klarar uppenbarligen inte av att producera något som folk efterfrågar.
STJÄRNORNA PÅ TV-SPORTEN
Känns det tröttsamt med ännu en urvattnad omgång av Stjärnorna på slottet där dramatenskådisar med divalater bjuder på vaktelägg och flyger luftballong med likasinnade?
Känns Mästarnas mästare utstuderat och blekt då de allra största sportstjärnorna redan varit med och många av dem dessutom visar sig vara totalt ointressanta som människor?
Då har Nonsensakuten lösningen. Ett sammanslaget koncept där det bästa av två världar möts i en rafflande tv-underhållningssatsning: Stjärnorna på Tv-sporten!
Nya och gamla skåpsupare sportjournalister samlas i en bondgård ute på den spanska vischan. Olika uppdrag ska klaras av på tid och varje kväll får de sen se på ett drömreferat från förr och berätta omständigheterna kring referatet (om de minns något förutom att det fanns kackerlackor på hotellet och att tjejen i receptionens bar nog hette Cindy).
Vilken show det blir när Tommy Engstrand och Jacob Hård tillsammans ska försöka pumpa upp vatten ur en brunn, vilken formidabel tv-fest att få se Ingvar Oldsberg beställa salami i byns delikatessaffär eller Arne Hegerfors möta André Pops i en rafflande softbollmatch.
För att inte tala om hur kameran zoomar in Agne Jälevik och Jane Björck i färd med att hissa segel på en gisten gammal optimist-jolle. Eller när Jan Lorentzon och Bosse Hansson brer jordnötssmör på frukostmackorna i det pyttelilla köket.
En annan sak man inte vill missa är Ann Britt Ryd Pettersson och Göran Zackrisson i leken Rita, gissa, spring! eller Artur Ringart i sumodräkt när han brottas med Mats Nyström.
Lekledare: Jens LInd.
Det kan bli succé, det här.
André Pops värmer upp inför grenen Softboll med förbundna ögon.
SÅ KAN TV3 RÄDDAS
Det är ingen hemlighet att TV3 har och under en lång tid haft mycket stora problem.
Expressen skrev för en tid sedan om den kris som numera omgärdar Jan Stenbecks gamla flaggskepp.
Kanalen gör egenproduktioner som ingen vill titta på (True Talent, Kändishoppet) och om de nån gång skulle få till en succé (som första säsongen av Svenska Hollywoodfruar) lyckas de direkt vattna ur konceptet genom att krama så mycket som möjligt ur idén att den till slut känns både genomtröskad, gammal och ointressant.
På åtta år har TV3 haft fyra programchefer. Samtliga har tvingats sluta pga av felrekryteringar eller usla tittarsiffror.
Idén de senaste åren har varit att göra TV3 till nån slags mjuk kvinnokanal vilket i praktiken har inneburit elva olika versioner av Top Model dygnet runt.
Ingen villl ha denna typ av tv.
De som vill ha det är lågutbildade och alls inte köpstarka, vilket gör att kanalen inte lyckas locka några annonsörer till sina program.
Utan annonsörer, sämre och färre nya produktioner och dygnet får istället fyllas ut med billiga sit coms från USA som ingen egentligen efterfrågar.
Man kan fråga sig om det överhuvudtaget går att få lite snurr på TV3 igen, denna tjugosexåriga reklamkanal som så många svenskar hittills sett som en naturlig kanalplats på sin tv.
Jag tror att det går.
Men det skulle krävas enorma förändringar.
Jag tror att lösningen är att kanalen måste hitta tillbaka till sin själ. Minnas varför man en gång i tiden startade.
Det var ju för att ruska om både samhälle och individ som man skapades. För att ge en spark i arslet på staten och dess snäva syn på mediekonkurrens men samtidigt ge folket vad folket ville ha. Sport, snusk och tecknat.
När TV3 startade på nyårsafton 1987 var man uppkäftiga, ohämmade, oborstade, retfulla, ja, t.o.m olagliga.
Det skulle vid denna tid inte gå att sända reklam i tv till svenska hushåll.
Jan Stenbeck lyckades (genom att producera kanalen från London och sända ut den via en satellit i rymden som riktade sig mot Skandinavien).
Det är denna uppkäftighet jag tror att TV3 skulle må bra av att återfå. Kanalen borde bli en slags rebell igen bland alla de sockersöta svenska reklamkanalerna med sina otaliga timmar av tröttsamt välkammad matlagningstv.
Jag tänker mig ett slags ZTV fast för 40plussare. Varför inte löpa linan ut och göra TV3 till trash-tv på riktigt?
Kärnan borde byggas kring galna livesändningar med bisarra gäster i direktsändning två gånger varje kväll, en tidig show runt 17 och en sen kvällsföreställning runt 23.
Däremellan skulle man kunna ösa på med skruvade dokumentärer om massmördare, kannibaler, sexmissbrukare och spioner.
Framgången för Efterlyst (ett av få program i TV3 idag som faktiskt har tittare) tror jag talar för det stora intresset folk i landet har kring kriminaljournalistik.
Spinn vidare och bygg ut detta.
Krydda med några riktigt publika sportevenemang (Viasat har ganska många visningsrättigheter gällande sport, för att på skjuts på trean skulle man kunna bjuda några evenemang i veckan där istället för i Viasat Sport och hoppas på mycket reklamintäkter).
Fyll sedan ut resten av dygnet med riktigt populära filmer och provokativa komediserier (mycket stand up).
