Det svenska kungahusets egen Lillprins Bus; Carl-Philip Bernadotte (även kallad designprinsen) lanserar en egendesignad bestickserie kallad CPB (1 april fortfarande inte förrän på onsdag).


Foto: Aftonbladet

Jag som trodde att familjen Bernadotte tyckte att vi redan har tillräckligt med bestick.
Att det rent av finns för många gafflar, knivar och skedar att hålla reda på.
Det är åtminstone det intryck man får, när man ser dem äta Nobelmiddag.

-Jag är nog ganska svår att åldersbestämma, sa Sara till mig en dag.
-Vad menar du? sa jag.
-Jo, igår när jag skulle handla snus på ICA fick jag visa leg. Fattar du...leg för att köpa snus. Jag blev helt förbryllad, dels över själva uppmaningen, men också över det faktum att jag antogs vara under 18 år.

Till saken hör att Sara föddes 1971. För snart trettioåtta år sedan.
-Vad kul, sa jag uppmuntrande ty kvinnor behöver uppmuntran.
-Fast å andra sidan skall man ju inte vara alltför glad för det, fortfor Sara.
Efter att jag varit på ICA skulle jag handla en present åt min systerdotter som nyss fyllt 17. En present till en sjuttonåring, med andra ord. Då gick jag fram till en ganska ung expedit och lade fram mitt ärende; en tunika som skulle kunna klä en sjuttonåring av idag.
-Jaha. Som en present?
-Ja...en present, sa Sara.
-Och vem är det då som skall ha tunikan? Är det ert barn?
Sara häpnade. Visst. Rent tekniskt skulle hon kunna ha en dotter på 17 men nej, inte något barn.
-Kanske barnbarn? frågar kvinnan bakom disken.

BARNBARN?????

-Hade det inte varit inne i butiken, hade jag nitat henne, sa Sara och drack vidare på sitt kaffe.

(Tidigare publicerad den 28 mars 2008)

...en borgerlig vigsel...

Hej!

Jag heter Sibel och är artist/sångerska. Jag är i desperat behov av en lägenhet i Stockholm omgående, eller så fort det går.

Omgående. Eller så fort det går.
Typiskt 80-talister.

Idag är det exakt två år sedan som jag började blogga.

Jag blev en bloggare. Jag är en bloggare.

Kommer jag att dö som en bloggare?

Den frågan har blivit mer och mer aktuell den senaste tiden.

Ibland känner jag att jag bara borde lägga av.

Det känns inte som att det riktigt är lönt.

Nonsensakuten lyfter aldrig, den står och stampar, ibland rolig och vass, stundtals bara plump och fjantig.

Visserligen är detta en bra spegling av min person.

Jag vill huvudsakligen underhålla. Jag är - i likhet med min snart treårige son - väldigt sällan seriös.

Därför tar jag sällan upp ämnen som kanske borde tas upp. Mycket beroende på namnet. Det blir svårt att skriva om mord, sjukdom och sociala kriser på en blogg med namnet Nonsensakuten.

Inte för att jag känt något behov av att "skriva av mig", som det så piffigt heter.

Det alltför privata utelämnar jag av solidaritetsskäl och "god smak". Har svårt för bloggar som blir som öppna sår.

Man känner sig lite som en "peeping Tom" när man hamnar på sådana.

Bloggar med inlägg som "idag fick jag mens" eller "min lillasyster skar sig i armen förra året".

Om jag skulle få mens eller medvetet skära mig i armen, skulle jag aldrig blogga om det.

Se där - bortviftande, ironi, flykt.

Mina ledord för att slippa prata eller skriva om jobbiga saker (inte nödvändigtvis menstruation men ni fattar vad jag menar).

För vem är det då som jag skriver denna blogg?

Tja. Troligen för det lilla antal dagliga läsare som jag trots allt lyckats skrapa ihop. Minns att detta faktiskt är en av landets minst lästa bloggar.

Ni är inte jättemånga men jag diggar er allihop. Eftersom mycket av inläggen faller under den pretentiösa kategorin "humor" blir det ofta svårt att veta hur saker och ting landar men eftersom denna lilla, uthålliga klunga läsare ändå återvänder, hoppas jag att jag inte tråkar ut er alltför mycket.

Ambitionen har aldrig varit världsherravälde eller att skapa en topp-tio-blogg på bloggtoppen. Jag har hellre detta oansenliga antal läsare som läser och gärna också kommenterar inläggen. Det blir min belöning.

Däremot hade jag önskat mer läsare till Rimbloggen, ett projekt som jag anser i sina bästa stunder har potential till att bli en riktigt stor blogg.

Hur detta skall gå till vet jag inte och jag känner att jag inte har förmåga eller tekniskt kunnande till att reda ut exakt hur. Ville bara ha det sagt; Rimbloggen är unik och uppnår en större verkshöjd än Nonsensakuten.

Det är mödosamt att skriva bägge, ibland vill jag lägga ner någon och satsa enbart på den ena, samtidigt känns bägge stimulerande att skriva.

Vill ändå gratulera mig själv till två år med Nonsensakuten.

Bloggen har utvecklats om nu detta är rätt ord.

Från början en saklig medie- och samhällsblogg, sedan en vardagslivsblogg och just nu någon slags ironisk blandblogg men tramsighet och fjant som främsta kännetecken.

Ungefär som en människas utveckling fast baklänges....är det en Benjamin Button-effekt?

De flesta människor börjar ju med trams, växer upp och skärper till sig för att sedan sluta som väldigt seriösa stofiler.

Nonsensakuten har valt en annan väg.

Fan vet vartåt den leder...

Tack för att du - trots allt - orkar klicka dig in hit.

Skönt med ljuset, förresten.

Nu går solen upp redan innan klockan sju på morgonen.

Det finns hopp. Skål och grattis på 2-årsdagen!