Det viktiga är att kanalen skulle genomsyras av uppstudsighet, fräckhet och det man kanske minst av allt förväntar sig.
Så här skulle en kväll med TV3 kunna se ut:
17.00 Livemagasin med riktigt sjuka gäster. Passion, känslor. Heta debatter och slagsmål i studion.
19.00 Tätt intill. Intima frågor till riksdagens talman Per Westerberg.
19.30 Vinn miljonen. Klassisk förnedrings-tv. Hur långt är kvällens deltagare beredda att gå för att vinna en miljon kronor?
20.00 Diskutabelt med Robert Aschberg. Kvällens ämne: Kommunalråd som köpt sex
21.00 Efterlyst
22.00 Dokumentär om dvärgar i Hollywood
23.00 Livemagasin - sena upplagan. Gäst: en omskriven person som precis avtjänat ett straff för mordförsök.
01.00 Django Unchained. Am film från 2012.
Ok. Erkänn. Nog verkar detta mer spännande än avsnitt 323 av Americas Next Top Model...
SÅ KAN TV3 RÄDDAS
Det är ingen hemlighet att TV3 har och under en lång tid haft mycket stora problem.
Expressen skrev för en tid sedan om den kris som numera omgärdar Jan Stenbecks gamla flaggskepp.
Kanalen gör egenproduktioner som ingen vill titta på (True Talent, Kändishoppet) och om de nån gång skulle få till en succé (som första säsongen av Svenska Hollywoodfruar) lyckas de direkt vattna ur konceptet genom att krama så mycket som möjligt ur idén att den till slut känns både genomtröskad, gammal och ointressant.
På åtta år har TV3 haft fyra programchefer. Samtliga har tvingats sluta pga av felrekryteringar eller usla tittarsiffror.
Idén de senaste åren har varit att göra TV3 till nån slags mjuk kvinnokanal vilket i praktiken har inneburit elva olika versioner av Top Model dygnet runt.
Ingen villl ha denna typ av tv.
De som vill ha det är lågutbildade och alls inte köpstarka, vilket gör att kanalen inte lyckas locka några annonsörer till sina program.
Utan annonsörer, sämre och färre nya produktioner och dygnet får istället fyllas ut med billiga sit coms från USA som ingen egentligen efterfrågar.
Man kan fråga sig om det överhuvudtaget går att få lite snurr på TV3 igen, denna tjugosexåriga reklamkanal som så många svenskar hittills sett som en naturlig kanalplats på sin tv.
Jag tror att det går.
Men det skulle krävas enorma förändringar.
Jag tror att lösningen är att kanalen måste hitta tillbaka till sin själ. Minnas varför man en gång i tiden startade.
Det var ju för att ruska om både samhälle och individ som man skapades. För att ge en spark i arslet på staten och dess snäva syn på mediekonkurrens men samtidigt ge folket vad folket ville ha. Sport, snusk och tecknat.
När TV3 startade på nyårsafton 1987 var man uppkäftiga, ohämmade, oborstade, retfulla, ja, t.o.m olagliga.
Det skulle vid denna tid inte gå att sända reklam i tv till svenska hushåll.
Jan Stenbeck lyckades (genom att producera kanalen från London och sända ut den via en satellit i rymden som riktade sig mot Skandinavien).
Det är denna uppkäftighet jag tror att TV3 skulle må bra av att återfå. Kanalen borde bli en slags rebell igen bland alla de sockersöta svenska reklamkanalerna med sina otaliga timmar av tröttsamt välkammad matlagningstv.
Jag tänker mig ett slags ZTV fast för 40plussare. Varför inte löpa linan ut och göra TV3 till trash-tv på riktigt?
Kärnan borde byggas kring galna livesändningar med bisarra gäster i direktsändning två gånger varje kväll, en tidig show runt 17 och en sen kvällsföreställning runt 23.
Däremellan skulle man kunna ösa på med skruvade dokumentärer om massmördare, kannibaler, sexmissbrukare och spioner.
Framgången för Efterlyst (ett av få program i TV3 idag som faktiskt har tittare) tror jag talar för det stora intresset folk i landet har kring kriminaljournalistik.
Spinn vidare och bygg ut detta.
Krydda med några riktigt publika sportevenemang (Viasat har ganska många visningsrättigheter gällande sport, för att på skjuts på trean skulle man kunna bjuda några evenemang i veckan där istället för i Viasat Sport och hoppas på mycket reklamintäkter).
Fyll sedan ut resten av dygnet med riktigt populära filmer och provokativa komediserier (mycket stand up).
Det viktiga är att kanalen skulle genomsyras av uppstudsighet, fräckhet och det man kanske minst av allt förväntar sig.
Så här skulle en kväll med TV3 kunna se ut:
17.00 Livemagasin med riktigt sjuka gäster. Passion, känslor. Heta debatter och slagsmål i studion.
19.00 Tätt intill. Intima frågor till riksdagens talman Per Westerberg.
19.30 Vinn miljonen. Klassisk förnedrings-tv. Hur långt är kvällens deltagare beredda att gå för att vinna en miljon kronor?
20.00 Diskutabelt med Robert Aschberg. Kvällens ämne: Kommunalråd som köpt sex
21.00 Efterlyst
22.00 Dokumentär om dvärgar i Hollywood
23.00 Livemagasin - sena upplagan. Gäst: en omskriven person som precis avtjänat ett straff för mordförsök.
01.00 Django Unchained. Am film från 2012.
Ok. Erkänn. Nog verkar detta mer spännande än avsnitt 323 av Americas Next Top Model...
"TV4 NEWS LÄGGS NER"
Sedan TV4 lade ut all nyhetsbevakning på det fristående Nyhetsbolaget har det mesta omkring TV4 och nyheter, varit rejält svajigt.
Alldeles bortsett från diskussionerna om arbetsvillkor och anställningsformer på TV4 och Nyhetsbolaget, kan man konstatera att satsningen på en dygnetruntsändande nyhetskanal i svensk tv varit en flopp från början till slut.
Först var det osäkert vem eller vilka som skulle distrubuera kanalen. Sedan trollade och mixtrade cheferna med tittarsiffrorna, framförallt blev begreppet "potentiella tittare" både luddigt och skrattretande.
Sedan kom då debatten om villkor för de anställda.
Därefter det halvhjärtade samarbetet med Expressen och en gratis distributionen i appen där man som tittare fick intrycket att denna gratistjänst var en sista desperat åtgärd för att satsningen överhuvudtaget skulle ha nån slags existensberättigande.
I veckan kom så ryktena om kanalens definitiva nedläggning och nånstans kan jag känna att det är rätt beslut.
Visst är det trist att Sveriges första, riktiga nyhetskanal i tv inte får fortsätta men med tanke på de strategiska fel som följt med hela processen känns det ändå rimligt.
Nedläggningen hade kanske kunnat undvikas om man redan från början:
1. Sett till att ha en hushållstäckning på i alla fall 70 %.
2. Lanserat en nyhetssajt med en enkel adress och mycket rörlig webb-tv.
3. Lagt allt fokus på webben och från denna lyft ut material till tv-produktionen.
4. Lanserat kanalen under ett mindre skrattretande namn.
5. Tidigt startat en gratis-app fullspäckad med annonser. Denna sista punkt kanske inte låter verklighetsanpassad men man kan alltid drömma att det hade kunnat fungera så.
Det som TV4 nu bör göra är att hålla kvar idén om en fristående nyhetsleverantör. Tanken är egentligen god. En redaktion som servar hela TV4-Gruppen med nyheter och samhällsprogram.
På detta sätt har Ekoredaktionen arbetat sedan lång tid, i praktiken jobbar SVT också utifrån en liknande struktur.
En önskan vore en snabb nyhetssajt med basen i direktrapporteringar. Dessa får gärna vara som länkar rakt ut på nätet. Tjafs med programledare i studio känns onödigt, i alla fall dagtid.
Bättre då att koncentrera verksamheten till en enhet som levererar fasta nyhetssändningar i de olika kanalerna och en enhet som uppdaterar webben med inslag ute från fältet.
Om man så vill skulle man kunna kalla webbverksamheten för ett offentligt arbetsmaterial som sker i realtid och tankas upp vartefter det blir färdigt, lite som Playrapport arbetade tidigare. En ständig slinga med nyhetsinslag okommenterade av nyhetsankare.
Av detta material skulle sedan det mest angelägna samlas till tv-anpassade nyhetssändningar i verksamhetens andra gren.
Även om dagens tv-tittande styrs mindre av tablåeer och mer av on demand-tjänster, vore det inte fel med fasta tider. Jag har exempelvis länge efterfrågat att SVT skapar en fast Rapportsändning varje kväll klockan 23.00 och inte gör som idag, att de sena Rapportsändningarna hoppar fram och tillbaka i tid.
Man skulle utifrån samma tanke önska sig en fast kvällssändning av TV4Nyheterna i Sjuan klockan 17.00 och en midnattssändning i TV4 eller TV4 Fakta.
På detta sätt skulle tv-tittaren få en nyhetskväll i svensk tv (SVT och TV4) med följande hålltider:
16.00 Rapport, SVT 1
17.00 Nyheterna, Sjuan
18.00 Rapport, SVT 1
19.00 Nyheterna, TV4
19.30 Rapport, SVT 1
21.00 Aktuellt, SVT 2
22.00 Nyheterna, TV4
23.00 Rapport, SVT 1
00.00 Nyheterna, TV4
ARKIVET ÄR ÖPPET
SVT har äntligen kunnat öppna upp sitt digitala arkiv för program producerade före 2005.
Det kommer på sikt att innebära över tiotusen timmars arkiverad webb-tv.
Programtitlar som Hammarkullen, Rederiet, Plötsligt i Vinslöv, Hemsöborna, Babels Hus, Hylands hörna, Radioskugga, Sparvöga med mera kommer att göras tillgängligt på webben.
Kollade på Jacobs stege från 1987 häromkvällen och blev nostalgisk men samtidigt lite nedstämd över utvecklingen.
Sändningen varade en timme och tio minuter.
Sändningen varade en timme och tio minuter.
Jacob Dahlin, Täppas Fogelberg, Benny Andersson, Orsa spelmän, Lena Philipsson, Sven Wollter, Tommy Körberg, Karin Glenmark, Brigitte Nielsen, Lill Babs och Esa Pekka Salonen m.fl flimrade förbi i ett och samma program!
Vilken klasskillnad om man jämför med dagens dravel (som Hela Sveriges fredag och dylikt)
Vilken klasskillnad om man jämför med dagens dravel (som Hela Sveriges fredag och dylikt)
Personligen vill jag se fler avsnitt av Här är ditt liv i det öppna arkivet (bland annat det underbara avsnittet med Ernst Hugo Järegård som gäst) men det är säkert på gång.
Sedan tidigare har jag även en idé om att SVT borde fimpa varumärket SVT 24 helt och ersätta det med en slags guldkanal där man skulle kunna visa arkivmaterial mellan klockan 20-05 på den kanal som nu delas med Barnkanalen.
SVT 24 idag är nån slags konstig utfyllnads-tv med lika delar repriser som text-tv och det känns verkligen som konstgjord andning.
Anledningen till att det inte blir något SVT Guld i rutan är troligen det här med upphovsrätt och ersättningsfrågor; dvs byråkrati av den högre skolan.
KLÅFINGRIGHET
Granskningsnämnden för Radio & TV (den statliga motsvarigheten till den medeltida kyrkans sällskapslek spanska inkvisationen) har slagit till igen.
Denna gång handlar det om TV4 som under vintern sände programmet Morden i Sandhamn och råkade placera ett av reklamavbrotten på ett sätt som inte direkt tilltalade statens överförmyndare.
I avsnittet utbröt vid ett tillfälle tumult i ett hus där två kvinnor hamnade i slagsmål. För att öka på spänningen bröt TV4 för reklam.
Detta skulle de aldrig ha gjort. De bröt nämligen mitt i - som Granskningsnämnden skriver - "ett pågående händelseförlopp".
Därför får nu kanalen böta 25.000 kronor.
Hela idén med kommersiell tv och dramatik likt den som återfinns i en tv-deckare är att publiken skall förväntas hänga kvar över ett reklambrejk. Det är reklamen som gör att kanaler som TV4 ens kan sända programmet.
Något säger mig att Granskningsnämnden aldrig hört talas om begreppet "cliffhanger".
UTSTRÅLNING
Man har hittat en säck potatis i Idaho som har större utstrålning på scen än Robin Stjernberg.
Eller en, förresten, man fann flera stycken...
ROSA PÅ TURKOS
Okej, det här är lite som det gamla programmet Svart på vitt med Hans Villius men eftersom det är färg kan vi kalla det för Rosa på turkos.
Detta är en snapshot från ett gammal Gäst hos Hagge-program i Sveriges Television.
Vet inte det exakta årtalet men gissar på 1987.
Förre utrikesministern Sten Andersson är gäst i programmet och strax innan bilden dyker upp, har Andersson precis berättat om hur han vant sig vid kindpussar då många internationella gäster använder sig av denna för en svensk ganska ovanliga hälsningsteknik.
Precis innan bilden ses i rutan berättar Sten en anekdot om hur han på ett arbetarekommunsmöte i Stockholm skulle efterträda Torsten Nilsson och samtidigt avtacka tre sjuttioåriga revisorer.
En av dem var kvinna. Ellen Mossberg.
Henne slätade Sten över ganska raskt.
Då hör han det gamla borgarrådet Hjalmar Mehr (känd från Almstriden) teaterviska: -Kyss de andra också!
Den ene av dem, van vid kindpussar efter sin tid i Vietnamkommittén, hade inga problem med Sten Anderssons närmanden. Värre då med den andra gubben, som enligt Sten såg detta som ett otillbörligt närmande.
Det hindrade dock inte herr Andersson som tvångskysste den gamle revisorn.
-Han gick hela dagen med en smak av Aqua Vera i munnen...och sen har jag inte kunnat sluta, helt enkelt...så passa dig, skämtar Andersson med Hagge Geigert.
Det är nu som kameran klipper in publiken, och visst kan vi höra Villius röst analysera fotot:
"Mannen på bilden är 39 år gammal och sitter som publik i en tv-studio i Göteborg. Det är en torsdag och programmet som bandas heter Gäst hos Hagge. Bredvid honom sitter hans syster. Hon är ett par år äldre men inget tyder på att hon är mer road av att vara där är vad han är. När det kommer till humor uppskattar mannen och hans syster lyteskomik och buskis. Drängar som fastnar med sina penisar i slipmaskiner eller pigor som tar fel på kossan och husbonden när det skall till att mjölkas.
Mannen är proper, han har dagen till ära tagit på sig sin finaste blazer, den svarta med ett rutmönster i turkos. Hans syster har svår mensvärk när bilden skall till att tas.
Bakom syskonparet, snett upp till höger, ser vi en granne till mannen, en kvinna på 48 år som fått följa med till studion mest av en slump. Hon skrattar frejdigt åt ett skämt som utrikesminister Sten Andersson just har levererat, hon skäms inte för att hon tycker skämtet var kul, att jämför med mannen i den svartturkosa blazern som inte kan bestämma sig för om det fräcka skämtet om två gubbar som pussas är kul...eller bara äckligt. Därför blir det ett pliktskyldigt skratt. Inget gapflabb, men heller inget fnitter. Mannen skrattar med munnen halvöppen i ett oidentifierbart ingenting..."
JULENS ESKAPAD
Triadlåten Tänd ett ljus fyller 25 år i år, något som den gamle Triadmedlemmen Niklas Strömstedt kommenterar så här i Expressen:
-Den har väl skaffat egen lägenhet och håller på att flytta hemifrån nu.
Eventuellt är han lite trött på den, på samma sätt som gemene man kan vara trött på Adolphson & Falks Mer jul eller Just Ds Juligen.
Låtarna varvas nämligen med en sällsam frenesi i varuhus, gallerior och i radio så här års.
För mig är den där musiken tätt förknippad med mina barndomsminnen av Radio Kristianstad och det är - hur konstigt det än kan låta - ganska trevliga hågkomster.
Minns framförallt ett program som på sin tid ansågs nyskapande och gick på eftermiddagarna mellan 15 och 18. Det hette Eskapad och hade ledmotivet till Indiana Jones som sigatur (du inser givetvis själv att en elvaårig nörd fascineras djupt av ett sådan upplägg).
Vi snackar nu mitten av 80-talet och det som gjorde programmet unikt var att programledaren Krister Hjelm själv skötte tekniken när han sände. Detta kallades att "självköra" och var bl.a en produkt av de knappa resurser lokalradion tilldelats men kanske också initierat i syfte att testa något nytt och ge lyssnarna ett lite våghalsigare tilltal än vad riksradion hade. Självkörd radio blir inte lika stel utan mer infallsrik och uppsluppen; känslan av direktsändning förstärks betydligt.
Lyssnade oerhört mycket på Radio Kristianstad när jag var liten och minns ännu idag de fascinerande rösterna. Förutom nämnde Hjelm även programledaress som Martin Svenningsen (sedermera reporter på TV4), Lars Hansson, Petra Wrangler (senare SVT) och Linda von Essen.
Framförallt Lars Hansson minns jag. En klurig stockholmare med en programledarstil utöver det vanliga. Tillbakalutad, cool, ironisk (även om detta var ungefär tio år innan den ironiska generationen skulle göra sin entré på mediescenen). En verklig personlighet.
Hansson hade en härligt självironisk stil där han effektivt utnyttjade sin egen fumlighet och bjöd på sig själv, kanske den viktigaste egenskapen en programledare kan ha, enligt mig. Fel skivor gick igång, nyheterna kom inte ut i tid men man köpte konceptet för han utstrålade värme och charm.
Programmet Eskapad var som en kvällstidning i radio; hitbetonad popmusik blandades med filmrecensioner, nöjesreportage och direktrapporter från fältet. Tillsammans med mycket trafikuppdateringar och tramsiga tävlingar skapade man en tajt radio med nyhetspuls...man kan säga att man sände flödesradio långt innan någon hört talas om begreppet.
Minns tydligt alla dessa jullåtar, uppenbarligen måste jag ha lyssnat oerhört intensivt en decembermånad då jag bl.a förnimmer triviala saker som ett skönt reportage om granhuggning (där man mellan inslagen körde Knalle Jul med Evert Taube, ett upplägg som jag gissar skulle funka på vilken P4-station som helst även idag, grejen var bara den att när man gjorde det då, var det som en ironisk vink, lokalradion vid denna tid var nämligen något av en obstinat ungdomsradio).
Med andra ord är det med en djup nostalgi jag insuper låtar som Mer jul, Happy X-mas och Thank God It's Christmas.
Det är inte köpstress, svettiga jackor på Åhléns och hetsig kundhysteri jag tänker på.
Istället går tankarna till Radio Kristianstad och Eskapad. Programmet som (vi tar det igen) alltså valde att inleda varje sändning med temat ur Indiana Jones.
Bättre radio än så är svår att finna.
PS! Hur gick det då för Krister Hjelm? Jo, idag är han chef för en bostadsförmedling i Malmö... DS!
SKVALIGT BUDSKAP
I bilen.
Från bilradion hörs skvalmusik. Sång på engelska.
Elsa: -Vad sjunger hon om?
Jag: -Att hon vill att han skall känna att hon är den enda flickan i hela världen som han kan bli kär i, detta eftersom hon är den enda flickan som förstår sig på honom.
Elsa: -Blaj, blaj, blaj....
EKOT FYLLER 75 ÅR
Att jag skulle blogga om Ekoredaktionens 75-årsjubileum var väl förvisso en riktigt lågoddsare men i alla fall; 2012 markerar en tämligen unik milstolpe eftersom detta är året då landets äldsta (och enligt mig bästa) nyhetsförmedlare inom etermedia firar sin jämna och anrika födelsedag.
Om vi skall vara korrekta är TT betydligt äldre men har sedan 2006 (dessvärre) inte längre några egna sändningar i vare sig tv eller radio.
Historien om Ekot är på många sätt historien om nyhetsbyrån TT och den kamp för självbestämmande och integritet som präglade dåvarande public service-bolaget Radiotjänsts tidiga år.
Radion i Sverige började sändas på kontinuerlig basis redan 1925 men det var först 1937 som radion fick en egen, fristående nyhetsredaktion.
Inför denna nyordning var det mycket bävan bland landets tidningsredaktioner (som ägde TT och inte ville se sin position som nyhetsförmedlare fösas bort eller på något sätt förminskas) och möjligen även bland de styrande politikerna som känt sig nöjda med den sakliga och på alla sätt officiösa nyhetsrapportering som TT tillhandahållit.
Ekots lansering i oktober 1937 innebar ett för tiden helt nytt sätt att förmedla nyheter. TT hade byggt sina bulletiner på strikt telegramläsning, förmedlad med en torr och formell ton.
När Dagens Eko (som programmet från början hette) började sändas fick lyssnarna mer ta del av ett slags nyhetsmagasin som med hjälp av nyhetsreportage gav en helt annan färg åt berättandet.
Det blev mer uppsluppet och om man så vill; folkligare. Direktsändning ute från fältet blev så småningom standard.
Sakligheten och korrektheten har man dock aldrig tummat på, något som för vissa anses ligga Ekot i fatet 2012 då somliga tycker att Ekots nyheter är alltför officiella och presenterade ur ett von oben-perspektiv, ungefär samma negativa omdöme som TT fick före 1937.
Viss kritik inom branschen bygger också på att Ekot i alltför stor utsträckning bygger sin verksamhet på så kallad skrivbordsjournalistik, allra tydligast märks det - påstår man - i alla de rundringningar som man gör för att kolla opinionen och på så sätt försöka få fram egna nyheter. Kritikerna glömmer dock bort den grävverksamhet som också finns och som inte minst i år visat sig vara väldigt spänstig.
Efterhand ökade Ekots sändningstid i Sveriges Radio mer och mer (på TT:s bekostnad) tills det i mitten av 90-talet endast återstod en TT-sändning klockan 13.00.
När även den försvann sökte sig TT till den kommersiella radion där man var en viktig aktör under ytterligare ett decennium och på så sätt vidmakthöll konkurrensen med Ekot.
Medan SVT (av påstådda "konkurrensskäl" under monopoleran) höl sig med två olika nyhetsprogram; Rapport och Aktuellt) var det sedan länge helt naturligt att Ekonyheterna kom från samma redaktion men hördes i många olika radiokanaler, ett i grunden sunt förhållande och sedan 2000-talet även en praxis hos SVT som behållit programnamnen men idag producerar nyheterna från en och samma desk.
75 år av radionyheter från Ekot är en lång tid. Väldigt många i dagens Sverige har vuxit upp med Ekot och har starka minnen från olika händelser runt om i världen.
Själv minns jag nog allra starkast hur rapporteringen kring Berlinmurens fall nådde sin kulmen i Ekots 23-nyheter den nionde november 1989.
Att i direktsändning höra modern europeisk historia skrivas, var en upplevelse som för alltid etsat sig fast i mitt minne.
Jag lyssnade nämligen väldigt mycket på radio som ung. Inte bara lyssnade, förresten. Registrerade, tog in, försökte lägga på minnet. Till slut var det svårt att sortera allting i huvdet varvid jag kläckte en i mitt tycke lysande idé.
Jag skulle bygga upp ett årslångt arkiv med Dagens Eko kvart i fem, inspelade på kassettband, uppmärkta med datum och prydligt insorterade i en eller ett par lådor för att försöka få bukt med min nyhetsnarkomani. På detta sätt skulle jag inte missa något väsentligt och samtidigt snabbt kunna gräva fram nyheter från speciella tider på året.
Projektet började på nyårsdagen.
Den 4 januari råkade jag missa inspelningen och sedan la jag ner hela grejen och kastade det fåniga kassettbandet i vredesmod och harm.
Jag skulle bygga upp ett årslångt arkiv med Dagens Eko kvart i fem, inspelade på kassettband, uppmärkta med datum och prydligt insorterade i en eller ett par lådor för att försöka få bukt med min nyhetsnarkomani. På detta sätt skulle jag inte missa något väsentligt och samtidigt snabbt kunna gräva fram nyheter från speciella tider på året.
Projektet började på nyårsdagen.
Den 4 januari råkade jag missa inspelningen och sedan la jag ner hela grejen och kastade det fåniga kassettbandet i vredesmod och harm.
Numera finns de flesta sändningar självklart lagrade digitalt för alla och envar att ta del av via nätet så chansen att någon tonåring idag ägnar sig åt en liknande verksamhet är troligen helt obefintlig och detta är nog både sunt och rimligt.
Ekoredaktionen finns där som en ständigt närvarande registrator, varje timme, dygnet runt, året runt.
Man har de snabbaste nyheterna, oftast de bästa nyhetsuppläsarna, de bästa
reportrarna och de bästa utrikeskorrespondenterna (Cecilia Uddén, Ginna Lindberg, Daniel Alling, Lars Palmgren och allt vad de heter). Familjära röster som i sina bästa stunder ger oss både märg och färg från jordens alla hörn. Tanken att utrikeskorrarna skulle vara obetydliga eller överflödiga i dagens digitala medievärld, tror jag inte på. Tvärtom kan en riktigt bra korrespondent göra så att vi lättare förstår hur livssituationen är för exempelvis boende i Sydamerika eller Asien genom det mänskliga berättandet och de speciella, lokala ljud som präglar just Hong Kong eller Santiago.
reportrarna och de bästa utrikeskorrespondenterna (Cecilia Uddén, Ginna Lindberg, Daniel Alling, Lars Palmgren och allt vad de heter). Familjära röster som i sina bästa stunder ger oss både märg och färg från jordens alla hörn. Tanken att utrikeskorrarna skulle vara obetydliga eller överflödiga i dagens digitala medievärld, tror jag inte på. Tvärtom kan en riktigt bra korrespondent göra så att vi lättare förstår hur livssituationen är för exempelvis boende i Sydamerika eller Asien genom det mänskliga berättandet och de speciella, lokala ljud som präglar just Hong Kong eller Santiago.
Med andra ord är det med en stor portion nostalgi men också med en förhoppning om många minnesvärda stunder framöver som Nonsensakuten idag gratulerar Ekoredaktionen till de första 75 åren.
FILMNET ÅTERUPPSTÅR
Jodå, det är sant.
FilmNet återuppstår. Fast den här gången handlar det inte främst om Bruce Willis-action och 80-talsporr.
Det är Bonniers (med ägarintressen i bl.a TV4 och C More; fd Canal +) som nu lanserar en helt ny tjänst för så kallad tv on demand; nedladdningsbar tv och film.
Annars är nog namnet FilmNet fortfarande synonymt med den populära filmkanalen som distribuerades till många hyresfastigheter via kabel-tv på 80-talet; för många symboliserande mångfalden, valfriheten och den urbana livsstilen.
Samt en del porr mitt i natten.
Det var med FilmNet och den Stenbecksägda TV1000 som många av 80-talets både sociala och moralistiska barriärer revs. De som ville kunde enkelt prenumerera på kanalerna för en ganska saftig summa varje månad men slapp å andra sidan masa sig ner till den lokala videouthyraren för att få sin nödvändiga fix av Hollywoodglamour, var det tänkt.
För det var ju - om jag minns reklamen som gick i de fria reklamkanalerna rätt - alltid toppfilmer som rullade i TV1000. Varje månad nya storfilmer. Som Hjärtlösa typer med Danny DeVito och Släng morsan av tåget med Danny DeVito eller varför inte Twins med Danny DeVito.
Döden klär henne och Young Guns var också filmer som verkade rulla nästan alltid i de där filmkanalernas tablåer.
Och så då den okodade porren efter midnatt.
Den verkliga trevnaden vid denna tid infann sig ungefär två gånger per år, då någon av de båda filmkanalsoperatörerna bestämt sig för att sända fritt i det allmänna kabel-tv-utbudet; en vänlig gest från kanaldistributörernas sida och i förlängningen ett sätt att locka in nya, av amerikanska dussinfilmer hungrande, kunder. Denna gratisvisning en hel helg föranleddes av annonser och information från de kabel-tv-ansvariga. "Missa inte nu till helgen. TV1000 gratis från fredag kl. 8 till söndag klockan 24".
Detta emotseddes av de hyresgäster som inte prenumererade på kanalerna med stor förväntan, ungefär som om någon i förhand sagt att de skulle dela ut gratis whisky till alkoholister.
Så kom då helgen och alla köpte tv-tidningar i god tid och ringade in i tablån vad som inte fick missas av TV1000s och FilmNets digra smörgåsbord av underhållning och förströelse. Det fanns ju så mycket att välja mellan. Barnfilm, komedi, drama, vilda västern, action, ibland t.o.m konstfilm från Bukarest.
Och så då en rejäl mängd porr nattetid.
Jag och min familj tillhörde aldrig de hyresgäster i vårt bostadsområde som abonnerade på någon filmkanal.
Å andra sidan hade jag i mitt rum en gammal, gisten tv-apparat från tidigt 1970-tal vars kanaler ställdes in med små, små rattar bakom en lucka.
Om man var varsam med handen och rattade försiktigt kunde man få bort exempelvis TV3 ur bilden. En bild som sedan snabbt blev allt suddigare och suddigare. Till slut var det myrornas krig (för yngre läsare: detta var ett fenomen som förr uppstod i den analoga tv:n då mottagarsignalen var svag, man kan uttrycka det som att mellan varje kanal fanns det ett utrymme av ingenting som var svart och vitt och flimrande; det såg ut som svarta små hoppande prickar på en vit botten; därav namnet myrornas krig..)
Nåväl - om man rattade lite till...försiktigt...långsamt...med stadig hand..som en hjärnkirurg, nästan...så kom man snart till en slags signal som var TV1000 eller FilmNet. Men den var inte alls skarp. Den var fortfarande svartvit och utan ljud. Konstiga mönster formade sig över skärmen som atmosfäriska störningar, det gnistrade och blänkte och gick knappt att urskilja vad som pågick. Om man ställde sig på avstånd blev det lättare.
Då kunde man se vad som visades på skärmen. Man såg helt gratis, helt fritt och nästan lite förbjudet om det var någon polisthriller eller kanske någon komedi med Goldie Hawn.
Om de inte sköt med pistoler och krockade bilar eller om kvinnan som liknade Goldie Hawn helt saknade kläder så var det nog ingen polisfilm eller komedi.
Mycket talade i såna fall för att det helt enkelt rörde sig om lite midnattsporr.
PALME HAR FÅTT NOG
"Idol....Lets Dance...Talang...Big Brother...Sommarkrysset...Bonde söker fru...Rampfeber...The Voice Sverige...
Där har dumheten triumferat.
Men eftervärldens dom har fallit hård över de som burit ansvaret.
Nu fogas ett nytt namn till raden.
X-Factor, hösten 2012..."
Där har dumheten triumferat.
Men eftervärldens dom har fallit hård över de som burit ansvaret.
Nu fogas ett nytt namn till raden.
X-Factor, hösten 2012..."
INTRESSEKLUBBEN
I helgen hade SVT premiär för sin nya underhållning Intresseklubben. Ett program som en del omdömeslösa tittare säkert avfärdar som ännu ett i raden av trötta panelhumorsatsningar; en slags blandning av Snacka om nyheter och Parlamentet.
Vi andra känner ju till att detta är den svenska versionen av den kritikerhyllade BBC-produktionen QI. Programmet har ett ädelt syfte helt i linje med den ursprungliga (och idag så ofta åsidosatta) tanken med public service, nämligen att förkovra men samtidigt underhålla tittarna.
Programledaren Johan Wester (den förmodat spränglärde lundensaren), som faktiskt i vissa vinklar är lite lik originalprogrammets ledare Stephen Fry, lotsar sin panel genom ett antal diskussioner i ett speciellt ämne.
Wester ställer frågor som till synes har ganska uppenbara svar. Kruxet är att den enkla lösningen ofta är en så kallad faktoid; ett förmodat svar som lagrats i det allmänna medvetandet och blivit till nån slags sanning, trots att det egentligen rör sig om ett missförstånd eller en förvanskning av det korrekta svaret.
Skulle panelmedlemmarna svara det uppenbara blinkar hela väggen bakom dem till tonerna av ett slags brandlarm, detta är med andra ord en ganska lönlös strategi.
Samtidigt är det när detta sker, det roliga börjar. Nu blir det nämligen paneldeltagarnas uppgift att gissa sig fram till det lite mer okända, men alldeles korrekta svaret.
Första avsnittet lovar gott, panelen har en skön jargong (med de subversiva Johan Glans och Anders Jansson ute på kanten) medan de något mer återhållsamma Babben Larsson och KG Hammar flankerar Wester.
Man skulle kunna beskriva det som en blandning av Fråga Lund och det studentikosa underhållningsprogrammet Dominans, vilket är ett ganska gott betyg. Wester var för övrigt med redan på den tiden.
Som panel-tv är det helt klart sevärt och betydligt mer givande än andra program inom samma genre, exempelvis det ganska löjliga panelprogrammet Babbel från 80-talet, om någon minns...
.
LASSE VAR KUNG
Laila Bagges katastrofartade insats som sommarvikarie i TV4:s Nyhetsmorgon har aktualiserat frågan om vad som krävs för att bli en bra programledare.
Utan att själv ha sett Bagge in action kan jag tänka mig var nånstans det är hon brister.
Förmodligen handlar det om rädslan för tystnad, avogheten inför en eventuell lapsus av pinsamhet och en allmän nervositet kring hur luggen kommer att ligga i just den där kameran eller hur mycket av bysten som syns eller inte.
Ett riktigt programledarproffs skiter givetvis i ovanstående, litar på sin intuition och - framförallt - LYSSNAR på sin gäst.
Att vara programledare är något man möjligen kan lära sig men framförallt måste ha en viss talang för.
Denna talang skulle möjligen kunna uttryckas i begrepp som intresse, nyfikenhet och varsamhet kombinerat med bestämdhet och respekt.
Man skall vilja leda ett samtal, man måste tycka att det som avhandlas är kul; tycker man inte det är det ens uppgift att göra det levande och intressant för mottagaren.
Man måste också sätta ner foten fast på rätt sätt, känna i luften när ett samtal drar iväg eller tappar syre, styra tillbaka det på rätt spår och på ett fint sätt tillrättavisa sina gäster, aldrig se ner på dem eller vara elak; inte framställa dem som mindre vetande.
Detta har självklart att göra med den kanske viktigaste egenskapen; att skapa en känsla av trygghet. Förmedla en avspänd men samtidigt spännande atmosfär.
Det är ingen slump att det amerikanska uttrycket "anchor man" liknar programledaren vid ett tungt ankare som håller den guppande båten på plats.
Den som lyckats med detta allra bäst i vårt land, anser jag vara Lasse Holmqvist, 60-, 70- och 80-talets stora tv-stjärna från Malmö.
När man ser honom idag (exempelvis i gamla Här är ditt liv-sändningar i SVT Play) slås man av hans naturlighet, hans lättsamma handlag med mediet.
På ett sätt som kanske kan kallas sävligt (men som jag tycker utstrålar lugn och kontroll) bygger han upp stämningar med ett språk som saknar alla former av felaktig grammatik, syftningsfel, hummanden eller löst hängande satser. Samtidigt ser han in i kameran och lyckas direkt skapa den där samhörigheten med tittarna som är så viktig; som åskådare vill man tro honom eftersom man förstår att han har full kontroll. Till slut glömmer man att studion vimlar av nervös publik, stirriga studiomän, tv-kameror och mikrofoner som kan komma att krångla.
Detta utanpåverk lyckas Lasse förminska till något obetydligt, något som andra får ta hand om. Det han har är ett kontrakt med den som tittar, en tyst överenskommelse om vad vi kan förvänta oss.
Resten är enkelt.
När väl programmets förutsättningar har planterats, rullar hela sändningen igång och som tittare känner man sig säker på att Lasse kommer att ro skutan i land.
Visst kommer han att utsättas för prövningar under programmets gång. Saker blir fel, folk dyker inte upp, fotografier blänker i kameran, ljudet krånglar men Lasse är lika lugn som alltid.
Hans sätt att hantera studiogäster var fullständigt briljant. Till skillnad från exempelvis Lennart Hyland, som hade en märklig förmåga att utsätta sina gäster för olustiga situationer så att de skulle tappa fattningen och bli till nationella driftkuckun, tog Lasse hand om sina intervjuoffer väl. Hyland hade en lismande inställning som lät omhändertagande i sändning men som hela tiden blinkade mot publiken att "se här vilken tafatt pellejöns jag hittat åt er, honom kan vi väl skratta åt tillsammans".
Visserligen låg det i sakens natur att även Lasse skulle utsätta sina gäster för oväntade saker, pinsamheter och överraskningar i Här är ditt liv, men det skedde hela tiden med hjärtat och det fanns ständigt en värme mellan Holmqvist och hans gäster, en uppsluppenhet och respekt.
Samtidigt hade han pondus. Han var mästare på att förmedla en känsla av direktsändning och nerv, men hur ofta var det inte som hans program drog över tiden med typ en kvart för att någon gäst ville steppa lite extra länge?
Han frågade då ständigt sin producent om Stockholm ville ge dem mer tid - och det ville de alltid.
Något som antagligen inte skulle ha funkat i dagens tv-klimat med ett program av den här sorten som flyttar en hel tablå femton minuter.
På Lasses tid var det inget konstigt.
Mycket har å andra sidan förändrats.
På Lasses tid hade man troligen aldrig kommit på tanken att låta en blond sångerska - ingift i Wahlgrenklanen - leda ett nyhetsmagasin i direktsänd tv.
TV3s NYA REALITYSÅPA
